Avtalsfel

Erik Laakso kommer med det självklara påminnandet om att avtal måste hållas. Det sägs inte rätt ut, men man misstänker att det är ett försök att försvara Byggnadsarbetareförbundets senaste idioti.

Nå, Laakso, att avtal måste hållas betyder faktiskt inte att någon inte får lov att ge mer än vad avtalet kräver. Men det var inte det jag tänkte på. Utan jag vill fråga dig två saker:

Du skriver: "Nästa avtal är det som våra representanter sluter med arbetsgivaren, kollektivavtalet." Men visst är det så att kollektivavtalet inte begränsar sig till att gälla de som representanterna förhandlat för? Visst är det så att kollektivavtalet gör anspråk på att gälla arbetsplatsen som helhet? Gör anspråk på att gälla även de som inte valt representanterna? Gör det omöjligt för arbetsköpare och arbetssäljare att ställa sig utanför?

Hur rimmar det med principen att det är arbetsmarknadens parter som ska göra upp om avtalen, om någon av de parterna har tvingats lämna över mandatet att förhandla till någon organisation?

Att tala om att frivilligt ingångna avtal ska hållas är en självklarhet. Men att ett avtal inte är bindande om det inte har ingåtts frivilligt, det är väl också självklart?

Du skriver också: "Det gamla löftet som fackföreningsrörelsen bygger på lyder: Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin och under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra. Vi lovar varandra detta i den djupaste insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav."

Nå, den något djupare insikten är ju att om inte arbetsgivaren kan uppfylla de kraven, så blir det ju inget jobb alls. Det spelar ingen roll hurpass duktig förhandlare du är, inget fackförbund kan tvinga upp lönerna till nivåer utöver vad som är möjligt för ett företag att bära. Dvs löneutrymmet är ju helt avhängigt vad arbetarnas egen produktivitet på just det aktuella företaget är värd i konsumenternas ögon.

Löftet du refererar till bygger på en kortsiktig och orealistisk analys av vinst och lön: enligt den tanken tas utrymmet för ökad lön ifrån företagets vinstutrymme. Men i verkligheten tas både lön och vinst från företagets intäkter. Och intäkterna varierar med hurpass dugligt företaget är i konsumenternas ögon. Inte med hurpass samkörda arbetarnas lönekrav är.

Så vad är det för mening med att hålla fast vid det löftet, om det ändå inte är facklig solidaritet (i fackförbundens tolkning av begreppet) som skapar goda arbetsvillkor? Om arbetare och ägare på varje enskilt företag har ett gemensamt intresse av att göra det egna företaget framgångsrikt? Om det är företagets välmående som skapar arbetsvillkoren?