Igår kommunerna, idag landstingen

Rätten till vård ska inte bero på var man bor, menar Ylva Thörn och några till på DN Debatt. (UPPDATERING artikeln är bortplockad från DN, läs istället på Kommunal.SE.)

Debattörerna efterlyser likriktning över landet. Och på ett sätt kan man förstå deras utgångspunkter. Är vård en rättighet så är den det i Haparanda lika väl som i Malmö.

Men hur det nu än är med rätten, den faktiska möjligheten att få vård beror på var du bor. Om du bor i Sverige eller i Mogadishu till exempel. Eller i Nederländerna.

Problemet är att om man flyttar prioriteringsbördan från landstingen till staten, vad har vi landstingen till då? Vi väljer ju landstingspolitiker för att de ska göra prioriteringen i enlighet med vad vi väljare vill. Men om prioriteringen, själva definitionen på vad som ingår i en god svensk vård och vad som inte gör det, flyttas till staten; så är vårt val till landstingen bara en chimär. Och då kan man verkligen fråga sig vad man ska ha dem till, landstingspolitikerna.

Det kan man fråga sig nu också. Vad som är en god vård kan faktiskt vara en fråga för individen i samråd med sitt försäkringsbolag. Och innan någon börjar gnälla om att man då skapar en vård för de rika: att ge fattiga tillgång till vård har inget med driften att göra, att den är landstingsdriven eller statlig.

Att ge fattiga tillgång till vård är exakt samma sak som att ge fattiga tillgång till mat, vatten och kläder: det är en fråga om fördelningspolitik, inte en fråga om driftsform. I andra länder fungerar det att medelst fördelningspolitik ge alla tillgång till privata sjukförsäkringar och möjlighet att söka vård av dem som gör det bäst.

Finessen med att inte låta vårdnivån bli en nationell angelägenhet är att det skapas institutionell konkurrens mellan landstingen. Om väljarna ser att smartskallarna i grannlandstinget faktiskt lyckas bättre än dumskallarna i det egna landstinget, så blir det tydligt att dumskallarna ska väljas bort.

Och den positiva sidan av institutionell konkurrens: olika landsting kan pröva olika former, t ex Vårdval Halland och Vårdval Stockholm och Västra Götalandsregionens Gigantiska Sammanslagningar; och så kan man se vilket av dessa som fungerade bäst.

Med statliga riktlinjer om miniminivå sätts de facto en maximalnivå: detta räcker för att kallas en god svensk vård. Punkt.

Snarare borde den institutionella konkurrensen öka. Varför inte på kommunnivå? Eller på individ- och försäkringsbolagsnivå? Att ingen fattig drabbas är som sagt en sak för fördelningspolitiken.

Om medborgarna har fullständig rätt att söka vård i vilket svenskt landsting som helst, så är det ju bara att söka sig dit där vården är bäst. Då har man ju redan kommit förbi det som artikelförfattarna ängslades över: att vården beror på var man bor.

Om medborgarna är försäkrade nog att söka vård var någonstans i världen som helst, så är problemet ännu mindre.