Kommunala pengar

Timbro, som jag har ett hatkärleksförhållande till, har publicerat en nästan bra aritkel på DN Debatt.

Bakgrunden är alltså att vissa har börjat argumentera för att kommunerna ska få ökade statsbidrag, även när det varit deras egen slösaktighet som satt dem på pottkanten.

Problemet är som vanligt att det faktiskt inte finns extrapengar som är just "extra". Politiker kan inte skapa pengar. De kan bara omfördela pengar som andra människor redan tjänat in. Vilka andra intressen ska få stryka på foten för att vi ska rädda ert äventyrsbad?

Erik Laakso påminner, apropå Timbroartikeln, att även rekreation i form av idrottsanläggningar och nöjen och så vidare också är en form av välfärd, som utan välfärdssamhället kanske inte skulle komma andra till del.

Och det har han ju rätt i. Även det är viktigt. Men hur viktigt är just äventyrsbadet jämfört med lärartjänsten? Det är den frågan som invånarna i en kommun måste ställa sig, och sedan välja politiker som genomför den prioriteringen. Invånarna själva har mandat att via sina politiker besluta om skattesatser och mandat att prioritera. Alltså har invånarna själva ansvaret, och kan inte skicka räkningen till någon annan.

(På kolonialtiden kunde man låta kolonierna bekosta ens konsumtion, men nuförtiden finns liksom ingen annan för medborgarna att skicka räkningen till, än medborgarna själva.)

Sedan måste man ha klart för sig att det här är två helt olika saker:

1) att via skattsedeln i en kommun omfördela resurser så att även resurssvaga kan gå på äventyrsbad.

2) leka riskkapitalist med andras pengar och investera i, och äga, ett äventyrsbad.

Den faktiska kostnaden för att äga och driva ett äventyrsbad (2) blir inte mindre bara för att det är en kommun som äger och driver det. Så priset på entrébiljetten är alltid i verkligheten högt.

Att det tryckta priset på entrébiljetten visar en lägre summa beror snarare på kommunens fördelningspolitik (1) som slussar skattemedel till driften. Det låga tryckta priset beror inte på att kommunen äger, utan på att kommunen fördelar.

Men även fördelningspolitik måste vara finansierad. Visst är det bra om rika och fattiga i en kommun tillsammans kan finansiera omsorg, skola och badhus, och alla är nöjda med det. Men de, eller deras politiker, kan ändå inte - även om både rika och fattiga är överens - spendera mer än vad de kan driva in från de rika och fattiga.

Så om kommunpolitikerna, som har mandat att bestämma skattesatser och att bestämma vad man ska satsa på, har fattat galna beslut, så är felet enbart deras. Inte regeringens.

Om invånarna i en kommun både vill ha skola och omsort, OCH ett äventyrsbad, OCH att allt detta ska vara skattefinansierat, så får de se till att kommunpolitikerna höjer skatten för dem. Varför ska de lassa över kostnaden på sitt badhus på människor i andra kommuner som själva sliter för att få sin kommunala ekonomi att gå ihop?

Nu finns det en sak som komplicerar ovanstående alldeles oerhört, och det är att kommunpolitikerna faktiskt är bakbundna av lagstiftningen. De kan inte prioritera hur de vill, och de kan inte ta ut skatter hur de vill. De har en ganska låg grad av självstyre, på gott och ont. Men det finns INGET som tvingar dem att finansiera det myller av verksamheter som sätter dem på pottkanten.