måndag 3 augusti 2009

En sjukvårdslösning

Det är intressant att sjukvården i Sverige och USA är dålig på ungefär samma sätt och av ungefär samma orsak. Vårdförsäkringarna i både Sverige och USA täcker upp kostnaden för vårdåtgärder, vilket gör det till en ständig fråga om den ena vårdåtgärden är nödvändig eller inte.

Inkomstbortfallet när man pga en utebliven åtgärd är hemma längre från jobbet täcks upp av en annan försäkring, rehabiliteringsåtgärder utförs av en tredje instans, och om alla andra åtgärder fallerar så blir det en fråga för instans fyra eller fem.

Ingen instans, utom individen då förstås, har ett entydigt intresse av att bli frisk och komma tillbaks till försörjningen så fort som möjligt.

Idag är det alltså landstinget som betalar vården, kommunen som betalar rehab, och staten som betalar kostnaden för inkomstbortfallet. Lägg därtill A-kassan och i förekommande fall arbetsförmedlingen om du behöver nytt jobb eller arbetsträning.

Naturligtvis är ingen av dessa enheter intresserad av att ta hela kostnaen för din skada eller sjukdom. Därför slussas du fram och åter, för att inte belasta var och en av dem alltför mycket.

Fast det intressanta är att det i själva verket är DU som betalar till både kommun, landsting, stat och A-kassa. Inte för att du ska spelas runt som en pingisboll utan för att dessa enheter tvärtom ska samarbeta för att ge dig så god hjälp som möjligt.

Lek nu med tanken att man kunde tvinga alla dessa instanser att bli lika intresserad som du av en sammantaget god hjälp.

Det kan man. Om man till exempel väntar med att ge dem pengar förrän de utfört det man ber om. Och man ser till att det är från samma plånbok som pengarna kommer.

För det är då som det blir uppenbart att operation redan om en vecka kostar mindre än en operation om tre månader, om du slipper vara hemma och dra under den tiden. Pengarna blir en informationssignal om vad du faktiskt behöver, inte vad kirurgerna i början av budgetåret har gissat att du behöver.

Och det samma gäller rehab, behov av konvalescens, behov av särskilda insatser i hemmet och på jobbet osv. Hemligheten är ju att omgivningen och du egentligen har samma intresse: det är bäst och mest lönande för alla om du kommer tillbaks till ett normalt liv så fort som möjligt.

Det som är bäst för individen är bäst även samhällsekonomiskt. Samhället byggs av friska individer.

Problemet är att med dagens system så är den intressegemenskapen utbytt mot en inbyggd strukturell intressekonflikt, där vård av dig inte blir en möjliggörare för vård av en annan, utan blir ett hinder för vård av en annan.

Men genom att ta de ganska dryga pengar du redan idag betalar till många olika offentliga försäkringslösningar, och lägga i en och samma försäkringslösning, och sedan låta välfärdsgivarna kämpa för att på bästa sätt hjälpa dig, så bryts vanvettsstrukturen sönder.

Det är ju inte det att ett sådant system skulle kosta mer. Tänk på vad du redan idag betalar. Tänk vad mycket välfärd man kunde få för de pengarna om de fördelades efter faktiska behov.

Det är ju inte heller det att ett sådant system slår hårdare mot de fattiga eller sjuka. Att fördela pengar så att även fattiga har råd med en sådan försäkring är något annat än själva försäkringslösningen.

3 kommentarer:

  1. Det kan man. Om man till exempel väntar med att ge dem pengar förrän de utfört det man ber om. Och man ser till att det är från samma plånbok som pengarna kommer.

    Har du lust att utveckla hur du rent konkret tänkt dig att detta ska implementeras?

    SvaraRadera
  2. Det viktigaste är att komma bort från utbudsbudgeteringen. Tänk dig att din ICA-handlare i början av året fick matpengarna från hela sitt upptagningsområde och ansvaret att leverera mat under hela året.

    Från den stunden innebär varje mattutag ett hot mot balansen. Handlaren har gissat på brödkonsumtion, smöråtgång osv, men har ingen möjlighet att följa preferenserna hos brukarna.

    Så fungerar sjukvården idag. Man utbudsbudgeterar, vilket resulterar i köer och felprioriteringar.

    Pengar ska ju fungera som en signalmekanism i ett samhälle, en signal som säger: här råder det brist trots hög efterfrågan, fixa!

    I mataffären kan handlaren dynamiskt möta kundernas växlande behov, genom att handlaren hela tiden belönas med pengar när han eller hon lyckas möta dem.

    Så blir sjukvården om pengen följer patienten och inte utbetalas förrän patienten fått vård. På så sätt skapas incitament för att möta patientens behov så snabbt som möjligt.

    För det andra borde inkomstbortfallsförsäkringen och vårdinsats/rehab/etc-försäkringen vara samma försäkring. Det ska kosta att skjuta upp vårdinsatser. På så sätt speglar kostnaden för samma instans den verkliga kostnaden för både samhälle och enskild.

    Tricket är att utforma vården som om den vore helt individuell och privatfinansierad. Att se till att folk inte är för fattiga för att få vård, är ju en FÖRDELNINGSPOLITISK fråga och inte en vårdutförarfråga.

    SvaraRadera
  3. Visst, jag är helt med på problemen med planekonomin i vården. Ditt pedagogiska exempel är mycket snyggt, men du predikar för kören, som de säger på andra sidan Atlanten. Så det principiella i att pengarna ska följa patienten, det ställer jag upp på helt och fullt, och av exakt de skäl du anger.

    Det jag saknar, hos mig själv och andra, är en rent konkret politik för exakt hur detta system ska utformas i praktiken, på ett sådant sätta det inte själv blir -- eller riskerar att förfalla till -- en resursslukande, planekonomisk byråkrati. Poängen med min kommentar var att vi behöver komma vidare från prinicpresonemanget och formulera skarpa förslag.

    För att komma med en analogi själv: vi är övertygade om att vi kan ta oss längre med en bil med motor än med häst och vagn. Men vi har fortfarande inte konstruerat bilen, bara talat om principen för dess funktion.

    SvaraRadera