I Arbetaren skriver Christian Tengblad från Planka.nu: Resan är inte en vara.
Men ändå, Christian, ska någon gå upp på morgonen och ta sig till jobbet och köra det där tunnelbanetåget. Med elström som någon har gått upp på morgonen för att producera. På räls som någon lagt ut. I tunnlar som någon borrat.
Om du inte tvingar människor, Christian, så får du dem inte att ge dig alla dessa tidiga morgnar och arbetsdagar (en rätt stor del av deras liv, faktiskt). De förväntar sig någonting i utbyte. När man byter frukten av arbetet med varandra, så kallas det varor. I den följd av frivilliga byten som kallas handel.
Om resan inte är en vara, så är den ett ok du tvingar andra människor att bära för din skull.
måndag 31 augusti 2009
lördag 29 augusti 2009
Din rätt att häda och min rätt att tro
Laakso är bra idag:
Exakt. Den enes predikan är den andres hädelse och omvänt. Så om man inte får häda, så kan man inte heller missionera. För att kunna säga att kristendomen är sann, så måste jag säga att ateismen är falsk. Och att kalla en religion för falsarium är att häda, enligt den religionen.
Och det gäller lika mycket ateister som teister som panteister. I fråga om de yttersta tingen kan människan bara tro, och vi har rätt att sprida vår tro eller brist därpå, och häckla andras.
Din rätt att tro är baserat på min rätt att häckla dig. Utan rätt att häckla finns inte heller någon rätt att tro.
Exakt. Den enes predikan är den andres hädelse och omvänt. Så om man inte får häda, så kan man inte heller missionera. För att kunna säga att kristendomen är sann, så måste jag säga att ateismen är falsk. Och att kalla en religion för falsarium är att häda, enligt den religionen.
Och det gäller lika mycket ateister som teister som panteister. I fråga om de yttersta tingen kan människan bara tro, och vi har rätt att sprida vår tro eller brist därpå, och häckla andras.
fredag 28 augusti 2009
Varför Oxfordmanifestet?
Är mitt uppe i en lång fundra över denna bok. Känns som en nyckel till min förberedelse för att ta debatten med SD. Läser och kritiserar och för anteckningar och kollar in författarens källor. Jag är rätt förtrogen med den idéhistoriska bakgrunden i mångfaldsdebatten, men inte lika väl inläst på den specifikt statsvetenskapliga delen.
Så varför ett stycke Oxfordmanifest mitt i allt detta? Jo, för att det är författat 1947. Läs inledningen:
Frihetsvärdenas och rationalitetens stora genombrott vid mitten på artonhundratalet hade förbytts i dess motsats: nationalism och inskränkthet och tal om folkanda och romantiserande föreställningar om krig och ära och individens utplåning för de stora kollektiva utopierna.
1850-talet hade blivit 1910-tal och sedan ett blodigt världskrig, en blodig rysk statskupp, ett utsugande krigsskadestånd som gjorde fattiga tyska människor ännu fattigare, en blodig rysk utrensning av fritänkare, och slutligen ett blodigt världskrig till, igångsatt av de två blodigaste ideologerna under 1900-talet: Adolf Hitler och Josef Stalin.
Om du var runt 50-60 år 1947 hade du fått uppleva hela den vandringen, sett hur självklara mänskliga värden trampats sönder i fullkomligt vanvett.
Den gemensamma nämnaren för vanvettet - svart, rött, brunt - hade varit att man börjat med att åsidosätta människovärdet. Människan som handlande subjekt, som själv kan ta sitt förnuft och sin medkänsla i bruk för att lyfta sin omgivning och sig själv. Just det måste man börja med att åsidosätta om man vill vara en Lenin eller tsar Alexander eller Hitler. Människan måste bli förvandlad till ett objekt för makten. Objektifieras.
Därför lyder Oxfordmanifestets första punkt så här:
När man ser all den ondska som vi människor har släppt lös så kan man lätt tvivla på hur det är med den där förmågan att skilja rätt från fel. Men då begår man en tankemiss: det är ju precis den förmågan som gör att man tvivlar. Det är precis den förmågan som gör att man försöker göra det bra.
När Hitler insåg att slaget var förlorat vittnar flera källor om att han beordrat förstörelsen av en massa dokument om vad han befallt och gjort. Hade han på allvar varit övertygad om riktigheten i sitt agerande hade han snarare varit stolt över sina beslut.
Den som utsattes för herr Hitlers vanvett förstod i alla fall i sitt innersta att det här är inte rätt och riktigt. Den som vågade säga emot Stalin gjorde det utifrån sin förståelse av att det bortom Stalins makt fanns en annan rätt.
I ett samhälle där de enskildas rättsuppfattning tas i beaktande - dvs ett demokratiskt samhälle - finns inget utrymme för Hitler eller Lenin eller Alexander eller Stalin. Alla fyra har det gemensamt att den enskilde måste lockas att tänka: "Äsch, vad begriper jag? Klart att ledaren begriper det här bättre!" Annars kan inte Hitlers eller Lenins eller Stalins folkmord genomföras.
Detta insåg Oxfordliberalerna, av egen erfarenhet året 1947. Därför tryckte de på att den enskilde är en tillräckligt bra domare, och därför är den som ska ha makten. Då kan inga Hitler lägga beslag på makten, nämligen.
Så varför ett stycke Oxfordmanifest mitt i allt detta? Jo, för att det är författat 1947. Läs inledningen:
Vi, liberaler från nitton länder, församlade i Oxford vid en tid präglad av oordning, fattigdom, svält och rädsla, orsakad av två världskrig;
övertygade om att detta tillstånd i världen till stor del beror på att man övergivit liberala principer;
...
Frihetsvärdenas och rationalitetens stora genombrott vid mitten på artonhundratalet hade förbytts i dess motsats: nationalism och inskränkthet och tal om folkanda och romantiserande föreställningar om krig och ära och individens utplåning för de stora kollektiva utopierna.
1850-talet hade blivit 1910-tal och sedan ett blodigt världskrig, en blodig rysk statskupp, ett utsugande krigsskadestånd som gjorde fattiga tyska människor ännu fattigare, en blodig rysk utrensning av fritänkare, och slutligen ett blodigt världskrig till, igångsatt av de två blodigaste ideologerna under 1900-talet: Adolf Hitler och Josef Stalin.
Om du var runt 50-60 år 1947 hade du fått uppleva hela den vandringen, sett hur självklara mänskliga värden trampats sönder i fullkomligt vanvett.
Den gemensamma nämnaren för vanvettet - svart, rött, brunt - hade varit att man börjat med att åsidosätta människovärdet. Människan som handlande subjekt, som själv kan ta sitt förnuft och sin medkänsla i bruk för att lyfta sin omgivning och sig själv. Just det måste man börja med att åsidosätta om man vill vara en Lenin eller tsar Alexander eller Hitler. Människan måste bli förvandlad till ett objekt för makten. Objektifieras.
Därför lyder Oxfordmanifestets första punkt så här:
1. Människan är först och främst en varelse med makten att tänka och handla oberoende, och med förmågan att skilja rätt från fel.
När man ser all den ondska som vi människor har släppt lös så kan man lätt tvivla på hur det är med den där förmågan att skilja rätt från fel. Men då begår man en tankemiss: det är ju precis den förmågan som gör att man tvivlar. Det är precis den förmågan som gör att man försöker göra det bra.
När Hitler insåg att slaget var förlorat vittnar flera källor om att han beordrat förstörelsen av en massa dokument om vad han befallt och gjort. Hade han på allvar varit övertygad om riktigheten i sitt agerande hade han snarare varit stolt över sina beslut.
Den som utsattes för herr Hitlers vanvett förstod i alla fall i sitt innersta att det här är inte rätt och riktigt. Den som vågade säga emot Stalin gjorde det utifrån sin förståelse av att det bortom Stalins makt fanns en annan rätt.
I ett samhälle där de enskildas rättsuppfattning tas i beaktande - dvs ett demokratiskt samhälle - finns inget utrymme för Hitler eller Lenin eller Alexander eller Stalin. Alla fyra har det gemensamt att den enskilde måste lockas att tänka: "Äsch, vad begriper jag? Klart att ledaren begriper det här bättre!" Annars kan inte Hitlers eller Lenins eller Stalins folkmord genomföras.
Detta insåg Oxfordliberalerna, av egen erfarenhet året 1947. Därför tryckte de på att den enskilde är en tillräckligt bra domare, och därför är den som ska ha makten. Då kan inga Hitler lägga beslag på makten, nämligen.
Oxfordmanifestet
Moderaterna har partistämma och har tryckt undan alla ideologiska överväganden från debatten och blivit högersossar med makten som självändamål.
Kristdemokraterna letar efter att formulera en snäll och ofarlig konservativism. Folkpartiet försöker formulera vilka krav en statsmakt kan ställa på individerna. Centern har tappat bort den lilla människans rätt att freda sig mot statsmaktens nyfikenhet och klåfingrighet.
I motståndarlägret är Socialdemokraterna fast i en ideologisk brottningsmatch mellan lightmarxister och socialsocialliberaler, Vänsterpartiet står bredvid och hejar på lightmarxisterna, medan Miljöpartiet är fast i det omöjliga försöket att kombinera individuell livsstilsfrihet med repressiv ekonomisk ofrihet och totalitarianism "för miljöns skull".
Samtliga har snurrat in sig i diverse identitetspolitiska överväganden och berättelser som inte riktigt går ihop inbördes. Identitetspolitiken har istället tagits över av de tappra gallerna Sverigedemokraterna med deras dröm om en etniskt homogen Erlander-välfärdsstat, en dröm och en berättelse som de hoppas ska kunna delas av tillräckligt många lättlurade svenskar.
Oxfordmanifestet formulerades 1947 som ett slags försök att skapa någon sorts samsyn kring vad frihet för människor borde innebära. Ett upprop till alla som delar dess värderingar att arbeta för dem.
Läs och fundera över var du själv står. Du har ett år kvar till valet. Ett år på dig att fundera vad som är viktigt.
Kristdemokraterna letar efter att formulera en snäll och ofarlig konservativism. Folkpartiet försöker formulera vilka krav en statsmakt kan ställa på individerna. Centern har tappat bort den lilla människans rätt att freda sig mot statsmaktens nyfikenhet och klåfingrighet.
I motståndarlägret är Socialdemokraterna fast i en ideologisk brottningsmatch mellan lightmarxister och socialsocialliberaler, Vänsterpartiet står bredvid och hejar på lightmarxisterna, medan Miljöpartiet är fast i det omöjliga försöket att kombinera individuell livsstilsfrihet med repressiv ekonomisk ofrihet och totalitarianism "för miljöns skull".
Samtliga har snurrat in sig i diverse identitetspolitiska överväganden och berättelser som inte riktigt går ihop inbördes. Identitetspolitiken har istället tagits över av de tappra gallerna Sverigedemokraterna med deras dröm om en etniskt homogen Erlander-välfärdsstat, en dröm och en berättelse som de hoppas ska kunna delas av tillräckligt många lättlurade svenskar.
Oxfordmanifestet formulerades 1947 som ett slags försök att skapa någon sorts samsyn kring vad frihet för människor borde innebära. Ett upprop till alla som delar dess värderingar att arbeta för dem.
Läs och fundera över var du själv står. Du har ett år kvar till valet. Ett år på dig att fundera vad som är viktigt.
torsdag 27 augusti 2009
Avtalsfel
Erik Laakso kommer med det självklara påminnandet om att avtal måste hållas. Det sägs inte rätt ut, men man misstänker att det är ett försök att försvara Byggnadsarbetareförbundets senaste idioti.
Nå, Laakso, att avtal måste hållas betyder faktiskt inte att någon inte får lov att ge mer än vad avtalet kräver. Men det var inte det jag tänkte på. Utan jag vill fråga dig två saker:
Du skriver: "Nästa avtal är det som våra representanter sluter med arbetsgivaren, kollektivavtalet." Men visst är det så att kollektivavtalet inte begränsar sig till att gälla de som representanterna förhandlat för? Visst är det så att kollektivavtalet gör anspråk på att gälla arbetsplatsen som helhet? Gör anspråk på att gälla även de som inte valt representanterna? Gör det omöjligt för arbetsköpare och arbetssäljare att ställa sig utanför?
Hur rimmar det med principen att det är arbetsmarknadens parter som ska göra upp om avtalen, om någon av de parterna har tvingats lämna över mandatet att förhandla till någon organisation?
Att tala om att frivilligt ingångna avtal ska hållas är en självklarhet. Men att ett avtal inte är bindande om det inte har ingåtts frivilligt, det är väl också självklart?
Du skriver också: "Det gamla löftet som fackföreningsrörelsen bygger på lyder: Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin och under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra. Vi lovar varandra detta i den djupaste insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav."
Nå, den något djupare insikten är ju att om inte arbetsgivaren kan uppfylla de kraven, så blir det ju inget jobb alls. Det spelar ingen roll hurpass duktig förhandlare du är, inget fackförbund kan tvinga upp lönerna till nivåer utöver vad som är möjligt för ett företag att bära. Dvs löneutrymmet är ju helt avhängigt vad arbetarnas egen produktivitet på just det aktuella företaget är värd i konsumenternas ögon.
Löftet du refererar till bygger på en kortsiktig och orealistisk analys av vinst och lön: enligt den tanken tas utrymmet för ökad lön ifrån företagets vinstutrymme. Men i verkligheten tas både lön och vinst från företagets intäkter. Och intäkterna varierar med hurpass dugligt företaget är i konsumenternas ögon. Inte med hurpass samkörda arbetarnas lönekrav är.
Så vad är det för mening med att hålla fast vid det löftet, om det ändå inte är facklig solidaritet (i fackförbundens tolkning av begreppet) som skapar goda arbetsvillkor? Om arbetare och ägare på varje enskilt företag har ett gemensamt intresse av att göra det egna företaget framgångsrikt? Om det är företagets välmående som skapar arbetsvillkoren?
Nå, Laakso, att avtal måste hållas betyder faktiskt inte att någon inte får lov att ge mer än vad avtalet kräver. Men det var inte det jag tänkte på. Utan jag vill fråga dig två saker:
Du skriver: "Nästa avtal är det som våra representanter sluter med arbetsgivaren, kollektivavtalet." Men visst är det så att kollektivavtalet inte begränsar sig till att gälla de som representanterna förhandlat för? Visst är det så att kollektivavtalet gör anspråk på att gälla arbetsplatsen som helhet? Gör anspråk på att gälla även de som inte valt representanterna? Gör det omöjligt för arbetsköpare och arbetssäljare att ställa sig utanför?
Hur rimmar det med principen att det är arbetsmarknadens parter som ska göra upp om avtalen, om någon av de parterna har tvingats lämna över mandatet att förhandla till någon organisation?
Att tala om att frivilligt ingångna avtal ska hållas är en självklarhet. Men att ett avtal inte är bindande om det inte har ingåtts frivilligt, det är väl också självklart?
Du skriver också: "Det gamla löftet som fackföreningsrörelsen bygger på lyder: Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin och under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra. Vi lovar varandra detta i den djupaste insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav."
Nå, den något djupare insikten är ju att om inte arbetsgivaren kan uppfylla de kraven, så blir det ju inget jobb alls. Det spelar ingen roll hurpass duktig förhandlare du är, inget fackförbund kan tvinga upp lönerna till nivåer utöver vad som är möjligt för ett företag att bära. Dvs löneutrymmet är ju helt avhängigt vad arbetarnas egen produktivitet på just det aktuella företaget är värd i konsumenternas ögon.
Löftet du refererar till bygger på en kortsiktig och orealistisk analys av vinst och lön: enligt den tanken tas utrymmet för ökad lön ifrån företagets vinstutrymme. Men i verkligheten tas både lön och vinst från företagets intäkter. Och intäkterna varierar med hurpass dugligt företaget är i konsumenternas ögon. Inte med hurpass samkörda arbetarnas lönekrav är.
Så vad är det för mening med att hålla fast vid det löftet, om det ändå inte är facklig solidaritet (i fackförbundens tolkning av begreppet) som skapar goda arbetsvillkor? Om arbetare och ägare på varje enskilt företag har ett gemensamt intresse av att göra det egna företaget framgångsrikt? Om det är företagets välmående som skapar arbetsvillkoren?
SD stödjer flexicurity
Fasen också. En av de största orsakerna till att invandring ibland innebär problem består i arbetslöshet. Och arbetslöshet orsakas av strukturella problem: allt som gör det dyrt och krångligt att anställa skapar höga trösklar. Trösklar som stänger ute ungdomar och inflyttade.
Tröskeleffekterna (t ex anställningsskydd och minimilöner), framställs som om arbetsköparen betalar. Att arbetssäljaren inte drabbas. Men eftersom arbetsköparen inte kan betala med andra pengar än arbetssäljarens löneutrymme, så blir det arbetssäljaren som i slutändan får betala. I värsta fall genom att ställas utanför arbetsmarknaden.
Lösningen är naturligtvis att låta arbetssäljare och arbetsköpare själva göra upp om villkoren. Vilket den danska modellen med flexicurity gör ("flex" som i "flexibility"). Flexibilitet betyder formbarhet: relationen mellan arbetsköpare och säljare får frihet att formas efter hur verkligheten faktiskt ser ut.
För att kompensera för det mått av osäkerhet som med det danska systemet måste delas av alla arbetssäljare (inte bäras enbart av de i utanförskap), så förbättrar man omställningsförsäkringarna ("icurity" som i "security"). Resultatet blir det bästa av två världar: frihet att anställa och att säga upp, trygghet att få bra stöd när man måste byta jobb.
Vilket ger effekt i form av låg dansk arbetslöshet.
Svenska socialliberaler vill ha flexicurity, danska socialdemokrater och borgare vill ha flexicurity (det var de danska sossarna som införde det). Men svenska socialdemokrater och moderater vill inte ha det. Trots ett gott resultat.
Nu läser jag i senaste SD-Kuriren att SD ställer sig bakom flexicurity. Suck. Betyder det att det kommer att bli omöjligt att argumentera för flexicurity i Sverige nu? Kommer svenska socialdemokrater vifta med liberaler-är-fascister-flaggan? Trots att det var en socialdemokratisk idé från början?
I det interna (S)-dokumentet "Socialdemokraternas strategidokument mot Sverigedemokraterna", beskrivs SD:s stöd för dansk socialdemokratisk arbetsrätt som "arbetarfientligt" och det kanske kan ge en hint om den svenska socialdemokratins hemmablindhet.
Det otäcka är ju när den danska modellen framställs som ett paket: att det är den vanvettiga danska restriktiva invandringspolitiken i kombination med flexicurity som inneburit framstegen på den danska arbetsmarknaden. När de positiva effekterna i själva verket enkelt kan förklaras med flexicurity enbart.
Kommer man i Sverige att kunna argumentera för flexicurity och för ökad invandring? Jag tänker göra ett försök. Snurredemokraterna ska inte få äga frågan.
(Mer info: Flexicurity, vad säger företagen?, vad säger de danska socialdemokraterna?)
Tröskeleffekterna (t ex anställningsskydd och minimilöner), framställs som om arbetsköparen betalar. Att arbetssäljaren inte drabbas. Men eftersom arbetsköparen inte kan betala med andra pengar än arbetssäljarens löneutrymme, så blir det arbetssäljaren som i slutändan får betala. I värsta fall genom att ställas utanför arbetsmarknaden.
Lösningen är naturligtvis att låta arbetssäljare och arbetsköpare själva göra upp om villkoren. Vilket den danska modellen med flexicurity gör ("flex" som i "flexibility"). Flexibilitet betyder formbarhet: relationen mellan arbetsköpare och säljare får frihet att formas efter hur verkligheten faktiskt ser ut.
För att kompensera för det mått av osäkerhet som med det danska systemet måste delas av alla arbetssäljare (inte bäras enbart av de i utanförskap), så förbättrar man omställningsförsäkringarna ("icurity" som i "security"). Resultatet blir det bästa av två världar: frihet att anställa och att säga upp, trygghet att få bra stöd när man måste byta jobb.
Vilket ger effekt i form av låg dansk arbetslöshet.
Svenska socialliberaler vill ha flexicurity, danska socialdemokrater och borgare vill ha flexicurity (det var de danska sossarna som införde det). Men svenska socialdemokrater och moderater vill inte ha det. Trots ett gott resultat.
Nu läser jag i senaste SD-Kuriren att SD ställer sig bakom flexicurity. Suck. Betyder det att det kommer att bli omöjligt att argumentera för flexicurity i Sverige nu? Kommer svenska socialdemokrater vifta med liberaler-är-fascister-flaggan? Trots att det var en socialdemokratisk idé från början?
I det interna (S)-dokumentet "Socialdemokraternas strategidokument mot Sverigedemokraterna", beskrivs SD:s stöd för dansk socialdemokratisk arbetsrätt som "arbetarfientligt" och det kanske kan ge en hint om den svenska socialdemokratins hemmablindhet.
Det otäcka är ju när den danska modellen framställs som ett paket: att det är den vanvettiga danska restriktiva invandringspolitiken i kombination med flexicurity som inneburit framstegen på den danska arbetsmarknaden. När de positiva effekterna i själva verket enkelt kan förklaras med flexicurity enbart.
Kommer man i Sverige att kunna argumentera för flexicurity och för ökad invandring? Jag tänker göra ett försök. Snurredemokraterna ska inte få äga frågan.
(Mer info: Flexicurity, vad säger företagen?, vad säger de danska socialdemokraterna?)
onsdag 26 augusti 2009
Och så lite fjäsk
Och så lite fjäsk för att tysta gnällspikarna.
Regeringen avsätter pengar till flunsavaccin.
Fast det är fortfarande landstingens sak att sköta. Egentligen.
Så jag undrar vad landstingen egentligen gör för alla de där pengarna de driver in från oss.
Regeringen avsätter pengar till flunsavaccin.
Fast det är fortfarande landstingens sak att sköta. Egentligen.
Så jag undrar vad landstingen egentligen gör för alla de där pengarna de driver in från oss.
Aftonbladets rätt att vara dumhuven
Cirkus Aftonbladet vimsar vidare. SvD har ringt runt till diverse tunga kulturredaktioner runt om i landet och frågat om de skulle publicerat Boströms artikel. Samtliga svarar någonting i stil med: "Nä, inte om du inte kan underbygga med mer fakta".
Endast Linderborg på Aftonbladet vidhåller sitt försvar som går ut på Israel beter sig illa:
Så? Staten Israels agerande motiverar kritik utan faktakoll?
Johan Ingerö bemöter Linderborg, och påminner om att hennes agerande nu ligger i linje med hennes syn på journalistik och saklighet sådan den sett ut i tidigare fall. Att förvränga verkligheten tills den passar den egna ideologiska kartan.
Dessutom verkar det ju vara dumt att skjuta ihjäl folk vars organ man vill återanvända.
Vi kan alltså konstatera att det var extremt korkat av Aftonbladet att publicera artikeln.
Men det är en helt annan fråga om det var olagligt av dem att göra det. Cornelia Edvardsson uttalar sig som om det egentligen vore det, som om rätten att yttra sig inte vore oinskränkt utan tvärtom full med förbehåll.
Enbart prydligt pressetiska stycken av väl underbyggd kritik skulle då få lov att förekomma. Aftonslaskens billiga sensationsjournalistik skulle man alltså använda lagen och våldsmonopolet för att tysta?
Suck. Det är rätt att angripa Linderborg och Aftonbladet. Men inte med lagens medel. Utan i debatten. Pressetik finns för att värna tidningarna själva. Tidningar som följer pressetiken kommer som en följd av sitt etiska agerande att vinna läsarnas förtroende som pålitliga faktakällor. Tidningar som skiter i pressetiken blir bestraffade av folket, genom att tappa sin trovärdighet och bli betraktade som ett slags Ding, ding, ding värld.
Man behöver inte jaga Aftonbladet med anklagelser om hets mot folkgrupp. Lika lite som man behöver lusläsa Snurredemokraternas tidning SD-kuriren för att hitta anmälningsbara spår av rasism.
Man behöver debattera emot dem. Samhällets tvångsmakt ska inte användas för repression av åsiktsyttringar.
Endast Linderborg på Aftonbladet vidhåller sitt försvar som går ut på Israel beter sig illa:
Den sensation som finns i artikeln är i så fall att det äntligen är någon som vågar prata om Israels brott mot de mänskliga rättigheterna.
Så? Staten Israels agerande motiverar kritik utan faktakoll?
Johan Ingerö bemöter Linderborg, och påminner om att hennes agerande nu ligger i linje med hennes syn på journalistik och saklighet sådan den sett ut i tidigare fall. Att förvränga verkligheten tills den passar den egna ideologiska kartan.
Dessutom verkar det ju vara dumt att skjuta ihjäl folk vars organ man vill återanvända.
Vi kan alltså konstatera att det var extremt korkat av Aftonbladet att publicera artikeln.
Men det är en helt annan fråga om det var olagligt av dem att göra det. Cornelia Edvardsson uttalar sig som om det egentligen vore det, som om rätten att yttra sig inte vore oinskränkt utan tvärtom full med förbehåll.
Enbart prydligt pressetiska stycken av väl underbyggd kritik skulle då få lov att förekomma. Aftonslaskens billiga sensationsjournalistik skulle man alltså använda lagen och våldsmonopolet för att tysta?
Suck. Det är rätt att angripa Linderborg och Aftonbladet. Men inte med lagens medel. Utan i debatten. Pressetik finns för att värna tidningarna själva. Tidningar som följer pressetiken kommer som en följd av sitt etiska agerande att vinna läsarnas förtroende som pålitliga faktakällor. Tidningar som skiter i pressetiken blir bestraffade av folket, genom att tappa sin trovärdighet och bli betraktade som ett slags Ding, ding, ding värld.
Man behöver inte jaga Aftonbladet med anklagelser om hets mot folkgrupp. Lika lite som man behöver lusläsa Snurredemokraternas tidning SD-kuriren för att hitta anmälningsbara spår av rasism.
Man behöver debattera emot dem. Samhällets tvångsmakt ska inte användas för repression av åsiktsyttringar.
Bloggtips
Anders Nilsson är en klok socialdemokrat. Här om det som jag tjatar om: det är låginkomsttagarna som förlorar på högskattesamhället.
Johan Ingerö, (en smula mer högervridet) om varför oppositionen inte vågar tala klartext om skattehöjningar.
Johan Ingerö, (en smula mer högervridet) om varför oppositionen inte vågar tala klartext om skattehöjningar.
Enprocentsmålet
Av alla konstiga politiska idéer tycker jag att "enprocentsmålet" är bland de konstigaste. Tanken är att en procent av det som landet tjänar ska skänkas bort i bistånd. Som politiskt mål är det konstigt: bör ett mål för biståndsverksamhet fokusera på vad vi spenderar, eller skulle det egentligen fokusera på vad som faktiskt uppnås?
Eftersom det fokuserar på vad vi spenderar drar jag slutsatsen att det i själva verket handlar om fariseeisk avlat, konsten att kunna berömma oss själva för att vi minsann betalar "tionde för dill, kummin och mynta" för att citera Bibeln.
På så sätt kan de Goda säga "Behåll enprocentmålet" och de Onda kan säga "Avskaffa det", och därigenom får alla sidor chans att säga någonting om sig själva.
Men jag menar att bistånd handlar om att få andra att växa.
Så vad sägs om en kompromiss? Låt oss behålla enprocentmålet. Fast inte utifrån hur mycket vi spenderar. Utan utifrån vilka resultat vi uppnår.
Att länder som vi stödjer ska bli en procent friare?
Att länder som vi stödjer ska bli en procent mättare?
Friskare? Mer jämställda? Mer produktiva?
Resultat is the shit. Inte ambition. För mottagarnas skull.
Eftersom det fokuserar på vad vi spenderar drar jag slutsatsen att det i själva verket handlar om fariseeisk avlat, konsten att kunna berömma oss själva för att vi minsann betalar "tionde för dill, kummin och mynta" för att citera Bibeln.
På så sätt kan de Goda säga "Behåll enprocentmålet" och de Onda kan säga "Avskaffa det", och därigenom får alla sidor chans att säga någonting om sig själva.
Men jag menar att bistånd handlar om att få andra att växa.
Så vad sägs om en kompromiss? Låt oss behålla enprocentmålet. Fast inte utifrån hur mycket vi spenderar. Utan utifrån vilka resultat vi uppnår.
Att länder som vi stödjer ska bli en procent friare?
Att länder som vi stödjer ska bli en procent mättare?
Friskare? Mer jämställda? Mer produktiva?
Resultat is the shit. Inte ambition. För mottagarnas skull.
tisdag 25 augusti 2009
PJ Anders Linder om USA:s ekonomi
På SvD bloggar PJ Anders Linder om att USA:s statsskuld förväntas gå från skitstor till perverst hög.
På slutet säger han:
Jag tror att man kan konstatera följande:
Det blir en otäckt hög inflation, eftersom "krisdämpningen" med sina "stimulanser" förvärrat situationen. Att försöka uppehålla en dålig ekonomisk struktur med konstgjorda medel är att övervärdera det man har. Pengamängden motsvaras inte av ett reellt värde, utan av en ökande andel luft. Och det är själva grundbetydelsen i ordet "inflation" (uppblåsning).
Symptom i form av hastigt ökande priser över hela linjen kommer senare, som en följd av det uppblåsta värdet. Marknaden, dvs vanligt folk, kommer att inse att det bakom varje dollar finns betydligt mindre reellt värde än vad som tidigare antagits, vilket helt enkelt kommer att medföra att det kommer att krävas fler dollar för att köpa någonting.
Skattehöjningar kommer inte att lösa några problem, tvärtom, men kan komma att användas av politikerna för att tillfälligt lösa statens kommande likvidproblem. Men om det inte motsvaras av en rekordstor produktivitetsökning så kommer inte skattehöjningen att lösa något.
En kraftig nedskrivning av dollarn är tvärtom lösningen på USA:s problem. Det är en smärtsam väg, men det finns ingen annan utväg än att pengarna börjar värderas utifrån vilket reellt värde de motsvarar i ekonomin.
Det blir jobbigt, men betyder samtidigt möjligheten att USA:s egen produktion inte övervärderas på marknaden, vilket innebär att de kan få fart på försäljningen igen.
Men den reella skulden de skaffar sig just nu, med sina rekordstimulanspaket, kommer att ta lång tid att betala tillbaks.
Läs även Mises.
På slutet säger han:
Det sägs att recessionen går mot sitt slut eller rentav redan är över. Det är skönt att höra. Men det blir inte lika skönt om den snabba krisdämpningen visar sig komma till priset av instabilitet, penningvärdesförsämring och skattehöjningar under åratal framöver....
Jag tror att man kan konstatera följande:
Det blir en otäckt hög inflation, eftersom "krisdämpningen" med sina "stimulanser" förvärrat situationen. Att försöka uppehålla en dålig ekonomisk struktur med konstgjorda medel är att övervärdera det man har. Pengamängden motsvaras inte av ett reellt värde, utan av en ökande andel luft. Och det är själva grundbetydelsen i ordet "inflation" (uppblåsning).
Symptom i form av hastigt ökande priser över hela linjen kommer senare, som en följd av det uppblåsta värdet. Marknaden, dvs vanligt folk, kommer att inse att det bakom varje dollar finns betydligt mindre reellt värde än vad som tidigare antagits, vilket helt enkelt kommer att medföra att det kommer att krävas fler dollar för att köpa någonting.
Skattehöjningar kommer inte att lösa några problem, tvärtom, men kan komma att användas av politikerna för att tillfälligt lösa statens kommande likvidproblem. Men om det inte motsvaras av en rekordstor produktivitetsökning så kommer inte skattehöjningen att lösa något.
En kraftig nedskrivning av dollarn är tvärtom lösningen på USA:s problem. Det är en smärtsam väg, men det finns ingen annan utväg än att pengarna börjar värderas utifrån vilket reellt värde de motsvarar i ekonomin.
Det blir jobbigt, men betyder samtidigt möjligheten att USA:s egen produktion inte övervärderas på marknaden, vilket innebär att de kan få fart på försäljningen igen.
Men den reella skulden de skaffar sig just nu, med sina rekordstimulanspaket, kommer att ta lång tid att betala tillbaks.
Läs även Mises.
Två olika slags normer
Läser Anders Johansson Heinös avhandling "Hur mycket mångfald tål demokratin". Ett ambitiöst försök att bena upp motsättningar mellan mångkulturalism och liberal demokrati, som jag blev nyfiken på här.
Jag slås av hur han använder begreppet "norm" lite oförsiktigt. Om jag förstår honom rätt så formulerar han mångkulturalismens demokratiska problem ungefär så här: Å ena sidan bekänner vi oss till multikulturalism och omfamnar olikhet. Men då tvingas vi också omfamna sådana kulturer som i sig själva avvisar olikhet.
Resultatet blir ett försök att jämka samman motstridiga normsystem, och det mångkulturella projektet havererar eftersom den demokratiska samhället kräver åtminstone ett minimum av gemensamma normer.
I princip måste man naturligtvis ge honom rätt. Men behöver problemet vara så stort som han (och för den delen SD) gör gällande? Räcker det inte med att man delar upp normerna i den gamla vanliga uppdelningen mellan positiva och negativa rättigheter?
En positiv rättighet är en rättighet som kräver att man tvingar omgivningen att handla på ett visst sätt. Men en negativ rättighet är en rättighet som enbart kräver att omgivningen låter bli att handla.
Rätt till mat innebär att omgivningen är skyldig att arbeta för att ge mig mat. Rätt till yttrandefrihet kräver enbart att omgivningen låter bli att bestraffa mig för mina yttranden.
Positiva rättigheter är alltid problematiska, eftersom de med nödvändighet involverar alla andra. Negativa rättigheter är alltid fullständigt problemfria eftersom de inte behöver involvera någon enda människa utöver rättighetsinnehavaren.
På samma sätt blir ju alla normer som pålägger andra människor vissa handlingar problematiska, men de normer som bara rör dig själv blir fullständigt problemfria. Det är så stor skillnad mellan dem att det är svårt att benämna dem bägge med samma ord: "normer".
Om mångkultur är ett mål (och det tycker jag att det är, inte på grund av invandring utan på grund av de stora olikheterna som finns mellan alla oss infödda göteborgare), så kräver det ingenting annat än att alla respekterar all olikhet och låter bli att tvinga andra.
Det finns inga normsystem som kolliderar så länge som de enbart tillämpas av fri vilja. Burka och monogami och Pride-parad och vegetarianism och avhållsamhet får plats.
(Ja, jag vet att det finns ett stort aber här, som gör det problematiskt men den diskussionen spar jag till en annan bloggpost)
Jag slås av hur han använder begreppet "norm" lite oförsiktigt. Om jag förstår honom rätt så formulerar han mångkulturalismens demokratiska problem ungefär så här: Å ena sidan bekänner vi oss till multikulturalism och omfamnar olikhet. Men då tvingas vi också omfamna sådana kulturer som i sig själva avvisar olikhet.
Resultatet blir ett försök att jämka samman motstridiga normsystem, och det mångkulturella projektet havererar eftersom den demokratiska samhället kräver åtminstone ett minimum av gemensamma normer.
I princip måste man naturligtvis ge honom rätt. Men behöver problemet vara så stort som han (och för den delen SD) gör gällande? Räcker det inte med att man delar upp normerna i den gamla vanliga uppdelningen mellan positiva och negativa rättigheter?
En positiv rättighet är en rättighet som kräver att man tvingar omgivningen att handla på ett visst sätt. Men en negativ rättighet är en rättighet som enbart kräver att omgivningen låter bli att handla.
Rätt till mat innebär att omgivningen är skyldig att arbeta för att ge mig mat. Rätt till yttrandefrihet kräver enbart att omgivningen låter bli att bestraffa mig för mina yttranden.
Positiva rättigheter är alltid problematiska, eftersom de med nödvändighet involverar alla andra. Negativa rättigheter är alltid fullständigt problemfria eftersom de inte behöver involvera någon enda människa utöver rättighetsinnehavaren.
På samma sätt blir ju alla normer som pålägger andra människor vissa handlingar problematiska, men de normer som bara rör dig själv blir fullständigt problemfria. Det är så stor skillnad mellan dem att det är svårt att benämna dem bägge med samma ord: "normer".
Om mångkultur är ett mål (och det tycker jag att det är, inte på grund av invandring utan på grund av de stora olikheterna som finns mellan alla oss infödda göteborgare), så kräver det ingenting annat än att alla respekterar all olikhet och låter bli att tvinga andra.
Det finns inga normsystem som kolliderar så länge som de enbart tillämpas av fri vilja. Burka och monogami och Pride-parad och vegetarianism och avhållsamhet får plats.
(Ja, jag vet att det finns ett stort aber här, som gör det problematiskt men den diskussionen spar jag till en annan bloggpost)
måndag 24 augusti 2009
Strukturellt våld i Rosengård
Klasskrigarna fick åka hem. Tyvärr hann de utöva lite våld gentemot strukturerna, men lyckligtvis endast byggnadsstrukturer. Inte vävnadsstrukturer.
Men jag tänker på vad som sades under klasskrigarnas presskonferens:
Bland det värsta våld man kan utöva mot en människa är att beröva henne möjligheten till egen försörjning.
Genom egen försörjning blir man oberoende av andra människors nycker. Inte minst blir man relativt oberoende av samhällsapparatens nycker. Med egen försörjning bestämmer man själv över arbete och semester. Med egen försörjning kan man avgöra om man vill slippa gå hit eller dit, om man vill utforska helt egna vägar.
Motsatsen heter bidragsberoende. Då är du helt utlämnad åt de som ger dig mat.
Under normala villkor är det inga problem att få en anställning. Det enda som krävs är att man levererar ett värde i form av arbete som för arbetsköparen är större än det värde man får i lön. Å andra sidan är lönen mer värd för den som arbetar, än vad arbetet och arbetstiden är. Ett byte som bägge tjänar på, alltså.
Men inför nu strukturer som snedvrider villkoren. Vad händer till exempel om du med våld beskattar transaktionen mellan köpare och säljare?
Om man beskattar den så att tio procent av lönen går bort i skatt, så innebär det att arbetet för arbetsköparen måste vara minst tio procent mer värt, än vad lönen är för arbetssäljaren. Om man beskattar den med 50%, så måste arbetet vara mer än dubbelt så mycket mer värt för köparen än för säljaren.
Det betyder att alla som jobbar duktigt, men kanske bara kan leverera ett arbete som är 40% mer värt för arbetsköparen än för säljaren, kommer att stå utan jobb! Om du behöver hundra spänn i timmen för att försörja dig och din familj, så måste du kunna leverera ett värde på över tvåhundra spänn i timmen för att det inte ska vara en förlust att anställa dig.
Kan du "bara" leverera ett arbete som är värt 190 kronor i timmen, så står du utan jobb. Kan du "bara" leverera ett arbete som är värt 199 kronor i timmen, så står du utan jobb.
Det är så som tröskeleffekter fungerar. Allt som gör det konstlat dyrt att anställa, leder till att anställningar inte görs. Leder alltså till arbetslöshet. Och arbetslöshet skapar utsatthet för strukturerna, eftersom de leder in folk i en skum beroendeställning till diverse institutioner.
Det är därför skattesänkningar är så viktiga, och framför allt viktiga för människor på marginalen. Rika människor, etablerade människor, klarar av att stå oberoende trots att långt över hälften av det värde de levererar går till skatter. Men att beskatta låga inkomster med över hälften av sitt värde, det är obarmhärtigt.
Det, alla reclaimare, är strukturellt våld. Reclaima frukten av ditt eget arbete!
Men jag tänker på vad som sades under klasskrigarnas presskonferens:
I en stadsdel där människor är utsatta för klassförtryck och etnisk diskriminering finns redan det strukturella våldet. Det är mycket värre än om någon tar sönder någonting.
Bland det värsta våld man kan utöva mot en människa är att beröva henne möjligheten till egen försörjning.
Genom egen försörjning blir man oberoende av andra människors nycker. Inte minst blir man relativt oberoende av samhällsapparatens nycker. Med egen försörjning bestämmer man själv över arbete och semester. Med egen försörjning kan man avgöra om man vill slippa gå hit eller dit, om man vill utforska helt egna vägar.
Motsatsen heter bidragsberoende. Då är du helt utlämnad åt de som ger dig mat.
Under normala villkor är det inga problem att få en anställning. Det enda som krävs är att man levererar ett värde i form av arbete som för arbetsköparen är större än det värde man får i lön. Å andra sidan är lönen mer värd för den som arbetar, än vad arbetet och arbetstiden är. Ett byte som bägge tjänar på, alltså.
Men inför nu strukturer som snedvrider villkoren. Vad händer till exempel om du med våld beskattar transaktionen mellan köpare och säljare?
Om man beskattar den så att tio procent av lönen går bort i skatt, så innebär det att arbetet för arbetsköparen måste vara minst tio procent mer värt, än vad lönen är för arbetssäljaren. Om man beskattar den med 50%, så måste arbetet vara mer än dubbelt så mycket mer värt för köparen än för säljaren.
Det betyder att alla som jobbar duktigt, men kanske bara kan leverera ett arbete som är 40% mer värt för arbetsköparen än för säljaren, kommer att stå utan jobb! Om du behöver hundra spänn i timmen för att försörja dig och din familj, så måste du kunna leverera ett värde på över tvåhundra spänn i timmen för att det inte ska vara en förlust att anställa dig.
Kan du "bara" leverera ett arbete som är värt 190 kronor i timmen, så står du utan jobb. Kan du "bara" leverera ett arbete som är värt 199 kronor i timmen, så står du utan jobb.
Det är så som tröskeleffekter fungerar. Allt som gör det konstlat dyrt att anställa, leder till att anställningar inte görs. Leder alltså till arbetslöshet. Och arbetslöshet skapar utsatthet för strukturerna, eftersom de leder in folk i en skum beroendeställning till diverse institutioner.
Det är därför skattesänkningar är så viktiga, och framför allt viktiga för människor på marginalen. Rika människor, etablerade människor, klarar av att stå oberoende trots att långt över hälften av det värde de levererar går till skatter. Men att beskatta låga inkomster med över hälften av sitt värde, det är obarmhärtigt.
Det, alla reclaimare, är strukturellt våld. Reclaima frukten av ditt eget arbete!
Yttrandefrihet måste gå att kombinera med dåligt omdöme
Inger Fredriksson skriver på sin blogg: "Yttrandefriheten är en frihet som måste förenas med omdöme."
Jag säger: Yttrandefrihet är en frihet som måste gälla även folk med dåligt omdöme.
Annars är det ingen idé att ha den.
Det handlar inte om att värna rätten att säga snälla saker som alla håller med om. Det handlar om att värna rätten att säga obehagliga och fruktansvärda saker som nästan ingen håller med om.
Jag säger: Yttrandefrihet är en frihet som måste gälla även folk med dåligt omdöme.
Annars är det ingen idé att ha den.
Det handlar inte om att värna rätten att säga snälla saker som alla håller med om. Det handlar om att värna rätten att säga obehagliga och fruktansvärda saker som nästan ingen håller med om.
Direkt från en annan demokratisk verklighet
Nämligen Sri Lanka
Agera. Påminn. Demokrati är livsviktigt.
Saravanamuttu, executive director of the Centre for Policy Alternatives, is the latest in a number of high-profile people who have been threatened, assaulted or, in some cases, murdered in recent months in the country. Almost all of the victims—including activists, journalists and lawyers—have been targeted because of their criticism of government policies.
Agera. Påminn. Demokrati är livsviktigt.
Direkt från den demokratiska verkligheten
Bondeförbundare O. Berg har alltså ikväll blivit av med den politiska oskulden, tillsammans med ett antal mer erfarna herrar och damer.
Mycket mer erfarna, ska jag tillägga. Turligt nog hemföll vi inte åt identitetspolitik, i alla fall inte denna kväll, för då hade nog föredragningslistan haft en viss slagsida åt äldreomsorgsfrågor.
Eftersom det var höstupptakt bjöds det på grillkorv, vilket smakade bra. Huruvida debatten till sin nivå, tonfall och sakinnehåll, på något sätt var representativt för lokalföreningens sammanträden kan jag inte uttala mig om, eftersom detta var mitt första och hittills enda.
Men jag blev inte avskräckt, utan positivt överraskad över att demokrati- och tillgänglighetsfrågorna lyftes. Sedan var det lite långrandigt emellanåt, men det tycker jag å andra sidan alltid på alla möten.
Och korven var som sagt god.
Mycket mer erfarna, ska jag tillägga. Turligt nog hemföll vi inte åt identitetspolitik, i alla fall inte denna kväll, för då hade nog föredragningslistan haft en viss slagsida åt äldreomsorgsfrågor.
Eftersom det var höstupptakt bjöds det på grillkorv, vilket smakade bra. Huruvida debatten till sin nivå, tonfall och sakinnehåll, på något sätt var representativt för lokalföreningens sammanträden kan jag inte uttala mig om, eftersom detta var mitt första och hittills enda.
Men jag blev inte avskräckt, utan positivt överraskad över att demokrati- och tillgänglighetsfrågorna lyftes. Sedan var det lite långrandigt emellanåt, men det tycker jag å andra sidan alltid på alla möten.
Och korven var som sagt god.
söndag 23 augusti 2009
Hur mycket enfald tål demokratin?
Läser i GP en recension av en bok av statsvetaren Andreas Johansson Heinö: "Hur mycket mångfald tål demokratin". Jag har inte läst boken, men längtar efter att få göra det. Tills dess är jag hänvisad till att själv försöka besvara den frågan.
Det är ju nämligen precis den frågan som SD ställer till etablissemanget. Så allt prat om att ta debatten med SD handlar om att försöka komma med ett svar. Med reclaim-hallaballo i Rosengård och ett valår i antågande är det definitivt angeläget.
Min omedelbara reaktion är att mångfald är demokratins livsluft. Vi människor är på ett mångfald olika sätt, och har en mångfald olika sätt att hantera livet på, att prioritera på, att värdera. Det ligger inte i vår egenskap av att komma från olika kulturer, utan i vår egenskap av att vara olika individer.
För att hantera denna mångfald kan man göra på i princip två olika sätt: man kan ignorera och aktivt motverka mångfalden, till förmån för en enhetskultur. Skapa en eller ett par godkända normer, och sedan med olika slags repression och stimulans försöka gynna de individer som följer normerna.
Eller så går man den omvända vägen och försöker omfatta olikheterna och finna sätt för hur alla dessa vägval kan existera fredligt sida vid sida.
Jag menar att det är den sistnämnda vägen som är den demokratiska vägen, eftersom den speglar folkets, demos alla olika nyanser. Och observera att jag talar om brokighet bland individer, alldeles oavsett var på jorden de råkar vara födda eller ha sina släktingar.
Så motsatsen till mångfald, dvs enfald, är något som demokratin inte tål, eftersom enfalden alltid kommer att vara en konstlad produkt av en väldigt massa repression som krävs för att hyfsa till den från början brokiga folkstammen i enlighet med det enfaldiga homogena idealet.
Det krävs alltså repression för att skapa enfald ur något som helt naturligt är mångfalt. Det enda som krävs för att de många vägvalen ska kunna existera sida vid sida är en ömsesidig överenskommelse om att minimera repressionen.
Du får vara som du vill, om jag får vara som jag vill. Böghatare - ja. Bögknackare - nej.
Du får vara hur mycket muslim eller ateist eller kristen du vill, så länge du inte vill tvinga andra att gå i din fålla. Muslim - ja. Islamist - nej.
Du får ha precis vilka gemensamma ägarförhållanden du vill, så länge som du inte roffar åt dig av andra som inte delar just dina drömmar. Frihetlig socialism - ja. Expropriation - nej.
Sedan finns det en nyttoaspekt av brokigheten och demokratin. Om olika lösningar och livsval tillåts existera sida vid sida, så uppstår det en institutionell konkurrens dem emellan. Folk får helt enkelt fler möjligheter, och kan lära sig av andras misstag, och snegla på väldigt många olika livsvägar, när de ska försöka vandra sin egen väg.
Det är ju nämligen precis den frågan som SD ställer till etablissemanget. Så allt prat om att ta debatten med SD handlar om att försöka komma med ett svar. Med reclaim-hallaballo i Rosengård och ett valår i antågande är det definitivt angeläget.
Min omedelbara reaktion är att mångfald är demokratins livsluft. Vi människor är på ett mångfald olika sätt, och har en mångfald olika sätt att hantera livet på, att prioritera på, att värdera. Det ligger inte i vår egenskap av att komma från olika kulturer, utan i vår egenskap av att vara olika individer.
För att hantera denna mångfald kan man göra på i princip två olika sätt: man kan ignorera och aktivt motverka mångfalden, till förmån för en enhetskultur. Skapa en eller ett par godkända normer, och sedan med olika slags repression och stimulans försöka gynna de individer som följer normerna.
Eller så går man den omvända vägen och försöker omfatta olikheterna och finna sätt för hur alla dessa vägval kan existera fredligt sida vid sida.
Jag menar att det är den sistnämnda vägen som är den demokratiska vägen, eftersom den speglar folkets, demos alla olika nyanser. Och observera att jag talar om brokighet bland individer, alldeles oavsett var på jorden de råkar vara födda eller ha sina släktingar.
Så motsatsen till mångfald, dvs enfald, är något som demokratin inte tål, eftersom enfalden alltid kommer att vara en konstlad produkt av en väldigt massa repression som krävs för att hyfsa till den från början brokiga folkstammen i enlighet med det enfaldiga homogena idealet.
Det krävs alltså repression för att skapa enfald ur något som helt naturligt är mångfalt. Det enda som krävs för att de många vägvalen ska kunna existera sida vid sida är en ömsesidig överenskommelse om att minimera repressionen.
Du får vara som du vill, om jag får vara som jag vill. Böghatare - ja. Bögknackare - nej.
Du får vara hur mycket muslim eller ateist eller kristen du vill, så länge du inte vill tvinga andra att gå i din fålla. Muslim - ja. Islamist - nej.
Du får ha precis vilka gemensamma ägarförhållanden du vill, så länge som du inte roffar åt dig av andra som inte delar just dina drömmar. Frihetlig socialism - ja. Expropriation - nej.
Sedan finns det en nyttoaspekt av brokigheten och demokratin. Om olika lösningar och livsval tillåts existera sida vid sida, så uppstår det en institutionell konkurrens dem emellan. Folk får helt enkelt fler möjligheter, och kan lära sig av andras misstag, och snegla på väldigt många olika livsvägar, när de ska försöka vandra sin egen väg.
Tillväxt och hög BNP ÄR bra för människor och miljö
I DN försöker Anders Wijkman visa att ökad bruttonationalprodukt inte innebär ökad välfärd, och att miljön inte tas om hand på ett bra sätt om man ökar BNP.
Han har fel på ett par väldigt centrala punkter, vilket visas av bloggarna "Alltid varför" och Jacob Lundberg.
Som statistiken visar så ökar människors hälsa och livslängd och välbefinnande med hög BNP. Likaså blir luften och vattnet renare, skogsmängden ökar, och åverkan på naturresurserna minskar. Det är ju bara den som har råd att långsiktigt vara rädd om miljön som faktiskt kan vara rädd om miljön.
Vilket är självklart när man tänker på det. För människor betyder hög BNP höga reella intäkter för folk vilket innebär frihet från att tvingas utsättas för en massa negativa saker. För miljön betyder hög BNP (åtminstone i en konkurrensekonomi) att man ägnar sig åt ett smart resursutnyttjande av begräsade resurser. Vilket innebär ett lågt slitage.
Han har fel på ett par väldigt centrala punkter, vilket visas av bloggarna "Alltid varför" och Jacob Lundberg.
Som statistiken visar så ökar människors hälsa och livslängd och välbefinnande med hög BNP. Likaså blir luften och vattnet renare, skogsmängden ökar, och åverkan på naturresurserna minskar. Det är ju bara den som har råd att långsiktigt vara rädd om miljön som faktiskt kan vara rädd om miljön.
Vilket är självklart när man tänker på det. För människor betyder hög BNP höga reella intäkter för folk vilket innebär frihet från att tvingas utsättas för en massa negativa saker. För miljön betyder hög BNP (åtminstone i en konkurrensekonomi) att man ägnar sig åt ett smart resursutnyttjande av begräsade resurser. Vilket innebär ett lågt slitage.
Och apropå klasskrigare
Läs först presskonferensen som arrangörerna för Reclaim-festen hade:
Läs sedan hur det såg ut i området efter festen:
Ställ dig sedan frågan: vem förtrycker vem här? Vems maktstrukturer är det som slår sönder folks möjligheter att leva sina liv? Och vem får lida för den tappra klasskampen: vit manlig medelklass, eller Hassan Alamiri?
UPPDATERING: Se hur de tappra antiimperialisterna blir bortmotade. Jag tycker de kunde lära sig av Socialdemokraterna i Staffanstorp i stället, som vet hur man anordnar en folkfest.
I en stadsdel där människor är utsatta för klassförtryck och etnisk diskriminering finns redan det strukturella våldet. Det är mycket värre än om någon tar sönder någonting.
Läs sedan hur det såg ut i området efter festen:
På East Kött & Livs har Hassan Alamiri haft öppet sedan klockan sju. Han fick inte mycket sömn inatt.
– De stal en varuvagn från oss igår. Sedan var jag uppe och vaktade till klockan tre, säger han.
Ställ dig sedan frågan: vem förtrycker vem här? Vems maktstrukturer är det som slår sönder folks möjligheter att leva sina liv? Och vem får lida för den tappra klasskampen: vit manlig medelklass, eller Hassan Alamiri?
UPPDATERING: Se hur de tappra antiimperialisterna blir bortmotade. Jag tycker de kunde lära sig av Socialdemokraterna i Staffanstorp i stället, som vet hur man anordnar en folkfest.
Dagens bloggtips
Två bra artiklar att fundera på:
Ministry of thruth funderar över vad det kan innebära att väljarna verkar vilja ha låga skatter, avreglering, arbetsrätt och höga bidrag
och
Johan Ingerö är glad över att vanliga hederliga skattebetalande svenskar som heter Mohammed och bor i Rosengård protesterar mot att tillresta stenkastare vill klasskriga just där.
Ministry of thruth funderar över vad det kan innebära att väljarna verkar vilja ha låga skatter, avreglering, arbetsrätt och höga bidrag
och
Johan Ingerö är glad över att vanliga hederliga skattebetalande svenskar som heter Mohammed och bor i Rosengård protesterar mot att tillresta stenkastare vill klasskriga just där.
lördag 22 augusti 2009
(S) och straffbeskattningen
Där här är kul. Först höjer (S) skatterna till horribla nivåer. Sedan sänker alliansen dem något, för de som arbetar. Under stor kritik från (S) som menar att skattesänkningar är ett slags sponsrande av de rika med pengar som egentligen tillhör alla.
Sedan påstår (S) (eller åtminstone deras vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott) att den höga skatten, den som alltså (S) beslutade om, är ett slags straffskatt som alliansen har pålagt pensionärerna.
Alliansen får alltså skäll av (S) för att skatten som (S) har bestämt är för hög. Men när man sänker den får man skäll för att man sänker skatterna?
Kan någon förklara för mig, för det är något här som jag inte begriper...
Sedan påstår (S) (eller åtminstone deras vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott) att den höga skatten, den som alltså (S) beslutade om, är ett slags straffskatt som alliansen har pålagt pensionärerna.
Alliansen får alltså skäll av (S) för att skatten som (S) har bestämt är för hög. Men när man sänker den får man skäll för att man sänker skatterna?
Kan någon förklara för mig, för det är något här som jag inte begriper...
Skruv lös i Bryssel
Lyssna på Hamilton i DN:
Först betalar du för deras rätt att bestämma över dig. Och sedan betalar du för skruven. Och sedan betalar du tullen för att skruven ska få komma över gränsen till dig. Om du inte istället vill betala ett överpris för den europeiska skruven.
För 17 gubbar, vem har tagit ifrån dig rätten att köpa vilken av jordens alla skruvar du vill? Har du själv lämnat ifrån dig den rätten?
Som tur är har ännu inte Lissabonfördraget trätt i kraft. Vilket betyder att smarta länder kan stoppa sådana här dårskaper. Är Sverige ett sådant smart land?
EU-kommissionen och majoriteten av EU:s handelministrar anser att Europas konsumenter och andra användare betalar för låga priser på skruvar och muttrar. Priserna måste upp!
...
EU-kommissionen föreslog sålunda nyligen att EU med hjälp av handelspolitiken höjer priserna genom att införa särskilda så kallade anti-dumpningstullar på skruvar och muttrar från Kina. Tullen blir upp till 85 procent (normala tullar på industrivaror är 3–6 procent).
Först betalar du för deras rätt att bestämma över dig. Och sedan betalar du för skruven. Och sedan betalar du tullen för att skruven ska få komma över gränsen till dig. Om du inte istället vill betala ett överpris för den europeiska skruven.
För 17 gubbar, vem har tagit ifrån dig rätten att köpa vilken av jordens alla skruvar du vill? Har du själv lämnat ifrån dig den rätten?
Som tur är har ännu inte Lissabonfördraget trätt i kraft. Vilket betyder att smarta länder kan stoppa sådana här dårskaper. Är Sverige ett sådant smart land?
Och apropå takten i befolkningsökningen
Möter i ett kommentarsfält till en luddig artikel den gamla tanken att den globala takten i befolkningsökningen inte är hållbar.
Det där är en urgammal tanke, som folk ivrigt förfäktade redan när vi bara var två miljarder. Men den lider av minst två stora tankefel. Och brist på ett par mindre insikter.
För det första: Vad som är en hållbar befolkning kan aldrig avgöras globalt. Varje område på jorden har helt olika förutsättningar för mänskligt liv. På vissa ställen är det öken, på andra ställen glaciärer och på en rätt stor del av jordytan är det hav. Självklart kan inte befolkningen vara speciellt stor just där.
Men i Sverige med flera kvadratkilometer per invånare skulle vi kunna vara fler, många fler. Liksom på flera andra ställen på jorden.
För det andra: bestäms takten i befolkningsökningen av vad som faktiskt är hållbart. Det är självreglerande. Hade det varit ohållbart med nuvarande befolkning, så hade vi aldrig haft nuvarande befolkning.
Tvärtom utgör befolkningen i sig beviset för att jorden förmår föda precis den mängd människor som vi är. I samma stund som jorden inte förmår föda det antalet, så minskar antalet, ner till den nivå jorden förmår föda.
Däremot finns det lokalt väldigt dåliga förutsättningar för liv. På de ställena lever folk i armod, och dör i påfallande hög grad, särskilt när de är små. En barnadödlighet man kompenserar genom att skaffa fler barn. En grym verklighet.
Men det är för det första lokala, t ex nationella och regionala förhållanden. Som alltså inte blir bättre av att folk på andra ställen på jorden blir färre, eller sämre av att folk på andra ställen på jorden blir fler.
För det andra är det förhållanden som kan åtgärdas, genom att man angriper de nationella och regionala förhållanden som skapar och permanentar misären. Åtgärder som får till följd att även dessa ställen förmår föda sin befolkning. Utan att befolkningsökningen på jorden behöver begränsas på något sätt.
Och dessutom är det så att befolkningsökningen trappar av, helt naturligt, i de miljöer där en hög andel av barnen växer upp och kan skaffa familj och försörja den. Vilket gör att miljöer som har potential att föda fler, automatiskt får färre att behöva föda.
Med andra ord: pilla inte på självreglerande system. Spekulera inte i hur många människor jordklotet som helhet orkar bära. Koncentrera dig istället på att se till att människor på alla jordens bebodda platser har det bra.
Det där är en urgammal tanke, som folk ivrigt förfäktade redan när vi bara var två miljarder. Men den lider av minst två stora tankefel. Och brist på ett par mindre insikter.
För det första: Vad som är en hållbar befolkning kan aldrig avgöras globalt. Varje område på jorden har helt olika förutsättningar för mänskligt liv. På vissa ställen är det öken, på andra ställen glaciärer och på en rätt stor del av jordytan är det hav. Självklart kan inte befolkningen vara speciellt stor just där.
Men i Sverige med flera kvadratkilometer per invånare skulle vi kunna vara fler, många fler. Liksom på flera andra ställen på jorden.
För det andra: bestäms takten i befolkningsökningen av vad som faktiskt är hållbart. Det är självreglerande. Hade det varit ohållbart med nuvarande befolkning, så hade vi aldrig haft nuvarande befolkning.
Tvärtom utgör befolkningen i sig beviset för att jorden förmår föda precis den mängd människor som vi är. I samma stund som jorden inte förmår föda det antalet, så minskar antalet, ner till den nivå jorden förmår föda.
Däremot finns det lokalt väldigt dåliga förutsättningar för liv. På de ställena lever folk i armod, och dör i påfallande hög grad, särskilt när de är små. En barnadödlighet man kompenserar genom att skaffa fler barn. En grym verklighet.
Men det är för det första lokala, t ex nationella och regionala förhållanden. Som alltså inte blir bättre av att folk på andra ställen på jorden blir färre, eller sämre av att folk på andra ställen på jorden blir fler.
För det andra är det förhållanden som kan åtgärdas, genom att man angriper de nationella och regionala förhållanden som skapar och permanentar misären. Åtgärder som får till följd att även dessa ställen förmår föda sin befolkning. Utan att befolkningsökningen på jorden behöver begränsas på något sätt.
Och dessutom är det så att befolkningsökningen trappar av, helt naturligt, i de miljöer där en hög andel av barnen växer upp och kan skaffa familj och försörja den. Vilket gör att miljöer som har potential att föda fler, automatiskt får färre att behöva föda.
Med andra ord: pilla inte på självreglerande system. Spekulera inte i hur många människor jordklotet som helhet orkar bära. Koncentrera dig istället på att se till att människor på alla jordens bebodda platser har det bra.
Fokusförflyttningen Israels fel
Det olustiga i den här situationen är att när Aftonbladsartikeln publicerades, så uppstod genast en debatt om sakinnehållet, och artikelförfattarens grundlösa antydningar, och kopplingen till den gamla antisemitiska myten om blodsugarjudar.
Om staten Israel, precis som alla debattörer, istället hade riktat sin kritik mot artikelns innehåll och inte försökt blanda in myndigheterna, så hade debatten kunnat bli riktigt bra och en gång för alla slå fast att alla anklagelserna som antyddes i artikeln är grundlösa.
Det hade tagit all heder och ära från Aftonblaskan, liksom från artikelförfattaren.
Nu lyckades istället företrädare för staten Israel flytta fokus till att bli ett angrepp mot pressfriheten. Därigenom får anklagelserna stå oemotsagda. Särskilt smart?
Om staten Israel, precis som alla debattörer, istället hade riktat sin kritik mot artikelns innehåll och inte försökt blanda in myndigheterna, så hade debatten kunnat bli riktigt bra och en gång för alla slå fast att alla anklagelserna som antyddes i artikeln är grundlösa.
Det hade tagit all heder och ära från Aftonblaskan, liksom från artikelförfattaren.
Nu lyckades istället företrädare för staten Israel flytta fokus till att bli ett angrepp mot pressfriheten. Därigenom får anklagelserna stå oemotsagda. Särskilt smart?
Fri press!
Diverse offentliga företrädare för staten Israel har fått totalt tuppjuck när de vänder sig till svenska myndigheter med begäran om att myndigheten ska tycka till om tidningsartiklar.
Till myndigheterna går man med åsikter om myndighetsutövningen, men har man åsikter om vad som publiceras går man lämpligen till tidningen. Om man inte på allvar menar att myndigheterna borde gripa in mot vad medborgarna yttrar i skrift eller tal, men då har man problem med sin egen demokratisyn.
Lågvattenmärket hittills är uttalandet om att Sveriges handlande nu påminner om bristen på agerande under andra världskriget.
Under andra världskriget samarbetade svenska myndigheter med nazisterna. Det var uselt. Men det var ju något som myndigheterna hade ansvar för. Men när blev det, i ett fritt land, myndigheternas uppgift att ta ansvar för vad som trycks i tidningarna?
Är det något som Sverige kan kritiseras för under andra världskriget var det snarare att myndigheterna började ta ansvar för vad tidningarna skrev. Kritik mot främmande makt fick inte förekomma minsann. Det myndighetsutövandet är värt att kritisera, och det är obegripligt att Israel, med tanke på hur motståndet mot nazismen bedrevs hos svenska journalister, angriper pressfriheten.
Ett citat från Torgny Segerstedt:
Till myndigheterna går man med åsikter om myndighetsutövningen, men har man åsikter om vad som publiceras går man lämpligen till tidningen. Om man inte på allvar menar att myndigheterna borde gripa in mot vad medborgarna yttrar i skrift eller tal, men då har man problem med sin egen demokratisyn.
Lågvattenmärket hittills är uttalandet om att Sveriges handlande nu påminner om bristen på agerande under andra världskriget.
Under andra världskriget samarbetade svenska myndigheter med nazisterna. Det var uselt. Men det var ju något som myndigheterna hade ansvar för. Men när blev det, i ett fritt land, myndigheternas uppgift att ta ansvar för vad som trycks i tidningarna?
Är det något som Sverige kan kritiseras för under andra världskriget var det snarare att myndigheterna började ta ansvar för vad tidningarna skrev. Kritik mot främmande makt fick inte förekomma minsann. Det myndighetsutövandet är värt att kritisera, och det är obegripligt att Israel, med tanke på hur motståndet mot nazismen bedrevs hos svenska journalister, angriper pressfriheten.
Ett citat från Torgny Segerstedt:
Friheten kan obestridligen missbrukas och blir missbrukad. Den innehåller emellertid just i sin egenskap av frihet botemedlen mot sin urartning. Den fria kritikrätten, offentligheten över vad som händer och sker och den rättskänsla som är tillfinnandes hos ett sunt folk, motverka förfallet.
fredag 21 augusti 2009
Prislappar på välfärdstjänster, någon?
Jag tycker att det är svårt att diskutera och ifrågasätta eller hylla välfärdstaten om man inte kan jämföra pris och prestanda.
Finns det någon som sitter på en prislista över välfärdstjänsterna, alltså vad de faktiskt kostar idag? Jag har hört (hörsägen) att landstinget i Stockholm budgeterar barnsjukvård med 5700 kr per barn och år, och att månadskostnaden för ett barn i heltidsförskola är 13000-15000 kr.
Stämmer detta? Finns det någon sammanställning?
Och viktigast: någon jämförelse med andra länder? Jämförelse mellan olika landsting och kommuner? Institutionell konkurrens FTW!
Finns det någon som sitter på en prislista över välfärdstjänsterna, alltså vad de faktiskt kostar idag? Jag har hört (hörsägen) att landstinget i Stockholm budgeterar barnsjukvård med 5700 kr per barn och år, och att månadskostnaden för ett barn i heltidsförskola är 13000-15000 kr.
Stämmer detta? Finns det någon sammanställning?
Och viktigast: någon jämförelse med andra länder? Jämförelse mellan olika landsting och kommuner? Institutionell konkurrens FTW!
Och i en annan del av världen
...rämnar faktiskt dollarn, sakta men säkert.
Redan nu är det alltså så att investeringar som görs i dollar inte ger något tillbaks. Vilket ju helt enkelt är en signal om att sådana investeringar är dumma och olönsamma. Dollarn är övervärderad i jämförelse med vad den underliggande värdeskapande strukturen faktiskt förmår generera.
Den amerikanska ekonomin lever på sitt goda rykte. Men ett gott rykte kan inte stå emot hur mycket skit som helst. Om inte den underliggande strukturen förbättrar sig så kommer förtroendet att vid en viss tidpunkt vara förbrukat för en majoritet investerare.
Vad som behövs är att USA låter kreditåtstramningen verka fullt ut. Kreditåtstramningen beskrivs ibland som själva problemet, men är i själva verket lösningen på det underliggande problemet.
Vad som händer under en kreditåtstramning är att under en begränsad tid kommer pengarna att vara mer värda än de projekt man skulle kunna investera i. Vilket leder till ett sparande. Men marginalnyttan för pengar faller snabbt när du bara sparar dem, vilket gör att de, så snart den nya jämviktsparkvoten är uppnådd blir tillgängliga på marknaden igen.
Samtidigt, i brist på lättvindigt kapital, monteras produktionskapaciteten för dagens oefterfrågade produktion snabbt ner, vilket är bra eftersom den inte levererar det som folk vill ha. De enskilda innovatörerna och entreprenörerna frågar sig vilka behov hos folk de ska tillfredställa istället. När projekt med en sansad riskprofil dyker upp, så kan kapitalet styras till dessa projekt, och vi ser en återhämtning.
Den medicinen är USA i dagsläget inte beredd att ta. Istället försöker de att fortsätta pumpa alldeles för billiga pengar i systemet, vilket bara tjänar till att upprätthålla dagens oefterfrågade produktion, vilket leder till fler och större bubblor.
Tron att det är samhällets aggregerade efterfrågan, oavsett på vad, som är ekonomins motor, och tron att man kan hålla den vid liv med konstgjord andning, kommer att bli förödande för amerikansk ekonomi. Om vi inte följer amerikanarna i spåren så kan det bli bra åtminstone för oss.
Redan nu är det alltså så att investeringar som görs i dollar inte ger något tillbaks. Vilket ju helt enkelt är en signal om att sådana investeringar är dumma och olönsamma. Dollarn är övervärderad i jämförelse med vad den underliggande värdeskapande strukturen faktiskt förmår generera.
Den amerikanska ekonomin lever på sitt goda rykte. Men ett gott rykte kan inte stå emot hur mycket skit som helst. Om inte den underliggande strukturen förbättrar sig så kommer förtroendet att vid en viss tidpunkt vara förbrukat för en majoritet investerare.
Vad som behövs är att USA låter kreditåtstramningen verka fullt ut. Kreditåtstramningen beskrivs ibland som själva problemet, men är i själva verket lösningen på det underliggande problemet.
Vad som händer under en kreditåtstramning är att under en begränsad tid kommer pengarna att vara mer värda än de projekt man skulle kunna investera i. Vilket leder till ett sparande. Men marginalnyttan för pengar faller snabbt när du bara sparar dem, vilket gör att de, så snart den nya jämviktsparkvoten är uppnådd blir tillgängliga på marknaden igen.
Samtidigt, i brist på lättvindigt kapital, monteras produktionskapaciteten för dagens oefterfrågade produktion snabbt ner, vilket är bra eftersom den inte levererar det som folk vill ha. De enskilda innovatörerna och entreprenörerna frågar sig vilka behov hos folk de ska tillfredställa istället. När projekt med en sansad riskprofil dyker upp, så kan kapitalet styras till dessa projekt, och vi ser en återhämtning.
Den medicinen är USA i dagsläget inte beredd att ta. Istället försöker de att fortsätta pumpa alldeles för billiga pengar i systemet, vilket bara tjänar till att upprätthålla dagens oefterfrågade produktion, vilket leder till fler och större bubblor.
Tron att det är samhällets aggregerade efterfrågan, oavsett på vad, som är ekonomins motor, och tron att man kan hålla den vid liv med konstgjord andning, kommer att bli förödande för amerikansk ekonomi. Om vi inte följer amerikanarna i spåren så kan det bli bra åtminstone för oss.
Ola the fackkramare
Efter att ha kommit ut som en som gillar skatter är det nu dags att komma ut som en som gillar facket.
Jodå, att vara medlem i en intresseförening som bevakar ens intressen är inte dumt. Det är smart. Så länge som folket bakom intresseföreningen bevakar ens intressen förstås!
Jag begär inte att få dra av kostnaden för medlemsavgiften på deklarationen.
Jag begär inte att mina fackliga företrädare ska få pengar från min arbetsgivare för att åka på facklig kurs. (De pengarna dras från alla arbetares löneutrymme ändå, så det är väl bättre att vi får pengarna i handen och själva kan betala de företrädare vi väljer, än att arbetsgivaren ska tvingas gynna ett visst fack på alla arbetares bekostnad).
Men jag begär att i lugn och ro få vara med, betala för mig med pengar jag själv tjänat ihop, och anlita facket när så behövs, t ex i förhandlingssituationer.
Nå, alla fackförbund har inte medlemmar lika lojala som jag. Förbunden tappar medlemmar i rasande fart. Varför?
Vissa (särskilt vissa förbund) menar att det är regeringens fel. Regeringen upphävde avdragsrätten för fackföreningsavgiften, vilket gjorde medlemsskapet dyrare.
Men då glömmer man två viktiga saker: för det första att medlemsraset inte direkt inleddes i och med fördyrningen. Förbunden var själva rätt duktiga på att skrämma iväg folk dessförinnan.
Och så nummer två: vaddå fördyrning? Du blev av med en viss sorts avdragsrätt, den till fackavgiften. Men du fick en skattesänkning som gott och väl täcker upp.
Per Gudmunsson påminner om att för ett vårdbiträde innebar skattesänkningen tusen spänn mer i månaden. PLC påpekar att det gott och väl räcker till medlemsskap i två fackföreningar samtidigt om man så skulle vilja.
Vad som har hänt är alltså att regeringen har plockat bort ett litet avdrag som styrde pengar till fackföreningsrörelsen, och ersatt med ett stort avdrag som gynnade den enskildes rätt att själv bestämma vart pengarna ska gå.
Det intressanta är att då faller frågeställningen tillbaka på dig och mig: varför är vi med eller inte med i facket? Och den frågeställningen tar vi dit den hör hemma: Kära fackförening, varför ska vi gå med?
Facket ska ju rimligen förklara för oss varför vi ska gå med. Inte gnälla på regeringen för att den låter medborgarna själva bestämma över en lite större del av den inkomst medborgarna själva har tjänat ihop.
Jodå, att vara medlem i en intresseförening som bevakar ens intressen är inte dumt. Det är smart. Så länge som folket bakom intresseföreningen bevakar ens intressen förstås!
Jag begär inte att få dra av kostnaden för medlemsavgiften på deklarationen.
Jag begär inte att mina fackliga företrädare ska få pengar från min arbetsgivare för att åka på facklig kurs. (De pengarna dras från alla arbetares löneutrymme ändå, så det är väl bättre att vi får pengarna i handen och själva kan betala de företrädare vi väljer, än att arbetsgivaren ska tvingas gynna ett visst fack på alla arbetares bekostnad).
Men jag begär att i lugn och ro få vara med, betala för mig med pengar jag själv tjänat ihop, och anlita facket när så behövs, t ex i förhandlingssituationer.
Nå, alla fackförbund har inte medlemmar lika lojala som jag. Förbunden tappar medlemmar i rasande fart. Varför?
Vissa (särskilt vissa förbund) menar att det är regeringens fel. Regeringen upphävde avdragsrätten för fackföreningsavgiften, vilket gjorde medlemsskapet dyrare.
Men då glömmer man två viktiga saker: för det första att medlemsraset inte direkt inleddes i och med fördyrningen. Förbunden var själva rätt duktiga på att skrämma iväg folk dessförinnan.
Och så nummer två: vaddå fördyrning? Du blev av med en viss sorts avdragsrätt, den till fackavgiften. Men du fick en skattesänkning som gott och väl täcker upp.
Per Gudmunsson påminner om att för ett vårdbiträde innebar skattesänkningen tusen spänn mer i månaden. PLC påpekar att det gott och väl räcker till medlemsskap i två fackföreningar samtidigt om man så skulle vilja.
Vad som har hänt är alltså att regeringen har plockat bort ett litet avdrag som styrde pengar till fackföreningsrörelsen, och ersatt med ett stort avdrag som gynnade den enskildes rätt att själv bestämma vart pengarna ska gå.
Det intressanta är att då faller frågeställningen tillbaka på dig och mig: varför är vi med eller inte med i facket? Och den frågeställningen tar vi dit den hör hemma: Kära fackförening, varför ska vi gå med?
Facket ska ju rimligen förklara för oss varför vi ska gå med. Inte gnälla på regeringen för att den låter medborgarna själva bestämma över en lite större del av den inkomst medborgarna själva har tjänat ihop.
torsdag 20 augusti 2009
Lag förbjuder det offentliga att konkurrera ut andra
Det här har jag litegrann längtat efter. Om det offentliga, t ex stat eller kommun, säljer varor och tjänster på ett sätt som skapar osund konkurrens, så kan en domstol gå in och förbjuda det förfarandet.
Det offentliga förfogar över skattemedel, medel som drivs in med tvång. Men alla andra som säljer förfogar enbart över medel som folk givit dem av fri vilja, i utbyte mot varor och tjänster. Det betyder att det offentliga har möjlighet att snedvrida konkurrensen på ett sätt som ingen privat näringsidkare kan.
Med det nya lagförslaget kan enskilda överklaga de metoder som det offentliga använder, och få saken prövad: använder det offentliga sin monopolposition för att snedvrida konkurrensen? Vi får se hur långt det bär, men det är ganska ovanligt med lagar som ens ger den enskilde möjlighet att få rätt emot en myndighet.
Det offentliga förfogar över skattemedel, medel som drivs in med tvång. Men alla andra som säljer förfogar enbart över medel som folk givit dem av fri vilja, i utbyte mot varor och tjänster. Det betyder att det offentliga har möjlighet att snedvrida konkurrensen på ett sätt som ingen privat näringsidkare kan.
Med det nya lagförslaget kan enskilda överklaga de metoder som det offentliga använder, och få saken prövad: använder det offentliga sin monopolposition för att snedvrida konkurrensen? Vi får se hur långt det bär, men det är ganska ovanligt med lagar som ens ger den enskilde möjlighet att få rätt emot en myndighet.
onsdag 19 augusti 2009
Att vara klimatsmart
Om ni inte riktigt vet vad ni ska tänka om global uppvärmning (ni vill inte vara miljöovänliga, men inte heller hysteriska): läs Richard S. Lindzen (professor i "Atmospheric Sciences" vid MIT):
Resisting Climate Hysteria
Ta reda på fakta. Läs och tänk.
Resisting Climate Hysteria
Ta reda på fakta. Läs och tänk.
Lite ärekränkning är inte fel
HAX påminner om att en amerikansk domare har beordrat Google att lämna ut identiteten på en anonym bloggare.
Först skriver han bra angående behovet av anonymitet:
Man kan inte ha en effektiv granskning av makt om man inte kan säkra anonymiteten. Det är ju därför vi har journalistiskt källskydd och förbud för myndighetspersoner att ens fråga efter vem som är uppgiftslämnare.
Men sedan skriver HAX:
Där tycker jag att han ska tänka om. Förtal och ärekränkning och rasistiska tillmälen och allt annat sådant är i sig maktlösa. De är sammanfogade stavelser och ord, som i sig inte utför någonting, ändrar inget, hotar ingen, orsakar inget, begränsar ingen.
S.k. "performativa ord", alltså ord som "utför" något, har enbart makt när de backas upp av en underliggande struktur med reell makt.
Att bli kallad "hora" av folk i skolan är otäckt genom hotet att den människosyn som tillmälet ger uttryck för också är rådande i t ex skolmiljön. Att det finns en underliggande antydan att andra hot än just verbala kan verkställas emot dig. Att din personliga integritet blir angripen, inte bara dina trumhinnor.
Att bli kallad "hora" av en anonym kommentar till en bloggpost vittnar däremot om att det på andra sidan linjen sitter en patetisk idiot utan makt att påverka mitt liv till det sämre.
Påståendet "judar dricker blod" är inte detsamma om det kommer från en rasistisk bloggpost som när det kommer från Aftonbladet. Orden "Vi släpper inte in svarta" är inte desamma om de kommer från en privatägd restaurang som om de kommer från en myndighet.
På samma sätt är det skillnad om Hells Angels säger "passa dig" till mig, eller om polisen gör det, eller om en anonym bloggare gör det. Det är de bakomliggande maktstrukturerna som utgör hotet. Kränkningen ligger inte i själva orden, utan i den inskränkning i din reella handlingsfrihet du utsätts för. Och den är beroende av den reella makten hos den som uttalar orden.
Så därför finns det liksom inget skäl för någon att ta anonymt förtal på allvar. Om den som förtalar inte förmår träda fram och ta en debatt, eller belägga sina uttalanden med evidens eller någonting sådan, då har faktiskt inte det anonyma förtalet skadat någon.
Eller jo, den anonyma förtalaren har skadat sin egen trovärdighet. Men det är ju inget dåligt.
Först skriver han bra angående behovet av anonymitet:
Dels måste det vara möjligt för whistleblowers, oppositionella och folk med nervösa arbetsgivare att blogga anonymt.
Man kan inte ha en effektiv granskning av makt om man inte kan säkra anonymiteten. Det är ju därför vi har journalistiskt källskydd och förbud för myndighetspersoner att ens fråga efter vem som är uppgiftslämnare.
Men sedan skriver HAX:
Å andra sidan blir det fel när denna anonymitet används för att komma undan med förtal och ärekränkning.
Där tycker jag att han ska tänka om. Förtal och ärekränkning och rasistiska tillmälen och allt annat sådant är i sig maktlösa. De är sammanfogade stavelser och ord, som i sig inte utför någonting, ändrar inget, hotar ingen, orsakar inget, begränsar ingen.
S.k. "performativa ord", alltså ord som "utför" något, har enbart makt när de backas upp av en underliggande struktur med reell makt.
Att bli kallad "hora" av folk i skolan är otäckt genom hotet att den människosyn som tillmälet ger uttryck för också är rådande i t ex skolmiljön. Att det finns en underliggande antydan att andra hot än just verbala kan verkställas emot dig. Att din personliga integritet blir angripen, inte bara dina trumhinnor.
Att bli kallad "hora" av en anonym kommentar till en bloggpost vittnar däremot om att det på andra sidan linjen sitter en patetisk idiot utan makt att påverka mitt liv till det sämre.
Påståendet "judar dricker blod" är inte detsamma om det kommer från en rasistisk bloggpost som när det kommer från Aftonbladet. Orden "Vi släpper inte in svarta" är inte desamma om de kommer från en privatägd restaurang som om de kommer från en myndighet.
På samma sätt är det skillnad om Hells Angels säger "passa dig" till mig, eller om polisen gör det, eller om en anonym bloggare gör det. Det är de bakomliggande maktstrukturerna som utgör hotet. Kränkningen ligger inte i själva orden, utan i den inskränkning i din reella handlingsfrihet du utsätts för. Och den är beroende av den reella makten hos den som uttalar orden.
Så därför finns det liksom inget skäl för någon att ta anonymt förtal på allvar. Om den som förtalar inte förmår träda fram och ta en debatt, eller belägga sina uttalanden med evidens eller någonting sådan, då har faktiskt inte det anonyma förtalet skadat någon.
Eller jo, den anonyma förtalaren har skadat sin egen trovärdighet. Men det är ju inget dåligt.
tisdag 18 augusti 2009
Sanna Rayman om Hillegren
Nu luftar Sanna Rayman sitt stöd för Rolf Hillegren. Utan att egentligen stödja honom med några argument, bara påtala att det i verkligheten finns nyanser. Som
Jag tycker att hon har fel. Jovisst finns det nyanser, och en massa fall där en massa faktorer är relevanta för hur brottet ska bedömas.
Men Rolf Hillegrens uttalande är anmärkningsvärt i och för sig, för att han vill göra åtskillnad genom att blanda in irrelevanta faktorer. Som t ex offrets agerande.
Ett "nej" är ett uttryck för en människas vilja, och våld består i att man kränker någons vilja. I våldtäktsfallet består alltså våldet av själva sexet.
Överfall, hot och andra exempel på ytterligare våld, UTÖVER det våld som det motvilliga sexet innebär, borde kunna lagföras i och för sig. Det är ju inte bara förbjudet att tilltvinga sig sex, det är även förbjudet att slåss.
Om det inte kan lagföras i och för sig, så borde det i alla fall vara en mycket försvårande omständighet.
När Hillegren försökte förklara vad han menade, så ville han göra åtskillnad beroende på om offret gjort motstånd eller ej.
Och det är ju fullt logiskt. Om man inte ser sex mot någons vilja som en våldshandling i och för sig, så ser man kanske inte en människas verbala "nej" som motstånd heller.
Konsekvensen blir ju ett brott där graden av brottslingens brott MINSKAR ju mer värnlös jag är. Om jag utsätts och inte vågar lyfta ett finger, så blir det en ordningsförseelse. Vågar jag slå tillbaks blir det våldtäkt.
Men brottslingens övergrepp är ju lika illa. Grundproblemet är att jag inte ville ha sex, men det struntade brottslingen i. Ett vänligt "nej" är allt motstånd jag ska behöva göra.
Jag tycker att hon har fel. Jovisst finns det nyanser, och en massa fall där en massa faktorer är relevanta för hur brottet ska bedömas.
Men Rolf Hillegrens uttalande är anmärkningsvärt i och för sig, för att han vill göra åtskillnad genom att blanda in irrelevanta faktorer. Som t ex offrets agerande.
Ett "nej" är ett uttryck för en människas vilja, och våld består i att man kränker någons vilja. I våldtäktsfallet består alltså våldet av själva sexet.
Överfall, hot och andra exempel på ytterligare våld, UTÖVER det våld som det motvilliga sexet innebär, borde kunna lagföras i och för sig. Det är ju inte bara förbjudet att tilltvinga sig sex, det är även förbjudet att slåss.
Om det inte kan lagföras i och för sig, så borde det i alla fall vara en mycket försvårande omständighet.
När Hillegren försökte förklara vad han menade, så ville han göra åtskillnad beroende på om offret gjort motstånd eller ej.
Och det är ju fullt logiskt. Om man inte ser sex mot någons vilja som en våldshandling i och för sig, så ser man kanske inte en människas verbala "nej" som motstånd heller.
Konsekvensen blir ju ett brott där graden av brottslingens brott MINSKAR ju mer värnlös jag är. Om jag utsätts och inte vågar lyfta ett finger, så blir det en ordningsförseelse. Vågar jag slå tillbaks blir det våldtäkt.
Men brottslingens övergrepp är ju lika illa. Grundproblemet är att jag inte ville ha sex, men det struntade brottslingen i. Ett vänligt "nej" är allt motstånd jag ska behöva göra.
Därför bör feminister rösta på Sahlin
Chefredaktören för Dagens Arena, Nisha Besara, skriver på Newsmill: Därför bör feminister stödja Mona Sahlin.
Skälen anges som: ingen valfrihet kvar i föräldraförsäkringen, obligatorisk möjlighet att gå upp till heltid (finansiering inte angiven), tvingande 40%-ig kvinnorepresentation i styrelser (vilket betyder att kvinnor som äger företag inte längre är fria att bestämma hur styrelserna ser ut).
Signaturen nickopicko kommenterar, 2009-08-16, 10:27 (kommentar #7):
Klockrent. Feminism var en gång i tiden en kamp för att slippa omyndigförklaras.
Socialdemokrati handlar obehagligt ofta om plikten att istället omyndigförklaras. Ingen valfrihet, men mycket tvång. Lös den motsättningen.
Skälen anges som: ingen valfrihet kvar i föräldraförsäkringen, obligatorisk möjlighet att gå upp till heltid (finansiering inte angiven), tvingande 40%-ig kvinnorepresentation i styrelser (vilket betyder att kvinnor som äger företag inte längre är fria att bestämma hur styrelserna ser ut).
Signaturen nickopicko kommenterar, 2009-08-16, 10:27 (kommentar #7):
Jag är feminist och kommer INTE rösta på Sahlin eftersom jag varken vill bli daddad eller inkvoterad.
Angående:
"Hon och hennes regering kommer att dela föräldraförsäkringen. "
Hallå, det går utmärkt att dela den rakt av redan idag. Det är liksom bara att bestämma sig för att dela lika och så gör man det. Jag delade på föräldrarledigheten rmed min man rakt av och började jobba efter 6 månader.
Men jag tycker man ska ha få välja själv!
Klockrent. Feminism var en gång i tiden en kamp för att slippa omyndigförklaras.
Socialdemokrati handlar obehagligt ofta om plikten att istället omyndigförklaras. Ingen valfrihet, men mycket tvång. Lös den motsättningen.
måndag 17 augusti 2009
Skolkommentarer
Kommentarerna i DN:s artikel om den stackars skolchefen som inte kan planera om hans verksamhet riskerar att väljas bort innehåller en del intressanta tankar. Tanken att eleverna är till för skolan återkommer, liksom tron att folk får saker av staten.
Signaturen Skolpersonal kommenterar 09:52, 17 augusti 2009:
Jag är glad att även skolpersonal inser att det är svårt att planera långsiktigt när folk har rätt att välja bort det du levererar. Men skulle du tänka dig att ge upp din rätt att välja matvaruaffär bara för att affären skulle få det enklare att planera? Varför ska du bekosta affärens oförmåga att planera för en varierad efterfrågan? Varför ska eleven, genom att ge upp sin rätt att välja, bekosta skolans oförmåga att planera?
Alla vi andra som säljer våra tjänster till fria människor lever i den verkligheten. Väx upp, släpp sargen och kom in i matchen. Vad man finner är att det blir lättare att planera långsiktigt om man erbjuder en såpass bra verksamhet att man inte blir bortvald hela tiden. I artikeln var rektorns problem att fler elever lämnade än kom in. Det ska man problematisera. Varför lämnar folk hans skola?
Skolpersonal skriver vidare:
Det som gäller skolor gäller också anställningar. Den fasta anställningen innebär såpass starka åtaganden från arbetsköparens sida, att man verkligen verkligen måste förtjäna den. Om skolan kan bli bortvald på grund av en lärares bristande duglighet och egenskaper, så vill det till att skolan ställer rejäla krav på den som anställs.
Börja med att läraren får bevisa sin duglighet genom vikariat. Sedan genom provanställning och till sist kanske en fast anställning för de duktigaste. Utvärdera ständigt lärarens egenskaper genom att kolla hur eleverna har det och utvecklas, vad föräldragruppen säger, och vad kollegerna säger. Ge återkoppling vad läraren behöver slipa på, och stötta med utbildning och mentorskap.
Precis som det fungerar för alla andra i arbetslivet, åtminstone när tjänsten är kvalificerad. Varför skulle skolpersonal ha någon sorts gräddfil i tillvaron?
Ja, det blir svårare för lärare att bli anställda. Men så ska det ju vara. För det innebär ju å andra sidan att det blir lättare för eleverna att slippa stolpskott.
Skolan är inte till för att ge lärare en fast anställning. Skolan är till för att ge elever bra utbildning!
Signaturen mussemiss skriver 18:36, 17 augusti 2009:
För det första får skolor ingenting, de förtjänar. Pengarna är betalning för utförd utbildning, inte någon gåva. I synnerhet kan man säga att de skolor som blir valda i ett valsystem har förtjänat sina pengar.
För det andra kommer inte pengarna från stat eller kommun. Det är föräldrarna till barnen och alla andra som har tjänat ihop pengarna. Att pengarna tar en vända in i staten eller kommunen beror på att de fördelas, så att även resurssvaga elever kan få en god utbildning. Men staten eller kommunen är inte nödvändig som fördelningsverktyg. Vi skulle kunna fördela själva.
Nu fördelar stat och kommun, men de fördelar på vårt uppdrag och mandat, och det är våra intjänade pengar de fördelar, inte statens eller kommunens egna.
Signaturen Skolpersonal kommenterar 09:52, 17 augusti 2009:
Det blir mycket svårt att planera långsiktigt.
Jag är glad att även skolpersonal inser att det är svårt att planera långsiktigt när folk har rätt att välja bort det du levererar. Men skulle du tänka dig att ge upp din rätt att välja matvaruaffär bara för att affären skulle få det enklare att planera? Varför ska du bekosta affärens oförmåga att planera för en varierad efterfrågan? Varför ska eleven, genom att ge upp sin rätt att välja, bekosta skolans oförmåga att planera?
Alla vi andra som säljer våra tjänster till fria människor lever i den verkligheten. Väx upp, släpp sargen och kom in i matchen. Vad man finner är att det blir lättare att planera långsiktigt om man erbjuder en såpass bra verksamhet att man inte blir bortvald hela tiden. I artikeln var rektorns problem att fler elever lämnade än kom in. Det ska man problematisera. Varför lämnar folk hans skola?
Skolpersonal skriver vidare:
Det blir svårare för lärare att få fast anställning och trygg arbetsmiljö.
Det som gäller skolor gäller också anställningar. Den fasta anställningen innebär såpass starka åtaganden från arbetsköparens sida, att man verkligen verkligen måste förtjäna den. Om skolan kan bli bortvald på grund av en lärares bristande duglighet och egenskaper, så vill det till att skolan ställer rejäla krav på den som anställs.
Börja med att läraren får bevisa sin duglighet genom vikariat. Sedan genom provanställning och till sist kanske en fast anställning för de duktigaste. Utvärdera ständigt lärarens egenskaper genom att kolla hur eleverna har det och utvecklas, vad föräldragruppen säger, och vad kollegerna säger. Ge återkoppling vad läraren behöver slipa på, och stötta med utbildning och mentorskap.
Precis som det fungerar för alla andra i arbetslivet, åtminstone när tjänsten är kvalificerad. Varför skulle skolpersonal ha någon sorts gräddfil i tillvaron?
Ja, det blir svårare för lärare att bli anställda. Men så ska det ju vara. För det innebär ju å andra sidan att det blir lättare för eleverna att slippa stolpskott.
Skolan är inte till för att ge lärare en fast anställning. Skolan är till för att ge elever bra utbildning!
Signaturen mussemiss skriver 18:36, 17 augusti 2009:
Startar du en fri-privatskola ska du hålla med kostnaden själv o inte få ett öre från staten, möjligtvis i form till skolkurator, skolsköterska etc.
För det första får skolor ingenting, de förtjänar. Pengarna är betalning för utförd utbildning, inte någon gåva. I synnerhet kan man säga att de skolor som blir valda i ett valsystem har förtjänat sina pengar.
För det andra kommer inte pengarna från stat eller kommun. Det är föräldrarna till barnen och alla andra som har tjänat ihop pengarna. Att pengarna tar en vända in i staten eller kommunen beror på att de fördelas, så att även resurssvaga elever kan få en god utbildning. Men staten eller kommunen är inte nödvändig som fördelningsverktyg. Vi skulle kunna fördela själva.
Nu fördelar stat och kommun, men de fördelar på vårt uppdrag och mandat, och det är våra intjänade pengar de fördelar, inte statens eller kommunens egna.
Knasbetyg
I DN påtalar Magnus Henreksson och Jonas Vlachos hur betygskonkurrens mellan skolor skapar betygsinflation. Självklart. Om betyg dels är något jag sätter och samtidigt är något som antas säga något om mig själv, så kommer jag ha en tendens att sätta lite för höga betyg. Eftersom betygsglansen spiller över på mig själv kommer frestelsen att vara för stor.
Henreksson och Vlachos föreslår att man väljer någon av i princip två lösningar: Antingen centralt bestämda betyg genom nationell examination (nationella centralprov eller klassisk studentexamen eller liknande).
Eller det förslag som jag tycker är det självklara: "öppet erkänna att vi inte längre har ett system där avgångsbetygen är jämförbara"
För i verkligheten har vi aldrig haft ett sådant system. Närmast kom kanske det system jag är uppvuxen med, normalfördelad femgradig skala, men det systemet led av så många andra felaktigheter att det inte ska återinföras.
Den intressanta, och viktiga, konsekvensen av det sistnämnda alternativet är: "Därmed har den centrala betygsbaserade antagningen till högskolan förlorat sin legitimitet, och det naturliga blir att låta varje enskild högskola avgöra på vilka grunder studenter ska antas."
Att varje utbildning själv avgör vilka kraven på de intagna studenterna ska vara är självklart. Vem utom utbildaren själv kan avgöra vilka förkunskapskraven är? Vem utom utbildaren själv vet vem man vänder sig till?
Det viktigaste med en sådan reform vore att vi äntligen slog ihjäl den förkvävande och skadliga standardiseringen av utbildningsväsendet. Eftersom vi människor för det första är olika och för det andra vill gå olika livsvägar och har olika prioriteringar; så är det absurt att tvinga in denna blomstrande olikhet i en och samma mall.
Det finns inget som hindrar betygslösa och betygsfyllda skolor att existera sida vid sida. Det finns inget negativt med att olika skolor har olika sätt att ge eleverna återkoppling på sina resultat. Det finns inget som hindrar olika vidareutbildningar från att ha olika intagningskriterier.
De som mest har lidit av likriktningen är de som haft stora begåvningar som inte liknat de akademiker som bestämt om betygsystemen. Akademikerna har utformat skolan efter sina preferenser och med sig själva som mall. Vilket skapat utslagning av de med stora praktiska begåvningar t ex.
De befintliga betygssystemen har haft en kraftig bias för akademiska studier. Men de skolor som förbereder elever för akademiska studier borde kunna marknadsföra sig med hurpass väl akademierna sedan tagit emot deras elever. Precis som de skolor som förbereder eleverna för yrkeslivet borde kunna marknadsföra sig med hurpass väl yrkeslivet tagit emot eleverna.
Fria utbildningsval är alltså något större och viktigare än att välja gymnasium efter de som ger de "högsta" betygen. Högsta betyg handlar om att uppfylla en sorts mall. Men i livet finns tusen mallar, och tusen sätt att ordna sin egen försörjning. Fria utbildningsval handlar om stöd att finna sin egen väg till självförsörjning.
Henreksson och Vlachos föreslår att man väljer någon av i princip två lösningar: Antingen centralt bestämda betyg genom nationell examination (nationella centralprov eller klassisk studentexamen eller liknande).
Eller det förslag som jag tycker är det självklara: "öppet erkänna att vi inte längre har ett system där avgångsbetygen är jämförbara"
För i verkligheten har vi aldrig haft ett sådant system. Närmast kom kanske det system jag är uppvuxen med, normalfördelad femgradig skala, men det systemet led av så många andra felaktigheter att det inte ska återinföras.
Den intressanta, och viktiga, konsekvensen av det sistnämnda alternativet är: "Därmed har den centrala betygsbaserade antagningen till högskolan förlorat sin legitimitet, och det naturliga blir att låta varje enskild högskola avgöra på vilka grunder studenter ska antas."
Att varje utbildning själv avgör vilka kraven på de intagna studenterna ska vara är självklart. Vem utom utbildaren själv kan avgöra vilka förkunskapskraven är? Vem utom utbildaren själv vet vem man vänder sig till?
Det viktigaste med en sådan reform vore att vi äntligen slog ihjäl den förkvävande och skadliga standardiseringen av utbildningsväsendet. Eftersom vi människor för det första är olika och för det andra vill gå olika livsvägar och har olika prioriteringar; så är det absurt att tvinga in denna blomstrande olikhet i en och samma mall.
Det finns inget som hindrar betygslösa och betygsfyllda skolor att existera sida vid sida. Det finns inget negativt med att olika skolor har olika sätt att ge eleverna återkoppling på sina resultat. Det finns inget som hindrar olika vidareutbildningar från att ha olika intagningskriterier.
De som mest har lidit av likriktningen är de som haft stora begåvningar som inte liknat de akademiker som bestämt om betygsystemen. Akademikerna har utformat skolan efter sina preferenser och med sig själva som mall. Vilket skapat utslagning av de med stora praktiska begåvningar t ex.
De befintliga betygssystemen har haft en kraftig bias för akademiska studier. Men de skolor som förbereder elever för akademiska studier borde kunna marknadsföra sig med hurpass väl akademierna sedan tagit emot deras elever. Precis som de skolor som förbereder eleverna för yrkeslivet borde kunna marknadsföra sig med hurpass väl yrkeslivet tagit emot eleverna.
Fria utbildningsval är alltså något större och viktigare än att välja gymnasium efter de som ger de "högsta" betygen. Högsta betyg handlar om att uppfylla en sorts mall. Men i livet finns tusen mallar, och tusen sätt att ordna sin egen försörjning. Fria utbildningsval handlar om stöd att finna sin egen väg till självförsörjning.
Ingen människa är illegal!
Läs vad Bob Murphy skriver om den främlingsfientliga diskursen i USA.
Läs också Anthony Gregory om fri invandring.
Öppna. Gränser. Nu.
Läs också Anthony Gregory om fri invandring.
Öppna. Gränser. Nu.
Och val i vården
I GP skriver Cecilia Verdinelli en krönika som ondgör sig över människors rätt att välja vårdgivare.
Dels med ett lite konstigt påstående att man inte kan välja vårdgivare på samma sätt som man väljer mataffär. Ändå vet jag väl när jag blir bra bemött? Jag kan väl se hur långa köer det är? Se hur folk mår efter att ha tagit del av tjänsterna?
Och dels med en överklass-underklass-indignerad betraktelse som missar en rätt väsentlig detalj: I Linnéstaden i GBG (överklass) finns det två offentliga vårdcentraler, och fem privata. I Lärjedalen (underklass) finns det blott en offentlig vårdcentral.
Men, vad hon inte nämner är att det i Lärjedalen finns ett helt närsjukhus. Alltså en vårdcentral på stereoider med möjlighet att fixa de vanligaste åkommorna: frakturer, enkel kirurgi osv.
Detta eftersom Lärjedalen är ett område där det bor en väldigt massa människor. Eftersom vi inte har vård efter betalningsförmåga i det här landet, så innebär detta gigantiska upptagningsområde en väldigt massa intäkter för den vårdgivare som väljer att etablera sig där, även om dessa människor inte alltid har så mycket pengar att röra sig med.
Så varför förvänta sig eller ens önska att ytterligare vårdcentraler etablerade sig, när närsjukhuset ändå tar hand om patienterna? Skälet till att närsjukhuset finns är dessutom att folket i Lärjedalen inte nöjde sig med vården på vårdcentralerna utan sökte sig till sjukhusen. Så Lärjedalen är snarare ett gott exempel på hur människors vårdval påverkat utbudet till det bättre för dem.
Dessutom missar Verdinelli att påtala detta: innan valfrihetsreformen fick folket i Lärjedalen hålla till godo med den vård som gavs där. Nu, i och med valfrihetsreformerna finns det inget som hindrar folk som bor i Lärjedalen att få vård i Linnéstaden. Så hur valfriheten kan innebära en försämring för Lärjedalen, det skulle jag vilja höra Verdinelli förklara.
Dels med ett lite konstigt påstående att man inte kan välja vårdgivare på samma sätt som man väljer mataffär. Ändå vet jag väl när jag blir bra bemött? Jag kan väl se hur långa köer det är? Se hur folk mår efter att ha tagit del av tjänsterna?
Och dels med en överklass-underklass-indignerad betraktelse som missar en rätt väsentlig detalj: I Linnéstaden i GBG (överklass) finns det två offentliga vårdcentraler, och fem privata. I Lärjedalen (underklass) finns det blott en offentlig vårdcentral.
Men, vad hon inte nämner är att det i Lärjedalen finns ett helt närsjukhus. Alltså en vårdcentral på stereoider med möjlighet att fixa de vanligaste åkommorna: frakturer, enkel kirurgi osv.
Detta eftersom Lärjedalen är ett område där det bor en väldigt massa människor. Eftersom vi inte har vård efter betalningsförmåga i det här landet, så innebär detta gigantiska upptagningsområde en väldigt massa intäkter för den vårdgivare som väljer att etablera sig där, även om dessa människor inte alltid har så mycket pengar att röra sig med.
Så varför förvänta sig eller ens önska att ytterligare vårdcentraler etablerade sig, när närsjukhuset ändå tar hand om patienterna? Skälet till att närsjukhuset finns är dessutom att folket i Lärjedalen inte nöjde sig med vården på vårdcentralerna utan sökte sig till sjukhusen. Så Lärjedalen är snarare ett gott exempel på hur människors vårdval påverkat utbudet till det bättre för dem.
Dessutom missar Verdinelli att påtala detta: innan valfrihetsreformen fick folket i Lärjedalen hålla till godo med den vård som gavs där. Nu, i och med valfrihetsreformerna finns det inget som hindrar folk som bor i Lärjedalen att få vård i Linnéstaden. Så hur valfriheten kan innebära en försämring för Lärjedalen, det skulle jag vilja höra Verdinelli förklara.
söndag 16 augusti 2009
Så här blir skolan bättre av valfrihet
Om man vill förstå varför valfrihetsreformen i skolan (rätten att bestämma själv vart dina intjänade skolpengar ska gå) är så viktig så är en artiken i DN högst belysande.
I artikeln ondgör sig en chef över en skola att det är så svårt att planera och organisera utbudet när efterfrågan varierar. Det menar han inte? Ska han ha det lika besvärligt som vi andra som lever av att tillfredställa människors behov?
Att inte på förhand veta hur folk efterfrågar ens tjänster är visserligen svårt, men en bra sak och inget som ska undvikas. Tricket är ju att man minimerar otrogna kunder genom att leverera en hög och jämn kvalitet så att de inte vill byta.
Skolchefen verkar mest ondgöra sig över att den nya finansieringsmodellen inte stämmer överens med hans invanda sätt att planera och organisera produktionen på. Men det är ju precis det som är poängen! Hela hans invanda sätt med utbudsbudgetering och eleverna som ett statiskt intäktsunderlag han kan förlita sig på, har ju genererat en skola där utföraren får intäkten oberoende av kvaliteten på det utförda.
Det invanda systemet gav rektorn makt på elevernas bekostnad.
Men med ett fritt val får rektorn enbart makt över sin verksamhet så länge som verksamheten faller eleverna på läppen. Elevernas möjlighet att rösta med fötterna är det mest effektiva direktdemokratiska verktyget som finns, och kräver inte att eleverna eller föräldrarna tar plats i skolstyrelser eller själva lär sig att driva en skola.
Så vad vi ser, och som rektorn beklagar, är den välbehövliga detroniseringen av myndighetsutövaren, ämbetsmannen vars makt du inte kan rucka på ens i fria val. Ämbetsmannen tvingas bli affärsidkare som vi andra, vilket betyder att makten över den egna verksamheten blir högst beskuren på ett intressant sätt: så länge som vi driver en verksamhet som folk väljer, så är vår makt över verksamheten hög.
Men så snart som affärsidkaren slutar vara bra för människorna, så går människorna någon annanstans och affärsidkaren tvingas tänka om.
Det intressanta är, när man läser artikeln, är att det hela tiden är ett elevtapp som orsakar den gode rektorns planeringssvårigheter. Aldrig har han problem med den starka tillströmningen av nya elever. När jag råkar ut för sådant i arbetslivet börjar jag fundera på vad jag gör för fel. Det ska till en riktigt hårdför ämbetsman för att istället skylla på medborgarna och skälla på systemet som ger medborgarna rätt att välja bort ens myndighetsutövning.
Sedan får man hålla med rektorn att det finns systemfel i dagens skolfinansiering.
Jag tycker inte att den kommunala skolan ska tvingas ta emot elever utan skolpeng bara för att elevernas skola har gått i putten (om det är så, i artikeln verkar det vara så). Den som startar skola borde ha antingen någon sorts ansvarsförsäkring eller fonderade medel som täcker upp när man inte kan utföra sitt uppdrag.
Jag tycker att alla skolor ska ha exakt lika regelverk. Att se till att folk får den utbildning de har rätt till borde vara kommunens sak och inte eventuella kommunala skolors. Kommunen är en myndighet och ett samordnande medborgarstyrt organ för gemensamma angelägenheter. Skolan är en skola. Det är inte samma sak.
Men sammantaget driver varlfriheten i skolan bort den typ av tänkande som denna rektor företräder, och det är en bra sak. Inte ett problem. Vi medborgare tjänar ihop skolpengarna så att våra barn kan gå i skola. Vi medborgare vet vad som är en bra skola. Därför är det mest rätt och rättvist att vi medborgare får lov att bestämma.
Rektorn ska bara fixa god utbildning och se till att bli vald av oss. Om rektorns skola blir bortvald är det rektorn som är problemet, inte vi.
I artikeln ondgör sig en chef över en skola att det är så svårt att planera och organisera utbudet när efterfrågan varierar. Det menar han inte? Ska han ha det lika besvärligt som vi andra som lever av att tillfredställa människors behov?
Att inte på förhand veta hur folk efterfrågar ens tjänster är visserligen svårt, men en bra sak och inget som ska undvikas. Tricket är ju att man minimerar otrogna kunder genom att leverera en hög och jämn kvalitet så att de inte vill byta.
Skolchefen verkar mest ondgöra sig över att den nya finansieringsmodellen inte stämmer överens med hans invanda sätt att planera och organisera produktionen på. Men det är ju precis det som är poängen! Hela hans invanda sätt med utbudsbudgetering och eleverna som ett statiskt intäktsunderlag han kan förlita sig på, har ju genererat en skola där utföraren får intäkten oberoende av kvaliteten på det utförda.
Det invanda systemet gav rektorn makt på elevernas bekostnad.
Men med ett fritt val får rektorn enbart makt över sin verksamhet så länge som verksamheten faller eleverna på läppen. Elevernas möjlighet att rösta med fötterna är det mest effektiva direktdemokratiska verktyget som finns, och kräver inte att eleverna eller föräldrarna tar plats i skolstyrelser eller själva lär sig att driva en skola.
Så vad vi ser, och som rektorn beklagar, är den välbehövliga detroniseringen av myndighetsutövaren, ämbetsmannen vars makt du inte kan rucka på ens i fria val. Ämbetsmannen tvingas bli affärsidkare som vi andra, vilket betyder att makten över den egna verksamheten blir högst beskuren på ett intressant sätt: så länge som vi driver en verksamhet som folk väljer, så är vår makt över verksamheten hög.
Men så snart som affärsidkaren slutar vara bra för människorna, så går människorna någon annanstans och affärsidkaren tvingas tänka om.
Det intressanta är, när man läser artikeln, är att det hela tiden är ett elevtapp som orsakar den gode rektorns planeringssvårigheter. Aldrig har han problem med den starka tillströmningen av nya elever. När jag råkar ut för sådant i arbetslivet börjar jag fundera på vad jag gör för fel. Det ska till en riktigt hårdför ämbetsman för att istället skylla på medborgarna och skälla på systemet som ger medborgarna rätt att välja bort ens myndighetsutövning.
Sedan får man hålla med rektorn att det finns systemfel i dagens skolfinansiering.
Jag tycker inte att den kommunala skolan ska tvingas ta emot elever utan skolpeng bara för att elevernas skola har gått i putten (om det är så, i artikeln verkar det vara så). Den som startar skola borde ha antingen någon sorts ansvarsförsäkring eller fonderade medel som täcker upp när man inte kan utföra sitt uppdrag.
Jag tycker att alla skolor ska ha exakt lika regelverk. Att se till att folk får den utbildning de har rätt till borde vara kommunens sak och inte eventuella kommunala skolors. Kommunen är en myndighet och ett samordnande medborgarstyrt organ för gemensamma angelägenheter. Skolan är en skola. Det är inte samma sak.
Men sammantaget driver varlfriheten i skolan bort den typ av tänkande som denna rektor företräder, och det är en bra sak. Inte ett problem. Vi medborgare tjänar ihop skolpengarna så att våra barn kan gå i skola. Vi medborgare vet vad som är en bra skola. Därför är det mest rätt och rättvist att vi medborgare får lov att bestämma.
Rektorn ska bara fixa god utbildning och se till att bli vald av oss. Om rektorns skola blir bortvald är det rektorn som är problemet, inte vi.
Rolf Hillariousgran
Hahahaha! Killen har humor.
Häromdagen kläckte åklagare Rolf Hillegran ur sig följande groda:
Naturligtvis blev en och annan lätt förvånad över hur svårt det kan vara för vissa att förstå det där med andra människors vilja och innebörden i det lilla ordet nej och så.
Men hör här på vad han säger för att rädda upp situationen:
Killen har humor. INTE.
Alltså... att säga nej ÄR att göra motstånd. Det finns tusen och ett skäl att inte vilja slåss. Kanske att man är rädd för sin partner. Eller att man helt enkelt är rädd OM sin partner. Och sväljer förtreten och orkar inte dra in polisen och allt det där för en person man trots allt älskar.
Men inte ville älska med just då.
Människor ska lära sig respektera andra människors integritet. Att ha sexuellt umgänge mot någon annans uttryckliga vilja (ett "nej" är ett uttryck för viljan), är att våldföra sig på den personen.
Rolf Hillegran är en tomte. Tur man inte ligger med honom, om han skulle känna för att "köra ändå" trots mitt nej.
Häromdagen kläckte åklagare Rolf Hillegran ur sig följande groda:
– När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse, säger han.
Naturligtvis blev en och annan lätt förvånad över hur svårt det kan vara för vissa att förstå det där med andra människors vilja och innebörden i det lilla ordet nej och så.
Men hör här på vad han säger för att rädda upp situationen:
– Vad jag menade var ju det fallet där mannen i ett pågående förhållande inte accepterar kvinnans nej samtidigt som hon inte gör minsta motstånd. Där har man ju från visst håll velat att det beteendet ska inrymmas i våldtäktsbegreppet.
Killen har humor. INTE.
Alltså... att säga nej ÄR att göra motstånd. Det finns tusen och ett skäl att inte vilja slåss. Kanske att man är rädd för sin partner. Eller att man helt enkelt är rädd OM sin partner. Och sväljer förtreten och orkar inte dra in polisen och allt det där för en person man trots allt älskar.
Men inte ville älska med just då.
Människor ska lära sig respektera andra människors integritet. Att ha sexuellt umgänge mot någon annans uttryckliga vilja (ett "nej" är ett uttryck för viljan), är att våldföra sig på den personen.
Rolf Hillegran är en tomte. Tur man inte ligger med honom, om han skulle känna för att "köra ändå" trots mitt nej.
lördag 15 augusti 2009
Rättspraxis och felslut
En artikel i SvD har en glädjande nyhet och en idiotisk kommentar signerad åklagare Rolf Hillegran.
Den glädjande nyheten är att man stramar till beviskraven vad gäller våldtäktsbrott. Det har hänt att människor dömts mot sitt nekande, utan annan bevisning än en annan människas vittnesmål. Något sådant är förstås inte värdigt en rättsstat. Står blott ord mot ord, utan annan bevisning, ska man hellre fria än fälla.
Ja, det innebär att en och annan skurk går fri. Men motsatsen innebär att en och annan icke-skurk döms. Och det är värre att en ickeskurk döms, än att en skurk går fri.
Kriminalkommisarie Gustafsson på polisen i Malmö påpekar visserligen att detta kommer att göra det ytterst svårt att beivra vad som menas vara den vanligaste formen av våldtäkt, den i hemmet där förövare och offer känner varandra och är sammanboende (och, får man anta, brukar ligga med varandra i vanliga fall).
Dessa fall kommer att bli jättesvåra att bevisa, vilket betyder att en del förövare kommer att gå fria. Men hellre det än att icke-förövare fälls.
Den idiotiska kommentaren då? Jo, lyssna på vad Rolf Hillegran säger:
Han har rätt i att det inte är värt två år i finkan om kvinnan säger att hon inte har lust idag och mannen "kör ändå" ("kör" ?? Är kvinnor i Hillegrans värld någon sorts bilar?)
I mina ögon är det värt uppemot fem till sju år. Det är ingen skillnad mot en överfallsvåldtäkt. Ett nej är ett nej är ett nej. Vilken del av ordet "nej", eller "egen vilja", eller "samtycke" eller "lust" är det som förövaren, och för den delen Rolf, inte begriper?
Möjligen kan man hävda att det ska bedömas hårdare eftersom personer som lever tillsammans kan antas ha en grundläggande tillit till varandra som gör dem mer värnlösa mot övergrepp de kan begå mot varandra. Risken är ju stor att kvinnan i Roffes exempel avstår från våld i självförsvar, vilket hon har rätt att till, eller avstår från att skrika på hjälp, ellker avstår från att polisanmäla.
Men jag avstår från att hävda något annat än att Rolf hade riktigt riktigt skitstor otur när han tänkte den där dagen.
Den glädjande nyheten är att man stramar till beviskraven vad gäller våldtäktsbrott. Det har hänt att människor dömts mot sitt nekande, utan annan bevisning än en annan människas vittnesmål. Något sådant är förstås inte värdigt en rättsstat. Står blott ord mot ord, utan annan bevisning, ska man hellre fria än fälla.
Ja, det innebär att en och annan skurk går fri. Men motsatsen innebär att en och annan icke-skurk döms. Och det är värre att en ickeskurk döms, än att en skurk går fri.
Kriminalkommisarie Gustafsson på polisen i Malmö påpekar visserligen att detta kommer att göra det ytterst svårt att beivra vad som menas vara den vanligaste formen av våldtäkt, den i hemmet där förövare och offer känner varandra och är sammanboende (och, får man anta, brukar ligga med varandra i vanliga fall).
Dessa fall kommer att bli jättesvåra att bevisa, vilket betyder att en del förövare kommer att gå fria. Men hellre det än att icke-förövare fälls.
Den idiotiska kommentaren då? Jo, lyssna på vad Rolf Hillegran säger:
– När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse, säger han.
Han har rätt i att det inte är värt två år i finkan om kvinnan säger att hon inte har lust idag och mannen "kör ändå" ("kör" ?? Är kvinnor i Hillegrans värld någon sorts bilar?)
I mina ögon är det värt uppemot fem till sju år. Det är ingen skillnad mot en överfallsvåldtäkt. Ett nej är ett nej är ett nej. Vilken del av ordet "nej", eller "egen vilja", eller "samtycke" eller "lust" är det som förövaren, och för den delen Rolf, inte begriper?
Möjligen kan man hävda att det ska bedömas hårdare eftersom personer som lever tillsammans kan antas ha en grundläggande tillit till varandra som gör dem mer värnlösa mot övergrepp de kan begå mot varandra. Risken är ju stor att kvinnan i Roffes exempel avstår från våld i självförsvar, vilket hon har rätt att till, eller avstår från att skrika på hjälp, ellker avstår från att polisanmäla.
Men jag avstår från att hävda något annat än att Rolf hade riktigt riktigt skitstor otur när han tänkte den där dagen.
Det är något mystiskt när forskningsdata försvinner
I Storbritannien finns CRU, Climate Research Unit, på University of East Anglia.
CRU är en av de institutioner som hårdast har bekänt sig till AGW-hypotesen: att temperaturökningen på jorden eskalerar och är en följd av mänskligt utsläpp av koldioxid.
CRU mäter bland annat temperaturen, och CRU:s temperaturdata utgör indata till de datormodeller som IPCC använder för att modellera fram de dramatiska temperaturkurvorna för vårt framtida klimat.
Det betyder att eventuella fel i CRU:s mätningar får mycket stor genomslagskraft i modellerna.
Normalt innebär det inte något problem att en enda forskningsinstitution har stor tyngd i en viss fråga. Vi har ju processen med "peer review" som garanterar kvaliteten, nämligen att både rådatat och forskningsmetoden är öppna för alla att granska.
Problemet med temperaturdatat från CRU är att de vägrar lämna ut rådatat! Datat är bortplockat från filservrar, man hänvisar till diverse sekretessavtal, och datat (som verkar ligga i en enda persons händer) görs numera enbart tillgängligt i processad form.
Denna restriktiva policy verkar ha ökat sedan flera människor har påtalat brister i mätningarna och självmotsägelser i rapporterna. Ett annat bekymmer med CRU-datat är att temperaturmätningar via satellit inte uppvisar samma mönster som CRU-datat.
Kvaliteten verkar inte vara på topp helt enkelt.
Eller så är kvaliteten på topp. Det har bara blivit väldigt svårt att verifiera.
(Lyckligtvis finns det folk på CRU som läcker, folk som gärna ser en öppen och fri debatt, baserad på evidens.)
CRU är en av de institutioner som hårdast har bekänt sig till AGW-hypotesen: att temperaturökningen på jorden eskalerar och är en följd av mänskligt utsläpp av koldioxid.
CRU mäter bland annat temperaturen, och CRU:s temperaturdata utgör indata till de datormodeller som IPCC använder för att modellera fram de dramatiska temperaturkurvorna för vårt framtida klimat.
Det betyder att eventuella fel i CRU:s mätningar får mycket stor genomslagskraft i modellerna.
Normalt innebär det inte något problem att en enda forskningsinstitution har stor tyngd i en viss fråga. Vi har ju processen med "peer review" som garanterar kvaliteten, nämligen att både rådatat och forskningsmetoden är öppna för alla att granska.
Problemet med temperaturdatat från CRU är att de vägrar lämna ut rådatat! Datat är bortplockat från filservrar, man hänvisar till diverse sekretessavtal, och datat (som verkar ligga i en enda persons händer) görs numera enbart tillgängligt i processad form.
Denna restriktiva policy verkar ha ökat sedan flera människor har påtalat brister i mätningarna och självmotsägelser i rapporterna. Ett annat bekymmer med CRU-datat är att temperaturmätningar via satellit inte uppvisar samma mönster som CRU-datat.
Kvaliteten verkar inte vara på topp helt enkelt.
Eller så är kvaliteten på topp. Det har bara blivit väldigt svårt att verifiera.
(Lyckligtvis finns det folk på CRU som läcker, folk som gärna ser en öppen och fri debatt, baserad på evidens.)
torsdag 13 augusti 2009
Respekt för Burmas rättsväsende?
Så. En av världens modigaste frihetskämpar, Aung San Suu Kyi, döms till ytterligare 18 månaders husarrest för att en stolle försökte rädda henne.
Världen fördömer naturligtvis Burmas tilltag. Utom Kina då förstås, som istället sade att man måste "respektera Burmas rättsväsende".
Hm. Varför det? Det är inte människors uppgift att respektera nationer och rättsväsende, utan nationers och rättsväsendes uppgift att respektera människor.
En nation är inte ett överordnat väsen som individerna ska sättas att tjäna. En nation, med tillhörande rättsväsende, är ett verktyg för individer så att de får sina rättigheter tillgodosedda.
Inga länder är stora. Människor är stora.
Världen fördömer naturligtvis Burmas tilltag. Utom Kina då förstås, som istället sade att man måste "respektera Burmas rättsväsende".
Hm. Varför det? Det är inte människors uppgift att respektera nationer och rättsväsende, utan nationers och rättsväsendes uppgift att respektera människor.
En nation är inte ett överordnat väsen som individerna ska sättas att tjäna. En nation, med tillhörande rättsväsende, är ett verktyg för individer så att de får sina rättigheter tillgodosedda.
Inga länder är stora. Människor är stora.
Bodströmt vatten
Uppfinnaren av det svenska Bodströmsamhället, Socialdemokraten Thomas Bodström, manar på Bodströmarna i den svenska regeringen att skynda på med införandet av Bodströmsamhället. Vilket Bodströmarna i regeringen gärna gör.
Den beryktade Bodströmmen i svensk politik har fått nästan alla partier att fullständigt kantra.
Gräsrotsrevolt nu!
Den beryktade Bodströmmen i svensk politik har fått nästan alla partier att fullständigt kantra.
Gräsrotsrevolt nu!
onsdag 12 augusti 2009
Här är alternativen, AFA!
Nättidskriften Yelah säger: "det största problemet med grupper som Afa är att de är alldeles för få." och "Kom med alternativen då
Afa-kritiker!"
Det gör vi ju.
För det första genom att vi noterar att fascismen ingalunda minskar bara för att man slår på fascister.
Till att börja med så bekämpar man inte en ideologi genom att bonka på dess bekännare. Bonkar du på rasist A så kanske du slår ihjäl honom eller henne, men om A överlever så snarare stärker du A:s(ets) rasism, och risken är inte liten att du dessutom gör A till martyr och därigenom B och C till rasister.
Även om du sköt A, B och C skulle du inte bekämpa rasismen. D, E och F kan komma istället. Rasismen är en ideologi, en mem. Den använder människans hjärna som ett slags värddjur, men är inte beroende av en specifik människa.
Detta lärde sig redan de romerska kejsarna Nero och Diokletanus. De försökte bekämpa kristendomen genom att döda dess bekännare. Men bara ett par hundra år senare var kristendomen statsreligion i Rom.
Gör istället som Marx och lär av historien!
Sedan finns det ett helt annat skäl att fascismen ökar ju fler fascister du bonkar på. Att använda våld som politisk metod är att skriva under på devisen: den som slår hårdast har rätt. Och det är fascism i sin renaste form.
Så du gör dig till fascist genom att slå en fascist. Även om du råkar kalla dig antifascist. Coca Cola hävdar att de har naturliga råvaror. Vad folk kallar sina egna varumärken spelar inte så stor roll, det är det faktiska innehållet som är det viktiga.
Visst är du marginellt mer moralisk eftersom din fascism är antirasistisk, men fascist är du likafullt och jag är lika rädd för ditt skräckvälde som inför nassarnas. Du ger mig inga skäl att tro att du skulle vara mer god än de.
Alternativet som vi demokrater förespråkar är en konsekvent genomförd demokrati med lagstyre och fri debatt. Där ett gemensamt ägt och styrt våldsmonopol bestraffar alla som tar till våld utan att se till motiven bakom våldet. Där en fri åsiktsbildning inte förbjuder vissa åsikter eller yttringar.
Det är nämligen bara i en sådan miljö som vi kan lägga fram de sakliga skälen mot rasism. Och då inträffar det fina att den intelligenta majoriteten av fri vilja väljer antirasismen, eftersom den sakligt sett är befogad.
Den lilla minoriteten korkskallar som trots argumentationen blir rasister får man leva med, precis som man får leva med den lilla minoriteten korkskallar som ansluter sig till AFA eller tror på vad Yelah skriver.
Så länge de inte utövar våld så får de hållas i sina små sekter.
Afa-kritiker!"
Det gör vi ju.
För det första genom att vi noterar att fascismen ingalunda minskar bara för att man slår på fascister.
Till att börja med så bekämpar man inte en ideologi genom att bonka på dess bekännare. Bonkar du på rasist A så kanske du slår ihjäl honom eller henne, men om A överlever så snarare stärker du A:s(ets) rasism, och risken är inte liten att du dessutom gör A till martyr och därigenom B och C till rasister.
Även om du sköt A, B och C skulle du inte bekämpa rasismen. D, E och F kan komma istället. Rasismen är en ideologi, en mem. Den använder människans hjärna som ett slags värddjur, men är inte beroende av en specifik människa.
Detta lärde sig redan de romerska kejsarna Nero och Diokletanus. De försökte bekämpa kristendomen genom att döda dess bekännare. Men bara ett par hundra år senare var kristendomen statsreligion i Rom.
Gör istället som Marx och lär av historien!
Sedan finns det ett helt annat skäl att fascismen ökar ju fler fascister du bonkar på. Att använda våld som politisk metod är att skriva under på devisen: den som slår hårdast har rätt. Och det är fascism i sin renaste form.
Så du gör dig till fascist genom att slå en fascist. Även om du råkar kalla dig antifascist. Coca Cola hävdar att de har naturliga råvaror. Vad folk kallar sina egna varumärken spelar inte så stor roll, det är det faktiska innehållet som är det viktiga.
Visst är du marginellt mer moralisk eftersom din fascism är antirasistisk, men fascist är du likafullt och jag är lika rädd för ditt skräckvälde som inför nassarnas. Du ger mig inga skäl att tro att du skulle vara mer god än de.
Alternativet som vi demokrater förespråkar är en konsekvent genomförd demokrati med lagstyre och fri debatt. Där ett gemensamt ägt och styrt våldsmonopol bestraffar alla som tar till våld utan att se till motiven bakom våldet. Där en fri åsiktsbildning inte förbjuder vissa åsikter eller yttringar.
Det är nämligen bara i en sådan miljö som vi kan lägga fram de sakliga skälen mot rasism. Och då inträffar det fina att den intelligenta majoriteten av fri vilja väljer antirasismen, eftersom den sakligt sett är befogad.
Den lilla minoriteten korkskallar som trots argumentationen blir rasister får man leva med, precis som man får leva med den lilla minoriteten korkskallar som ansluter sig till AFA eller tror på vad Yelah skriver.
Så länge de inte utövar våld så får de hållas i sina små sekter.
Tack för passiviteten!
Nu inser alltfler det som många försökte säga: "Stimulanser" måste betalas tillbaks.
Kommer ni ihåg? Det var bara några månader sedan. Mona Sahlin m fl stod och tjafsade om att vi skulle ta pengar från fungerande ställen i ekonomin och lägga på dysfunktionella industrier. Nä, det sa de inte. Men de sa att vi skulle ta skattepengar (kommer alltid från fungerande ställen i ekonomin) och använda för att "rädda" jobben (vilket man bara behöver göra på dysfunktionella företag, på sunda företag som gör sådant som kunderna faktiskt efterfrågar behöver man inte rädda några jobb, där anställer man istället).
Det som kallas för "passivitet" handlar om att låta folk söka sig nya vägar att skapa sådant som folk vill ha och betalar för. All aktivitet med våra skattepengar ska handla om att inte göra det så smärtsamt för folk att ställa om sin produktion till det som folk vill ha.
Skattepengar ska inte användas för att göda tillverkning av sådant som folk inte vill ha. Antingen håller du en olönsam verksamhet under armarna, men då slås människorna ut. Eller så fokuserar du på människorna, och då slås - helt naturligt - olönsamma och dysfunktionella verksamheter ut.
Antingen ger du folks skattepengar till industrikapitalister, eller så ser du till att folket själva får bästa utdelning av deras egna skattepengar. Det är för mig obegripligt att (S) för bara några månader sedan stod och förordade det förstnämnda.
Kommer ni ihåg? Det var bara några månader sedan. Mona Sahlin m fl stod och tjafsade om att vi skulle ta pengar från fungerande ställen i ekonomin och lägga på dysfunktionella industrier. Nä, det sa de inte. Men de sa att vi skulle ta skattepengar (kommer alltid från fungerande ställen i ekonomin) och använda för att "rädda" jobben (vilket man bara behöver göra på dysfunktionella företag, på sunda företag som gör sådant som kunderna faktiskt efterfrågar behöver man inte rädda några jobb, där anställer man istället).
Det som kallas för "passivitet" handlar om att låta folk söka sig nya vägar att skapa sådant som folk vill ha och betalar för. All aktivitet med våra skattepengar ska handla om att inte göra det så smärtsamt för folk att ställa om sin produktion till det som folk vill ha.
Skattepengar ska inte användas för att göda tillverkning av sådant som folk inte vill ha. Antingen håller du en olönsam verksamhet under armarna, men då slås människorna ut. Eller så fokuserar du på människorna, och då slås - helt naturligt - olönsamma och dysfunktionella verksamheter ut.
Antingen ger du folks skattepengar till industrikapitalister, eller så ser du till att folket själva får bästa utdelning av deras egna skattepengar. Det är för mig obegripligt att (S) för bara några månader sedan stod och förordade det förstnämnda.
Sex finkade journalistser
Och apropå onödiga ord: det hade inte behövts något ord som "pressfrihet" om inte några hade försökt hindra människor från att skriva vad de vill.
Eller "så kallad pressfrihet" som president Yahya Jammeh kallar den när han kastar sex journalister i fängelse och bötfäller dem.
Det finns två huvudlinjer när man vill förklara de afrikanska ländernas stora problem och vari det onda arvet efter kolonialismen egentligen består. "Externalismen" menar att det är det utländska inflytandet som sådant, nu precis som då, som är orsaken till problemen.
Frihandel med länder i afrika betraktas då som ett slags nykolonialism, istället för något som stärker afrikanska människor. Medan slutenhet och självhushållning ses som något positivt.
"Internalismen" menar snarare att arvet efter kolonialismen består i de koloniala maktstrukturerna som lever kvar i många afrikanska länder, trots att det gått uppemot 50 år sedan kolonialmakterna lämnade.
Kolonialismen var ju regeringsprojekt och inte individprojekt, de byggde på tvång och repression precis som dagens repressiva regimer, byråkratin och statsapparaten var då liksom nu de viktigaste medlen för att nå inflytande; inte pressen, opinionsbildningen och entreprenörskapet, som i fria länder.
Yahya Jammeh är bara en i raden av repressiva kungar. Att han har brunt skinn gör honom inte annorlunda än afrikas repressiva kungar med gulrosa skinn: Botha, Rhodes et cons.
I den mån det verkligen finns ett "white man's burden" består den i vad vi i den relativt fria världen väljer att göra eller inte göra idag. Idag fängslas medmänniskor, våra syskon, och vi gör rätt i att på alla sätt uppmärksamma detta och protestera.
Eller "så kallad pressfrihet" som president Yahya Jammeh kallar den när han kastar sex journalister i fängelse och bötfäller dem.
Det finns två huvudlinjer när man vill förklara de afrikanska ländernas stora problem och vari det onda arvet efter kolonialismen egentligen består. "Externalismen" menar att det är det utländska inflytandet som sådant, nu precis som då, som är orsaken till problemen.
Frihandel med länder i afrika betraktas då som ett slags nykolonialism, istället för något som stärker afrikanska människor. Medan slutenhet och självhushållning ses som något positivt.
"Internalismen" menar snarare att arvet efter kolonialismen består i de koloniala maktstrukturerna som lever kvar i många afrikanska länder, trots att det gått uppemot 50 år sedan kolonialmakterna lämnade.
Kolonialismen var ju regeringsprojekt och inte individprojekt, de byggde på tvång och repression precis som dagens repressiva regimer, byråkratin och statsapparaten var då liksom nu de viktigaste medlen för att nå inflytande; inte pressen, opinionsbildningen och entreprenörskapet, som i fria länder.
Yahya Jammeh är bara en i raden av repressiva kungar. Att han har brunt skinn gör honom inte annorlunda än afrikas repressiva kungar med gulrosa skinn: Botha, Rhodes et cons.
I den mån det verkligen finns ett "white man's burden" består den i vad vi i den relativt fria världen väljer att göra eller inte göra idag. Idag fängslas medmänniskor, våra syskon, och vi gör rätt i att på alla sätt uppmärksamma detta och protestera.
tisdag 11 augusti 2009
Sprutkrångla inte
Ett gäng skriver på DN om sprutbytesprogram, alltså där narkomaner kan få byta ut sina injektionsverktyg till rena sådana.
Idag är injektionsverktyg kringgärdade av en massa regler och jox. Man säljer dem inte hursomhelst på apoteket, vilket betyder att många delar verktyg med varandra, vilket betyder smittspridning.
I vissa landsändar vänder man på steken och erbjuder sprutbytesprogram, att man gratis kan få lov att byta ut sina sprutor. Men då kräver man å andra sidan att narkomanen har fyllt 20 år, är skriven i det aktuella landstinget osv osv.
Vore det inte enklare om vi till att börja med helt enkelt slopade alla regler runt injektionsverktyg? Alltså, risken att jag eller någon annan börjar knarka intravenöst ökar inte bara för att det finns lättåtkomliga sprutor. Det är andra orsaker till att ett missbruk inleds.
Och har jag väl inlett ett missbruk av något kraftigt beroendeframkallande preparat, så kommer jag inte hindras av tillgängligheten på verktyg. Utan jag kommer använda vilken smutsig skit som helst, bara jag får i mig.
Är inte det enklaste och mest barmhärtiga att vem som helst får lov att köpa sprutor? Att man försöker hindra tillgången till tunga droger kan jag verkligen förstå, men varför krångla med sprutorna? Låt den som vill sälja sälja och den som vill köpa köpa.
Knarkaren slutar inte knarka pga brist på rena verktyg, börjar inte knarka pga god tillgång på rena verktyg, men kommer att sprida en massa blodsmitta om han eller hon inte har tillgång till rena verktyg.
Idag är injektionsverktyg kringgärdade av en massa regler och jox. Man säljer dem inte hursomhelst på apoteket, vilket betyder att många delar verktyg med varandra, vilket betyder smittspridning.
I vissa landsändar vänder man på steken och erbjuder sprutbytesprogram, att man gratis kan få lov att byta ut sina sprutor. Men då kräver man å andra sidan att narkomanen har fyllt 20 år, är skriven i det aktuella landstinget osv osv.
Vore det inte enklare om vi till att börja med helt enkelt slopade alla regler runt injektionsverktyg? Alltså, risken att jag eller någon annan börjar knarka intravenöst ökar inte bara för att det finns lättåtkomliga sprutor. Det är andra orsaker till att ett missbruk inleds.
Och har jag väl inlett ett missbruk av något kraftigt beroendeframkallande preparat, så kommer jag inte hindras av tillgängligheten på verktyg. Utan jag kommer använda vilken smutsig skit som helst, bara jag får i mig.
Är inte det enklaste och mest barmhärtiga att vem som helst får lov att köpa sprutor? Att man försöker hindra tillgången till tunga droger kan jag verkligen förstå, men varför krångla med sprutorna? Låt den som vill sälja sälja och den som vill köpa köpa.
Knarkaren slutar inte knarka pga brist på rena verktyg, börjar inte knarka pga god tillgång på rena verktyg, men kommer att sprida en massa blodsmitta om han eller hon inte har tillgång till rena verktyg.
Onödiga ord
Det hade aldrig behövts ett ord som "mötesfrihet" om det inte funnits de som försökt hindra människor från att möta varandra.
Det hade aldrig behövts ett ord som "yttrandefrihet" om det inte funnits de som försökt hindra människor från att säga saker till varandra.
Det hade aldrig behövts ett ord som "frihandel" om det inte funnits de som försökt hindra människor från att byta saker med varandra.
Läs!
Det hade aldrig behövts ett ord som "yttrandefrihet" om det inte funnits de som försökt hindra människor från att säga saker till varandra.
Det hade aldrig behövts ett ord som "frihandel" om det inte funnits de som försökt hindra människor från att byta saker med varandra.
Läs!
Presstöd och reklamskatt
Två typexempel på svensk klåfingrighet som leder till skumma marginaleffekter: presstöd och reklamskatt.
Presstöd är ett slags socialbidrag som betalas ut till stormrika medieföretag så att de kan trycka papperstidningar som folk annars kanske inte hade prenumererat på. Pengar man alltså drivit in med tvång från folk som utan tvånget förmodligen inte hade velat betala.
Lägg ner bägge två omedelbums.
Presstöd är ett slags socialbidrag som betalas ut till stormrika medieföretag så att de kan trycka papperstidningar som folk annars kanske inte hade prenumererat på. Pengar man alltså drivit in med tvång från folk som utan tvånget förmodligen inte hade velat betala.
Lägg ner bägge två omedelbums.
Den skyhöga efterfrågan
Jag har varit inne på det här tidigare, ibland i lite raljerande ton, och därför tror folk att jag skojar.
Men jag skojar inte. Efterfrågan ÄR skyhög (och den stiger), eftersom folk normalt faktiskt blir rikare av att konsumera.
Detta trots vikande efterfrågan och fattigdom.
Hur hänger det ihop?
Jo, tänk på vad ekonomi är. Ekonomi är en samhällsvetenskap. Alltså i grund och botten en studie i mänskligt beteende. En väldigt existensiell och politisk samhällsvetenskap, eftersom det handlar om hur människor prioriterar och faktiskt väljer mellan alternativ när det råder brist på viktiga saker.
Samtidigt en väldigt naturvetenskapligt färgad samhällsvetenskap, eftersom behoven, vad som i verkligheten är viktigt, i så hög grad präglas av människans biologiska behov: mat, vatten, luft, mediciner, vänskap, kärlek, intryck, uttryck osv.
Men också en tekniskt färgad samhällsvetenskap eftersom utbudet, vilka behov som faktiskt är möjliga att möta med dessa begränsade resurser, är beroende av våra innovationer. Som i sin tur är beroende av våra naturvetenskapliga villkor.
Så på ett sätt är vår valfrihet fängslad i vår biologi. Vi är slavar under naturlagarna. Men samtidigt fria: med hjälp av innovationer kan vi lyfta oss upp ur det fängelset, upp till positioner där vi verkligen kan välja, och välja utan att behöva offra något grundläggande skydd mot hoten mot vår överlevnad.
Genom att betrakta hur människor faktiskt väljer kan vi konstatera att det är en allmänmänsklig egenskap att försöka fly det biologiska slaveri som gör oss plågade, sjuka, svältande och döda.
På samma sätt kan man se att det är en allmänmänsklig erfarenhet att vilja vara i en position där vi kan välja utan att behöva offra grundläggande skydd. (Och med "allmänänsklig" menar jag inte 100% av alla individer men väl 95%-99%).
Så vi har en oförändrat hög efterfrågan på allt som gör oss rikare, lyckligare, mättare, mer skyddade och så vidare.
Den i särklass viktigaste innovationen för att kunna möta denna efterfrågan är möjligheten att byta frukten av våra ansträngningar med varandra. För att jag ska kunna bli en bra husbyggare, och uppfinna nya sätt att täta springor, mer rationella sätt att använda material osv; så måste jag få lov att slippa det tidsödande arbetet med att så vete, skörda, tröska, mala och baka.
Så om bonden fixar säd, mjölnaren mal mjöl, bagaren bakar bröd, och byggaren bygger hus, och så byter vi allesammans frukterna av vårt slit med varandra, så kommer vi alla bli rikare. Eftersom bonden specialiserar och kan göra säd åt alla, mjölnaren får vara koncenterad på sin kvarn, och bagaren kan lika gärna baka flera limpor när ugnen ändå är tänd.
Genom helt frivilligt utbyte åstadkommer vi denna rikedom utan att vi behöver arbeta mer. Med riktigt hög grad av frivilligt utbyte blir vi så rika att vi kan sätta folk på skolbänken i flera år och forska fram mediciner och datorer och nya produktionssätt, vilket möjliggör ännu högre grad av arbetsdelning och smart resursutnyttjande. Arbetsdelning, specialisering och innovation.
Denna grundläggande efterfrågan efter saker som gör oss rika försvinner inte. Särskilt inte i en värld som innehåller fler människor, samtidigt som dessa människor blir rikare, mättare och friskare. I en sådan värld finns tvärtom alla möjligheter att arbetsdela ännu effektivare och bli ännu rikare.
Det som däremot är i konstant kris, konstant nedgång, är den specifika efterfrågan på dagens produktion. Dagens produktion är alltid anpassad för att möta behoven i dagens samhälle. Men dagens samhälle förvandlar sig till morgondagens varje sekund. Dagens produktion behöver alltså ställa om sig varje sekund.
Omställningar kan vara smärtsamma. Det finns trögheter inbyggda i systemet. Särskilt om man under en lång period lånat konstgjort billiga pengar för att köpa frukten av dagens produktion. Då har produktionsapparaten gjorts statisk och svårföränderlig.
Så den som talar om en konstant efterfrågekris har alltså delvis rätt. Men den som påstår att det handlar om en permanent nedgång i den totala efterfrågan från jordens människor har helt fel.
Hur skulle den kunna minska när vi blir fler samtidigt som våra behov inte är förändrade i grunden? Hur skulle det plötsligt kunna uppstå ett lägre behov av specialisering och arbetsdelning, när våra möjligheter att möta människans oförändrade behov hela tiden ökar ju bättre vi blir på att specialisera oss och innovera?
Den totala efterfrågan på smarta grejer är ständigt stigande. Den specifika efterfrågan på dagens produktion är ständigt sjunkande. Alltså: sök hela tiden nyga möjligheter att ge folk vad de behöver, och var inte rädd för att den produktion du åstadkommer idag inte kommer att efterfrågas i morgon. Det är helt naturligt och något som i slutändan gör dig rikare.
Men jag skojar inte. Efterfrågan ÄR skyhög (och den stiger), eftersom folk normalt faktiskt blir rikare av att konsumera.
Detta trots vikande efterfrågan och fattigdom.
Hur hänger det ihop?
Jo, tänk på vad ekonomi är. Ekonomi är en samhällsvetenskap. Alltså i grund och botten en studie i mänskligt beteende. En väldigt existensiell och politisk samhällsvetenskap, eftersom det handlar om hur människor prioriterar och faktiskt väljer mellan alternativ när det råder brist på viktiga saker.
Samtidigt en väldigt naturvetenskapligt färgad samhällsvetenskap, eftersom behoven, vad som i verkligheten är viktigt, i så hög grad präglas av människans biologiska behov: mat, vatten, luft, mediciner, vänskap, kärlek, intryck, uttryck osv.
Men också en tekniskt färgad samhällsvetenskap eftersom utbudet, vilka behov som faktiskt är möjliga att möta med dessa begränsade resurser, är beroende av våra innovationer. Som i sin tur är beroende av våra naturvetenskapliga villkor.
Så på ett sätt är vår valfrihet fängslad i vår biologi. Vi är slavar under naturlagarna. Men samtidigt fria: med hjälp av innovationer kan vi lyfta oss upp ur det fängelset, upp till positioner där vi verkligen kan välja, och välja utan att behöva offra något grundläggande skydd mot hoten mot vår överlevnad.
Genom att betrakta hur människor faktiskt väljer kan vi konstatera att det är en allmänmänsklig egenskap att försöka fly det biologiska slaveri som gör oss plågade, sjuka, svältande och döda.
På samma sätt kan man se att det är en allmänmänsklig erfarenhet att vilja vara i en position där vi kan välja utan att behöva offra grundläggande skydd. (Och med "allmänänsklig" menar jag inte 100% av alla individer men väl 95%-99%).
Så vi har en oförändrat hög efterfrågan på allt som gör oss rikare, lyckligare, mättare, mer skyddade och så vidare.
Den i särklass viktigaste innovationen för att kunna möta denna efterfrågan är möjligheten att byta frukten av våra ansträngningar med varandra. För att jag ska kunna bli en bra husbyggare, och uppfinna nya sätt att täta springor, mer rationella sätt att använda material osv; så måste jag få lov att slippa det tidsödande arbetet med att så vete, skörda, tröska, mala och baka.
Så om bonden fixar säd, mjölnaren mal mjöl, bagaren bakar bröd, och byggaren bygger hus, och så byter vi allesammans frukterna av vårt slit med varandra, så kommer vi alla bli rikare. Eftersom bonden specialiserar och kan göra säd åt alla, mjölnaren får vara koncenterad på sin kvarn, och bagaren kan lika gärna baka flera limpor när ugnen ändå är tänd.
Genom helt frivilligt utbyte åstadkommer vi denna rikedom utan att vi behöver arbeta mer. Med riktigt hög grad av frivilligt utbyte blir vi så rika att vi kan sätta folk på skolbänken i flera år och forska fram mediciner och datorer och nya produktionssätt, vilket möjliggör ännu högre grad av arbetsdelning och smart resursutnyttjande. Arbetsdelning, specialisering och innovation.
Denna grundläggande efterfrågan efter saker som gör oss rika försvinner inte. Särskilt inte i en värld som innehåller fler människor, samtidigt som dessa människor blir rikare, mättare och friskare. I en sådan värld finns tvärtom alla möjligheter att arbetsdela ännu effektivare och bli ännu rikare.
Det som däremot är i konstant kris, konstant nedgång, är den specifika efterfrågan på dagens produktion. Dagens produktion är alltid anpassad för att möta behoven i dagens samhälle. Men dagens samhälle förvandlar sig till morgondagens varje sekund. Dagens produktion behöver alltså ställa om sig varje sekund.
Omställningar kan vara smärtsamma. Det finns trögheter inbyggda i systemet. Särskilt om man under en lång period lånat konstgjort billiga pengar för att köpa frukten av dagens produktion. Då har produktionsapparaten gjorts statisk och svårföränderlig.
Så den som talar om en konstant efterfrågekris har alltså delvis rätt. Men den som påstår att det handlar om en permanent nedgång i den totala efterfrågan från jordens människor har helt fel.
Hur skulle den kunna minska när vi blir fler samtidigt som våra behov inte är förändrade i grunden? Hur skulle det plötsligt kunna uppstå ett lägre behov av specialisering och arbetsdelning, när våra möjligheter att möta människans oförändrade behov hela tiden ökar ju bättre vi blir på att specialisera oss och innovera?
Den totala efterfrågan på smarta grejer är ständigt stigande. Den specifika efterfrågan på dagens produktion är ständigt sjunkande. Alltså: sök hela tiden nyga möjligheter att ge folk vad de behöver, och var inte rädd för att den produktion du åstadkommer idag inte kommer att efterfrågas i morgon. Det är helt naturligt och något som i slutändan gör dig rikare.
måndag 10 augusti 2009
Släpp sargen, Lettland!
Och kom in i matchen. Gentemot omvärlden måste Lettland justera ner sina priser med uppemot 40%. SÅ stor är skillnaden mellan vad deras varor är värda och vad som står på prislapparna.
Gentemot omvärlden, alltså, inte gentemot letterna själva.
Så blir det när man försöker försvara en konstgjort hög växelkurs. Priskontroll fungerar inte, inte ens priskontroll på pengar.
Låsningen mot euron har gjort lettiska varor konstgjort dyra för alla, omvärld liksom för letter. Inte undra på att folk tjänar mer på att spara sina pengar än på att köpa.
Om lettland släpper pengarna fria, så kommer folk att börja tjäna på att köpa saker igen. Då blir allt det som gör livet värdefullt: varor och tjänster, att bli mer värdefullt än pengarna, som man ju inte kan äta, värma sig med, eller medicinera sig med.
Gentemot omvärlden, alltså, inte gentemot letterna själva.
Så blir det när man försöker försvara en konstgjort hög växelkurs. Priskontroll fungerar inte, inte ens priskontroll på pengar.
Låsningen mot euron har gjort lettiska varor konstgjort dyra för alla, omvärld liksom för letter. Inte undra på att folk tjänar mer på att spara sina pengar än på att köpa.
Om lettland släpper pengarna fria, så kommer folk att börja tjäna på att köpa saker igen. Då blir allt det som gör livet värdefullt: varor och tjänster, att bli mer värdefullt än pengarna, som man ju inte kan äta, värma sig med, eller medicinera sig med.
söndag 9 augusti 2009
Krämarstyrd minsann!
Jag vill verkligen verkligen inte hacka på en enskild individ. Men däremot finns det uppfattningar som får vansinniga konsekvenser om de omsätts i politisk praktik. Dessa uppfattningar, särskilt om de beror på rena sakfel, måste man gå emot.
Bengt Silfverstrand har mage att kalla den välfärdsproduktion som företagare utför för "krämarstyrd skattefinansierad verksamhet".
"Krämarstyrd". Endast någon som aldrig i hela sitt liv tvingats lyssna, kämpa, för att kunna anpassa sig och sitt utbud efter det som kunderna kräver och deras skiftande behov, kan inbilla sig att en företagare styr sin verksamhet. Annat än att styra på precis det sätt som kunderna vill förstås: billigare, bättre, mer av allt.
Var och en som tvingats kämpa för att få kunder, och tvingats kämpa för att få behålla dem, vet in på bara skinnet, att man är livegen under kundernas krav. Eftersom det är kunderna som betalar kalaset.
Om det är en rik knös som betalar, så blir företagaren knösens lydiga tjänare. Om det skattebetalarna som betalar (i klump är de landets rikaste knös), så blir företagen skattebetalarnas lydiga tjänare. Något som borde göra Bengt Silfverstrand nöjd om det är skattebetalarna han ömmar för.
(Till skillnad från i landstingsvårdköerna, där det är skattebetalaren som är vårdgivarens lydiga tjänare).
"Intresset ljuger aldrig" parafraserar han Marx. Det stämmer när man betraktar Silfverstrand. Intresset av att misstänkliggöra de som dagligen behöver kämpa för sin överlevnad. Föraktet för välfärdsföretagarnas slit genom att försöka inbilla folk att de lever en drönartillvaro på skattebetalarnas bekostnad.
Frågan är vem som lever drönartillvaro på skattebetalarnas bekostnad?
Bengt Silfverstrand har mage att kalla den välfärdsproduktion som företagare utför för "krämarstyrd skattefinansierad verksamhet".
"Krämarstyrd". Endast någon som aldrig i hela sitt liv tvingats lyssna, kämpa, för att kunna anpassa sig och sitt utbud efter det som kunderna kräver och deras skiftande behov, kan inbilla sig att en företagare styr sin verksamhet. Annat än att styra på precis det sätt som kunderna vill förstås: billigare, bättre, mer av allt.
Var och en som tvingats kämpa för att få kunder, och tvingats kämpa för att få behålla dem, vet in på bara skinnet, att man är livegen under kundernas krav. Eftersom det är kunderna som betalar kalaset.
Om det är en rik knös som betalar, så blir företagaren knösens lydiga tjänare. Om det skattebetalarna som betalar (i klump är de landets rikaste knös), så blir företagen skattebetalarnas lydiga tjänare. Något som borde göra Bengt Silfverstrand nöjd om det är skattebetalarna han ömmar för.
(Till skillnad från i landstingsvårdköerna, där det är skattebetalaren som är vårdgivarens lydiga tjänare).
"Intresset ljuger aldrig" parafraserar han Marx. Det stämmer när man betraktar Silfverstrand. Intresset av att misstänkliggöra de som dagligen behöver kämpa för sin överlevnad. Föraktet för välfärdsföretagarnas slit genom att försöka inbilla folk att de lever en drönartillvaro på skattebetalarnas bekostnad.
Frågan är vem som lever drönartillvaro på skattebetalarnas bekostnad?
lördag 8 augusti 2009
Kloka tankar om vinstdebatten
En klok sosse: Anders Nilsson:
Med kapitalismens genombrott så kunde vinsterna från skogar och jordbruk läggas i utvecklandet av ångmaskiner för sågverken, järnvägar för transporterna, kanaler i stället för att omvandlas till ofruktbart jordinnehav. Av råvara blev industri. Det var bra.
Och: Jämtins resonemang om lärartätheten visar det tydligt. Hon antyder att det finns en överensstämmelse mellan lärartäthet och kvalitet. Alla internationella undersökningar visar motsatsen. Norge har 8 elever per lärare, men når sämre resultat än Sverige i kvalitetsmätningarna. Finland däremot som har 15 elever per lärare presterar mycket bättre. Den kommunala skolan drivs med 11,8 elever per lärare medan friskolorna har 13.
Eller Pernilla Ström i DN: Jämtin är vred över de privata entreprenörernas vinster. Hon borde vredgas över det historiska vanstyret inom de offentliga verksamheterna. Det var först när privata entreprenörer dök upp som till exempel barnmorskemottagningarna upptäckte att det kunde vara en vits att hålla öppet på kvällar och helger när de blivande mammorna kunde komma och inte bara under kontorstid.
Det var privata initiativ som fick sjukhusledningarna att inse det vanvettiga i att fullutrustade operationssalar stod tomma uppemot 16 timmar per dygn samtidigt som operationsköerna ringlade årslånga till stora samhällsekonomiska kostnader.
Och det är just privata vinstintressen som har fått skolor och andra offentliga verksamheter att lyfta sig i håret, ifrågasätta invanda mönster, ompröva och effektivisera.
Eller Johan Ingerö: Ja, gammelsossarna föredrar usla men jämlika resultat som ingen tjänar pengar på framför goda resultat som, utöver intellektuella vinster för eleverna, även innebär ekonomiska vinster för de som utvecklat verksamheten.
Notera att det bara är de som arbetar inom vård, skola eller omsorg som måste gå i raka socialdemokratiska led. Advokatfirmor som företräder brottsoffer eller försvarar åtalade får inte sällan sina inkomster från staten. Tror Bengt Silfverstrand att dessa advokatbyråer inte går med vinst? Har han frågat Thomas Bodström om den saken?
Med kapitalismens genombrott så kunde vinsterna från skogar och jordbruk läggas i utvecklandet av ångmaskiner för sågverken, järnvägar för transporterna, kanaler i stället för att omvandlas till ofruktbart jordinnehav. Av råvara blev industri. Det var bra.
Och: Jämtins resonemang om lärartätheten visar det tydligt. Hon antyder att det finns en överensstämmelse mellan lärartäthet och kvalitet. Alla internationella undersökningar visar motsatsen. Norge har 8 elever per lärare, men når sämre resultat än Sverige i kvalitetsmätningarna. Finland däremot som har 15 elever per lärare presterar mycket bättre. Den kommunala skolan drivs med 11,8 elever per lärare medan friskolorna har 13.
Eller Pernilla Ström i DN: Jämtin är vred över de privata entreprenörernas vinster. Hon borde vredgas över det historiska vanstyret inom de offentliga verksamheterna. Det var först när privata entreprenörer dök upp som till exempel barnmorskemottagningarna upptäckte att det kunde vara en vits att hålla öppet på kvällar och helger när de blivande mammorna kunde komma och inte bara under kontorstid.
Det var privata initiativ som fick sjukhusledningarna att inse det vanvettiga i att fullutrustade operationssalar stod tomma uppemot 16 timmar per dygn samtidigt som operationsköerna ringlade årslånga till stora samhällsekonomiska kostnader.
Och det är just privata vinstintressen som har fått skolor och andra offentliga verksamheter att lyfta sig i håret, ifrågasätta invanda mönster, ompröva och effektivisera.
Eller Johan Ingerö: Ja, gammelsossarna föredrar usla men jämlika resultat som ingen tjänar pengar på framför goda resultat som, utöver intellektuella vinster för eleverna, även innebär ekonomiska vinster för de som utvecklat verksamheten.
Notera att det bara är de som arbetar inom vård, skola eller omsorg som måste gå i raka socialdemokratiska led. Advokatfirmor som företräder brottsoffer eller försvarar åtalade får inte sällan sina inkomster från staten. Tror Bengt Silfverstrand att dessa advokatbyråer inte går med vinst? Har han frågat Thomas Bodström om den saken?
Vinst tas inte från verksamheter, utan är en lön för att någon har organiserat verksamheten bättre än någon annan. Att någon kan göra det billigare och bättre och samtidigt ta ut en vinst är inget dåligt. Jämtin borde gräla på de verksamheter som inte kan ta ut vinst trots sämre resultat och ett högre pris, för det är ju där som slöseriet med skattemedel är som störst.
fredag 7 augusti 2009
Californication
Det finns ett par skäl till att Sverige klarar sig hyfsat bra i denna kris. Vi har en flytande valutakurs som blixtsnabbt anpassar sig efter nya förutsättnigar och lindrar våra stötar. Vi är enormt produktiva: tänk att vi lever såpass bra trots att ungefär hälften av det värde vårt arbete genererar konfiskeras i löneskatt när vi säljer arbetet till en arbetsköpare, och ungefär en femtedel i moms när vi säljer det till en konsument.
Men framförallt har vi budgetbalans.
Det finns få saker som kan mäta sig med rikedomen i att inte komsumera mer än man producerar. Inte ta en massa lån för att klara finanserna, eller trycka nya pengar, eller något annat som måste återbetalas med ränta i framtiden.
Att inte ha budgetunderskott är att inte sno pengar av sina barn. En smart socialdemokratisk politik från 90-talet som lyckligtvis borgarna fortsatt.
Men imperiet i väst, USA, rämnar. De olika underskotten, först och främst i notoriskt slarviga delstater som Kalifornien, men även nu på federal nivå i och med en massa ofinansierade "stimulanspaket" och en sjukvårdsreform som visserligen har ett lovvärt syfte med som är så långt ifrån ekonomiskt sund att till och med vänsterpolitiker i kongressen hellre ser att det gamla dåliga systemet lever kvar.
Redan i slutet av 90-talet fanns det larmsignaler om att konsumtionen var för hög i förhållande till intäkterna. När den började vika, för att anpassa sig, så skapade Federal Reserve konstgjort låga räntor för att hålla den uppe. När komsumtionen tvärdog elfte september 2001 sänkte man räntan ännu mer.
Och nu, när ekonomin verkligen signalerar: Stopp! Vi klarar inte mer. Vi måste lugna oss, samla ihop kapital, rensa bort olönsam komsumtion och produktion. Då sjösätter man ännu fler ofinansierade stimulanspaket.
USA har klarat sig fram till nu på sitt goda rykte. Har man haft problem har man erbjudit marknaden statsobligationer. Men om den ofinansierade expansionen fortsätter, så urholkas förtroendet. Marknaden blir mättad. Folk vill inte låna ut mer pengar till USA. När förtroendet för dollarn rasar, då blir det som att köra in i en vägg.
Antingen USA då tar till sedelpressarna på allvar eller ej, så kommer det bli en galloperande inflation. Och de mer keynianskt sinnade ekonomerna kommer än en gång att stå handfallna inför fenomenet stagflation: att ekonomin stagnerar samtidigt som värdet på pengarna störtdyker. Och då kanske inse att man inte kan stimulera igång något vars strukturer inte är hållbara.
Klart att USA kommer att klara krisen. Det har man gjort flera gånger innan. Men frågan är vad det kommer att kosta, och vilka efterverkningarna är. Kanske storkrig igen? Ett starkare Ryssland? Ett starkare Kina?
Eller, som Bob Murphy spekulerar i, att delstater i USA legaliserar marijuana och gör det till en skatteintäkt av stora mått. Vi får väl se...
Men framförallt har vi budgetbalans.
Det finns få saker som kan mäta sig med rikedomen i att inte komsumera mer än man producerar. Inte ta en massa lån för att klara finanserna, eller trycka nya pengar, eller något annat som måste återbetalas med ränta i framtiden.
Att inte ha budgetunderskott är att inte sno pengar av sina barn. En smart socialdemokratisk politik från 90-talet som lyckligtvis borgarna fortsatt.
Men imperiet i väst, USA, rämnar. De olika underskotten, först och främst i notoriskt slarviga delstater som Kalifornien, men även nu på federal nivå i och med en massa ofinansierade "stimulanspaket" och en sjukvårdsreform som visserligen har ett lovvärt syfte med som är så långt ifrån ekonomiskt sund att till och med vänsterpolitiker i kongressen hellre ser att det gamla dåliga systemet lever kvar.
Redan i slutet av 90-talet fanns det larmsignaler om att konsumtionen var för hög i förhållande till intäkterna. När den började vika, för att anpassa sig, så skapade Federal Reserve konstgjort låga räntor för att hålla den uppe. När komsumtionen tvärdog elfte september 2001 sänkte man räntan ännu mer.
Och nu, när ekonomin verkligen signalerar: Stopp! Vi klarar inte mer. Vi måste lugna oss, samla ihop kapital, rensa bort olönsam komsumtion och produktion. Då sjösätter man ännu fler ofinansierade stimulanspaket.
USA har klarat sig fram till nu på sitt goda rykte. Har man haft problem har man erbjudit marknaden statsobligationer. Men om den ofinansierade expansionen fortsätter, så urholkas förtroendet. Marknaden blir mättad. Folk vill inte låna ut mer pengar till USA. När förtroendet för dollarn rasar, då blir det som att köra in i en vägg.
Antingen USA då tar till sedelpressarna på allvar eller ej, så kommer det bli en galloperande inflation. Och de mer keynianskt sinnade ekonomerna kommer än en gång att stå handfallna inför fenomenet stagflation: att ekonomin stagnerar samtidigt som värdet på pengarna störtdyker. Och då kanske inse att man inte kan stimulera igång något vars strukturer inte är hållbara.
Klart att USA kommer att klara krisen. Det har man gjort flera gånger innan. Men frågan är vad det kommer att kosta, och vilka efterverkningarna är. Kanske storkrig igen? Ett starkare Ryssland? Ett starkare Kina?
Eller, som Bob Murphy spekulerar i, att delstater i USA legaliserar marijuana och gör det till en skatteintäkt av stora mått. Vi får väl se...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
