Och val i vården

I GP skriver Cecilia Verdinelli en krönika som ondgör sig över människors rätt att välja vårdgivare.

Dels med ett lite konstigt påstående att man inte kan välja vårdgivare på samma sätt som man väljer mataffär. Ändå vet jag väl när jag blir bra bemött? Jag kan väl se hur långa köer det är? Se hur folk mår efter att ha tagit del av tjänsterna?

Och dels med en överklass-underklass-indignerad betraktelse som missar en rätt väsentlig detalj: I Linnéstaden i GBG (överklass) finns det två offentliga vårdcentraler, och fem privata. I Lärjedalen (underklass) finns det blott en offentlig vårdcentral.

Men, vad hon inte nämner är att det i Lärjedalen finns ett helt närsjukhus. Alltså en vårdcentral på stereoider med möjlighet att fixa de vanligaste åkommorna: frakturer, enkel kirurgi osv.

Detta eftersom Lärjedalen är ett område där det bor en väldigt massa människor. Eftersom vi inte har vård efter betalningsförmåga i det här landet, så innebär detta gigantiska upptagningsområde en väldigt massa intäkter för den vårdgivare som väljer att etablera sig där, även om dessa människor inte alltid har så mycket pengar att röra sig med.

Så varför förvänta sig eller ens önska att ytterligare vårdcentraler etablerade sig, när närsjukhuset ändå tar hand om patienterna? Skälet till att närsjukhuset finns är dessutom att folket i Lärjedalen inte nöjde sig med vården på vårdcentralerna utan sökte sig till sjukhusen. Så Lärjedalen är snarare ett gott exempel på hur människors vårdval påverkat utbudet till det bättre för dem.

Dessutom missar Verdinelli att påtala detta: innan valfrihetsreformen fick folket i Lärjedalen hålla till godo med den vård som gavs där. Nu, i och med valfrihetsreformerna finns det inget som hindrar folk som bor i Lärjedalen att få vård i Linnéstaden. Så hur valfriheten kan innebära en försämring för Lärjedalen, det skulle jag vilja höra Verdinelli förklara.