fredagen den 7:e mars 2014

Blunda

Andas. Vad om den som inte alls tycker som du, vore du? Vad skulle krävas för att du skulle tänka som din fiende?

torsdagen den 6:e mars 2014

Den elaka Andra

En av mina sorger i den politiska debatten gäller synen på Den Andra. Den som inte tycker som du. Den som förmodligen har en förvriden världsbild och onda avsikter.

Själva konstruktionen av den elaka politiska motståndaren är en artefakt av tumregelstänkandet. Här spelar till exempel det fundamentala attributionsfelet in.

Attribution betyder tillskrivande av egenskaper, att man till exempel tror om en person att hen är god eller ond. Attributionsmisstaget vi gör är att vi har en bias för att tro att andra människors beteende framförallt beror på deras avsikter och inre moraliska kvaliteter, medan vi vet att våra egna beteenden i varje enskilt fall beror på en massa unika omständigheter som gällde just då. Jag tappade koppen för den var hal av lite grädde från semlan jag åt. Men jag tror att du tappade koppen för att du är oförsiktig. Jag räknade lite fel för jag var trött. Du är däremot korkad. Jag var upprörd och råkade undslippa mig ett förklenande omdöme. Men när du gör det är du bara elak.

Vi ser ju oss själva inifrån, så vi känner ju många av de omständigheter som påverkar vårt beteende. Men omgivningen betraktar vi utifrån, så där ser vi bara handlingen. Vi är programmerade att leta efter avsikter hos andra varelser (elaka avsikter kan ju utgöra ett stort hot), så därför tror vi också att andras handlingar beror på deras avsikter. Det verkar som om de som levt innan oss och som hellre antagit onda avsikter än slumpmässiga skeenden, överlevt länge nog för att bli förföräldrar till oss. Deras misstänksamhet fick vi som arvedel.

Men om vi stillar tumregelstänkandet en smula och tar oss tiden att fundera över det här, aktiverar pannloberna lite, så inser vi att det omöjligen kan vara så att vi är ensamma om att våra beteenden styrs av en massa yttre omständigheter. Det troliga är ju att vi alla styrs av omständigheter och inre kvaliteter i någorlunda lika mån. Om vi skulle behandla varandra utifrån vad som rimligen är sant, så skulle vi inte se på varandra som drivna av avsikter. Vi vet ju att vårt eget beteende inte är helt avsiktligt.

Konstruktionen av Den Andra skapar en känslomässig distans till den som inte tycker som vi. Vi blir bra på att tala illa om dem, att skydda oss från att ta deras ord under övervägande, och vi kan stärka vår egen gemenskap genom att konstruera en gemensam fiende av Den Andra. Men i själva verket är Den Andra oftast väldigt lika oss. Det kan vara så att motståndaren drivs av radikalt annorlunda värderingar än en själv. Men det troliga är att det är ungefär samma allmänmänskliga värderingar om att vi faktiskt önskar varandra ett gott liv. Det troliga är att vi har olika tro på hur världen fungerar, och hur olika politiska beslut skulle påverka dagens situation. Vi har förmodligen inget skäl för vårt ogillande av personen. Däremot ett ogiltigförklarande av Den Andras analys, men det är en annan sak.

Jag tycker att politik är alldeles för viktigt för att överlåtas på tumregeltänkande. Det är viktiga frågor, de kräver att vi försöker göra så gott vi bara kan när det gäller att inte vara oförsiktiga med sanningen. När vi undviker att betrakta våra politiska motståndare som välvilliga sökare så slutar vi identifiera oss med dem. Vi skapar en distans byggd på starka affekter för eller emot en viss politisk analys, och det stör som bekant vår förmåga att analysera sakligt.

Istället kan vi försöka sätta oss in i vad våra politiska motståndare menar, förstå deras känslor och värderingar, och förstå vilka ontologiska påståenden som deras analys och politiska förslag bygger på. Först då kan vi sakligt pröva vad de säger, och vi slipper en massa konstruerade känslomässiga motsättningar som skiljer oss människor från varandra helt i onödan.

onsdagen den 5:e mars 2014

En länk om logikfel

Är fortfarande lite sjuk men har börjat jobba. Därför orkar jag inte blogga idag. Men jag rekommenderar det här: sajten Motarguments genomgång av vanliga resonemangsfel. Jag längtar efter en debatt där debattörer poängterar varandras resonemangsfel, och där folk drar tillbaka sina argument när felen blivit påtalade och man finner att påpekandet stämmer.

Här är Motarguments serie om logikfel.

tisdagen den 4:e mars 2014

Det bedrägliga beslutsfattandet

På skoj (halvt på allvar) använder jag ibland ordet "neuromodernism". Modernismen som rörelse, för dryga hundra år sedan och framåt, kännetecknades av en nyorientering inom många fält, för att förståelsen av vad det innebar att vara människa hade förändrats så mycket tack vare all ny kunskap och alla nya möjligheter. Vetenskaplig metod, tekniska landvinningar, fri handel, demokratiska tendenser osv skapade förutsättningarna för nya ideal. De politiska skiljelinjerna vi fortfarande står och strider om drogs upp där och då, med liberalism versus socialism, och centralism versus självförvaltning. När ägandet och styret genom de nya möjligheterna kan bli en fråga för alla, så uppstår också striderna om det.

Men i ett avseende kunde inte modernismen hjälpa oss. Den nådde fram till insikt om mycket, allt ifrån planeternas och atomernas rörelser till människans rörelse i ett modernt kök, men så långt in i våra psyken kom vi inte. Freud och Jung var visserligen pionjärer när det gällde att spränga gränser för vår uppfattning om vad som rör sig inuti våra huvuden, men de förmådde inte komma så långt innanför dessa gränser. Mycket forskning skulle komma att krävas.

Idag är det annorlunda. I det sena 50-60-talet gjordes en massa viktiga upptäckter på socialpsykologins område, under 70-talet ökade försöken att koppla samman psykets fenomen med de biologiska processerna i hjärnan, och från och med det sena 80-talet tog det fart ordentligt. Vi fick effektivare medicin mot olägenheten som vissa psykiska tillstånd ger, och nya varianter av hjärnröntgen gjorde att vi kunde börja undersöka hjärnan medan den tänkte och kände och upplevde.

Vi vet idag så oerhört mycket mer, och det borde smitta av sig även på politikens område i högre grad än vad det gör idag. När mekanismerna bakom våra val och beteenden avslöjas, så ser vi tydligare många av de skeenden som tidigare förklarats i den politiska debatten på ett väldigt grovhugget och tendentiöst sätt. Vad innebär ett "individuellt val"? Hur reproduceras klass genom stämplingsteorier och självuppfattning? Vad är medfött, vad är inlärt, och hur stor skillnad är det på dessa egentligen? Vad ligger i könet respektive i vår spontana förståelse av andras kön? Hur åstadkommer man inlärning på bästa sätt, hur uppstår utmattningssyndrom i kognitivt belastande miljöer, och vilka yrkeskategorier drabbas värst? Hur bör vi hantera brott och straff i ljuset av allt detta?

Inte minst ger oss den nya kunskapen en tydligare insikt i vårt ständigt pågående självbedrägeri. Politik handlar om att vilja och att försöka besluta. När viljans och beslutandets mekansimer rullas upp får det påverkan på vår syn på politik, på samma sätt som ny kunskap om ekonomiska samspel har lärt oss mer om vilka framsteg som är omöjliga att kommendera fram. Nya etiska frågeställningar om den politiska agitationens roll måste väckas, liksom medvetenheten om hur lätt vi blir förda bakom ljuset.

Det går inte att förutse vad som kommer att hända med våra skiljelinjer när dessa kunskaper sipprar ut och blir vardagsmat. Men en hel del borde hända. Det vore orimligt om inte dessa insikter drev på en massa olika reformer av olika slag. Men jag önskar en högre takt i utsipprandet så att fler personer kan se sina tidigare positioner och verksamheter i ett nytt ljus. Att ny kunskap om hjärnans funktioner påverkar vår syn på oss själva. Det är det skeendet jag kallar för neuromodernism, och jag tror att det kommer att få stor betydelse framöver.

måndagen den 3:e mars 2014

New Public Mismanagement

Jag startade Apelsineld för några år sedan som ett sätt att försöka sortera mina tankar om politik och frihet. Det gick en tid, en tid då jag i jobbet mer och mer kom att ägna mig åt smidiga arbetsmetoder, kvalitetssäkring, självstyre på arbetsplatser och annat sådant som har med lean och agila metoder att göra. För att ha ett forum där jag kunde formulera mig i det fältet så startade jag Smidigt.

En bärande tanke i lean är att försöka optimera värdeflödena genom att människorna som skapar värdena själva förbättrar sina egna arbetsmetoder. Ledningen tar visserligen ut kursen och visar på målen, men det är folket på varje plats i varje nivå som själva kommer underfund med hur man ska arbeta för att nå dem (i harmoni med vad ledningen godkänner förstås). Man experimenterar, och av det följer att inget mätvärde på golvnivå är stabilt nog att följa upp över tid. Endast de stora mätvärdena, de som tar tempen på hela flödet, är värda att mäta på. Förstås, eftersom det är hela flödets förmåga som är intressant.

Det är nu som Apelsineld och Smidigt möts.

I samband med att man släppte in andra utförare av välfärdstjänster än de offentligt ägda så införde man också en styrmodell, New Public Management - NPM, som bland annat byggde på mycket mätningar och värden att styra på. Det finns olika sätt att hantera mätningar på, och många av dem bra, men ett problem för offentlig förvaltning blev att man valde en styrstrategi som liknar det som brukar kallas för "MBO", eller: "Management by objectives".

Man kan säga att MBO, så som det beskrevs 1954 av Peter Drucker, vilar på tre pelare: 1) att det som hela organisationen önskar uppnå kan beskrivas numeriskt, och 2) att detta numeriska mål kan brytas ned i delmål för varje avdelning inom organisationen; och 3) att denna nedbrytning måste ske i samråd mellan den överordnade och den underordnade. Det handlar om en gemensam målsättning i dialog.

När det gäller insikten om de mänskliga aspekterna av organisation och ledning så är Peter Drucker precis samma andas barn som Deming, agilister som Diana Larsen, Esther Derby, och Johanna Rothman, liksom hela lean-filosofin som bygger på att respektera människan.

Just den aspekten, den mellanmänskliga, har tyvärr inte varit så framträdande i NPM, i alla fall inte i de offentliga förvaltningar där jag fått lov att ha lite inblick. Däremot den numeriska styrningen, och i synnerhet då punkt två fast på ett toppstyrt sätt: att den bäst sker genom att man åt bryter ner det stora numeriska målet till numeriska delmål för nivån under (utan att fråga dem), som i sin tur bryter ner dem i andra numeriska mål och så vidare. Till slut, på golvet, så är målen nedbrutna i "pinnar": ju fler sådana här du gör desto bättre är det. Trots att var och en kan se att pinnarna inte på något rimligt sätt uttrycker vad som behöver göras precis nu.

Lean och agila metoder vänder sig emot detta. Redan Drucker möttes av kritik, t ex från Deming, att modellen byggde på en alldeles för naiv bild av vad numeriska mål kan göra. Till exempel skilde inte Drucker så noga på mätvärden som tog tempen på hur organisationen mådde, och styrindikatorer ("ju fler sådana här du gör desto bättre"). Antagandet att uppfyllandet av numeriska delmål automatiskt uppfyller det övergripande numeriska målet är ofta falskt, i varje verksamhet som har lite komplexitet i sig.

"Den centrala frågan är hur det övergripande målet ska uppnås!" sa Deming. "Vilken metod ska ni använda?" Det besvarar inte den numeriska modellen, trots att det är det som är avgörande för beteendet. Istället för nedbrutna numeriska delmål som låser fast en viss arbetsgång förordar lean självstyre i varje nivå där man kontinuerligt experimenterar med sitt eget arbetssätt, för att på bästa sätt försöka bidra till organisationens övergripande nivå.

Den som vill ha mer tankar om smidigare arbetsmetoder kan gärna följa Smidigt. Jag ville bara nämna tankegångarna runt lean versus management by objectives, eftersom det har en tydlig politisk signifikans just nu. NPM, så som det bedrivs i Sverige idag, har lett till en total administrativ kollaps. Särskilt inom de organisationer där toppstyrningen är framträdande: polisen, försvaret, och utbildningsväsendet. I brist på andra verktyg tar man till det enda verktyg man har, mer mätningar, när det är förbättringar man behöver.

Motståndarna till att släppa in andra välfärdsutförare än de offentligt ägda hatar NPM eftersom mätverktyg har setts som en förutsättning för att kunna skilja mellan utförare och finanisär. När NPM orsakar administrativa haverier kan dessa grupper använda haveriet för att argumentera för en återgång till utförarmonopol, trots att monopolen framförallt döljer bristerna snarare än tar bort dem. Detta kan i sin tur leda till panikreaktioner hos dem som gillar att öppna upp för olika utförare, och att man håller fast vid NPM oavsett vilka konsekvenserna blir.

Inget av alternativen är speciellt bra. Det finns betydligt bättre styrmekanismer för verksamheter än nedbrytning till numeriska delmål. Styrmekanismer som varken berövar experterna (poliserna, soldaterna, lärarna) makten över hur arbetet ska bedrivas på lokal nivå, eller berövar ledarnas förmåga att målstyra verksamheten övergripande. Som det är nu försvinner mängder med skattekronor i ett administrativt haveri och det tjänar ingen på. Mitt förslag, i detta tredje #blogg100-inlägg, är att man tar i bruk de bättre styrmedlen.

söndagen den 2:e mars 2014

Det tydligare samtalet

När man sveper med blicken ut över de olika offentliga politiska samtalen som förs, t ex på Twitter, SVT Debatt, Gomorron världen, eller Agenda; så ser man att det inte är fråga om så värst mycket till samtal. Oftast är det två personer med två olika idéer som tjafsar om vad som bör göras. Mediet tror att de har bidragit till mer klarhet på ett objektivt sätt genom att ge bägge "sidor" möjlighet att gapa på varandra en stund, och sedan går vi vidare till nästa programpunkt tack så mycket.

Men det är inte speciellt objektivt, om objektivitet betyder att hjälpa oss som tittar på till att bättre förstå vilka alternativen är och hur vi kan välja däremellan. Det som de skrikiga debattformaten missar är att konfliktlinjerna i varje fråga är ganska många, och av olika slag. När debattredaktörerna vill tydliggöra konfliktlinjer så är det inte att tydliggöra denna mångfald de är ute efter, utan de vill fokusera på en av konfliktytorna och ställa de två mest gapiga och enkelspåriga (="tydliga") debattörerna emot varandra just där.

Det frustrerande är att det finns alldeles utmärkta metoder för att inte falla i de här samtalsfällorna. 2014 är inte första gången i mänsklighetens historia som vi försöker lösa politiska problemställningar med hjälp av ord. Den argumentationsanalytiska verktygdslådan, som det är tänkt att man ska få med sig i skolans svenskaundervisning, innehåller det vi behöver, och verktygen är inte ens svåra att använda.

Man kan börja med att försöka bena ut precis vad var och en påstår. Själva motsättningarna är faktiskt en senare fråga. De kanske inte ens finns! Eller så ser de annorlunda ut än vad vi spontant tänker oss när vi först möter diskussionen.

Omformulering kan hjälpa oss här. Om vi uttrycker det vi står för punktvis, och låter varje punkt börja t ex med orden "Jag hävdar att", och uttrycker oss så att varje punkt kan besvaras med ja eller nej, så får vi en klarare bild både av vad vi och vad partnern i samtalet försöker hävda. Vi kommer också automatiskt att städa bort mycket falsk dikotomi, vilket är bra eftersom det annars riskerar att förstöra resonemanget längre fram i kedjan.

Redan här kan vi se om vi faktiskt har en konflikt: påstår jag något som du vill säga nej till så har vi en intressant motsättning att gräva vidare i. Men för att kunna se om motsättningen kan lösas behöver vi veta vad det är för en sorts motsättning. Vad är det för ett slags påstående den ena säger ja till och den andra säger nej till? Grovt räknat finns det två sorter: de som säger något om läget och orsakssambanden i världen (sk ontologiska påståenden), och de som enbart uttrycker värderingar. Det är viktigt att hålla isär dem eftersom de fungerar på olika sätt.

Väldigt många ståndpunkter är resultatet av en mix av de två. "Vi ska inte ha hit fler invandrare!" t ex. För att nå ner till vad som är utsagor om verkligheten och vad som är värderingar behöver vi undersöka vad ståndpunkten vilar på, genom att fråga "varför". Resultatet blir en lista av ytterligare "jag hävdar att"-satser, där vissa är ontologiska och andra är värderingar. Oviljan att få hit invandrare kan till exempel bygga på föreställningen att det kommer att medföra ett ökat bruk av vissa kulturella praktiker (ett ontologiskt antagande), och föreställningen att vissa av dessa praktiker inte är önskvärda (ett värderande).

Värderingarna kan vi inte ta så mycket längre. Antingen omfattas vi bägge av dem, eller så har vi en sann värdemotsättning. Där kan vi bara vädja till varandra, eller använda beslutsprocesser som kör över den ena eller andra sidans värderingar. På den här nivån finns bara tyckande.

De ontologiska påståendena är intressantare, för de kan ju faktiskt falsifieras. Vi behöver inte ha en värdestrid, om du kan visa mig hur min ståndpunkt vilar på en ontologisk uppfattning (om antingen tillståndet i världen eller ett antagande om ett orsakssamband) som är falsk. Eller rättare: strängt taget är det jag som behöver visa att det jag hävdar är sant, men i en samtalssituation kanske jag inte förstår att bevisbördan vilar på mig, och därför kan du se om du inte kan hjälpa mig till en sannare förståelse.

Men på den här nivån finns inte bara vetandet. Här finns också tron. Det finns en tro emot bättre vetande, och om den ena av kontrahenterna inte justerar sin tro i närvaro av övertygande bevisning finns det inte mycket mer man kan göra än att lämna över domslutet till omgivningen. Men det finns också rationell tro, trosföreställningar runt frågor som är öppna, dvs obesvarade. Vi vet kanske inte hur en viss ekonomisk reform kommer att fungera. Om vi har en sådan motsättning kan vi inte heller göra så mycket annat än att vädja till varandra, och lägga fram de skäl vi själva ser. Det liknar litegrann situationen där vi har värdemotsättningar, men är inte samma sak. Det är skillnad mellan att tycka och att tro.

Det finns ytterligare en klass med frågeställningar vi bör ha lite koll på: frågeställningar som inte bara är öppna, de är dessutom kunskapsteoretiskt omöjliga att besvara. Här finns sådant som Guds existens eller utfallet i komplexa system. Når man dessa frågor behöver man backa lite. Diskussionen kan vara rolig, men man kommer inte att kunna diskutera sig fram till något resultat.

De här tankesätten runt hur man kan bena i motsättningar för att blottlägga konfliktytor och faktiskt lösa så mycket man kan, de är inte nya. Resonemangets tekniker är beskrivet hos grekerna, romarna, det första kalifatet, skolastikerna, reformatorerna, och upplysningsfilosoferna. Troligen är det en allmänmänsklig förmåga kopplat till vår hjärnas konstruktion att förstå samband och skapa begreppsapparater i semantiska nätverk. För att inte stå stilla och trampa i vår utveckling tror jag att vi behöver damma av det här strukturerade sättet att hantera motsättningar i komplexa frågor. Dagens metoder verkar inte leda till någon större förståelse för vilka vägar som är mest rimliga att gå.

Om vi tänker ur ett neuromodernistiskt perspektiv blir dessa, och andra, sakliga resonemangstekniker ännu viktigare. Förmågan att se orsakssamband förstörs rent fysiskt av starka affekter. Om vi inte separerar vetandet från tyckandet riskerar vi att trigga våra starka affekter i det politiska samtalet, vilket då förstör vår förmåga att förstå politiken. Överlag går teknikerna ut på att neutralisera de negativa effekterna som klassisk retorik kan ha på ett politiskt samtal. Den klassiska retoriken talar om logos, etos, och patos. Indelningen i ontologiska motsättningar och värdekonflikter erkänner de två aspekterna logos och etos, men den metodiska framställningen förstör varje talares möjlighet att spela på vårt patos för att förmå oss att tycka och göra saker. Man kan inte hålla ett brandtal om att vissa folkgrupper bör utrotas om man använder den här sakliga argumentationsanalysen.

Nästan alla klassiska tankefel uppstår när en hjärna stressas att ta till tumregelbaserat tänkande. Hjärnans resonerande och impulskontrollerande (men lite långsamma) pannlober hindras från att blanda sig i beslutsprocessen. Vår vurm för starka tydliga ledare uppstår här, vår känsla av lojalitet mot den ena eller andra gruppen börjar spela in (vilket kan få oss att betrakta den ena sidans argument i ett mer positivt ljus än den andra sidan, även när argumenten är lika svaga), och vi glömmer att använda matematik och satslogik. Jag kan inte komma på ett enda krig som startats utan en härskarklass massiva spelande på heuristiska snabba tankemönster hos befolkningen.

Om vi bara kan använda arenor där vi tvingas till hetsiga och kortfattade dispyter för politiska samtal, så ligger vi alltså illa till. Att skaffa sig en förmåga att resonera och fatta överlagda beslut är i en demokrati ett ansvar som vilar på alla. Har vi ambitioner att förbättra tillvaron för oss allihop är det nödvändigt. Vill vi undvika krig är det nödvändigt med förmågan att föra konstruktiva resonemang kring hur våra gemensamma angelägenheter ska skötas. Till det behöver vi rätt sorts verktyg, och verktygen finns redan. Så låt oss använda dem.

fredagen den 28:e februari 2014

Längtan efter det bättre samtalet

Fredrik Wass påminner om att det nu för tredje gången i rad är dags för Blogg 100, en utmaning där man försöker skriva ett inlägg om dagen under hundra dagar i följd. Nu är det 1 mars och jag tänkte att jag skulle försöka hänga på.

Det är även det sk "supervalåret" 2014 då det ska väljas till både riksdag, landsting och kommuner, liksom till EU-parlamentet. Jag vill använda mina hundra inlägg till att bena i min växande frustration med det politiska landskapet: formen för debatterna, bristen på tydliga tankar i positionerna, och på det ytliga positionerandet. Både när jag märker det hos mig och hos andra.

Underrubriken till den här bloggen är "Politik som gör oss fria". Det är inte en programförklaring eller ett ställningstagande för någon viss politisk ansats, utan en målbeskrivning. Jag tror att autonomi är viktigt för oss, för vår uppfattning om ett gott liv, och därför favoriserar jag politik som går i den riktningen. Därför hämtar jag också ofta de politiska lösningar jag främst tror på från den klassiska liberalismen. Men inte enbart och framförallt inte obehandlade.

Jag brukar ibland få höra att jag är en principlös liberal, för att vara liberal. Det stämmer på så sätt att jag inte antar ett antal liberala grundprinciper och låter min uppfattning om god politik styras av vad som följer ur principerna. Men på ett annat sätt stämmer det inte alls. Min oförmåga att vara en god klassisk liberal beror inte på en brist på principer, utan på att jag tror att vi bör ha många principer. Ha fler principer än de klassiskt liberala. Jag tror till exempel att det är principiellt fel med vissa obarmhärtiga utfall, och är beredd att med våld (om så krävs) tvinga folk att avstå från delar av sin egendom för att avhjälpa dessa utfall.

"Det är ju en princip som står i konflikt med äganderätten och frivilligheten!" kan man då få höra. Och det stämmer ju. Men jag tror att bägge principerna är nödvändiga. Att de är i konflikt med varandra gör dem inte ogiltiga. Äganderätt och frivillighet är superviktigt. Att ha tillgång till goda möjligheter för överlevnad även när man inte förtjänat det är superviktigt. Att kränka den ena principen för att kunna hålla fast vid den andra, åt bägge håll, är nödvändigt.

"Principer i konflikt innebär ett godtycke i politiken: man kan inte förutse vad som ska gälla i det enskilda fallet", kan man då få höra, och det stämmer det med. Principer i konflikt innebär ett godtycke, annars vore det ingen konflikt. I slutändan handlar det om att det faktiskt finns en intressekonflikt mellan den som har och den som inte har. Det är den konflikten som kommer till ytan i de principiella motsättningarna. Jag tror inte på tvingande omfördelning som långsiktig lösning, men definitivt som akutåtgärd för att undvika ett obarmhärtigt utfall.

Poliik handlar, liksom ekonomi, om beteenden. Vilket politiskt beteende som för stunden är bäst att ha, det är det som är föremålet för den politiska debatten. Principerna är goda vägvisare om vad som finns i den ena eller andra politiska riktningens förlängning: t ex nattväktarstat eller totalitär socialism om vi tar ytterlighetsexempel på de två principerna jag viftade med ovan. Jag tror att den goda politiken är ett pragmatiskt balanserande mellan reella konflikter, och att det är något vi bör erkänna i det politiska samtalet. Det blir ett ytligt samtal när vi låtsas som om de inte finns.

Bortom förenklingen

Längtan efter stabila principer och en politik som naturligt följer ur dessa, är - tror jag - ett exempel på våra hjärnors förkärlek för heuristik, dvs tumregelbaserat tänkande. Vi vill förenkla komplexa samband, och att vara principfast utan att behöva värdera varje konsekvens i det enskilda fallet för sig, är en sådan förenkling. Den tanken tycker jag man möter hos många hardcore-libertarianer: if kränkning-av-äganderätten then inget-bra-politiskt-förslag.

En annan förenkling är om man håller fast vid en viss analysmodell oavsett om det finns fakta som talar emot:

if vinstintresse then dåligt-utfall

...trots att vi har fullt med verksamheter, även i välfärdssektorn, drivna av vinstintresse, som ger ett fantastiskt bra utfall. Vi har också verksamheter drivna utan vinstintresse där folk behandlas illa trots att till och med avsikten är god. Men tron att avsikten styr utfallet är en annan sådan förenkling våra hjärnor gillar att tro på.

Vi vet idag så oerhört mycket mer än när de politiska skiljelinjerna liberalism-socialism drogs upp. Både Karl Marx och Adam Smith trodde på arbetsvärdesläran. Marx drog konsekvensen av den tron och förutsåg ett ökande armod hos medelklassen; Adam Smith såg istället hur utbytets förmåga att lyfta alla inblandade (t ex både arbetsköpare och arbetssäljare) motsade arbetsvärdesläran men kunde inte förklara det utan var tvungen att yra om osynliga händer i ekonomin.

Vi vet idag hur det går till när bytesvärden skapas: vi kan beskriva hur marginaleffekter fungerar. Att värde skapas genom byten borde inte vara föremål för en poltisk debatt, däremot naturligtvis vad vi ska göra med värdena och under vilka villkor byten är OK. Ändå diskuteras politiska alternativ ännu idag, supervalåret 2014, som om handelns värdeskapande vore något att betvivla. Jag tror det beror på att debatten är kraftigt förenklad. Faktiska samband tillåts inte rucka på debattörernas positioner (och det gäller både debattörer till höger och till vänster).

Ett annat fält där vi vet så oerhört mycket mer idag än tidigare är just insikten om hur vårt tänkande, vår motivation, våra preferenser och våra beteenden fungerar. Neuromodernism har jag kallat det när man lyfter in i samtalet att våra hjärnor faktiskt är bedrägliga väsen, men att vi nu har möjlighet att på ett bättre sätt än tidigare avslöja våra självbedrägerier. Jag vill se mer neuromodernistiska inslag i den politiska debatten, för kunskaperna har stor betydelse för de klassiska politiska skiljelinjerna. Kunskapen om hjärnan kan kasta nytt ljus både över liberalismens käpphäst "individens val", liksom vänsterns klassbegrepp och normkritik. Det finns många saker vi inte behöver diskutera, där vetenskapen har avgjort frågan åt oss, men också många saker som vi skulle behöva börja diskutera givet den nya kunskapen.

Inte minst allt politiskt som har med vår kognition att göra: skolpolitik givet ny kunskap om optimal inlärning, arbetsmiljöfrågor givet kunska om mental stress, vården givet ny kunsap om psykiska sjukdomar och psykisk känslighet etc.

Min position

Jag definierar mig som socialliberal. Inte i enlighet med en viss fixerad socialliberal princip, utan socialliberal som att jag vill bedriva politik i spänningsfältet mellan sociala utfallshänsyn och liberala principer om rätt till självbestämmande för den enskilda människan. Jag är också mån om möjligheterna att forma goda lokalsamhällen (även mitt inne i städerna), bygga goda och värdeskapande nätverk mellan människor (till exempel företag, föreningar och kooperationer), och jag tycker vi ska försöka utforma våra verksamheter så att de är hållbara och uthålliga utan att skava för mycket på våra biologiska ramar.

Förkärleken för den kombinationen (omhändertagande, stark lokalmakt, företagsvänligt, miljövänligt) har jag hittat hos Centerpartiet. Därför är jag centerpartist. Tyvärr har jag även i C hittat exempel på samma ytlighet i resonemangen jag beskrev ovan, och det gör mig ont. Jag tror att ett skäl till att Centerpartiet just nu går kräftgång i opinionen beror på en oförmåga att formulera sin politik i dessa spänningsfält. Vi har dragits med i det politiska spektaklet och tappat greppet om vår egen identitet. Kanske har positionen som Alliansens lilla blindtarm bidragit.

I ett sådant läge, när man inte kan stå upp för vem man är, blir man ett lätt offer för andras vrångbilder. Till exempel Aftonbladets påhitt att vi skulle vara en liten nyliberal sekt, trots att partiprogram, stämmobeslut etc talar emot. Jag hoppas kunna använda de 99 blogginlägg jag har kvar till att beskriva mina tankar runt den politiska debatten även i relation till Centerpartiets åsikter och lyfta fram dessa, utan att för den sakens skull vara partist först och främst. Men jag önskar mer av politik som gör oss fria.