Hur mycket enfald tål demokratin?

Läser i GP en recension av en bok av statsvetaren Andreas Johansson Heinö: "Hur mycket mångfald tål demokratin". Jag har inte läst boken, men längtar efter att få göra det. Tills dess är jag hänvisad till att själv försöka besvara den frågan.

Det är ju nämligen precis den frågan som SD ställer till etablissemanget. Så allt prat om att ta debatten med SD handlar om att försöka komma med ett svar. Med reclaim-hallaballo i Rosengård och ett valår i antågande är det definitivt angeläget.

Min omedelbara reaktion är att mångfald är demokratins livsluft. Vi människor är på ett mångfald olika sätt, och har en mångfald olika sätt att hantera livet på, att prioritera på, att värdera. Det ligger inte i vår egenskap av att komma från olika kulturer, utan i vår egenskap av att vara olika individer.

För att hantera denna mångfald kan man göra på i princip två olika sätt: man kan ignorera och aktivt motverka mångfalden, till förmån för en enhetskultur. Skapa en eller ett par godkända normer, och sedan med olika slags repression och stimulans försöka gynna de individer som följer normerna.

Eller så går man den omvända vägen och försöker omfatta olikheterna och finna sätt för hur alla dessa vägval kan existera fredligt sida vid sida.

Jag menar att det är den sistnämnda vägen som är den demokratiska vägen, eftersom den speglar folkets, demos alla olika nyanser. Och observera att jag talar om brokighet bland individer, alldeles oavsett var på jorden de råkar vara födda eller ha sina släktingar.

Så motsatsen till mångfald, dvs enfald, är något som demokratin inte tål, eftersom enfalden alltid kommer att vara en konstlad produkt av en väldigt massa repression som krävs för att hyfsa till den från början brokiga folkstammen i enlighet med det enfaldiga homogena idealet.

Det krävs alltså repression för att skapa enfald ur något som helt naturligt är mångfalt. Det enda som krävs för att de många vägvalen ska kunna existera sida vid sida är en ömsesidig överenskommelse om att minimera repressionen.

Du får vara som du vill, om jag får vara som jag vill. Böghatare - ja. Bögknackare - nej.

Du får vara hur mycket muslim eller ateist eller kristen du vill, så länge du inte vill tvinga andra att gå i din fålla. Muslim - ja. Islamist - nej.

Du får ha precis vilka gemensamma ägarförhållanden du vill, så länge som du inte roffar åt dig av andra som inte delar just dina drömmar. Frihetlig socialism - ja. Expropriation - nej.

Sedan finns det en nyttoaspekt av brokigheten och demokratin. Om olika lösningar och livsval tillåts existera sida vid sida, så uppstår det en institutionell konkurrens dem emellan. Folk får helt enkelt fler möjligheter, och kan lära sig av andras misstag, och snegla på väldigt många olika livsvägar, när de ska försöka vandra sin egen väg.