Enprocentsmålet

Av alla konstiga politiska idéer tycker jag att "enprocentsmålet" är bland de konstigaste. Tanken är att en procent av det som landet tjänar ska skänkas bort i bistånd. Som politiskt mål är det konstigt: bör ett mål för biståndsverksamhet fokusera på vad vi spenderar, eller skulle det egentligen fokusera på vad som faktiskt uppnås?

Eftersom det fokuserar på vad vi spenderar drar jag slutsatsen att det i själva verket handlar om fariseeisk avlat, konsten att kunna berömma oss själva för att vi minsann betalar "tionde för dill, kummin och mynta" för att citera Bibeln.

På så sätt kan de Goda säga "Behåll enprocentmålet" och de Onda kan säga "Avskaffa det", och därigenom får alla sidor chans att säga någonting om sig själva.

Men jag menar att bistånd handlar om att få andra att växa.

Så vad sägs om en kompromiss? Låt oss behålla enprocentmålet. Fast inte utifrån hur mycket vi spenderar. Utan utifrån vilka resultat vi uppnår.

Att länder som vi stödjer ska bli en procent friare?

Att länder som vi stödjer ska bli en procent mättare?

Friskare? Mer jämställda? Mer produktiva?

Resultat is the shit. Inte ambition. För mottagarnas skull.