Varför Oxfordmanifestet?

Är mitt uppe i en lång fundra över denna bok. Känns som en nyckel till min förberedelse för att ta debatten med SD. Läser och kritiserar och för anteckningar och kollar in författarens källor. Jag är rätt förtrogen med den idéhistoriska bakgrunden i mångfaldsdebatten, men inte lika väl inläst på den specifikt statsvetenskapliga delen.

Så varför ett stycke Oxfordmanifest mitt i allt detta? Jo, för att det är författat 1947. Läs inledningen:

Vi, liberaler från nitton länder, församlade i Oxford vid en tid präglad av oordning, fattigdom, svält och rädsla, orsakad av två världskrig;

övertygade om att detta tillstånd i världen till stor del beror på att man övergivit liberala principer;

...

Frihetsvärdenas och rationalitetens stora genombrott vid mitten på artonhundratalet hade förbytts i dess motsats: nationalism och inskränkthet och tal om folkanda och romantiserande föreställningar om krig och ära och individens utplåning för de stora kollektiva utopierna.

1850-talet hade blivit 1910-tal och sedan ett blodigt världskrig, en blodig rysk statskupp, ett utsugande krigsskadestånd som gjorde fattiga tyska människor ännu fattigare, en blodig rysk utrensning av fritänkare, och slutligen ett blodigt världskrig till, igångsatt av de två blodigaste ideologerna under 1900-talet: Adolf Hitler och Josef Stalin.

Om du var runt 50-60 år 1947 hade du fått uppleva hela den vandringen, sett hur självklara mänskliga värden trampats sönder i fullkomligt vanvett.

Den gemensamma nämnaren för vanvettet - svart, rött, brunt - hade varit att man börjat med att åsidosätta människovärdet. Människan som handlande subjekt, som själv kan ta sitt förnuft och sin medkänsla i bruk för att lyfta sin omgivning och sig själv. Just det måste man börja med att åsidosätta om man vill vara en Lenin eller tsar Alexander eller Hitler. Människan måste bli förvandlad till ett objekt för makten. Objektifieras.

Därför lyder Oxfordmanifestets första punkt så här:

1. Människan är först och främst en varelse med makten att tänka och handla oberoende, och med förmågan att skilja rätt från fel.

När man ser all den ondska som vi människor har släppt lös så kan man lätt tvivla på hur det är med den där förmågan att skilja rätt från fel. Men då begår man en tankemiss: det är ju precis den förmågan som gör att man tvivlar. Det är precis den förmågan som gör att man försöker göra det bra.

När Hitler insåg att slaget var förlorat vittnar flera källor om att han beordrat förstörelsen av en massa dokument om vad han befallt och gjort. Hade han på allvar varit övertygad om riktigheten i sitt agerande hade han snarare varit stolt över sina beslut.

Den som utsattes för herr Hitlers vanvett förstod i alla fall i sitt innersta att det här är inte rätt och riktigt. Den som vågade säga emot Stalin gjorde det utifrån sin förståelse av att det bortom Stalins makt fanns en annan rätt.

I ett samhälle där de enskildas rättsuppfattning tas i beaktande - dvs ett demokratiskt samhälle - finns inget utrymme för Hitler eller Lenin eller Alexander eller Stalin. Alla fyra har det gemensamt att den enskilde måste lockas att tänka: "Äsch, vad begriper jag? Klart att ledaren begriper det här bättre!" Annars kan inte Hitlers eller Lenins eller Stalins folkmord genomföras.

Detta insåg Oxfordliberalerna, av egen erfarenhet året 1947. Därför tryckte de på att den enskilde är en tillräckligt bra domare, och därför är den som ska ha makten. Då kan inga Hitler lägga beslag på makten, nämligen.