tag:blogger.com,1999:blog-73705918706312189292024-02-07T08:42:07.609-08:00ApelsineldPolitik som gör oss friaOla Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.comBlogger923125tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-41479269462449164122017-03-08T13:16:00.003-08:002017-03-08T13:16:49.582-08:00Attribution<p><i>Attribution</i> är den tankeprocess då vi i hjärnan förbinder egenskaper med objekt vi ser. Våra ögon uppfattar ljus med vissa våglängder och vår hjärna gör associatonen "rött" och förbinder det med det objekt vi upplever har den röda färgen. "Objektet <b>är</b> rött!" tänker vi.
</p>
<p>Även när våra sinnesintryck är tvetydiga, till exempel när vi kan uppfatta vissa våglängder som antingen blått eller vitt, eller svart eller guld, (som en berömd bild av en klänning visar), så vill hjärnan gärna <b>bestämma sig</b> för att det ska vara det ena eller det andra. Detsamma gäller flera synvillor där sinnesintrycken lika gärna kan visa en dansare som snurrar medsols eller som snurrar motsols. Hjärnan tittar inte på dansaren och uppfattar att den snurrar åt båda hållen samtidigt, utan vill bara se det ena hållet eller det andra, trots att tillgängliga data visar att bägge tolkningarna är möjliga.
</p>
<p>Det här bedrar oss på så många sätt. Vi brukar säga att om något ska kunna anses vara sant så måste det hänga ihop rent logiskt (vara <i>konsistent</i>) och dessutom inte motsägas av de observationer vi gör (vara <i>kongruent</i>). Kruxet är att varje situation ofta kan beskrivas på flera kongruenta och konsistenta sätt samtidigt som de olika beskrivningarna säger emot varandra.
</p>
<p>Vad beror det på? På att våra observationer är otillförlitliga och inte så fullständiga. Istället fyller vår hjärna på med vad vi tror är rimliga tillägg och resultatet blir att vi inte bara observerar en massa saker, utan att vi tolkar och förenklar det, gärna i termer av egenskaper.
</p>
<p>Vi observerar hur en persons beteende inte är hjälpsamt i en viss situation. Men vi inte bara observerar, vi lägger dessutom till en massa antaganden om personens syften (onda?) och egenskaper (dum i huvudet?). Och dessa antaganden baseras dels på erfarenheter, men också på inbyggda tendenser (bias) vi människor har när vi tolkar.
</p>
<p>I det politiska samtalet är det enormt viktigt att vi försöker se situationen för vad den är. Att vi förstår att det är flera olika mönster som pågår, och att omständigheterna sällan kan reduceras till enkla egenskaper runt avgränsade objekt.
</p>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-87542346608478140152017-03-06T23:20:00.002-08:002017-03-06T23:23:10.934-08:00Fake News är vi allihopa<p>Från en massa högerpopulistiska propagandister hörs ropen om att etablerade medier är såpass vinklade att de inte är att lita på. Detta är en klassisk strategi från populistiska despoter: misskreditera den journalistik som kan tänkas granska dig. Alla ifrån Hitler till Chavez och nu senast Trump har gjort det.
</p>
<p>Kruxet är att de kan lansera storyn om vinklad etablissemangsmedia utifrån det faktum att även etablerade medier skapas av människor, och människor har en <b>oerhört stark</b> tendens att just vinkla. Även människor som till utbildning och gärning är journalister. Vi människor förstår världen i termer av "typiska berättelser" (narrativ) och i en grupp finns det bara plats för vissa sådana. Det gäller oavsett om gruppen är en etablerad tidningsredaktion eller en nationalistisk sekt.
</p>
<p>Berättelserna styr vilka fakta vi känner ett lätt obehag inför att möta: de fakta som inte rimmar med berättelsen. Obehaget kallas för kognitiv dissonans och vi har en undermedveten impuls att undvika den. Berättelserna styr vilka frågor vi tycker är relevanta att ställa, vilket perspektiv vi intar när vi skildrar något, och vilka vi empatiserar med. Så gör du och så gör jag och så gör både journalister på SVT och de som ängsligt tyr sig till en propagandakanal.
</p>
<p>När man delar ett etablissemangs tankestrukturer och berättelser ser man inte vinklingen. Den är det normala. När man däremot inte har samma perspektiv som etablissemanget syns det smärtsamt tydligt.
</p>
<p>När jag blev kristen i 20-årsåldern blev det så tydligt att mycket av det som rörde kristendom i medierna utgick från ett par enkla narrativ, där i synnerhet narrativet om den makthungriga kyrkoapparaten dominerade. Att en kyrkoorganisation kunde agera utifrån att dess styrelse var fromma människor med vissa trosföreställningar var ett tolkningsmönster som syntes mer sällan. När någon i radio förklarade att kristet abortmotstånd motiveras med en önskan om att begränsa kvinnors sexualitet ställde ingen av reportrarna motfrågan om det inte istället kunde motiveras med en trosföreställning om mänskligt liv som heligt. Narrativet om kvinnorförtrycket som grundläggande motivation och fromheten som skenhelig undanflykt var tydligen det normala, det som ingen såg någon anledning att ifrågasätta.
</p>
<p>Detta kan många vittna om. Perspektivet i Ekonomiekot är sällan en kommunalanställd ensamstående moders; när reportrar ifrågasätter politiska satsningar frågar man om inte politikerna kunde göra mer - sällan ifrågasätts att de alls lägger sig i och bränner folks skattemedel; när skurkar i invandrartäta bostadsområden förstör för invånarna är perspektivet sällan invånarnas (även om de på senare tid har börjat få höras mer, men fortfarande mest som en homogen mängd offer) utan skeendet betraktas utifrån och ovanifrån; perspektivet när arbetsmarknad och trygghetssystem skildras är sällan småföretagarens; flyktingmottagandet handlar om mottagandet och inte om att vara flykting och så vidare och så vidare.
</p>
<p>Därav normkritik. Att man ser hur skildringar formas och skapas inom vissa berättelseramar som gör olika perspektiv lättare och svårare att inta.
</p>
<p>Normkritik betyder inte att alla normer är lika dåliga och alla perspektiv lika sanna, även om många som sysslat med normkritik har haft relativiserande tendenser. Fakta i sakfrågor gör vissa hållningar omöjliga att inta om man vill vara intellektuellt hederlig, och en viss värdering är inte kompatibel med vissa perspektiv.
</p>
<p>Men normkritik kan lära oss att <b>fler</b> perspektiv än de vi omedelbart ser kan vara sanna samtidigt. Och det normkritiska förhållningssättet kan varna oss när vi slentrianmässigt håller på att sprider ett sakligt falskt påstående bara för att det råkar rimma så väl med de berättelser vi tycker är relevanta.
</p>
<p>Men det kräver en form av intellektuellt arbete vi normalt sett inte är disponerade att genomföra. Grundläget i hjärnan är att spontangilla och tro på påståenden som rimmar med det vi redan tror på. Tillsammans med extremt låga trösklar för att göra sin röst hörd ger det effekten att en enormt massa fake news sprids av oss allesammans. Eller om inte direkt falska nyheter så bara detta att vissa nyheter inte får utrymme av oss om de inte rimmar med de föreställningar vi redan har.
</p>
<p>Så istället: lyssna mycket även på dem som inte delar samma uppfattning. Var uppmärksam på de egna känslomässiga reaktionerna inför vissa påståenden: vilka reagerar jag instinktivt positivt respektive negativt inför? Vad är fakta i målet? Vilka fakta tycker jag inte om att höra? Precis där bör jag sätta in det normkritiska tänkandet gentemot mig själv. Och sök för allt i världen umgänge med de som inte tycker som du själv. Prata med dem och lär dig om olika sätt att se på världen.
</p>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-24725900090542653152017-03-06T09:42:00.001-08:002017-03-06T09:42:45.962-08:00Vikten av att släppa fram varandra<p>Smärtan från totalitära politiska rörelser, rörelser som vill begränsa folks frihet att tänka, uttrycka sig, och älska som de vill är för mig av två slag:
</p>
<p>Först för det lidande de orsakar alla, både de som är med och de som inte är med.
</p>
<p>Men dubbelt så mycket för meningslösheten i det hela. Det finns ingen vinst i att begränsa på det sättet. Inget blir bättre. Inget.
</p>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-21207711328592833962017-03-04T04:18:00.001-08:002017-03-04T04:19:57.279-08:00De inbyggda spänningarna<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEihfkdVws5iCQd6-5jAkug-kf_5aoM4yVXdVx1eZY1KoGMslya9jvdxc67WmvAjJaBPm-J3GIACI8bHe-dxKghLGBO0dLiVGn-_LKSHcV2mGrlvxPsgG2bu6OVNuH-1zbiFirBATvrOal9U/s1600/infographic-human-drive.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEihfkdVws5iCQd6-5jAkug-kf_5aoM4yVXdVx1eZY1KoGMslya9jvdxc67WmvAjJaBPm-J3GIACI8bHe-dxKghLGBO0dLiVGn-_LKSHcV2mGrlvxPsgG2bu6OVNuH-1zbiFirBATvrOal9U/s320/infographic-human-drive.png" width="320" height="226" /></a></div>
<p>I bilden av hjärtat som jag använder mig av finns en massa inbyggda spänningar mellan behoven beskrivna. Mellan frihet och trygghet till exempel. Vi reagerar negativt när vi blir trängda och känner att vår frihet är beskuren, men friheten i alla vägval och i att känna att ansvaret för vårt eget liv läggs på oss allena, den är svår att bära. För mycket frihet av fel sort skapar en enorm otrygghet.
</p>
<p>Många förtryckande strukturer är samtidigt väldigt trygga. Det måste de vara. De måste vara tillräckligt trygga för att kunna dra folk till sig och behålla dem, även när folk mår dåligt inom dem. De måste erbjuda ett stöd att leva, även om de inte förmår möta folks behov av frihet och självförverkligande.
</p>
<p>Inom en förtryckande struktur finns det framförallt <b>en</b> väg till att känna sig fri och dessutom känna få en god självbild: att man befinner sig på en högre plats än andra i hackordningen. Att man har ett stort inflytande på andra. Och i en förtryckande struktur är att ha ett stort inflytande över någon annan detsamma som att begränsa den. Så den förtryckande strukturen föder sig själv: den ger inget utrymme till självförverkligande som inte innebär att du hindrar andra.
</p>
<p>Självförverkligandet som nollsummespel. Det kräver ett visst sorts sinnelag för att vidmakthålla den föreställningen: synen på roller och positioner som fast givna, synen på att ingen kan växa och få det bättre utan att det innebär något sämre för alla andra, synen på positionen inom hackordningen och de förtryckande normerna som om inte gudagivna så åtminstone evigt sanna.
</p>
<p>I sekterisktiska miljöer, i stater som inte erkänner mänskliga rättigheter (alla stater innan människorättsrevolutionerna från slutet av 1700-talet och framåt), i klankulturer, hos alla med totalitära anspråk, där lever och frodas denna typ av tankar. Där har man givit folket med nollsummetänkade och tron på eviga ordningar all makt. Där finns det inga lagar som begränsar begränsarna, där skyddar folk inte varandras frihet att tänka, tycka, tro, prata, klä sig och köpa och sälja och på annat sätt arbeta efter eget huvud.
</p>
<p>Att hela tiden offra friheten på trygghetens altare är en mänsklig urimpuls. Samtidigt är det en paradoxal impuls, den som offrar frihet för trygghet förtjänar varken det ena eller andra heter det, och ofta får den som offrar friheten ingen trygghet. De nationer som från 1700-talets slut och framåt bestämde sig för att skydda individens frihet mot den sekulära och religiösa överhetens klåfingrighet har lett en utveckling mot enorm trygghet för dess invånare: mat, bostäder, hälsa, utbildning, livslängd, välmående, rättsäkerhet. Och i de nationer där man beslutat sig för att inte välja den vägen har blivit länder som invånarna mer än gärna flyr ifrån.
</p>
<p>Det är en spänning mellan trygghet, frihet, och grupptillhörighet som ställer frågan vad det innebär att vara en bra människa. Jag skrev igår att vår strävan efter trygghet, frihet, tillhörighet och att känna oss goda och dugliga, våra urimpulser, är förpolitiska. Sett i historiens backspegel verkar det som om spänningarna mellan drivkrafterna har en lösning: skapa en gemenskap runt det meningsfulla målet att lyfta varandras kompetens och möjliggöra varandras frihet. För då blir vi tryggare.
</p>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-9605806077006095712017-03-03T13:38:00.002-08:002017-03-03T13:39:23.438-08:00Förpolitiskt<p>Längtan efter trygghet, frihet, tillhörighet och att få känna sig bra, både duktig och meningsfull, är <i>förpolitisk</i>. Den längtan finns och gör sig påmind oavsett vilka politiska (och religiösa) vinklar vi anlägger.
</p>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-61717045205068583702017-03-01T23:04:00.000-08:002017-03-01T23:08:51.161-08:00Människors längtan och skräck<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg9ztXseZT1yoCLuOUo3nDtXQOzrrXflQ-NuRLgDRrZZRoyV-mtIlRwHl-D_NCgWRFCV6jKjHjaA2MzqnxXYd_YvYuT-97cdslQYYPxenDwVsV2JWOJmnQVq3ffA3ywNh7UF1aLARn24aga/s1600/infographic-human-drive.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg9ztXseZT1yoCLuOUo3nDtXQOzrrXflQ-NuRLgDRrZZRoyV-mtIlRwHl-D_NCgWRFCV6jKjHjaA2MzqnxXYd_YvYuT-97cdslQYYPxenDwVsV2JWOJmnQVq3ffA3ywNh7UF1aLARn24aga/s320/infographic-human-drive.png" width="320" height="226" /></a></div>
<p>En sak som jag tack vare mitt jobb blivit varse om är de universella drivkrafter som vi alla mer eller mindre hyser. Forskare har undersökt vad som motiverar respektive demotiverar de flesta av oss, och kommit fram med en massa modeller som försöker sammanfatta det hela på ett begripligt (och därför också förenklat) sätt. Jag har beskrivit ett par av dessa modeller <a href="http://jobbasmidigt.se/pub/modul-psychological-needs">i min kursmodul om psykologiska behov</a> och sammanfattat det hela till behoven av att känna oss <b>trygga</b>, <b>fria</b>, <b>tillhöriga</b>, <b>meningsfulla</b> och <b>duktiga</b>.
</p>
<p>I förändringsledning (som till 10 % handlar om att peka ut riktningen och till 90 % handlar om att hjälpa folk att vilja och våga ta steget till nya beteenden i en organisation) kan man absolut inte tro att det går att springa förbi de här behoven. När vi människor känner att vår trygghet eller frihet hotas, när vi blir osäkra på vår grupptillhörighet eller när vår självbild som goda och duktiga utmanas, då går vi i försvar. Förnekar, drar oss undan, angriper den eller det som hotar på olika sätt.
</p>
<p>Det luriga är att detta kan vi göra helt omedvetet. Vår hjärna kan uppleva hot utan att vi är medvetna om det. Vårt beteende kan anpassa sig efter dessa undermedvetet uppfattade hot utan att vi förstår att vi agerar som svar på en hotfull upplevelse. När besluten väl är tagna och beteendet justerat, först <b>då</b> sätter vi gång att hitta på den logiska förklaringen till vårt agerande <b>i efterhand</b>.
</p>
<p>Här finns en stor del av förklaringarna till mycket av dagens politiska skeenden. Populismens framfart bygger till exempel på rädslor. Också motståndet mot en viss populism kan så lätt falla över i en helt egen sorts populism, som också är rädslodriven.
</p>
<p>"Se här vilket kaos i sjukvården och i rättsväsendet och på gatorna som massinvandringen har orsakat!"
</p>
<p>"Var och en som nämner det kaos som finns i sjukvården och i rättsväsendet (och åtminstone på vissa gator) stöttar de främlingsfientliga krafterna!"
</p>
<p>Bägge uttalandena är i ljuset av faktiska data helt absurda. Men rädslorna som puttrar under ytan gör dem rimliga och rationella. Rädslan gör oss tunnelseende. Vi får bara det upplevda hotet ("massinvandringen" respektive "främlingsfientligheten") för ögonen och tolkar därför <b>alla</b> intryck i ljuset av det, och förbiser alla andra data som inte platsar inom den upplevda hotbilden.
</p>
<p>För egen del behöver man försöka <b>se</b> sin rädsla, och med kunskap, datainhämtning och analysförmåga försöka betrakta situationen ur olika vinklar. Ta fram alla tänkbara berättelser om samtiden ur datat och inte fastna i den berättelse som känslan för tillfället tycker är viktigast. Det handlar om att betrakta flera berättelser som potentiellt sanna samtidigt och notera men ignorera den upplevelse av kognitiv dissonans (smärta i huvudets logikkretsar) som alltid uppstår när man betraktar parallella och motsatta förklaringsmodeller.
</p>
<p>I relationen till andra handlar det om att vara utforskande. Vad är det för upplevda hot som triggar att en viss tolkning har vunnit företräde hos min medmänniska? Hur kan jag hjälpa till att lugna min medmänniska och kanske öppna upp för andra sätt att se världen? Först när en människa kan tänka sig en verklighetsbeskrivning är hen mottaglig för att acceptera data som stöder verklighetsbeskrivningen.
</p>
<p>Det är på den nivån och med de metoderna som jag tror att det politiska samtalet behöver röra sig. Både vårt politiska samtal med varandra, men också (och kanske framförallt) i vår inre dialog med oss själva. Förändring börjar ju på insidan, med mig.
</p>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-60779043633476720142017-02-28T23:05:00.000-08:002017-02-28T23:06:20.011-08:00Rädslan och samtiden<p>Så var det dags igen, Blogg 100-utmaningen från Fredrik Wass. Ett inlägg om dagen i hundra dagar. I år fick vi ett förslag på tema, att inläggen skulle handla om yttrandefrihet och det politiska samtalet. Detta förstås mot bakgrund av den tilltagande polariseringen, filterbubblorna, det tanklösa hatet, och att val efter val även i västvärlden under 2016 har vunnits av politiska rörelser som på olika sätt är fiender till den liberala demokratin.
</p>
<p>På ett sätt är det en återgång till det normala. Det demokratiska projektet runt friheten att tycka, prata, interagera, köpa av varandra, och på andra sätt lägga tonvikten på samarbete, det är ett historiskt undantag. Även resultatet: en lång fred, enormt välstånd och frihet för många människor, är ett historiskt undantag. Styret av klaner, imperier och nationer har annars i historien präglats av kleptokrati, förtryck, osäkerhet, och härskarnas godtycke. Men nu ser vi hur även USA fått en president med ett beteende som liknar de latinamerikanska populisterna (till höger och vänster) och i Europa ser vi populistisk och våldsam nationalism försöka ta makten på ett sätt som liknar den populistiska nationalismen i många länder i både Mellanöstern och Afrika.
</p>
<p>Vad händer?
</p>
<p>Min omedelbara tanke är att det här rör sig om rädslor. Rädslan är en enormt stark drivkraft som får oss att bete oss på sätt som vi under trygga omständigheter inte skulle göra. Men rädslan är samtidigt lite lurig. Vi upplever den inte alltid. Den uppstår, flera millisekunder innan vi hinner märka av den, djupt inne i våra hjärnor som en snabb och primitiv respons på ett upplevt hot. Innan vi hinner märka av den kan den inom oss ha skapat ilska eller undvikande eller en mängd andra försvarsreaktioner.
</p>
<p>Hat, förlöjligande, att bedöma samma handling olika beroende på om vi identifierar oss med dem som utför den eller inte, undvikande av resonemang och analyser som inte leder fram till det vi redan tror på, alla dessa beteenden är försvarsreaktioner på upplevda hot. Och populismen kräver precis den typen av försvarsreaktioner. Den överlever inte i en miljö av nyfiket utforskande, respektfullt bemötande, rättvis bedömning av ord och handlingar, eller intellektuellt hederligt resonerande.
</p>
<p>Det har inte med <b>faktisk trygghet</b> att göra, om vi med faktisk trygghet menar sannolikheten att vi råkar ut för något farligt. Den faktiska tryggheten har ökat enormt, och det stora hotet ligger i att vi överger precis den demokrati och öppenhet som skapat tryggheten. Det har med upplevelser att göra, och av det faktum att det förstås <b>finns</b> problem och potentiella hot varav populismen till både höger och vänster och nord och syd är ett.
</p>
<p>Det är därför det är superviktigt att ta folks oro på allvar. Förstå vad som triggar oron, och räkna ut hur den stillas på ett produktivt sätt. Från mitt jobb med att hjälpa organisationer att leda förändring vet jag att det inte hjälper att utgå från sina egna upplevelser om man vill påverka i en viss riktning. Man måste utgå från det perspektiv man vill påverka. Anamma precis det sätt att tänka som man först inte förstår.
</p>
<p>Detta upplever många som lite rädsloskapande. Vissa är rädda för att bli påverkade när de sätter sig in i andra människors sätt att tänka. Andra är rädda för att det respektfulla lyssnande som krävs för att förstå på något sätt uppmuntrar den man lyssnar på att fortsätta tänka och bete sig som den gör. Det triggar försvarsmekanismer som att anklaga folk för att "gulla med fienden" eller att vantolka "förstå oro" till att betyda "bejaka och bekräfta folks upplevda skäl till sin oro".
</p>
<p>Men den typen av rädslor är som alla andra rädslor inte så produktiva. De finns, och man får som sagt försöka utforska dem och förstå dem om man vill göra något åt dem. För göra något, det behöver vi.
</p>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-35685859772404638902016-11-11T23:05:00.003-08:002016-11-11T23:12:52.662-08:00Faran med en enda berättelse<p>Det är 2016 och populismen går som en våg över stora delar av världen. Donald Trump blev president i USA, och i Europa inklusive Sverige har högerpopulismen också gjort stora framsteg. Var finns motståndet? Inte sällan hos andra populister. Den <i>internationalism</i> som högerpopulismen vänder sig emot, den har också själv varit kraftigt populistisk. Etablerade politiker har vagt pratat om internationalismens möjligheter men inte pratat om hur människor utanför politikernas egna kretsar praktiskt behöver hantera den. Godhjärtade antihögerpopulister har gett företräde för en vänsterpopulism som misstänkliggjort alla som försökt resonera runt internationalismens praktiska problem, oavsett om resonemangen försökt vara faktabaserade eller inte.
</p>
<p>Jag tror högerpopulismen är farligare än vänsterpopulismen. Men det är sannerligen inget argument för vänsterpopulism. Den är också mycket farlig på så sätt att den genom att inte ha verktyg att resonera runt utmaningarna banar väg för det högerpopulismens enkla svar. Det är i grund och botten <b>populismen i sig</b> som är farlig. Högerpopulismen är bara ett symptom på den underliggande kollektiva oförmågan att hantera komplexa samspel i vår tid. Vad är det som händer? Vad är det för mekanism som verkar hindra nästan alla sidor från att tänka och komma på lösningar?
</p>
<p>Ett problem ligger i hur vi människor bestämmer oss för saker. Enkelt uttryckt bestämmer vi oss utifrån en känsla som springer upp från djupare liggande delar av hjärnan som kontrollerar affekter och vad vi uppmärksammar och minns (<a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Limbic_system">limbiska systemet</a>). Men känslan är i sin tur en respons på hur andra delar av vår hjärna presenterar situationen, vilken berättelse vi skapar av de pusselbitar vi ser.
</p>
<p>Funktionen kallas ibland för det episodiska tänkandet och är viktigt för oss när vi projicerar upp en bild av en <a href="http://www.karlszpunar.com/Karl_Szpunar_Webpage/Publications_files/Schacter_Benoit_DeBrigard_Szpunar_inpress.pdf">möjlig framtid</a>. Beroende på vilken berättelse, vilket <i>narrativ</i>, vi väljer att skapa kommer vi att se olika framtidsscenarion och det påverkar våra känslor och vilka förhållningssätt vi väljer.
</p>
<p>Populistiska berättelser har ett antal gemensamma nämnare. De innehåller inte så många olika varianter av människor och saker. Det finns <b>en</b> sorts muslim, <b>en</b> sorts kapitalist, <b>en</b> uppsättning nationella värden per land och så vidare. De beskriver sällan samspel och orsak-verkanskedjor som är speciellt långa eller rika. Dynamiska systemeffekter skildras antingen inte eller så framstår de som magiska: primitiva skildringar av den osynliga handen, könsidentitetens formbarhet via hjärnans plasticitet, hotet från invandringen och så vidare. "Det är strukturellt!" används av en populist som avslut på en diskussion och inte som en början.
</p>
<p>Framförallt rymmer de inga motsatser. En populistisk tolkande berättelse är befriad från skav. De goda är goda och de onda är onda och polisens och skolans och Migrationsverkets beteende får alltid en och endast en effekt. Aldrig motsatta effekter samtidigt. När man tyr sig till en populistisk tolkande berättelse upplever man aldrig kognitiv dissonans: den där lilla "smärtan" i hjärnan man annars känner när man ser hur saker inte är som man hittills tänkt och man tvingas tänka nytt.
</p>
<p>Det gör berättelserna bedrägligt behagliga och tilltalande. Men som analysverktyg är de farliga eftersom de inte beskriver komplexiteten i verkligheten rätt. På så sätt förhindrar de ett konstruktivt beteende: vi beter oss lite dummare av dem.
</p>
<p>Många individer upplever det svårt att hålla mer än en tolkande berättelse i huvudet samtidigt vilket är ett problem för dem. Men styrkan i det mänskliga samspelet är att vi som kollektiv kan <b>hjälpas åt</b> att bidra med de olika perspektiven, om vi tillåter oss att dela dem med varandra och fattar lugna och sansade beslut om vilka strategier vi bör välja. Hela det framgångsrika liberala demokratiska projektet bygger på kraften i det förfarandet. Opinionsfriheterna (yttrande-, tryck-, mötes-, religions- och åsiktsfrihet t ex) och andra individualrättigheter garanterar förekomsten av flera berättelser. Våldsmonopolet förhindrar parallell maktutövning annan än den lagstyrda. Allmänna val till den lagstiftande församlingen och maktdelning skapar eftertänksamhet i samhällets agerande.
</p>
<p>Om vi på samhällsnivå förhindrar oss från att prata runt flera berättelser samtidigt så är det direkt förödande. Individen som inte förmår ha flera berättelser i huvudet samtidigt har det inte lätt. Om vi som grupp, som kollektiv, beter oss som den individen och enbart tolererar att en enda tolkning av en situation ska få lov att höras, då tappar vi direkt all förmåga att lösa komplexa problem tillsammans. Totalt. Vilket är bokstavligt talat livsfarligt för oss alla. Den ensidiga individen har åtminstone tidigare kunnat få hjälp av gruppen, men om gruppen sänker sig till den individens nivå finns det ingen räddning.
</p>
<p>Det finns en mängd olika mekanismer som bidrar till detta, mekanismer som vi kanske inte vanligen förknippar med varandra. Rasisternas schablonmässiga kategorier av länder och folk. Påståenden om att kopplingen mellan symboler, slöjor likaväl som kors, och sakinnehåll alltid är enkel. Politikers mässande av enkla lösningar som kepslöst i klassrummet och vinstförbud i välfärden, utan bakomliggande analys. Identitetspolitiska resonemang. Ledarsidors "dramatiska" (=klickvänliga) vinkling av samtidsfenomen.
</p>
<p>Och det här <b>kriget om berättelsEN</b>. Att det för många verkar vara mer viktigt att slå ner på alla andra berättelser än den egna. Att hotet verkar vara själva pluralismen i skildringen. Det är en farlig väg vi är på.
</p>
<p>För sju år sedan höll den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie <a href="http://www.ted.com/talks/chimamanda_adichie_the_danger_of_a_single_story/transcript?language=en">ett mycket skarpt och bra tal</a> om just faran med att bara släppa fram enstaka berättelser om något så komplext som människan och hennes samspel. Läs det i länken, eller se videoinspelningen, och läs även <a href="http://www.nytimes.com/2016/04/19/opinion/the-danger-of-a-single-story.html?_r=0">den här funderingen från New York Times</a> (april 2016) om hur vår vilja att bara lyssna på ett narrativ påverkar amerikansk politik.
</p>
<p>Fundera gärna sedan på vad vi ska göra åt det här.
</p>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-86732936146257261302016-02-01T05:34:00.000-08:002016-02-01T05:34:53.115-08:00Vilken är kontexten?<p>Det har varit mycket tjafs om kontexter på sistone. När några belyser problem kommer genast dels de som beskyller budbäraren att måla fan på väggen och uppmuntra till populistiskt våld, och dels de som vill utöva populistiskt våld. Alla tre agerar och tolkar utifrån sin egen kontext, och verkar ha svårt att förstå att deras egen tolkning är partikulär och inte allmängiltig.
</p>
<p>Ett pluralistiskt samhälle håller sig med parallella referensramar. Det måste till en helt annan sorts tankedisciplin än den som är vanlig idag för att inte pluralismen ska leda till oförmåga att hantera konflikter på ett konstruktivt sätt.
</p>
<p>Jag tar islam som exempel, eftersom mötet mellan svenskheten och islam på sistone rört upp så mycket känslor.
</p>
<p>I omgångar, kanske starkast 1890-2910 och 1950-1970, sekulariserades Sverige. Rationalismen och bibelkritiken vann insteg i den statliga teologiutbildningen under den förstnämnda perioden, och klassiska kristet motiverade beteenden byttes mot modernare i breda folklager under den andra.
</p>
<p>Den religiösa föreställningsvärlden var inte längre norm. Beteenden som påverkar andra skall hädanefter motiveras utifrån rationella skäl, din tillbedjan är ett utflöde av vad du själv tror, och trosinnehållet är precis som alla andra ideer uppe för diskussion.
</p>
<p>In i detta landskap kommer olika schatteringar av islam, ofta genom människor för vilka tron inte känts som ett personligt val utan snarare något nära nog medfött identitetsskapande. Någonting som mer liknar etnicitet än tankesystem. Som är invävt i många andra kulturella beteenden som känns hemtama.
</p>
<p>Här uppstår en kollision i referensramar mellan synen på religion som tankesystem och religion som etnisk markör. Den som vill ifrågasätta tankesystemen finner sig plötsligt anklagad för att nedvärdera andra människors etnicitet. Enligt den etniska tolkningsnyckeln i andra referensramen <b>är</b> den ju det, oavsett vilken avsikt kritikern hade.
</p>
<p>Plötsligt vädrar en tredje position morgonluft: det uppstår en möjlighet att bedriva rasism utan att behöva hemfalla åt rastänkande! Man kan ta idékritiken från den första referensramen, applicera den på den andra referensramen, den om att trosföreställningar är en etnisk markör applicerbar på grupper, och vips har man skapat sig ett modernt rasistiskt tankesystem att använda för att utöva förtryck mot folk.
</p>
<p>Vem bär skulden? Den som vill bedriva rationalistisk idékritik? Den som upplever att religion är en etnisk markör? Den som exploaterar motsättningen för att motivera sin rasism (eller - faktiskt - ibland inte verkar orkar hålla alla dessa tankar i huvudet samtidigt utan söker enkla svar)?
</p>
<p>Jag kan inte se hur man utan vidare kan anklaga folk för att vara upplärda i något av dessa tankemönster. Däremot kan vi alla ta ansvar för vilka tankemönster vi väljer att stanna kvar i, och hur vi beter oss på vägen.
</p>
<p>Klart är att referensramarna behöver mötas i dialog. Var och en behöver redogöra för sitt beteende och vilka de bakomliggande motiven och föreställningarna är.
</p>
<p>Sedan behöver vi enas om gemensamma spelregler. Det som försöker uttryckas i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är en bra grund. Individers rätt att undgå våld och hot om våld, att själv äga sin kropp och sin hjärna, att själv bestämma hur man klär sig, vad man äter, vilka man umgås med och på vilka villkor, att tankar är fria att delas (så länge de inte innebär våld och hot om våld), ja till och med tankar på att dessa friheter ska upphävas.
</p>
<p>Detta innebär, och det vet jag om, att det förstnämnda synsättet, sekularismens och rationalismens synsätt, ges primat. Och det tror jag är bra, eftersom inom det synsättet får även de andra synsätten plats. Det enda som inte får plats är våldet och tvånget. Men den hållningen som gemensam referensram blir en fredlig pluralism möjlig.
</p>
<p>Eller finns det andra vägar till en fredlig pluralism?
</p>
<p>(Läs även <a href="http://www.svd.se/barnet-som-larde-sig-att-hata-israel/av/hanna-gadban">Hanna Gabdan</a> och <a href="http://www.gp.se/nyheter/kronika/1.2975007-emanuel-karlsten-forsta-varfor-dina-argument-kallas-for-rasistiska">Emanuel Karsten</a>.)
</p>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-8379582141731461852016-01-29T01:23:00.000-08:002016-01-29T01:25:34.127-08:00Min politiska depression<p>Min tystnad på den här bloggen handlar mycket om min politiska depression. Så mycket spännande som händer i världen, både bra och dåligt, och ett så dåligt offentligt samtal (mig själv inbegripen) för att hantera det nya.
</p>
<p>De samtalsstrukturer vi har idag, med sociala medier så som de är utformade, i ett modernt medielandskap, med en vag kunskapssyn, <b>håller inte som verktyg för att ta oss an våra gemensamma utmaningar!</b>
</p>
<p>Känsloargument premieras framför sakargument, vilket gör det svårt att ta fram lösningar som vi på goda grunder kan anta fungerar. Flera samverkande krafter leder till att extrempositionerna och deras tolkningsramar får primat, vilket leder dels till en djup och olöslig konflikt om problemformuleringen, och dels att den stora massan av pragmatiska människor i mitten inte känner igen sig och inte får något utrymme.
</p>
<p>De gemensamma tankeverktyg som finns används inte. Men vi behöver använda bra tankeverktyg för att tillsammans kunna tänka nya tankar. Vi har bara spillror av äldre tiders positioner kvar, och de hjälper oss dåligt.
</p>
<p>Höger och vänster kan komma att betyda annat än vad det betyder idag. Synen på maktförhållandet mellan arbete och kapital måste ändras när innehållet i både arbete och kapital förändras. Och starkt centraliserade lösningar kommer att i högre grad medföra problem, oavsett vad vi tror om dem. Centralism fungerar för att bevara och låsa fast strukturer. Men förändringen kräver snarare anpassningsbarhet och flexibilitet, vilket brukar kräva decentralisering.
</p>
<p>De enda som tydligt formulerar visioner i dagens politiska klimat är de som har visioner om återgång. Till lägre invandring, mindre globalisering, starkare och stabilare aktörer i både offentlig och privat sektor. Men vi behöver visioner som blickar framåt, och som ändå inte är extrema utan på ett bra sätt kan ta tillvara den vanliga människans perspektiv.
</p>
<p>För ett år sedan listade jag ett <a href="http://apelsineld.blogspot.se/2014/12/halvextremismerna-och-idelosheten.html">antal sådana antaganden</a> om den vanliga människans perspektiv.
</p>
<p>Jag vet inte var ett sådant samtal förs bara...
</p>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-12362071412184190342015-11-01T11:40:00.001-08:002015-11-01T11:41:49.616-08:00Rasism och rasism<p>En av våra finaste mänskliga förmågor är den att i en diskussion kunna skapa ett begrepp för det vi diskuterar. Vi uppfinner en term och plötsligt blir även krångliga frågor hanterbara. En av våra sämre förmågor är att vi lätt tror att just <b>vår</b> definition av termen är allmängiltig, och så hamnar vi i onödiga bråk när vi samtalar med dem som använder <i>samma ord men med ett annat innehåll</i>.
</p>
<p>En annan fin egenskap är att vi förmår hålla isär <b>orsak</b> och <b>verkan</b>. Vi kan titta på ett utfall och förstå det. Vi kan titta på ett orsakssammanhang och förstå det. Men vi kan tyvärr ibland också förväxla dem.
</p>
<p>Många som avviker från germansk västerländskhet i fråga om namn, utseende, och traditioner kan vittna om att de många gånger missgynnats i Sverige. Det är mer än enstaka känsliga individers upplevelser: undersökning efter undersökning visar hur avvikare särbehandlas negativt på arbetsmarknad, bostadsmarknad, i nöjeslivet, och på flera andra arenor. Sett till <b>utfallet</b> har de drabbats av negativ särbehandling på etnisk grund, dvs <i>rasism</i>.
</p>
<p>Kruxet är att det finns en annan definition av rasism, nämligen: <i><b>medveten</b> ideologi</i> som <i><b>motiverar</b> negativ särbehandling på etnisk grund</i>. En definition som ser till <b>orsaken</b> snarare än till verkan.
</p>
<p>För språkanvändare som är genuint intresserade av att förstå varandra är det ganska oproblematiskt med två olika definitioner av samma begrepp. Man frågar varandra vad man avser, och så försöker man finna en gemensam begreppsapparat så att man kan fortsätta samtalet. Skippar man detta (lilla enkla) steg är risken stor att samtalet havererar.
</p>
<p>Jag tycker att samtidsdebatten runt rasism har havererat på precis denna punkt. I det ena diket har vi de som baserat på erfarenheterna av ett rasistiskt utfall menar att landet och samtiden är genomsyrad av rasism. I det andra diket ligger de som baserat på vad de vet om människors motiv menar att så inte är fallet.
</p>
<p>Man behöver inte vara Einstein för att se hur bägge dikena har rätt. Inte för att rasismen på något kvantmekaniskt sätt är och icke är samtidigt utan för att man har olika ordböcker i dikena. Kunde de tagga ner och prata igenom vad de faktiskt menar med sina begrepp hade det nog blivit mer fruktbart. Istället är det högt tonläge och aktiv ovilja att lyssna som råder.
</p>
<p>Det fina med konsekventa och kongruenta resonemang är att de inte kräver vare sig mycket bildning eller intelligens. Allt som krävs är ett lite lugnare tempo så att man inte känner att man redan förstår vad motparten menar, utan vill ta sig tid att både fråga, lyssna på svaret, och empatiskt sätta sig in i den andras situation och tankebanor.
</p>
<p>I en situation med brinnande flyktingboenden tycker jag att alla som deltar i det offentliga samtalet om hur föreställningar runt etnicitet påverkar folks möjligheter, alla som pratar om rasism, att alla vi ska ta oss den lilla tiden. Ofta krävs det inte mer än en andhämtning på ett par sekunder för att förstå hur lite man själv förstått, och hur värt det är att ställa frågan: "Hur menar du? Vad menar du med det ordet?"
</p>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-69300520371417631262015-01-17T15:48:00.001-08:002015-01-17T15:48:36.395-08:00Allt är riggat för att bli som det blir<p>En korspost från <a href="http://smidigt.blogspot.se">Smidigt</a>:
</p>
<p>Det är ingen slump att det blir som det blir, även om det finns slumpmässiga faktorer i det som påverkar utfallet. Detta är en av de mest centrala punkterna i systemtänkande och statistisk styrning. Och en av de saker som vår intuition har lite svårt att greppa. Om det finns en enda slumpmässig faktor så blir väl hela utfallet helt slumpmässigt?
</p>
<p>Njae, nä. Nästan. Tänk så här: du tillverkar tärningar till ett casino. Efter ett par månader kommer casinoägaren tillbaka och klagar. Dina tärningar är inte helt jämna. De har en liten liten bias för att visa 1, 2, och 3 oftare än 4, 5 och 6. Bara en liten skevhet: slår du tärningen en gång kan du inte påstå att skevheten påverkat utfallet speciellt mycket. Men är du casinoägare måste du hantera att dina tärningar slås tiotusentals gånger under en månad. Då avspeglar sig den lilla skevheten på ett tydligt sätt i sannolikheterna för att spelen ska ge ett visst utfall. Det märks på intäkter och utgifter.
</p>
<p>Detta gäller <b>alla</b> sammanhang där utfall aggregeras. Även små skevheter påverkar utfallet i det långa loppet. Och när det gäller företeelser på marginalen kan även en liten skillnad i utfall få stora konsekvenser.
</p>
<p>I samhället finns det gott om detta. I samhället är vi ju många människor som utför många handlingar varje dag. En liten bias kommer med nödvändighet att ge utfall om den är konsekvent. Om du t ex avviker från vad som är vanligt i samhället (om du t ex är manlig förskollärare, kvinnlig chef, somalisk programmerare), kommer det troligen inte att påverka just dig jättemycket i just ett specifikt fall, t ex en viss tillsättning. I det enskilda fallet kanske kompetens spelade större roll, eller någon annan faktor. <b>Men</b> den lilla lilla tendensen att undervärdera avvikaren kommer att märkas när man aggregerar alla dessa tusentals tillsättningar som görs, och det kommer att märkas i statistiken.
</p>
<p>I det enskilda fallet kan det vara en mängd olika faktorer som påverkade utfallet just den gången. Men tar du tusen fall så kommer dessa jämnt utspridda faktorerna att ta ut varandra. Det som märks kommer att vara den genomgående tendensen.
</p>
<p>Även i en verksamhet handlar det om flera aggregerade händelser. Det kan vara en stor verksamhet där många händelser äger rum hela tiden, eller en liten verksamhet där händelserna blir många med tiden. Utfallet kommer att spegla systemets egenskaper och incitamentsstrukturer, även om ett stort antal av händelserna påverkas av slumpmässiga faktorer. I det långa loppet vinner strukturerna över slumpen, alltid.
</p>
<p>Detta betyder att det utfall du får kan inte antas bero på slumpen. Du får det utfall du har riggat din verksamhet för. Verksamheten är konstruerad för att ge det resultat du har idag. Vill du se ett annat resultat, och det gäller samhället likaväl som organisationer, behöver du förändra regelverken inom desamma. Den jobbiga konsekvensen av detta är att både samhället och organisationen faller på ditt ansvar. Den goda nyheten är att ditt förändrade beteende också kommer att förändra din omgivning.
</p>
<p>Sedan är det en annan sak att man inte, av komplexitetsskäl, kan <b>förutse</b> konsekvensen av ett förändrat beteende. Det är en annan fråga som vi får ta upp en annan gång.
</p>
Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-15907440496423338472014-12-04T02:08:00.001-08:002014-12-04T04:02:01.923-08:00Halvextremismerna och idélösheten<p>De mest tongivande i en fråga är ofta människor som vill gå lite längre än alla andra. De är inte sällan halvextremister. Jag vet inte vad som är upphovet till vad, men starkt engagemang, vilja till stora politiska förändringar, och för den delen ett synsätt med lite färre nyanser i, brukar sammanfalla.
</p>
<p>Det är inte nödvändigtvis dåligt. Jag tycker att de politiskt engagerade människorna ofta tänkt längre och klarare än de flesta andra, i alla fall i just de frågor som engagerar dem. Å andra sidan tycker jag att de ofta glömmer att väga in <b>andra</b> relevanta synsätt som borde påverka deras slutsatser. Och jag känner väl igen och brottas med just det draget hos mig själv.
</p>
<p>Det här får till följd att politiska frågor drivs av folk som i huvudsak inte har den breda massan med sig. När politiken dessutom tas om hand av de politiska partierna blir det ännu värre: de enda politiska lösningar som ryms i debatten är de som fått plats inom mycket smala åsiktskorridorer på partihögkvarteren.
</p>
<p>Så dessa fenomen i svensk politisk debatt borde inte förvåna oss: politiker som skildrar små förändringar i nuläget med överdrivet dramatiska ordalag, men som samtidigt är påfallande idélösa när det gäller att teckna sina framtidsvisioner. Antingen saknar de visioner, eller så visar det sig att deras visioner är så extrema i de flesta människors ögon att de faktiskt inte tål dagsljus.
</p>
<p>De flesta människor är ju inte partister. Politiker, som ju bara kan komma in i politiken via partierna, blir därför inte representativa.
</p>
<p>Så resultatet blir ett politiskt landskap där man antingen bekänner sig rörelser med extrema mål: störta om ägandet av produktionsmedlen, eller upphäva de skattefinansierade skyddsnäten, eller kraftigt begränsa individers rörelsefriheter. Eller så hamnar man i ett torftigt gnetande av mycket små justeringar av procentsatser, fast utan övergripande riktning och mål. I värsta fall blir man partigängare: gnetar med små justeringar, bryr sig inte om riktningar och mål annat än vad partilinjen hävdar för dagen, samtidigt som man för en svulstig retorik som vore det samhällsomstörtning antingen man själv eller motståndaren höll på med.
</p>
<p>Jag tror att denna process skapar en djup klyfta mellan politiker och deras väljare. Som vanlig människa utan superstark tro på vare sig socialism, liberalism, eller nationalism befinner man sig nog oftare i en politisk brottningsmatch, en som de partiaktiva och partianslutna (t ex jag) lämnat bakom sig. Så här kan jag tänka mig att önskemålen på samhället ungefär ser ut, hos en stor majoritet av väljarna:
</p>
<blockquote>
<p>Jag vill kunna välja bort min läkare, förskola, skola, hemtjänst osv om den är dålig. Men jag vill att det närmaste valet ska vara tillräckligt bra. De som gör bra ifrån sig förtjänar våra pengar, men de ska inte kunna profitera på dåligt utfört arbete och de ska inte smita undan skatt.
</p>
<p>Så länge det inte går någon nöd på mig och min familj, så tycker jag det är bra att betala skatt och finansiera välfärden gemensamt. Alla kan ju inte bidra lika mycket. Men måste verkligen skatten vara <b>så</b> hög? Andra länder har inte sämre välfärd men inte lika hög skatt. Så hög skatt som möjligt kan väl inte vara optimalt?
</p>
<p>Jag vill att folk ska bidra med det de kan. Det måste finnas sätt att upptäcka och bestraffa parasiter inom systemen, både rika skattesmitare och bidragsfuskare. Skattepengarna ska inte heller brännas på onödigheter utan användas klokt. Politikerna får inte tro att det är deras pengar. Det är våra!
</p>
<p>I princip tycker jag att folk ska vara fria att göra som de vill så länge de inte skadar andra. Men vi kan behöva restriktioner på saker som är lite <b>för</b> kul så att vi inte frestas att förstöra för oss själva. Särskilt måste vi tänka på barn och ungdomar som är lite omdömeslösa.
</p>
<p>Jag vill ha möjlighet att med eget arbete försörja mig och min familj: mat, kläder, bostad, andra nödvändigheter, och en liten guldkant då och då.
</p>
<p>När jag är sjuk och inte orkar vill jag få stöd och hjälp till självhjälp. Jag vill inte känna mig maktlös och utlämnad till en svårförståelig byråkrati när det händer, men jag förstår att stödet samtidigt måste utformas på ett sätt som jag inte alltid begriper, för att kunna vara effektivt och bra.
</p>
<p>Polisen och myndigheterna ska skydda mig och mina ägodelar. Det innebär att jag accepterar vissa inskränkningar i min egen och andras frihet. Men det betyder också att jag vill se ett stort ansvarstagande från myndigheternas sida, och att de granskas och genomlyses så att alla rötägg försvinner. Makt frestar till maktmissbruk.
</p>
<p>Det känns bra i magen både att kunna ge bistånd, och att kunna ta emot flyktingar. Men jag vill att biståndet verkligen ska hjälpa, och jag vill inte att vi tar emot fler flyktingar än vad vi klarar av. Hur arbetskraftsinvandringen kan hjälpa oss som land när vi har arbetslöshet förstår jag inte riktigt.
</p>
<p>Det som är bra för svenska företag är bra för Sverige som nation och därmed för mig som medborgare. Jag får lätt att hitta jobb, och pensionspengarna och välfärden äventyras inte.
</p>
<p>På jobbet ska det kunna vara lite jobbigt ibland, men jobbet måste vara tryggt och säkert.
</p>
<p>Det finns en svensk kulturell identitet. Jag kan inte säga hur den ser ut, men jag känner igen den i magen när jag ser den. Eller egentligen: jag känner när den hotas och utmanas, och det gör mig bekymrad och defensiv. Jag tror att mycket av de friheter och det välstånd vi upplever i vårt land är sammanflätad med svensk kulturell identitet, svenskt beteendemönster, och svenska inbördes förväntningar på varandra. Jag motsätter mig inte invandring, men den får inte hota dessa goda svenska saker. Min tolerans är villkorad.
</p>
</blockquote>
<p>Jag har inte träffat på någon partiaktiv (mig själv inbegripen) som inte protesterar mot minst någon av ovanstående punkter. Resonemangen ovan saknar verkligen flera perspektiv som jag tror att en stor majoritet medborgare inte har tagit med i beräkningen. Och dessutom är resonemangen väldigt normcore. Flera människor som inte delar den breda massans villkor har andra behov och önskningar på politiken.
</p>
<p>Men jag tror ändå att resonemangen speglar stora delar av det svenska politiska mittfältet, och det är på det mittfältet som visioner måste beskrivas och perspektiv lyftas fram och samband pekas på. Det är på precis den här delen av spelplanen som jag tror att politiken kan göras relevant. Det måste formuleras en vision precis här.
</p>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-22315998619527014102014-12-03T13:14:00.001-08:002014-12-04T04:16:42.685-08:00Extraval<p>När detta skrivs har Sveriges statsminister Stefan Löfven precis sagt att <a href="http://www.metro.se/nyheter/alliansen-vi-antar-utmaningen/Hdznlc!AZNTiaDrdjE2@aJCvfmHBw/">det blir nyval</a>. Han fick inte parlamentarisk majoritet för den budget som S och MP tagit fram, och då är det nog inte så skoj att regera längre.
</p>
<p>Jag tycker att det politiska landskapet har varit deprimerande under de senaste åren.
</p>
<p>Alliansen har varit oduglig. Man genomförde visserligen skattesänkningar, vilket var bra. Man gjorde ansatser för att rätta upp skolan, men tyvärr var dessa ansatser genomsyrade av helt ovetenskapliga ordningochreda-argument, istället för förankrade i solid internationell pedagogisk forskning. Också en sorts populism, som folk i ljuset av fallande PISA-resultat och lärarlarm helt enkelt inte gick på. Men man tog inte heller itu med glappen i socialförsäkringarna, försvaret, järnvägarna, arbetslösheten bland unga och utrikes födda m fl problem som det här landet också dras med. Det var som att visionen om vilket Sverige man skulle bygga, och därmed också reformorken, tog slut i mitten av mandatperioden 2010-2014. Man hade inte investerat i politisk innovation under tiden man hade makten. Man hade ingen plan eller sammanhållen berättelse om vad man ville.
</p>
<p>Vänstern har varit oduglig. I det senaste valet (2014) verkade S, V, och MP på det mest vänsterpopulistiska vis fokusera på att försöka svartmåla tillståndet i nationen. Något "hade gått sönder" i vårt land, allt var dåligt; och i synnerhet var det dåligt av två skäl: det faktum att folk fått behålla lite lite mer av sina egna pengar efter skatt, och att de hade fått utökade möjligheter att själva välja utövare av välfärdstjänster. Inte så många väljare gick dock på den lätta finten, utan de rödgröna partierna stannade kvar på lika många procent som tidigare. Något ökat mandat för att bedriva vänsterpopulistisk antivalfrihetspolitik verkade de inte få av svenskarna.
</p>
<p>De enda som inte har varit odugliga har varit det migrationsfientliga Sverigedemokraterna, men å andra sidan är migrationsfientlighet i sig ett tecken på oförmåga att förstå både mänsklig frihet, mänskliga rättigheter, och basala ekonomiska samband. På det sättet är de ju odugliga i alla fall.
</p>
<p><a href="https://twitter.com/mymlan/status/540229094299164672">Mymlan</a> skrev något bra och viktigt på Twitter idag: Sverige är inte trasigt. Inte än. Låt ingen lura dig att tro att Sverige har gått sönder. <i>(Uppdatering: här följer hon upp med en <a href="http://www.st.nu/opinion/ledare/sverige-har-inte-gatt-sonder">ledartext</a>)</i>.
</p>
<p>Sverige är ett av världens bästa länder att bo i, just nu. Här finns massa utmaningar och fler möjligheter förstås. Och ett antal riktigt smärtsamma skamfläckar. Men på det hela taget har vi det enormt bra. Jag tänker att populistiska utspel, antingen de handlar om välfärdskaoz när folk själva får bestämma, eller om flumskolan, eller om invandringens kostnader; är i grunden fel. Istället önskar jag en diskussion kring frågan om vad som gjort Sverige till ett så fantastiskt land att leva i, och hur vi kan göra det ännu bättre.
</p>
<p>Nej, vi tror inte att saker funkar på samma sätt. Ibland (men mer sällan än man tror) har vi dessutom olika värderingar. Men i grunden finns det en rätt stor samling människor som inte känner igen sig i någon av svartmålningarna, och jag tror att den stora massan skulle kunna samlas runt detta: vi har det på det stora hela rätt bra, så låt oss fortsätta att göra mer av det som funkat och mindre av det som inte gör det.
</p>
Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-51844766294874553052014-08-01T13:18:00.001-07:002014-08-01T13:18:03.405-07:00Hatet och politiken<p>I Östersundsposten skriver Svend Dahl <a href="http://www.op.se/opinion/ledare/ingen-politik-utan-hat-och-karlek">ursäktande om det politiska hatet</a>, med anledning av <a href="http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/403967?programid=2071">Athena Farrokhzads sommarprogram</a> där hon redogjorde för sitt hat gentemot vissa av sina meningsmotståndare.
</p>
<p>"För många debattörer var det ett uttalande som gick över gränsen för det anständiga, som om känslan av hat i sig var ett hot" skriver Svend. Och ja, det <b>är</b> ett hot. För nej, politik handlar inte, som Svend påstår, om hur makt ska fördelas. Det handlar om om hur makt ska utövas, i en värld där det inte finns någon fast summa med makt som kan fördelas. Egenmakten kan till exempel, om man beslutar om makt på vissa sätt, öka hos alla utan att någon får mindre. Det är dessutom tveksamt att kvantifiera makt, när värdet av makten helt och hållet handlar om <b>vad</b> man är mäktig att uppnå. Makten är <b>kvalitativ</b>.
</p>
<p>Enligt Svend Dahl utgörs politiken av en massa konflikter: män mot kvinnor, arbete mot kapital osv, och i ljuset av det är hatet förståeligt. Men den beskrivningen är i sig en partsinlaga, är en beskrivning som bygger på idén om makt och resurser som något som ska fördelas inom ett nollsummespel, och är en nödvändig tankefigur för att kunna dra de politiska slutsatser som Farrokhzad har gjort. Men om den tankefiguren inte håller? Om den är sakligt sett är fel?
</p>
<p>Det är naturligtvis <b>förståeligt</b>, givet hur vi människor fungerar med fallenhet för projiceringar och associativa analyser, om ogillande av en åsikt svänger över till att bli ett ogillande av person. Men bara för att något är naturligt är det inte rätt. Personargument förblir personargument.
</p>
<p>Men den starkaste kritiken mot det politiska hatet går ut på att det är så fruktansvärt <b>improduktivt</b>. Politik är att bestämma hur makt ska utövas. Där har vi olika förslag. Förslagen baserar sig på två saker: dels en uppfattning om hur utfallet av maktutövningen kommer att bli, och dels en värdering av hurpass önskvärda olika utfall är jämfört med varandra. Det politiska samtalet måste handla om bägge: både politikens sakskäl och motiv, och frågan är vad hatet (och kärleken) gör med förmågan att bedriva detta samtal.
</p>
<p>Även om teorier om klassintressen inte vill erkänna dem, så <b>har</b> vi gemensamma intressen i politiken, åtminstone i den demokratiska delen av spektrat. Vi är överens om att inte slåss om saken utan istället mötas i samtal och ha fredliga processer för att välja riktning. I ett sådant samtal, när man möts med radikalt olika uppfattningar i faktafrågor, behöver samtliga parter kunna tillämpa vanlig enkel vetenskaplig metod för att gemensamt kunna utforska varandras påståenden. På samma sätt, när man gemensamt har klargjort basfakta, kan man redogöra för sina specifika skäl att hysa de ena eller andra värderingarna, och hur de egna konkreta förslagen står i samklang med både fakta och värderingar.
</p>
<p>Den processen är inget "slutet rum", det som Svend Dahl säger sig frukta. Det är ett öppet rum, för demokratiska samtal. Känsloargumentation och onödig polarisering som slår över till personstrider, de stör de samtalen däremot, och stänger dörrar. Vilket ju visar sig i historien där vi har exempel på ett antal fruktansvärda konsekvenser av just känsloargumentation och polarisering. Om vi sansar oss kan vi prata om saken. Om vi inte sansar oss kan vi inte det.
</p>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-9364328341733793532014-05-25T13:06:00.001-07:002014-05-25T13:08:10.483-07:00Att förändra<p>Som sagt: du (och jag) <b>ÄR</b> <a href="http://apelsineld.blogspot.se/2014/05/nej-du-ar-inte-san.html">inte si eller så</a>. Vi har lättare för att bete oss på det ena eller andra sättet, särskilt i vissa situationer, men att det finns någon statisk personlighet som sätter ramarna för oss är det svårt att finna bevis för. Däremot verkar vi ha en inbyggd bias för att <b>tro</b> på personligheter. (Och det verkar som om vi behöver en någorlunda konsistent berättelse om vår egen person för att må bra, men det är delvis en annan fråga).
</p>
<p>Det betyder att folk kan förändra sina beteenden ganska mycket, mer än många tror, och det är en väldigt bra egenskap hos oss när vi kastas in i nya situationer. De som leder en organisation där många människor samarbetar för att uppnå ett syfte är det helt nödvändigt att kunna verka för förändrade beteenden, annars kommer inte att organisationen att uppnå sina syften tillräckligt bra. Risken är istället att folk mår dåligt där.
</p>
<p>När jag hjälper människor i organisationer att stärka varandras förändring blir jag hjälpt av att arbeta utifrån modeller om hur människor beter sig och fattar beslut. Modeller beskriver aldrig verkligheten särskilt exakt, utan är fulla av förenklingar, men om de är tillräckligt beskrivande kan de vara användbara.
</p>
<p>En modell jag använder är till exempel en uppräkning av saker som påverkar mitt beteende:
</p>
<ul>
<li>Världsbild - hur analyserar jag situationer, med vilka ord, hur tror jag att världen hänger ihop?
</li>
<li>Attityd - vilka grundläggande förväntningar och angreppssätt har jag?
</li>
<li>Strategier - vilka konkreta beteenden har jag tillgång till (kunskap om, vana vid, osv)?
</li>
<li>Omvärldsbeteende - hur upplever jag att världen möter mig precis just nu?
</li>
</ul>
<p>När mitt, eller andras, beteende behöver förändras så kan jag med hjälp av modellen titta på situationen utifrån dessa vinklar, och undersöka om det finns sätt att påverka världsbilden, attityden, strategierna eller omvärldens beteenden.
</p>
<p>När jag fått frågan om jag kan hjälpa till i ett förändringsarbete har ofta de som frågar redan försökt. Men deras modell brukar bara innehålla <b>omvärldsbeteende</b> ("Vi ska försöka ändra på de här yttre begränsningarna, men vi kommer att bli tvungna att acceptera det mesta av dem ändå!") parat med gnäll över felaktiga beteenden ("Men sluta bete dig som du gör!"). I bästa fall försöker de åtminstone föreslå ett par nya <b>strategier</b> att pröva ("Bete dig så här istället!").
</p>
<p>Men det är alltför sällan som folk kommer på tanken att attityder i högsta grad är situationsbundna och därför möjliga att påverka. Det är också alltför sällan som folk förstår hur mycket våra världsbilder som påverkar våra beteenden. Man fastnar, helt i onödan, för att man inte har tillgång till så många verktyg. Jag hoppas kunna beskriva en del av de verktyg jag använder mig av, verktyg som då bland annat används för att påverka den här modellen.
</p>
Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-74203801612844107672014-05-24T00:28:00.002-07:002014-05-24T00:28:12.608-07:00Nej, du ÄR inte sån!<p>Vi <b>tror</b> ofta att folks beteende beror på hur de innerst inne är. När vi däremot ser på hur vi själva beter oss i särskilda situationer, så <b>vet</b> vi ju att vårt beteende just där och då berodde på en mängd olika faktorer som fanns i situationen. Och om vi lägger samman dessa två saker och tänker över det hela en smula så inser vi nog att också andras beteende förmodligen i hög grad beror på deras situation där och då.
</p>
<p>Den här tendensen att tänka sig att andras beteende minsann beror på hur de är, den kallas ibland för <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Fundamental_attribution_error">det fundamentala attributionsmisstaget</a>, och den skapar hos oss en statisk syn på vår omgivning och oss själva. Vi upplever att beteenden verkar vara omöjliga att förändra. Att folk är låsta i sina attityder. Att <b>kulturen här helt enkelt är sådan, det sitter i väggarna, det är kört. Och folk här verkar banne mig vara både lata och korkade!</b>
</p>
<p>Men det stämmer inte. Vad vi vet är att våra beteenden i givna situationer beror på attityder vi har med oss in i situationerna, OCH på de strategier vi har lärt oss tillämpa i liknande situationer, OCH på de faktorer som är unika för den här situationen och som får oss att improvisera.
</p>
<p>Det betyder att det finns en <b>enormt</b> massa möjligheter för den som vill ändra samspel mellan folk, till exempel inuti organisationer, eller mellan sig själv och sin omgivning. Kan vi hjälpa oss själva eller någon annan att litegrann byta attityd så har det skett en ändring. Kan vi få tillgång till, eller ge någon annan tillgång till, en ny strategi så öppnas möjligheter. Kan vi förändra en av de lite besvärliga situationsfaktorerna, så blir förmodligen utfallet ett annat än tidigare.
</p>
<p>På grund av vår tendens att se beteenden som funktioner av folks inbyggda karaktärsdrag har vi skapat en hel språkvärld, en hel diskurs, som förutsätter eller antyder oföränderliga eller svårförändrade beteenden. Vi talar om någons <em>personlighet</em>, att den-och-den personen <b>är</b> lugn, kolerisk, glad, osv. Det här sättet att prata och tänka om oss själva gör det svårt för oss att starta förändringar.
</p>
<p>Samtidigt mår vi dåligt och behöver förändring. I våra liv och på våra arbetsplatser. Första steget är att inse att saker <b>går</b> att förändra. Folks beteende, även ditt, beror av en kombination av dispositioner, attityder, vanor, inlärda beteenden och strategier. Genom att laborera med pusselbitarna kan vi förändra hela pusslet.
</p>
Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-18709215018609454502014-03-07T15:35:00.000-08:002014-03-07T15:35:58.406-08:00Blunda<p>Andas. Vad om den som inte alls tycker som du, vore du? Vad skulle krävas för att du skulle tänka som din fiende?
</p>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-54890179871814952532014-03-06T12:59:00.000-08:002014-03-06T12:59:48.808-08:00Den elaka Andra<p>En av mina sorger i den politiska debatten gäller synen på Den Andra. Den som inte tycker som du. Den som förmodligen har en förvriden världsbild och onda avsikter.
</p>
<p>Själva konstruktionen av den elaka politiska motståndaren är en artefakt av tumregelstänkandet. Här spelar till exempel <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Fundamental_attribution_error">det fundamentala attributionsfelet</a> in.
</p>
<p>Attribution betyder tillskrivande av egenskaper, att man till exempel tror om en person att hen är god eller ond. Attributionsmisstaget vi gör är att vi har en bias för att tro att andra människors beteende framförallt beror på deras avsikter och inre moraliska kvaliteter, medan vi vet att våra egna beteenden i varje enskilt fall beror på en massa unika omständigheter som gällde just då. Jag tappade koppen för den var hal av lite grädde från semlan jag åt. Men jag tror att du tappade koppen för att du är oförsiktig. Jag räknade lite fel för jag var trött. Du är däremot korkad. Jag var upprörd och råkade undslippa mig ett förklenande omdöme. Men när du gör det är du bara elak.
</p>
<p>Vi ser ju oss själva inifrån, så vi känner ju många av de omständigheter som påverkar vårt beteende. Men omgivningen betraktar vi utifrån, så där ser vi bara handlingen. Vi är programmerade att leta efter avsikter hos andra varelser (elaka avsikter kan ju utgöra ett stort hot), så därför tror vi också att andras handlingar beror på deras avsikter. Det verkar som om de som levt innan oss och som hellre antagit onda avsikter än slumpmässiga skeenden, överlevt länge nog för att bli förföräldrar till oss. Deras misstänksamhet fick vi som arvedel.
</p>
<p>Men om vi stillar tumregelstänkandet en smula och tar oss tiden att fundera över det här, aktiverar pannloberna lite, så inser vi att det omöjligen kan vara så att vi är ensamma om att våra beteenden styrs av en massa yttre omständigheter. Det troliga är ju att vi <b>alla</b> styrs av omständigheter och inre kvaliteter i någorlunda lika mån. Om vi skulle behandla varandra utifrån vad som rimligen är sant, så skulle vi inte se på varandra som drivna av avsikter. Vi vet ju att vårt eget beteende inte är helt avsiktligt.
</p>
<p>Konstruktionen av Den Andra skapar en känslomässig distans till den som inte tycker som vi. Vi blir bra på att tala illa om dem, att skydda oss från att ta deras ord under övervägande, och vi kan stärka vår egen gemenskap genom att konstruera en gemensam fiende av Den Andra. Men i själva verket är Den Andra oftast väldigt lika oss. Det <b>kan</b> vara så att motståndaren drivs av radikalt annorlunda värderingar än en själv. Men det troliga är att det är ungefär samma allmänmänskliga värderingar om att vi faktiskt önskar varandra ett gott liv. Det troliga är att vi har olika tro på hur världen fungerar, och hur olika politiska beslut skulle påverka dagens situation. Vi har förmodligen inget skäl för vårt ogillande av personen. Däremot ett ogiltigförklarande av Den Andras analys, men det är en annan sak.
</p>
<p>Jag tycker att politik är alldeles för viktigt för att överlåtas på tumregeltänkande. Det är viktiga frågor, de <b>kräver</b> att vi försöker göra så gott vi bara kan när det gäller att inte vara oförsiktiga med sanningen. När vi undviker att betrakta våra politiska motståndare som välvilliga sökare så slutar vi identifiera oss med dem. Vi skapar en distans byggd på starka affekter för eller emot en viss politisk analys, och det stör som bekant vår förmåga att analysera sakligt.
</p>
<p>Istället kan vi försöka sätta oss in i vad våra politiska motståndare menar, förstå deras känslor och värderingar, och förstå vilka ontologiska påståenden som deras analys och politiska förslag bygger på. Först då kan vi sakligt pröva vad de säger, och vi slipper en massa konstruerade känslomässiga motsättningar som skiljer oss människor från varandra helt i onödan.
</p>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-84240862520726422402014-03-05T11:12:00.002-08:002014-03-05T11:12:51.002-08:00En länk om logikfel<p>Är fortfarande lite sjuk men har börjat jobba. Därför orkar jag inte blogga idag. Men jag rekommenderar det här: sajten Motarguments genomgång av vanliga resonemangsfel. Jag längtar efter en debatt där debattörer poängterar varandras resonemangsfel, och där folk drar tillbaka sina argument när felen blivit påtalade och man finner att påpekandet stämmer.
</p>
<p>Här är Motarguments serie om <a href="http://motargument.se/tag/logik/">logikfel</a>.
</p>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-79731734918306857672014-03-04T03:29:00.001-08:002014-03-04T03:41:38.641-08:00Det bedrägliga beslutsfattandet<p>På skoj (halvt på allvar) använder jag ibland ordet "neuromodernism". Modernismen som rörelse, för dryga hundra år sedan och framåt, kännetecknades av en nyorientering inom många fält, för att förståelsen av vad det innebar att vara människa hade förändrats så mycket tack vare all ny kunskap och alla nya möjligheter. Vetenskaplig metod, tekniska landvinningar, fri handel, demokratiska tendenser osv skapade förutsättningarna för nya ideal. De politiska skiljelinjerna vi fortfarande står och strider om drogs upp där och då, med liberalism versus socialism, och centralism versus självförvaltning. När ägandet och styret genom de nya möjligheterna kan bli en fråga för alla, så uppstår också striderna om det.
</p>
<p>Men i ett avseende kunde inte modernismen hjälpa oss. Den nådde fram till insikt om mycket, allt ifrån planeternas och atomernas rörelser till människans rörelse i ett modernt kök, men så långt in i våra psyken kom vi inte. Freud och Jung var visserligen pionjärer när det gällde att spränga gränser för vår uppfattning om vad som rör sig inuti våra huvuden, men de förmådde inte komma så långt innanför dessa gränser. Mycket forskning skulle komma att krävas.
</p>
<p>Idag är det annorlunda. I det sena 50-60-talet gjordes en massa viktiga upptäckter på socialpsykologins område, under 70-talet ökade försöken att koppla samman psykets fenomen med de biologiska processerna i hjärnan, och från och med det sena 80-talet tog det fart ordentligt. Vi fick effektivare medicin mot olägenheten som vissa psykiska tillstånd ger, och nya varianter av hjärnröntgen gjorde att vi kunde börja undersöka hjärnan medan den tänkte och kände och upplevde.
</p>
<p>Vi vet idag så oerhört mycket mer, och det borde smitta av sig även på politikens område i högre grad än vad det gör idag. När mekanismerna bakom våra val och beteenden avslöjas, så ser vi tydligare många av de skeenden som tidigare förklarats i den politiska debatten på ett väldigt grovhugget och tendentiöst sätt. Vad innebär ett "individuellt val"? Hur reproduceras klass genom stämplingsteorier och självuppfattning? Vad är medfött, vad är inlärt, och hur stor skillnad är det på dessa egentligen? Vad ligger i könet respektive i vår spontana förståelse av andras kön? Hur åstadkommer man inlärning på bästa sätt, hur uppstår utmattningssyndrom i kognitivt belastande miljöer, och vilka yrkeskategorier drabbas värst? Hur bör vi hantera brott och straff i ljuset av allt detta?
</p>
<p>Inte minst ger oss den nya kunskapen en tydligare insikt i vårt ständigt pågående självbedrägeri. Politik handlar om att vilja och att försöka besluta. När viljans och beslutandets mekansimer rullas upp får det påverkan på vår syn på politik, på samma sätt som ny kunskap om ekonomiska samspel har lärt oss mer om vilka framsteg som är omöjliga att kommendera fram. Nya etiska frågeställningar om den politiska agitationens roll måste väckas, liksom medvetenheten om hur lätt vi blir förda bakom ljuset.
</p>
<p>Det går inte att förutse vad som kommer att hända med våra skiljelinjer när dessa kunskaper sipprar ut och blir vardagsmat. Men en hel del borde hända. Det vore orimligt om inte dessa insikter drev på en massa olika reformer av olika slag. Men jag önskar en högre takt i utsipprandet så att fler personer kan se sina tidigare positioner och verksamheter i ett nytt ljus. Att ny kunskap om hjärnans funktioner påverkar vår syn på oss själva. Det är det skeendet jag kallar för neuromodernism, och jag tror att det kommer att få stor betydelse framöver.
</p>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-18559012358044706952014-03-03T02:58:00.004-08:002014-03-03T03:46:28.652-08:00New Public Mismanagement<p>Jag startade <a href="http://apelsineld.blogspot.se/2009/03/kanske-ett-centeruppror.html">Apelsineld</a> för några år sedan som ett sätt att försöka sortera mina tankar om politik och frihet. Det gick en tid, en tid då jag i jobbet mer och mer kom att ägna mig åt smidiga arbetsmetoder, kvalitetssäkring, självstyre på arbetsplatser och annat sådant som har med lean och agila metoder att göra. För att ha ett forum där jag kunde formulera mig i det fältet så startade jag <a href="http://smidigt.blogspot.se/">Smidigt</a>.
</p>
<p>En bärande tanke i lean är att försöka optimera värdeflödena genom att människorna som skapar värdena själva förbättrar sina egna arbetsmetoder. Ledningen tar visserligen ut kursen och visar på målen, men det är folket på varje plats i varje nivå som själva kommer underfund med hur man ska arbeta för att nå dem (i harmoni med vad ledningen godkänner förstås). Man experimenterar, och av det följer att inget mätvärde på golvnivå är stabilt nog att följa upp över tid. Endast de stora mätvärdena, de som tar tempen på hela flödet, är värda att mäta på. Förstås, eftersom det är hela flödets förmåga som är intressant.
</p>
<p>Det är nu som Apelsineld och Smidigt möts.
</p>
<p>I samband med att man släppte in andra utförare av välfärdstjänster än de offentligt ägda så införde man också en styrmodell, New Public Management - NPM, som bland annat byggde på mycket mätningar och värden att styra på. Det finns olika sätt att hantera mätningar på, och många av dem bra, men ett problem för offentlig förvaltning blev att man valde en styrstrategi som liknar det som brukar kallas för <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Management_by_objectives">"MBO", eller: "Management by objectives"</a>.
</p>
<p>Man kan säga att MBO, så som det beskrevs 1954 av <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Peter_Drucker">Peter Drucker</a>, vilar på tre pelare: 1) att det som hela organisationen önskar uppnå kan beskrivas numeriskt, och 2) att detta numeriska mål kan brytas ned i delmål för varje avdelning inom organisationen; och 3) att denna nedbrytning måste ske i samråd mellan den överordnade och den underordnade. Det handlar om en gemensam målsättning i dialog.
</p>
<p>När det gäller insikten om de mänskliga aspekterna av organisation och ledning så är Peter Drucker precis samma andas barn som <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/W._Edwards_Deming">Deming</a>, agilister som <a href="https://leanpub.com/u/dianalarsen">Diana Larsen</a>, <a href="http://www.estherderby.com/">Esther Derby</a>, och <a href="http://www.jrothman.com/">Johanna Rothman</a>, liksom hela lean-filosofin som bygger på att <a href="http://www.toyotadesign.com.au/past-toyota-way.asp">respektera människan</a>.
</p>
<p>Just den aspekten, den mellanmänskliga, har tyvärr inte varit så framträdande i NPM, i alla fall inte i de offentliga förvaltningar där jag fått lov att ha lite inblick. Däremot den numeriska styrningen, och i synnerhet då punkt två fast på ett toppstyrt sätt: att den bäst sker genom att man åt bryter ner det stora numeriska målet till numeriska delmål för nivån under (utan att fråga dem), som i sin tur bryter ner dem i andra numeriska mål och så vidare. Till slut, på golvet, så är målen nedbrutna i "pinnar": ju fler sådana här du gör desto bättre är det. Trots att var och en kan se att pinnarna inte på något rimligt sätt uttrycker vad som behöver göras precis nu.
</p>
<p>Lean och agila metoder vänder sig emot detta. Redan Drucker möttes av kritik, t ex från Deming, att modellen byggde på en alldeles för naiv bild av vad numeriska mål kan göra. Till exempel skilde inte Drucker så noga på mätvärden som tog tempen på hur organisationen mådde, och styrindikatorer ("ju fler sådana här du gör desto bättre"). Antagandet att uppfyllandet av numeriska delmål automatiskt uppfyller det övergripande numeriska målet är ofta falskt, i varje verksamhet som har lite komplexitet i sig.
</p>
<p>"Den centrala frågan är <b>hur</b> det övergripande målet ska uppnås!" sa Deming. <b>"Vilken metod ska ni använda?"</b> Det besvarar inte den numeriska modellen, trots att det är det som är avgörande för beteendet. Istället för nedbrutna numeriska delmål som låser fast en viss arbetsgång förordar lean självstyre i varje nivå där man kontinuerligt experimenterar med sitt eget arbetssätt, för att på bästa sätt försöka bidra till organisationens övergripande nivå.
</p>
<p>Den som vill ha mer tankar om smidigare arbetsmetoder kan gärna följa <a href="http://smidigt.blogspot.se/">Smidigt</a>. Jag ville bara nämna tankegångarna runt lean versus management by objectives, eftersom det har en tydlig politisk signifikans just nu. NPM, så som det bedrivs i Sverige idag, har lett till en total administrativ kollaps. Särskilt inom de organisationer där toppstyrningen är framträdande: polisen, försvaret, och utbildningsväsendet. I brist på andra verktyg tar man till det enda verktyg man har, <a href="http://smidigt.blogspot.se/2014/03/out-of-crisis-kap-2-punkterna-1-3.html">mer mätningar</a>, när det är förbättringar man behöver.
</p>
<p>Motståndarna till att släppa in andra välfärdsutförare än de offentligt ägda hatar NPM eftersom mätverktyg har setts som en förutsättning för att kunna skilja mellan utförare och finanisär. När NPM orsakar administrativa haverier kan dessa grupper använda haveriet för att argumentera för en återgång till utförarmonopol, trots att monopolen framförallt <b>döljer</b> bristerna snarare än tar bort dem.
Detta kan i sin tur leda till panikreaktioner hos dem som gillar att öppna upp för olika utförare, och att man håller fast vid NPM oavsett vilka konsekvenserna blir.
</p>
<p>Inget av alternativen är speciellt bra. Det finns betydligt bättre styrmekanismer för verksamheter än nedbrytning till numeriska delmål. Styrmekanismer som varken berövar experterna (poliserna, soldaterna, lärarna) makten över hur arbetet ska bedrivas på lokal nivå, eller berövar ledarnas förmåga att målstyra verksamheten övergripande. Som det är nu försvinner mängder med skattekronor i ett administrativt haveri och det tjänar ingen på. Mitt förslag, i detta tredje <a href="https://twitter.com/search?q=%23blogg100&src=tyah">#blogg100-inlägg</a>, är att man tar i bruk de bättre styrmedlen.
</p>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-86972918858027325382014-03-02T00:33:00.000-08:002014-03-02T00:33:00.273-08:00Det tydligare samtalet<p>När man sveper med blicken ut över de olika offentliga politiska samtalen som förs, t ex på Twitter, SVT Debatt, Gomorron världen, eller Agenda; så ser man att det inte är fråga om så värst mycket till samtal. Oftast är det två personer med två olika idéer som tjafsar om vad som bör göras. Mediet tror att de har bidragit till mer klarhet på ett objektivt sätt genom att ge bägge "sidor" möjlighet att gapa på varandra en stund, och sedan går vi vidare till nästa programpunkt tack så mycket.
</p>
<p>Men det är inte speciellt objektivt, om objektivitet betyder att hjälpa oss som tittar på till att bättre förstå vilka alternativen är och hur vi kan välja däremellan. Det som de skrikiga debattformaten missar är att konfliktlinjerna i varje fråga är ganska många, och av olika slag. När debattredaktörerna vill tydliggöra konfliktlinjer så är det inte att tydliggöra denna mångfald de är ute efter, utan de vill fokusera på en av konfliktytorna och ställa de två mest gapiga och enkelspåriga (="tydliga") debattörerna emot varandra just där.
</p>
<p>Det frustrerande är att det <b>finns</b> alldeles utmärkta metoder för att <b>inte</b> falla i de här samtalsfällorna. 2014 är inte första gången i mänsklighetens historia som vi försöker lösa politiska problemställningar med hjälp av ord. Den argumentationsanalytiska verktygdslådan, som det är tänkt att man ska få med sig i skolans svenskaundervisning, innehåller det vi behöver, och verktygen är inte ens svåra att använda.
</p>
<p>Man kan börja med att försöka bena ut precis vad var och en påstår. Själva motsättningarna är faktiskt en senare fråga. De kanske inte ens finns! Eller så ser de annorlunda ut än vad vi spontant tänker oss när vi först möter diskussionen.
</p>
<p>Omformulering kan hjälpa oss här. Om vi uttrycker det vi står för punktvis, och låter varje punkt börja t ex med orden "Jag hävdar att", och uttrycker oss så att varje punkt kan besvaras med ja eller nej, så får vi en klarare bild både av vad vi och vad partnern i samtalet försöker hävda. Vi kommer också automatiskt att städa bort mycket <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Dikotomi">falsk dikotomi</a>, vilket är bra eftersom det annars riskerar att förstöra resonemanget längre fram i kedjan.
</p>
<p>Redan här kan vi se om vi faktiskt har en konflikt: påstår jag något som du vill säga nej till så har vi en intressant motsättning att gräva vidare i. Men för att kunna se om motsättningen kan lösas behöver vi veta vad det är för en sorts motsättning. Vad är det för ett slags påstående den ena säger ja till och den andra säger nej till? Grovt räknat finns det två sorter: de som säger något om läget och orsakssambanden i världen (sk <em>ontologiska</em> påståenden), och de som enbart uttrycker värderingar. Det är viktigt att hålla isär dem eftersom de fungerar på olika sätt.
</p>
<p>Väldigt många ståndpunkter är resultatet av en mix av de två. "Vi ska inte ha hit fler invandrare!" t ex. För att nå ner till vad som är utsagor om verkligheten och vad som är värderingar behöver vi undersöka vad ståndpunkten vilar på, genom att fråga "varför". Resultatet blir en lista av ytterligare "jag hävdar att"-satser, där vissa är ontologiska och andra är värderingar. Oviljan att få hit invandrare kan till exempel bygga på föreställningen att det kommer att medföra ett ökat bruk av vissa kulturella praktiker (ett ontologiskt antagande), och föreställningen att vissa av dessa praktiker inte är önskvärda (ett värderande).
</p>
<p>Värderingarna kan vi inte ta så mycket längre. Antingen omfattas vi bägge av dem, eller så har vi en sann värdemotsättning. Där kan vi bara vädja till varandra, eller använda beslutsprocesser som kör över den ena eller andra sidans värderingar. På den här nivån finns bara tyckande.
</p>
<p>De ontologiska påståendena är intressantare, för de kan ju faktiskt falsifieras. Vi behöver inte ha en värdestrid, om du kan visa mig hur min ståndpunkt vilar på en ontologisk uppfattning (om antingen tillståndet i världen eller ett antagande om ett orsakssamband) som är falsk. Eller rättare: strängt taget är det <b>jag</b> som behöver visa att det jag hävdar är sant, men i en samtalssituation kanske jag inte förstår att bevisbördan vilar på mig, och därför kan du se om du inte kan hjälpa mig till en sannare förståelse.
</p>
<p>Men på den här nivån finns inte bara vetandet. Här finns också tron. Det finns en tro emot bättre vetande, och om den ena av kontrahenterna inte justerar sin tro i närvaro av övertygande bevisning finns det inte mycket mer man kan göra än att lämna över domslutet till omgivningen. Men det finns också rationell tro, trosföreställningar runt frågor som är öppna, dvs obesvarade. Vi <b>vet</b> kanske inte hur en viss ekonomisk reform kommer att fungera. Om vi har en sådan motsättning kan vi inte heller göra så mycket annat än att vädja till varandra, och lägga fram de skäl vi själva ser. Det liknar litegrann situationen där vi har värdemotsättningar, men är inte samma sak. Det är skillnad mellan att tycka och att tro.
</p>
<p>Det finns ytterligare en klass med frågeställningar vi bör ha lite koll på: frågeställningar som inte bara är öppna, de är dessutom kunskapsteoretiskt omöjliga att besvara. Här finns sådant som Guds existens eller utfallet i komplexa system. Når man dessa frågor behöver man backa lite. Diskussionen kan vara rolig, men man kommer inte att kunna diskutera sig fram till något resultat.
</p>
<p>De här tankesätten runt hur man kan bena i motsättningar för att blottlägga konfliktytor och faktiskt lösa så mycket man kan, de är inte nya. Resonemangets tekniker är beskrivet hos grekerna, romarna, det första kalifatet, skolastikerna, reformatorerna, och upplysningsfilosoferna. Troligen är det en allmänmänsklig förmåga kopplat till vår hjärnas konstruktion att förstå samband och skapa begreppsapparater i semantiska nätverk. För att inte stå stilla och trampa i vår utveckling tror jag att vi behöver damma av det här strukturerade sättet att hantera motsättningar i komplexa frågor. Dagens metoder verkar inte leda till någon större förståelse för vilka vägar som är mest rimliga att gå.
</p>
<p>Om vi tänker ur ett neuromodernistiskt perspektiv blir dessa, och andra, sakliga resonemangstekniker ännu viktigare. Förmågan att se orsakssamband förstörs rent fysiskt av starka affekter. Om vi inte separerar vetandet från tyckandet riskerar vi att trigga våra starka affekter i det politiska samtalet, vilket då förstör vår förmåga att förstå politiken. Överlag går teknikerna ut på att neutralisera de negativa effekterna som klassisk retorik kan ha på ett politiskt samtal. Den klassiska retoriken talar om <dfn>logos</dfn>, <dfn>etos</dfn>, och <dfn>patos</dfn>. Indelningen i ontologiska motsättningar och värdekonflikter erkänner de två aspekterna <dfn>logos</dfn> och <dfn>etos</dfn>, men den metodiska framställningen förstör varje talares möjlighet att spela på vårt <dfn>patos</dfn> för att förmå oss att tycka och göra saker. Man kan inte hålla ett brandtal om att vissa folkgrupper bör utrotas om man använder den här sakliga argumentationsanalysen.
</p>
<p>Nästan alla klassiska tankefel uppstår när en hjärna stressas att ta till tumregelbaserat tänkande. Hjärnans resonerande och impulskontrollerande (men lite långsamma) pannlober hindras från att blanda sig i beslutsprocessen. Vår vurm för starka tydliga ledare uppstår här, vår känsla av lojalitet mot den ena eller andra gruppen börjar spela in (vilket kan få oss att betrakta den ena sidans argument i ett mer positivt ljus än den andra sidan, även när argumenten är lika svaga), och vi glömmer att använda matematik och satslogik. Jag kan inte komma på ett enda krig som startats utan en härskarklass massiva spelande på heuristiska snabba tankemönster hos befolkningen.
</p>
<p>Om vi bara kan använda arenor där vi tvingas till hetsiga och kortfattade dispyter för politiska samtal, så ligger vi alltså illa till. Att skaffa sig en förmåga att resonera och fatta överlagda beslut är i en demokrati ett ansvar som vilar på alla. Har vi ambitioner att förbättra tillvaron för oss allihop är det nödvändigt. Vill vi undvika krig är det nödvändigt med förmågan att föra konstruktiva resonemang kring hur våra gemensamma angelägenheter ska skötas. Till det behöver vi rätt sorts verktyg, och verktygen finns redan. Så låt oss använda dem.
</p>
Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-57122792787454069532014-02-28T23:41:00.001-08:002014-02-28T23:58:53.951-08:00Längtan efter det bättre samtalet<p>Fredrik Wass påminner om att det nu för tredje gången i rad är dags för <a href="http://bisonblog.se/2014/02/blogg100-tredje-gangen-gillt/">Blogg 100</a>, en utmaning där man försöker skriva ett inlägg om dagen under hundra dagar i följd. Nu är det 1 mars och jag tänkte att jag skulle försöka hänga på.
</p>
<p>Det är även det sk "supervalåret" 2014 då det ska väljas till både riksdag, landsting och kommuner, liksom till EU-parlamentet. Jag vill använda mina hundra inlägg till att bena i min växande frustration med det politiska landskapet: formen för debatterna, bristen på tydliga tankar i positionerna, och på det ytliga positionerandet. Både när jag märker det hos mig och hos andra.
</p>
<p>Underrubriken till den här bloggen är "Politik som gör oss fria". Det är inte en programförklaring eller ett ställningstagande för någon viss politisk ansats, utan en målbeskrivning. Jag tror att autonomi är viktigt för oss, för vår uppfattning om ett gott liv, och därför favoriserar jag politik som går i den riktningen. Därför hämtar jag också ofta de politiska lösningar jag främst tror på från den klassiska liberalismen. Men inte enbart och framförallt inte obehandlade.
</p>
<p>Jag brukar ibland få höra att jag är en principlös liberal, för att vara liberal. Det stämmer på så sätt att jag inte antar ett antal liberala grundprinciper och låter min uppfattning om god politik styras av vad som följer ur principerna. Men på ett annat sätt stämmer det inte alls. Min oförmåga att vara en god klassisk liberal beror inte på en brist på principer, utan på att jag tror att vi bör ha många principer. Ha fler principer än de klassiskt liberala. Jag tror till exempel att det är principiellt fel med vissa obarmhärtiga utfall, och är beredd att med våld (om så krävs) tvinga folk att avstå från delar av sin egendom för att avhjälpa dessa utfall.
</p>
<p>"Det är ju en princip som står i konflikt med äganderätten och frivilligheten!" kan man då få höra. Och det stämmer ju. Men jag tror att bägge principerna är nödvändiga. Att de är i konflikt med varandra gör dem inte ogiltiga. Äganderätt och frivillighet är superviktigt. Att ha tillgång till goda möjligheter för överlevnad även när man inte förtjänat det är superviktigt. Att kränka den ena principen för att kunna hålla fast vid den andra, åt bägge håll, är nödvändigt.
</p>
<p>"Principer i konflikt innebär ett godtycke i politiken: man kan inte förutse vad som ska gälla i det enskilda fallet", kan man då få höra, och det stämmer det med. Principer i konflikt innebär ett godtycke, annars vore det ingen konflikt. I slutändan handlar det om att det faktiskt finns en intressekonflikt mellan den som har och den som inte har. Det är den konflikten som kommer till ytan i de principiella motsättningarna. Jag tror inte på tvingande omfördelning som långsiktig lösning, men definitivt som akutåtgärd för att undvika ett obarmhärtigt utfall.
</p>
<p>Poliik handlar, liksom ekonomi, om beteenden. Vilket politiskt beteende som för stunden är bäst att ha, det är det som är föremålet för den politiska debatten. Principerna är goda vägvisare om vad som finns i den ena eller andra politiska riktningens förlängning: t ex nattväktarstat eller totalitär socialism om vi tar ytterlighetsexempel på de två principerna jag viftade med ovan. Jag tror att den goda politiken är ett pragmatiskt balanserande mellan reella konflikter, och att det är något vi bör erkänna i det politiska samtalet. Det blir ett ytligt samtal när vi låtsas som om de inte finns.
</p>
<h2>Bortom förenklingen</h2>
<p>Längtan efter stabila principer och en politik som naturligt följer ur dessa, är - tror jag - ett exempel på våra hjärnors förkärlek för heuristik, dvs tumregelbaserat tänkande. Vi vill förenkla komplexa samband, och att vara principfast utan att behöva värdera varje konsekvens i det enskilda fallet för sig, är en sådan förenkling. Den tanken tycker jag man möter hos många hardcore-libertarianer: <tt>if kränkning-av-äganderätten then inget-bra-politiskt-förslag</tt>.
<p>En annan förenkling är om man håller fast vid en viss analysmodell oavsett om det finns fakta som talar emot:
</p>
<code>
<tt>
if vinstintresse then dåligt-utfall
</tt>
</code>
<p>...trots att vi har fullt med verksamheter, även i välfärdssektorn, drivna av vinstintresse, som ger ett fantastiskt bra utfall. Vi har också verksamheter drivna utan vinstintresse där folk behandlas illa trots att till och med avsikten är god. Men tron att avsikten styr utfallet är en annan sådan förenkling våra hjärnor gillar att tro på.
</p>
<p>Vi <b>vet</b> idag så oerhört mycket mer än när de politiska skiljelinjerna liberalism-socialism drogs upp. Både Karl Marx och Adam Smith trodde på arbetsvärdesläran. Marx drog konsekvensen av den tron och förutsåg ett ökande armod hos medelklassen; Adam Smith såg istället hur utbytets förmåga att lyfta alla inblandade (t ex både arbetsköpare och arbetssäljare) motsade arbetsvärdesläran men kunde inte förklara det utan var tvungen att yra om osynliga händer i ekonomin.
</p>
<p>Vi <b>vet</b> idag hur det går till när bytesvärden skapas: vi kan beskriva hur <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Paradox_of_value">marginaleffekter</a> fungerar. Att värde skapas genom byten borde inte vara föremål för en poltisk debatt, däremot naturligtvis vad vi ska göra med värdena och under vilka villkor byten är OK. Ändå diskuteras politiska alternativ ännu idag, supervalåret 2014, som om handelns värdeskapande vore något att betvivla. Jag tror det beror på att debatten är kraftigt förenklad. Faktiska samband tillåts inte rucka på debattörernas positioner (och det gäller både debattörer till höger och till vänster).
</p>
<p>Ett annat fält där vi vet så oerhört mycket mer idag än tidigare är just insikten om hur vårt tänkande, vår motivation, våra preferenser och våra beteenden fungerar. <b>Neuromodernism</b> har jag kallat det när man lyfter in i samtalet att våra hjärnor faktiskt är bedrägliga väsen, men att vi nu har möjlighet att på ett bättre sätt än tidigare avslöja våra självbedrägerier. Jag vill se mer neuromodernistiska inslag i den politiska debatten, för kunskaperna har stor betydelse för de klassiska politiska skiljelinjerna. Kunskapen om hjärnan kan kasta nytt ljus både över liberalismens käpphäst "individens val", liksom vänsterns klassbegrepp och normkritik. Det finns många saker vi inte behöver diskutera, där vetenskapen har avgjort frågan åt oss, men också många saker som vi skulle behöva <b>börja diskutera</b> givet den nya kunskapen.
</p>
<p>Inte minst allt politiskt som har med vår kognition att göra: skolpolitik givet ny kunskap om optimal inlärning, arbetsmiljöfrågor givet kunska om mental stress, vården givet ny kunsap om psykiska sjukdomar och psykisk känslighet etc.
</p>
<h2>Min position</h2>
<p>Jag definierar mig som socialliberal. Inte i enlighet med en viss fixerad socialliberal princip, utan socialliberal som att jag vill bedriva politik i spänningsfältet mellan sociala utfallshänsyn och liberala principer om rätt till självbestämmande för den enskilda människan. Jag är också mån om möjligheterna att forma goda lokalsamhällen (även mitt inne i städerna), bygga goda och värdeskapande nätverk mellan människor (till exempel företag, föreningar och kooperationer), och jag tycker vi ska försöka utforma våra verksamheter så att de är hållbara och uthålliga utan att skava för mycket på våra biologiska ramar.
</p>
<p>Förkärleken för den kombinationen (omhändertagande, stark lokalmakt, företagsvänligt, miljövänligt) har jag hittat hos Centerpartiet. Därför är jag centerpartist. Tyvärr har jag även i C hittat exempel på samma ytlighet i resonemangen jag beskrev ovan, och det gör mig ont. Jag tror att ett skäl till att Centerpartiet just nu går kräftgång i opinionen beror på en oförmåga att formulera sin politik i dessa spänningsfält. Vi har dragits med i det politiska spektaklet och tappat greppet om vår egen identitet. Kanske har positionen som Alliansens lilla blindtarm bidragit.
</p>
<p>I ett sådant läge, när man inte kan stå upp för vem man är, blir man ett lätt offer för andras vrångbilder. Till exempel Aftonbladets påhitt att vi skulle vara en liten nyliberal sekt, trots att partiprogram, stämmobeslut etc talar emot. Jag hoppas kunna använda de 99 blogginlägg jag har kvar till att beskriva mina tankar runt den politiska debatten även i relation till Centerpartiets åsikter och lyfta fram dessa, utan att för den sakens skull vara partist först och främst. Men jag önskar mer av politik som gör oss fria.
</p>
Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7370591870631218929.post-30840696758786809002011-05-09T03:10:00.000-07:002011-05-09T03:16:49.362-07:00Ljusa nyheter från grannarna i SöderI många afrikanska länder går utvecklingen just nu åt rätt håll. Ofta trots, inte tack vare, vårt bistånd. Om vi nu kunde erbjuda afrikaner att sälja varor och tjänster till oss utan att vi lade på dem massa strafftullar, så hade det varit ännu bättre. "Africa needs trade, not aid."<br /><br /><a href="http://www.adamsmith.org/blog/tax-and-economy/africa-is-making-itself-rich%2c-despite-the-west/">"Africa is making itself rich, despite the West"</a><br /><br />Det kan man ju tänka på, när man samtidigt tar del av den väldigt konstiga vinkeln från radion i morse att värdeskapande, global handel, och rikedom är <a href="http://peaceloveandcapitalism.blogspot.com/2011/05/ofattbar-dikeskorning-av-sveriges-radio.html">djupt problematiskt.</a>Ola Berghttp://www.blogger.com/profile/17990106045496525578noreply@blogger.com0