Om man vill uppmärksamma politik som gör människor fria, så måste man uppmärksamma Filippinernas förra president Corazon Aquino som dog igår.
Allt i Aquinos politik föll mig inte på läppen, t ex var formerna runt jordbruksexpropieringarna inte helt klara. Men att anföra folk i en fredlig revolution mot en illasinnad övermakt, det är det inte många som lyckas med.
Att ge upp befogenheter till förmån för grundlag och lagstyre, istället för att falla för frestelsen att upprätthålla föregångarens befogenheter, det är stort.
Att inte falla för frestelsen att hämnas hårdare än vad lagen kräver, även de som lönnmördat ens egen make.
På många sätt en förebild. Inte en perfekt människa, inte en exemplarisk makthavare, men ändå en förebild.
måndag 3 augusti 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Nej, nu får det fasen vara nog!
SvaraRaderaNu åker du in i min RSS-läsare, vare sig du vill det eller inte.
:-)
Bra skrivet, som oftast när man hittar hit...
Aquino var och är överskattad som president. De bästa presidenterna som Filippinerna någonsin haft är Diasdado Macapagal och i särskilt hög grad Fidel Ramos. Tyvärr följdes Ramos utmärkta presidentskap av en tid med galningen Erap och korruptiones first lady Gloria Aroyo (ironiskt nog dotter till Diasdado Macapagal).
SvaraRadera