Anders Nilsson om bristen på arbetslöshetslarm

Anders Nilsson heter en socialdemokrat som vågar se siffror och sanningar i vitögat. Här skriver han om varför arbetslösheten inte upplevs som så alarmerande. Trots att den faktiskt stigit till dryga 250 000 i juli månad.

Skälet? Därför att arbetslösheten ännu inte är lika hög som 2006, då (S) hade makten.

Den genomsnittsliga arbetslösheten i juli månad under socialdemokraternas regeringsinnehav för åren 1997 till 2006 var faktiskt drygt 310 000.

Jag tycker personligen att 250 000 fortfarande är alldeles för högt, och jag hoppas att regeringen får fortsatt förtroende att bedriva arbetslinjen, som ju bevisligen ger folk möjlighet till egen försörjning trots en massiv lågkonjunktur. Det är fler folk i arbete nu under lågkonjunkturen än det var när (S) styrde under högkonjunkturen.

Men det är inte det som det här inlägget ska handla om. Utan om varför folk av Anders kaliber är så sällsynta bland de socialdemokratiska bloggarna.

Bland borgerliga bloggare är det tvärtom riktigt ont om regeringskramare. Kritiken är massiv mot regeringens ideologiska hållningslöshet, som synliggjorts t ex i FRA-frågan. Det verkar som om borgerliga sympatisörer i högre grad vågar vara skeptiska och kritiska gentemot "de egna" i regeringskansliet.

Men bland de socialdemokratiska bloggarna saknar jag den inre kritiken, ifrågasättandet av partilinjen, den framåtblickande ideologiska debatten. Det finns de som vill bejaka socialliberalismen något mer, det finns de som vill bejaka marxismen, och det finns de som slentrianmässigt gnäller på borgarna utifrån tanken att Alliansen egentligen är ett slags socialdarwinister.

Och så finns det Anders Nilsson. Om fler vore som Anders Nilsson skulle det bli riktigt svårt att vinna både val och debatter.