måndag 1 februari 2016

Vilken är kontexten?

Det har varit mycket tjafs om kontexter på sistone. När några belyser problem kommer genast dels de som beskyller budbäraren att måla fan på väggen och uppmuntra till populistiskt våld, och dels de som vill utöva populistiskt våld. Alla tre agerar och tolkar utifrån sin egen kontext, och verkar ha svårt att förstå att deras egen tolkning är partikulär och inte allmängiltig.

Ett pluralistiskt samhälle håller sig med parallella referensramar. Det måste till en helt annan sorts tankedisciplin än den som är vanlig idag för att inte pluralismen ska leda till oförmåga att hantera konflikter på ett konstruktivt sätt.

Jag tar islam som exempel, eftersom mötet mellan svenskheten och islam på sistone rört upp så mycket känslor.

I omgångar, kanske starkast 1890-2910 och 1950-1970, sekulariserades Sverige. Rationalismen och bibelkritiken vann insteg i den statliga teologiutbildningen under den förstnämnda perioden, och klassiska kristet motiverade beteenden byttes mot modernare i breda folklager under den andra.

Den religiösa föreställningsvärlden var inte längre norm. Beteenden som påverkar andra skall hädanefter motiveras utifrån rationella skäl, din tillbedjan är ett utflöde av vad du själv tror, och trosinnehållet är precis som alla andra ideer uppe för diskussion.

In i detta landskap kommer olika schatteringar av islam, ofta genom människor för vilka tron inte känts som ett personligt val utan snarare något nära nog medfött identitetsskapande. Någonting som mer liknar etnicitet än tankesystem. Som är invävt i många andra kulturella beteenden som känns hemtama.

Här uppstår en kollision i referensramar mellan synen på religion som tankesystem och religion som etnisk markör. Den som vill ifrågasätta tankesystemen finner sig plötsligt anklagad för att nedvärdera andra människors etnicitet. Enligt den etniska tolkningsnyckeln i andra referensramen är den ju det, oavsett vilken avsikt kritikern hade.

Plötsligt vädrar en tredje position morgonluft: det uppstår en möjlighet att bedriva rasism utan att behöva hemfalla åt rastänkande! Man kan ta idékritiken från den första referensramen, applicera den på den andra referensramen, den om att trosföreställningar är en etnisk markör applicerbar på grupper, och vips har man skapat sig ett modernt rasistiskt tankesystem att använda för att utöva förtryck mot folk.

Vem bär skulden? Den som vill bedriva rationalistisk idékritik? Den som upplever att religion är en etnisk markör? Den som exploaterar motsättningen för att motivera sin rasism (eller - faktiskt - ibland inte verkar orkar hålla alla dessa tankar i huvudet samtidigt utan söker enkla svar)?

Jag kan inte se hur man utan vidare kan anklaga folk för att vara upplärda i något av dessa tankemönster. Däremot kan vi alla ta ansvar för vilka tankemönster vi väljer att stanna kvar i, och hur vi beter oss på vägen.

Klart är att referensramarna behöver mötas i dialog. Var och en behöver redogöra för sitt beteende och vilka de bakomliggande motiven och föreställningarna är.

Sedan behöver vi enas om gemensamma spelregler. Det som försöker uttryckas i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är en bra grund. Individers rätt att undgå våld och hot om våld, att själv äga sin kropp och sin hjärna, att själv bestämma hur man klär sig, vad man äter, vilka man umgås med och på vilka villkor, att tankar är fria att delas (så länge de inte innebär våld och hot om våld), ja till och med tankar på att dessa friheter ska upphävas.

Detta innebär, och det vet jag om, att det förstnämnda synsättet, sekularismens och rationalismens synsätt, ges primat. Och det tror jag är bra, eftersom inom det synsättet får även de andra synsätten plats. Det enda som inte får plats är våldet och tvånget. Men den hållningen som gemensam referensram blir en fredlig pluralism möjlig.

Eller finns det andra vägar till en fredlig pluralism?

(Läs även Hanna Gabdan och Emanuel Karsten.)

fredag 29 januari 2016

Min politiska depression

Min tystnad på den här bloggen handlar mycket om min politiska depression. Så mycket spännande som händer i världen, både bra och dåligt, och ett så dåligt offentligt samtal (mig själv inbegripen) för att hantera det nya.

De samtalsstrukturer vi har idag, med sociala medier så som de är utformade, i ett modernt medielandskap, med en vag kunskapssyn, håller inte som verktyg för att ta oss an våra gemensamma utmaningar!

Känsloargument premieras framför sakargument, vilket gör det svårt att ta fram lösningar som vi på goda grunder kan anta fungerar. Flera samverkande krafter leder till att extrempositionerna och deras tolkningsramar får primat, vilket leder dels till en djup och olöslig konflikt om problemformuleringen, och dels att den stora massan av pragmatiska människor i mitten inte känner igen sig och inte får något utrymme.

De gemensamma tankeverktyg som finns används inte. Men vi behöver använda bra tankeverktyg för att tillsammans kunna tänka nya tankar. Vi har bara spillror av äldre tiders positioner kvar, och de hjälper oss dåligt.

Höger och vänster kan komma att betyda annat än vad det betyder idag. Synen på maktförhållandet mellan arbete och kapital måste ändras när innehållet i både arbete och kapital förändras. Och starkt centraliserade lösningar kommer att i högre grad medföra problem, oavsett vad vi tror om dem. Centralism fungerar för att bevara och låsa fast strukturer. Men förändringen kräver snarare anpassningsbarhet och flexibilitet, vilket brukar kräva decentralisering.

De enda som tydligt formulerar visioner i dagens politiska klimat är de som har visioner om återgång. Till lägre invandring, mindre globalisering, starkare och stabilare aktörer i både offentlig och privat sektor. Men vi behöver visioner som blickar framåt, och som ändå inte är extrema utan på ett bra sätt kan ta tillvara den vanliga människans perspektiv.

För ett år sedan listade jag ett antal sådana antaganden om den vanliga människans perspektiv.

Jag vet inte var ett sådant samtal förs bara...

söndag 1 november 2015

Rasism och rasism

En av våra finaste mänskliga förmågor är den att i en diskussion kunna skapa ett begrepp för det vi diskuterar. Vi uppfinner en term och plötsligt blir även krångliga frågor hanterbara. En av våra sämre förmågor är att vi lätt tror att just vår definition av termen är allmängiltig, och så hamnar vi i onödiga bråk när vi samtalar med dem som använder samma ord men med ett annat innehåll.

En annan fin egenskap är att vi förmår hålla isär orsak och verkan. Vi kan titta på ett utfall och förstå det. Vi kan titta på ett orsakssammanhang och förstå det. Men vi kan tyvärr ibland också förväxla dem.

Många som avviker från germansk västerländskhet i fråga om namn, utseende, och traditioner kan vittna om att de många gånger missgynnats i Sverige. Det är mer än enstaka känsliga individers upplevelser: undersökning efter undersökning visar hur avvikare särbehandlas negativt på arbetsmarknad, bostadsmarknad, i nöjeslivet, och på flera andra arenor. Sett till utfallet har de drabbats av negativ särbehandling på etnisk grund, dvs rasism.

Kruxet är att det finns en annan definition av rasism, nämligen: medveten ideologi som motiverar negativ särbehandling på etnisk grund. En definition som ser till orsaken snarare än till verkan.

För språkanvändare som är genuint intresserade av att förstå varandra är det ganska oproblematiskt med två olika definitioner av samma begrepp. Man frågar varandra vad man avser, och så försöker man finna en gemensam begreppsapparat så att man kan fortsätta samtalet. Skippar man detta (lilla enkla) steg är risken stor att samtalet havererar.

Jag tycker att samtidsdebatten runt rasism har havererat på precis denna punkt. I det ena diket har vi de som baserat på erfarenheterna av ett rasistiskt utfall menar att landet och samtiden är genomsyrad av rasism. I det andra diket ligger de som baserat på vad de vet om människors motiv menar att så inte är fallet.

Man behöver inte vara Einstein för att se hur bägge dikena har rätt. Inte för att rasismen på något kvantmekaniskt sätt är och icke är samtidigt utan för att man har olika ordböcker i dikena. Kunde de tagga ner och prata igenom vad de faktiskt menar med sina begrepp hade det nog blivit mer fruktbart. Istället är det högt tonläge och aktiv ovilja att lyssna som råder.

Det fina med konsekventa och kongruenta resonemang är att de inte kräver vare sig mycket bildning eller intelligens. Allt som krävs är ett lite lugnare tempo så att man inte känner att man redan förstår vad motparten menar, utan vill ta sig tid att både fråga, lyssna på svaret, och empatiskt sätta sig in i den andras situation och tankebanor.

I en situation med brinnande flyktingboenden tycker jag att alla som deltar i det offentliga samtalet om hur föreställningar runt etnicitet påverkar folks möjligheter, alla som pratar om rasism, att alla vi ska ta oss den lilla tiden. Ofta krävs det inte mer än en andhämtning på ett par sekunder för att förstå hur lite man själv förstått, och hur värt det är att ställa frågan: "Hur menar du? Vad menar du med det ordet?"

lördag 17 januari 2015

Allt är riggat för att bli som det blir

En korspost från Smidigt:

Det är ingen slump att det blir som det blir, även om det finns slumpmässiga faktorer i det som påverkar utfallet. Detta är en av de mest centrala punkterna i systemtänkande och statistisk styrning. Och en av de saker som vår intuition har lite svårt att greppa. Om det finns en enda slumpmässig faktor så blir väl hela utfallet helt slumpmässigt?

Njae, nä. Nästan. Tänk så här: du tillverkar tärningar till ett casino. Efter ett par månader kommer casinoägaren tillbaka och klagar. Dina tärningar är inte helt jämna. De har en liten liten bias för att visa 1, 2, och 3 oftare än 4, 5 och 6. Bara en liten skevhet: slår du tärningen en gång kan du inte påstå att skevheten påverkat utfallet speciellt mycket. Men är du casinoägare måste du hantera att dina tärningar slås tiotusentals gånger under en månad. Då avspeglar sig den lilla skevheten på ett tydligt sätt i sannolikheterna för att spelen ska ge ett visst utfall. Det märks på intäkter och utgifter.

Detta gäller alla sammanhang där utfall aggregeras. Även små skevheter påverkar utfallet i det långa loppet. Och när det gäller företeelser på marginalen kan även en liten skillnad i utfall få stora konsekvenser.

I samhället finns det gott om detta. I samhället är vi ju många människor som utför många handlingar varje dag. En liten bias kommer med nödvändighet att ge utfall om den är konsekvent. Om du t ex avviker från vad som är vanligt i samhället (om du t ex är manlig förskollärare, kvinnlig chef, somalisk programmerare), kommer det troligen inte att påverka just dig jättemycket i just ett specifikt fall, t ex en viss tillsättning. I det enskilda fallet kanske kompetens spelade större roll, eller någon annan faktor. Men den lilla lilla tendensen att undervärdera avvikaren kommer att märkas när man aggregerar alla dessa tusentals tillsättningar som görs, och det kommer att märkas i statistiken.

I det enskilda fallet kan det vara en mängd olika faktorer som påverkade utfallet just den gången. Men tar du tusen fall så kommer dessa jämnt utspridda faktorerna att ta ut varandra. Det som märks kommer att vara den genomgående tendensen.

Även i en verksamhet handlar det om flera aggregerade händelser. Det kan vara en stor verksamhet där många händelser äger rum hela tiden, eller en liten verksamhet där händelserna blir många med tiden. Utfallet kommer att spegla systemets egenskaper och incitamentsstrukturer, även om ett stort antal av händelserna påverkas av slumpmässiga faktorer. I det långa loppet vinner strukturerna över slumpen, alltid.

Detta betyder att det utfall du får kan inte antas bero på slumpen. Du får det utfall du har riggat din verksamhet för. Verksamheten är konstruerad för att ge det resultat du har idag. Vill du se ett annat resultat, och det gäller samhället likaväl som organisationer, behöver du förändra regelverken inom desamma. Den jobbiga konsekvensen av detta är att både samhället och organisationen faller på ditt ansvar. Den goda nyheten är att ditt förändrade beteende också kommer att förändra din omgivning.

Sedan är det en annan sak att man inte, av komplexitetsskäl, kan förutse konsekvensen av ett förändrat beteende. Det är en annan fråga som vi får ta upp en annan gång.

torsdag 4 december 2014

Halvextremismerna och idélösheten

De mest tongivande i en fråga är ofta människor som vill gå lite längre än alla andra. De är inte sällan halvextremister. Jag vet inte vad som är upphovet till vad, men starkt engagemang, vilja till stora politiska förändringar, och för den delen ett synsätt med lite färre nyanser i, brukar sammanfalla.

Det är inte nödvändigtvis dåligt. Jag tycker att de politiskt engagerade människorna ofta tänkt längre och klarare än de flesta andra, i alla fall i just de frågor som engagerar dem. Å andra sidan tycker jag att de ofta glömmer att väga in andra relevanta synsätt som borde påverka deras slutsatser. Och jag känner väl igen och brottas med just det draget hos mig själv.

Det här får till följd att politiska frågor drivs av folk som i huvudsak inte har den breda massan med sig. När politiken dessutom tas om hand av de politiska partierna blir det ännu värre: de enda politiska lösningar som ryms i debatten är de som fått plats inom mycket smala åsiktskorridorer på partihögkvarteren.

Så dessa fenomen i svensk politisk debatt borde inte förvåna oss: politiker som skildrar små förändringar i nuläget med överdrivet dramatiska ordalag, men som samtidigt är påfallande idélösa när det gäller att teckna sina framtidsvisioner. Antingen saknar de visioner, eller så visar det sig att deras visioner är så extrema i de flesta människors ögon att de faktiskt inte tål dagsljus.

De flesta människor är ju inte partister. Politiker, som ju bara kan komma in i politiken via partierna, blir därför inte representativa.

Så resultatet blir ett politiskt landskap där man antingen bekänner sig rörelser med extrema mål: störta om ägandet av produktionsmedlen, eller upphäva de skattefinansierade skyddsnäten, eller kraftigt begränsa individers rörelsefriheter. Eller så hamnar man i ett torftigt gnetande av mycket små justeringar av procentsatser, fast utan övergripande riktning och mål. I värsta fall blir man partigängare: gnetar med små justeringar, bryr sig inte om riktningar och mål annat än vad partilinjen hävdar för dagen, samtidigt som man för en svulstig retorik som vore det samhällsomstörtning antingen man själv eller motståndaren höll på med.

Jag tror att denna process skapar en djup klyfta mellan politiker och deras väljare. Som vanlig människa utan superstark tro på vare sig socialism, liberalism, eller nationalism befinner man sig nog oftare i en politisk brottningsmatch, en som de partiaktiva och partianslutna (t ex jag) lämnat bakom sig. Så här kan jag tänka mig att önskemålen på samhället ungefär ser ut, hos en stor majoritet av väljarna:

Jag vill kunna välja bort min läkare, förskola, skola, hemtjänst osv om den är dålig. Men jag vill att det närmaste valet ska vara tillräckligt bra. De som gör bra ifrån sig förtjänar våra pengar, men de ska inte kunna profitera på dåligt utfört arbete och de ska inte smita undan skatt.

Så länge det inte går någon nöd på mig och min familj, så tycker jag det är bra att betala skatt och finansiera välfärden gemensamt. Alla kan ju inte bidra lika mycket. Men måste verkligen skatten vara hög? Andra länder har inte sämre välfärd men inte lika hög skatt. Så hög skatt som möjligt kan väl inte vara optimalt?

Jag vill att folk ska bidra med det de kan. Det måste finnas sätt att upptäcka och bestraffa parasiter inom systemen, både rika skattesmitare och bidragsfuskare. Skattepengarna ska inte heller brännas på onödigheter utan användas klokt. Politikerna får inte tro att det är deras pengar. Det är våra!

I princip tycker jag att folk ska vara fria att göra som de vill så länge de inte skadar andra. Men vi kan behöva restriktioner på saker som är lite för kul så att vi inte frestas att förstöra för oss själva. Särskilt måste vi tänka på barn och ungdomar som är lite omdömeslösa.

Jag vill ha möjlighet att med eget arbete försörja mig och min familj: mat, kläder, bostad, andra nödvändigheter, och en liten guldkant då och då.

När jag är sjuk och inte orkar vill jag få stöd och hjälp till självhjälp. Jag vill inte känna mig maktlös och utlämnad till en svårförståelig byråkrati när det händer, men jag förstår att stödet samtidigt måste utformas på ett sätt som jag inte alltid begriper, för att kunna vara effektivt och bra.

Polisen och myndigheterna ska skydda mig och mina ägodelar. Det innebär att jag accepterar vissa inskränkningar i min egen och andras frihet. Men det betyder också att jag vill se ett stort ansvarstagande från myndigheternas sida, och att de granskas och genomlyses så att alla rötägg försvinner. Makt frestar till maktmissbruk.

Det känns bra i magen både att kunna ge bistånd, och att kunna ta emot flyktingar. Men jag vill att biståndet verkligen ska hjälpa, och jag vill inte att vi tar emot fler flyktingar än vad vi klarar av. Hur arbetskraftsinvandringen kan hjälpa oss som land när vi har arbetslöshet förstår jag inte riktigt.

Det som är bra för svenska företag är bra för Sverige som nation och därmed för mig som medborgare. Jag får lätt att hitta jobb, och pensionspengarna och välfärden äventyras inte.

På jobbet ska det kunna vara lite jobbigt ibland, men jobbet måste vara tryggt och säkert.

Det finns en svensk kulturell identitet. Jag kan inte säga hur den ser ut, men jag känner igen den i magen när jag ser den. Eller egentligen: jag känner när den hotas och utmanas, och det gör mig bekymrad och defensiv. Jag tror att mycket av de friheter och det välstånd vi upplever i vårt land är sammanflätad med svensk kulturell identitet, svenskt beteendemönster, och svenska inbördes förväntningar på varandra. Jag motsätter mig inte invandring, men den får inte hota dessa goda svenska saker. Min tolerans är villkorad.

Jag har inte träffat på någon partiaktiv (mig själv inbegripen) som inte protesterar mot minst någon av ovanstående punkter. Resonemangen ovan saknar verkligen flera perspektiv som jag tror att en stor majoritet medborgare inte har tagit med i beräkningen. Och dessutom är resonemangen väldigt normcore. Flera människor som inte delar den breda massans villkor har andra behov och önskningar på politiken.

Men jag tror ändå att resonemangen speglar stora delar av det svenska politiska mittfältet, och det är på det mittfältet som visioner måste beskrivas och perspektiv lyftas fram och samband pekas på. Det är på precis den här delen av spelplanen som jag tror att politiken kan göras relevant. Det måste formuleras en vision precis här.

onsdag 3 december 2014

Extraval

När detta skrivs har Sveriges statsminister Stefan Löfven precis sagt att det blir nyval. Han fick inte parlamentarisk majoritet för den budget som S och MP tagit fram, och då är det nog inte så skoj att regera längre.

Jag tycker att det politiska landskapet har varit deprimerande under de senaste åren.

Alliansen har varit oduglig. Man genomförde visserligen skattesänkningar, vilket var bra. Man gjorde ansatser för att rätta upp skolan, men tyvärr var dessa ansatser genomsyrade av helt ovetenskapliga ordningochreda-argument, istället för förankrade i solid internationell pedagogisk forskning. Också en sorts populism, som folk i ljuset av fallande PISA-resultat och lärarlarm helt enkelt inte gick på. Men man tog inte heller itu med glappen i socialförsäkringarna, försvaret, järnvägarna, arbetslösheten bland unga och utrikes födda m fl problem som det här landet också dras med. Det var som att visionen om vilket Sverige man skulle bygga, och därmed också reformorken, tog slut i mitten av mandatperioden 2010-2014. Man hade inte investerat i politisk innovation under tiden man hade makten. Man hade ingen plan eller sammanhållen berättelse om vad man ville.

Vänstern har varit oduglig. I det senaste valet (2014) verkade S, V, och MP på det mest vänsterpopulistiska vis fokusera på att försöka svartmåla tillståndet i nationen. Något "hade gått sönder" i vårt land, allt var dåligt; och i synnerhet var det dåligt av två skäl: det faktum att folk fått behålla lite lite mer av sina egna pengar efter skatt, och att de hade fått utökade möjligheter att själva välja utövare av välfärdstjänster. Inte så många väljare gick dock på den lätta finten, utan de rödgröna partierna stannade kvar på lika många procent som tidigare. Något ökat mandat för att bedriva vänsterpopulistisk antivalfrihetspolitik verkade de inte få av svenskarna.

De enda som inte har varit odugliga har varit det migrationsfientliga Sverigedemokraterna, men å andra sidan är migrationsfientlighet i sig ett tecken på oförmåga att förstå både mänsklig frihet, mänskliga rättigheter, och basala ekonomiska samband. På det sättet är de ju odugliga i alla fall.

Mymlan skrev något bra och viktigt på Twitter idag: Sverige är inte trasigt. Inte än. Låt ingen lura dig att tro att Sverige har gått sönder. (Uppdatering: här följer hon upp med en ledartext).

Sverige är ett av världens bästa länder att bo i, just nu. Här finns massa utmaningar och fler möjligheter förstås. Och ett antal riktigt smärtsamma skamfläckar. Men på det hela taget har vi det enormt bra. Jag tänker att populistiska utspel, antingen de handlar om välfärdskaoz när folk själva får bestämma, eller om flumskolan, eller om invandringens kostnader; är i grunden fel. Istället önskar jag en diskussion kring frågan om vad som gjort Sverige till ett så fantastiskt land att leva i, och hur vi kan göra det ännu bättre.

Nej, vi tror inte att saker funkar på samma sätt. Ibland (men mer sällan än man tror) har vi dessutom olika värderingar. Men i grunden finns det en rätt stor samling människor som inte känner igen sig i någon av svartmålningarna, och jag tror att den stora massan skulle kunna samlas runt detta: vi har det på det stora hela rätt bra, så låt oss fortsätta att göra mer av det som funkat och mindre av det som inte gör det.

fredag 1 augusti 2014

Hatet och politiken

I Östersundsposten skriver Svend Dahl ursäktande om det politiska hatet, med anledning av Athena Farrokhzads sommarprogram där hon redogjorde för sitt hat gentemot vissa av sina meningsmotståndare.

"För många debattörer var det ett uttalande som gick över gränsen för det anständiga, som om känslan av hat i sig var ett hot" skriver Svend. Och ja, det är ett hot. För nej, politik handlar inte, som Svend påstår, om hur makt ska fördelas. Det handlar om om hur makt ska utövas, i en värld där det inte finns någon fast summa med makt som kan fördelas. Egenmakten kan till exempel, om man beslutar om makt på vissa sätt, öka hos alla utan att någon får mindre. Det är dessutom tveksamt att kvantifiera makt, när värdet av makten helt och hållet handlar om vad man är mäktig att uppnå. Makten är kvalitativ.

Enligt Svend Dahl utgörs politiken av en massa konflikter: män mot kvinnor, arbete mot kapital osv, och i ljuset av det är hatet förståeligt. Men den beskrivningen är i sig en partsinlaga, är en beskrivning som bygger på idén om makt och resurser som något som ska fördelas inom ett nollsummespel, och är en nödvändig tankefigur för att kunna dra de politiska slutsatser som Farrokhzad har gjort. Men om den tankefiguren inte håller? Om den är sakligt sett är fel?

Det är naturligtvis förståeligt, givet hur vi människor fungerar med fallenhet för projiceringar och associativa analyser, om ogillande av en åsikt svänger över till att bli ett ogillande av person. Men bara för att något är naturligt är det inte rätt. Personargument förblir personargument.

Men den starkaste kritiken mot det politiska hatet går ut på att det är så fruktansvärt improduktivt. Politik är att bestämma hur makt ska utövas. Där har vi olika förslag. Förslagen baserar sig på två saker: dels en uppfattning om hur utfallet av maktutövningen kommer att bli, och dels en värdering av hurpass önskvärda olika utfall är jämfört med varandra. Det politiska samtalet måste handla om bägge: både politikens sakskäl och motiv, och frågan är vad hatet (och kärleken) gör med förmågan att bedriva detta samtal.

Även om teorier om klassintressen inte vill erkänna dem, så har vi gemensamma intressen i politiken, åtminstone i den demokratiska delen av spektrat. Vi är överens om att inte slåss om saken utan istället mötas i samtal och ha fredliga processer för att välja riktning. I ett sådant samtal, när man möts med radikalt olika uppfattningar i faktafrågor, behöver samtliga parter kunna tillämpa vanlig enkel vetenskaplig metod för att gemensamt kunna utforska varandras påståenden. På samma sätt, när man gemensamt har klargjort basfakta, kan man redogöra för sina specifika skäl att hysa de ena eller andra värderingarna, och hur de egna konkreta förslagen står i samklang med både fakta och värderingar.

Den processen är inget "slutet rum", det som Svend Dahl säger sig frukta. Det är ett öppet rum, för demokratiska samtal. Känsloargumentation och onödig polarisering som slår över till personstrider, de stör de samtalen däremot, och stänger dörrar. Vilket ju visar sig i historien där vi har exempel på ett antal fruktansvärda konsekvenser av just känsloargumentation och polarisering. Om vi sansar oss kan vi prata om saken. Om vi inte sansar oss kan vi inte det.