torsdag 4 december 2014

Halvextremismerna och idélösheten

De mest tongivande i en fråga är ofta människor som vill gå lite längre än alla andra. De är inte sällan halvextremister. Jag vet inte vad som är upphovet till vad, men starkt engagemang, vilja till stora politiska förändringar, och för den delen ett synsätt med lite färre nyanser i, brukar sammanfalla.

Det är inte nödvändigtvis dåligt. Jag tycker att de politiskt engagerade människorna ofta tänkt längre och klarare än de flesta andra, i alla fall i just de frågor som engagerar dem. Å andra sidan tycker jag att de ofta glömmer att väga in andra relevanta synsätt som borde påverka deras slutsatser. Och jag känner väl igen och brottas med just det draget hos mig själv.

Det här får till följd att politiska frågor drivs av folk som i huvudsak inte har den breda massan med sig. När politiken dessutom tas om hand av de politiska partierna blir det ännu värre: de enda politiska lösningar som ryms i debatten är de som fått plats inom mycket smala åsiktskorridorer på partihögkvarteren.

Så dessa fenomen i svensk politisk debatt borde inte förvåna oss: politiker som skildrar små förändringar i nuläget med överdrivet dramatiska ordalag, men som samtidigt är påfallande idélösa när det gäller att teckna sina framtidsvisioner. Antingen saknar de visioner, eller så visar det sig att deras visioner är så extrema i de flesta människors ögon att de faktiskt inte tål dagsljus.

De flesta människor är ju inte partister. Politiker, som ju bara kan komma in i politiken via partierna, blir därför inte representativa.

Så resultatet blir ett politiskt landskap där man antingen bekänner sig rörelser med extrema mål: störta om ägandet av produktionsmedlen, eller upphäva de skattefinansierade skyddsnäten, eller kraftigt begränsa individers rörelsefriheter. Eller så hamnar man i ett torftigt gnetande av mycket små justeringar av procentsatser, fast utan övergripande riktning och mål. I värsta fall blir man partigängare: gnetar med små justeringar, bryr sig inte om riktningar och mål annat än vad partilinjen hävdar för dagen, samtidigt som man för en svulstig retorik som vore det samhällsomstörtning antingen man själv eller motståndaren höll på med.

Jag tror att denna process skapar en djup klyfta mellan politiker och deras väljare. Som vanlig människa utan superstark tro på vare sig socialism, liberalism, eller nationalism befinner man sig nog oftare i en politisk brottningsmatch, en som de partiaktiva och partianslutna (t ex jag) lämnat bakom sig. Så här kan jag tänka mig att önskemålen på samhället ungefär ser ut, hos en stor majoritet av väljarna:

Jag vill kunna välja bort min läkare, förskola, skola, hemtjänst osv om den är dålig. Men jag vill att det närmaste valet ska vara tillräckligt bra. De som gör bra ifrån sig förtjänar våra pengar, men de ska inte kunna profitera på dåligt utfört arbete och de ska inte smita undan skatt.

Så länge det inte går någon nöd på mig och min familj, så tycker jag det är bra att betala skatt och finansiera välfärden gemensamt. Alla kan ju inte bidra lika mycket. Men måste verkligen skatten vara hög? Andra länder har inte sämre välfärd men inte lika hög skatt. Så hög skatt som möjligt kan väl inte vara optimalt?

Jag vill att folk ska bidra med det de kan. Det måste finnas sätt att upptäcka och bestraffa parasiter inom systemen, både rika skattesmitare och bidragsfuskare. Skattepengarna ska inte heller brännas på onödigheter utan användas klokt. Politikerna får inte tro att det är deras pengar. Det är våra!

I princip tycker jag att folk ska vara fria att göra som de vill så länge de inte skadar andra. Men vi kan behöva restriktioner på saker som är lite för kul så att vi inte frestas att förstöra för oss själva. Särskilt måste vi tänka på barn och ungdomar som är lite omdömeslösa.

Jag vill ha möjlighet att med eget arbete försörja mig och min familj: mat, kläder, bostad, andra nödvändigheter, och en liten guldkant då och då.

När jag är sjuk och inte orkar vill jag få stöd och hjälp till självhjälp. Jag vill inte känna mig maktlös och utlämnad till en svårförståelig byråkrati när det händer, men jag förstår att stödet samtidigt måste utformas på ett sätt som jag inte alltid begriper, för att kunna vara effektivt och bra.

Polisen och myndigheterna ska skydda mig och mina ägodelar. Det innebär att jag accepterar vissa inskränkningar i min egen och andras frihet. Men det betyder också att jag vill se ett stort ansvarstagande från myndigheternas sida, och att de granskas och genomlyses så att alla rötägg försvinner. Makt frestar till maktmissbruk.

Det känns bra i magen både att kunna ge bistånd, och att kunna ta emot flyktingar. Men jag vill att biståndet verkligen ska hjälpa, och jag vill inte att vi tar emot fler flyktingar än vad vi klarar av. Hur arbetskraftsinvandringen kan hjälpa oss som land när vi har arbetslöshet förstår jag inte riktigt.

Det som är bra för svenska företag är bra för Sverige som nation och därmed för mig som medborgare. Jag får lätt att hitta jobb, och pensionspengarna och välfärden äventyras inte.

På jobbet ska det kunna vara lite jobbigt ibland, men jobbet måste vara tryggt och säkert.

Det finns en svensk kulturell identitet. Jag kan inte säga hur den ser ut, men jag känner igen den i magen när jag ser den. Eller egentligen: jag känner när den hotas och utmanas, och det gör mig bekymrad och defensiv. Jag tror att mycket av de friheter och det välstånd vi upplever i vårt land är sammanflätad med svensk kulturell identitet, svenskt beteendemönster, och svenska inbördes förväntningar på varandra. Jag motsätter mig inte invandring, men den får inte hota dessa goda svenska saker. Min tolerans är villkorad.

Jag har inte träffat på någon partiaktiv (mig själv inbegripen) som inte protesterar mot minst någon av ovanstående punkter. Resonemangen ovan saknar verkligen flera perspektiv som jag tror att en stor majoritet medborgare inte har tagit med i beräkningen. Och dessutom är resonemangen väldigt normcore. Flera människor som inte delar den breda massans villkor har andra behov och önskningar på politiken.

Men jag tror ändå att resonemangen speglar stora delar av det svenska politiska mittfältet, och det är på det mittfältet som visioner måste beskrivas och perspektiv lyftas fram och samband pekas på. Det är på precis den här delen av spelplanen som jag tror att politiken kan göras relevant. Det måste formuleras en vision precis här.

onsdag 3 december 2014

Extraval

När detta skrivs har Sveriges statsminister Stefan Löfven precis sagt att det blir nyval. Han fick inte parlamentarisk majoritet för den budget som S och MP tagit fram, och då är det nog inte så skoj att regera längre.

Jag tycker att det politiska landskapet har varit deprimerande under de senaste åren.

Alliansen har varit oduglig. Man genomförde visserligen skattesänkningar, vilket var bra. Man gjorde ansatser för att rätta upp skolan, men tyvärr var dessa ansatser genomsyrade av helt ovetenskapliga ordningochreda-argument, istället för förankrade i solid internationell pedagogisk forskning. Också en sorts populism, som folk i ljuset av fallande PISA-resultat och lärarlarm helt enkelt inte gick på. Men man tog inte heller itu med glappen i socialförsäkringarna, försvaret, järnvägarna, arbetslösheten bland unga och utrikes födda m fl problem som det här landet också dras med. Det var som att visionen om vilket Sverige man skulle bygga, och därmed också reformorken, tog slut i mitten av mandatperioden 2010-2014. Man hade inte investerat i politisk innovation under tiden man hade makten. Man hade ingen plan eller sammanhållen berättelse om vad man ville.

Vänstern har varit oduglig. I det senaste valet (2014) verkade S, V, och MP på det mest vänsterpopulistiska vis fokusera på att försöka svartmåla tillståndet i nationen. Något "hade gått sönder" i vårt land, allt var dåligt; och i synnerhet var det dåligt av två skäl: det faktum att folk fått behålla lite lite mer av sina egna pengar efter skatt, och att de hade fått utökade möjligheter att själva välja utövare av välfärdstjänster. Inte så många väljare gick dock på den lätta finten, utan de rödgröna partierna stannade kvar på lika många procent som tidigare. Något ökat mandat för att bedriva vänsterpopulistisk antivalfrihetspolitik verkade de inte få av svenskarna.

De enda som inte har varit odugliga har varit det migrationsfientliga Sverigedemokraterna, men å andra sidan är migrationsfientlighet i sig ett tecken på oförmåga att förstå både mänsklig frihet, mänskliga rättigheter, och basala ekonomiska samband. På det sättet är de ju odugliga i alla fall.

Mymlan skrev något bra och viktigt på Twitter idag: Sverige är inte trasigt. Inte än. Låt ingen lura dig att tro att Sverige har gått sönder. (Uppdatering: här följer hon upp med en ledartext).

Sverige är ett av världens bästa länder att bo i, just nu. Här finns massa utmaningar och fler möjligheter förstås. Och ett antal riktigt smärtsamma skamfläckar. Men på det hela taget har vi det enormt bra. Jag tänker att populistiska utspel, antingen de handlar om välfärdskaoz när folk själva får bestämma, eller om flumskolan, eller om invandringens kostnader; är i grunden fel. Istället önskar jag en diskussion kring frågan om vad som gjort Sverige till ett så fantastiskt land att leva i, och hur vi kan göra det ännu bättre.

Nej, vi tror inte att saker funkar på samma sätt. Ibland (men mer sällan än man tror) har vi dessutom olika värderingar. Men i grunden finns det en rätt stor samling människor som inte känner igen sig i någon av svartmålningarna, och jag tror att den stora massan skulle kunna samlas runt detta: vi har det på det stora hela rätt bra, så låt oss fortsätta att göra mer av det som funkat och mindre av det som inte gör det.

fredag 1 augusti 2014

Hatet och politiken

I Östersundsposten skriver Svend Dahl ursäktande om det politiska hatet, med anledning av Athena Farrokhzads sommarprogram där hon redogjorde för sitt hat gentemot vissa av sina meningsmotståndare.

"För många debattörer var det ett uttalande som gick över gränsen för det anständiga, som om känslan av hat i sig var ett hot" skriver Svend. Och ja, det är ett hot. För nej, politik handlar inte, som Svend påstår, om hur makt ska fördelas. Det handlar om om hur makt ska utövas, i en värld där det inte finns någon fast summa med makt som kan fördelas. Egenmakten kan till exempel, om man beslutar om makt på vissa sätt, öka hos alla utan att någon får mindre. Det är dessutom tveksamt att kvantifiera makt, när värdet av makten helt och hållet handlar om vad man är mäktig att uppnå. Makten är kvalitativ.

Enligt Svend Dahl utgörs politiken av en massa konflikter: män mot kvinnor, arbete mot kapital osv, och i ljuset av det är hatet förståeligt. Men den beskrivningen är i sig en partsinlaga, är en beskrivning som bygger på idén om makt och resurser som något som ska fördelas inom ett nollsummespel, och är en nödvändig tankefigur för att kunna dra de politiska slutsatser som Farrokhzad har gjort. Men om den tankefiguren inte håller? Om den är sakligt sett är fel?

Det är naturligtvis förståeligt, givet hur vi människor fungerar med fallenhet för projiceringar och associativa analyser, om ogillande av en åsikt svänger över till att bli ett ogillande av person. Men bara för att något är naturligt är det inte rätt. Personargument förblir personargument.

Men den starkaste kritiken mot det politiska hatet går ut på att det är så fruktansvärt improduktivt. Politik är att bestämma hur makt ska utövas. Där har vi olika förslag. Förslagen baserar sig på två saker: dels en uppfattning om hur utfallet av maktutövningen kommer att bli, och dels en värdering av hurpass önskvärda olika utfall är jämfört med varandra. Det politiska samtalet måste handla om bägge: både politikens sakskäl och motiv, och frågan är vad hatet (och kärleken) gör med förmågan att bedriva detta samtal.

Även om teorier om klassintressen inte vill erkänna dem, så har vi gemensamma intressen i politiken, åtminstone i den demokratiska delen av spektrat. Vi är överens om att inte slåss om saken utan istället mötas i samtal och ha fredliga processer för att välja riktning. I ett sådant samtal, när man möts med radikalt olika uppfattningar i faktafrågor, behöver samtliga parter kunna tillämpa vanlig enkel vetenskaplig metod för att gemensamt kunna utforska varandras påståenden. På samma sätt, när man gemensamt har klargjort basfakta, kan man redogöra för sina specifika skäl att hysa de ena eller andra värderingarna, och hur de egna konkreta förslagen står i samklang med både fakta och värderingar.

Den processen är inget "slutet rum", det som Svend Dahl säger sig frukta. Det är ett öppet rum, för demokratiska samtal. Känsloargumentation och onödig polarisering som slår över till personstrider, de stör de samtalen däremot, och stänger dörrar. Vilket ju visar sig i historien där vi har exempel på ett antal fruktansvärda konsekvenser av just känsloargumentation och polarisering. Om vi sansar oss kan vi prata om saken. Om vi inte sansar oss kan vi inte det.

söndag 25 maj 2014

Att förändra

Som sagt: du (och jag) ÄR inte si eller så. Vi har lättare för att bete oss på det ena eller andra sättet, särskilt i vissa situationer, men att det finns någon statisk personlighet som sätter ramarna för oss är det svårt att finna bevis för. Däremot verkar vi ha en inbyggd bias för att tro på personligheter. (Och det verkar som om vi behöver en någorlunda konsistent berättelse om vår egen person för att må bra, men det är delvis en annan fråga).

Det betyder att folk kan förändra sina beteenden ganska mycket, mer än många tror, och det är en väldigt bra egenskap hos oss när vi kastas in i nya situationer. De som leder en organisation där många människor samarbetar för att uppnå ett syfte är det helt nödvändigt att kunna verka för förändrade beteenden, annars kommer inte att organisationen att uppnå sina syften tillräckligt bra. Risken är istället att folk mår dåligt där.

När jag hjälper människor i organisationer att stärka varandras förändring blir jag hjälpt av att arbeta utifrån modeller om hur människor beter sig och fattar beslut. Modeller beskriver aldrig verkligheten särskilt exakt, utan är fulla av förenklingar, men om de är tillräckligt beskrivande kan de vara användbara.

En modell jag använder är till exempel en uppräkning av saker som påverkar mitt beteende:

  • Världsbild - hur analyserar jag situationer, med vilka ord, hur tror jag att världen hänger ihop?
  • Attityd - vilka grundläggande förväntningar och angreppssätt har jag?
  • Strategier - vilka konkreta beteenden har jag tillgång till (kunskap om, vana vid, osv)?
  • Omvärldsbeteende - hur upplever jag att världen möter mig precis just nu?

När mitt, eller andras, beteende behöver förändras så kan jag med hjälp av modellen titta på situationen utifrån dessa vinklar, och undersöka om det finns sätt att påverka världsbilden, attityden, strategierna eller omvärldens beteenden.

När jag fått frågan om jag kan hjälpa till i ett förändringsarbete har ofta de som frågar redan försökt. Men deras modell brukar bara innehålla omvärldsbeteende ("Vi ska försöka ändra på de här yttre begränsningarna, men vi kommer att bli tvungna att acceptera det mesta av dem ändå!") parat med gnäll över felaktiga beteenden ("Men sluta bete dig som du gör!"). I bästa fall försöker de åtminstone föreslå ett par nya strategier att pröva ("Bete dig så här istället!").

Men det är alltför sällan som folk kommer på tanken att attityder i högsta grad är situationsbundna och därför möjliga att påverka. Det är också alltför sällan som folk förstår hur mycket våra världsbilder som påverkar våra beteenden. Man fastnar, helt i onödan, för att man inte har tillgång till så många verktyg. Jag hoppas kunna beskriva en del av de verktyg jag använder mig av, verktyg som då bland annat används för att påverka den här modellen.

lördag 24 maj 2014

Nej, du ÄR inte sån!

Vi tror ofta att folks beteende beror på hur de innerst inne är. När vi däremot ser på hur vi själva beter oss i särskilda situationer, så vet vi ju att vårt beteende just där och då berodde på en mängd olika faktorer som fanns i situationen. Och om vi lägger samman dessa två saker och tänker över det hela en smula så inser vi nog att också andras beteende förmodligen i hög grad beror på deras situation där och då.

Den här tendensen att tänka sig att andras beteende minsann beror på hur de är, den kallas ibland för det fundamentala attributionsmisstaget, och den skapar hos oss en statisk syn på vår omgivning och oss själva. Vi upplever att beteenden verkar vara omöjliga att förändra. Att folk är låsta i sina attityder. Att kulturen här helt enkelt är sådan, det sitter i väggarna, det är kört. Och folk här verkar banne mig vara både lata och korkade!

Men det stämmer inte. Vad vi vet är att våra beteenden i givna situationer beror på attityder vi har med oss in i situationerna, OCH på de strategier vi har lärt oss tillämpa i liknande situationer, OCH på de faktorer som är unika för den här situationen och som får oss att improvisera.

Det betyder att det finns en enormt massa möjligheter för den som vill ändra samspel mellan folk, till exempel inuti organisationer, eller mellan sig själv och sin omgivning. Kan vi hjälpa oss själva eller någon annan att litegrann byta attityd så har det skett en ändring. Kan vi få tillgång till, eller ge någon annan tillgång till, en ny strategi så öppnas möjligheter. Kan vi förändra en av de lite besvärliga situationsfaktorerna, så blir förmodligen utfallet ett annat än tidigare.

På grund av vår tendens att se beteenden som funktioner av folks inbyggda karaktärsdrag har vi skapat en hel språkvärld, en hel diskurs, som förutsätter eller antyder oföränderliga eller svårförändrade beteenden. Vi talar om någons personlighet, att den-och-den personen är lugn, kolerisk, glad, osv. Det här sättet att prata och tänka om oss själva gör det svårt för oss att starta förändringar.

Samtidigt mår vi dåligt och behöver förändring. I våra liv och på våra arbetsplatser. Första steget är att inse att saker går att förändra. Folks beteende, även ditt, beror av en kombination av dispositioner, attityder, vanor, inlärda beteenden och strategier. Genom att laborera med pusselbitarna kan vi förändra hela pusslet.

fredag 7 mars 2014

Blunda

Andas. Vad om den som inte alls tycker som du, vore du? Vad skulle krävas för att du skulle tänka som din fiende?

torsdag 6 mars 2014

Den elaka Andra

En av mina sorger i den politiska debatten gäller synen på Den Andra. Den som inte tycker som du. Den som förmodligen har en förvriden världsbild och onda avsikter.

Själva konstruktionen av den elaka politiska motståndaren är en artefakt av tumregelstänkandet. Här spelar till exempel det fundamentala attributionsfelet in.

Attribution betyder tillskrivande av egenskaper, att man till exempel tror om en person att hen är god eller ond. Attributionsmisstaget vi gör är att vi har en bias för att tro att andra människors beteende framförallt beror på deras avsikter och inre moraliska kvaliteter, medan vi vet att våra egna beteenden i varje enskilt fall beror på en massa unika omständigheter som gällde just då. Jag tappade koppen för den var hal av lite grädde från semlan jag åt. Men jag tror att du tappade koppen för att du är oförsiktig. Jag räknade lite fel för jag var trött. Du är däremot korkad. Jag var upprörd och råkade undslippa mig ett förklenande omdöme. Men när du gör det är du bara elak.

Vi ser ju oss själva inifrån, så vi känner ju många av de omständigheter som påverkar vårt beteende. Men omgivningen betraktar vi utifrån, så där ser vi bara handlingen. Vi är programmerade att leta efter avsikter hos andra varelser (elaka avsikter kan ju utgöra ett stort hot), så därför tror vi också att andras handlingar beror på deras avsikter. Det verkar som om de som levt innan oss och som hellre antagit onda avsikter än slumpmässiga skeenden, överlevt länge nog för att bli förföräldrar till oss. Deras misstänksamhet fick vi som arvedel.

Men om vi stillar tumregelstänkandet en smula och tar oss tiden att fundera över det här, aktiverar pannloberna lite, så inser vi att det omöjligen kan vara så att vi är ensamma om att våra beteenden styrs av en massa yttre omständigheter. Det troliga är ju att vi alla styrs av omständigheter och inre kvaliteter i någorlunda lika mån. Om vi skulle behandla varandra utifrån vad som rimligen är sant, så skulle vi inte se på varandra som drivna av avsikter. Vi vet ju att vårt eget beteende inte är helt avsiktligt.

Konstruktionen av Den Andra skapar en känslomässig distans till den som inte tycker som vi. Vi blir bra på att tala illa om dem, att skydda oss från att ta deras ord under övervägande, och vi kan stärka vår egen gemenskap genom att konstruera en gemensam fiende av Den Andra. Men i själva verket är Den Andra oftast väldigt lika oss. Det kan vara så att motståndaren drivs av radikalt annorlunda värderingar än en själv. Men det troliga är att det är ungefär samma allmänmänskliga värderingar om att vi faktiskt önskar varandra ett gott liv. Det troliga är att vi har olika tro på hur världen fungerar, och hur olika politiska beslut skulle påverka dagens situation. Vi har förmodligen inget skäl för vårt ogillande av personen. Däremot ett ogiltigförklarande av Den Andras analys, men det är en annan sak.

Jag tycker att politik är alldeles för viktigt för att överlåtas på tumregeltänkande. Det är viktiga frågor, de kräver att vi försöker göra så gott vi bara kan när det gäller att inte vara oförsiktiga med sanningen. När vi undviker att betrakta våra politiska motståndare som välvilliga sökare så slutar vi identifiera oss med dem. Vi skapar en distans byggd på starka affekter för eller emot en viss politisk analys, och det stör som bekant vår förmåga att analysera sakligt.

Istället kan vi försöka sätta oss in i vad våra politiska motståndare menar, förstå deras känslor och värderingar, och förstå vilka ontologiska påståenden som deras analys och politiska förslag bygger på. Först då kan vi sakligt pröva vad de säger, och vi slipper en massa konstruerade känslomässiga motsättningar som skiljer oss människor från varandra helt i onödan.