fredag 1 augusti 2014

Hatet och politiken

I Östersundsposten skriver Svend Dahl ursäktande om det politiska hatet, med anledning av Athena Farrokhzads sommarprogram där hon redogjorde för sitt hat gentemot vissa av sina meningsmotståndare.

"För många debattörer var det ett uttalande som gick över gränsen för det anständiga, som om känslan av hat i sig var ett hot" skriver Svend. Och ja, det är ett hot. För nej, politik handlar inte, som Svend påstår, om hur makt ska fördelas. Det handlar om om hur makt ska utövas, i en värld där det inte finns någon fast summa med makt som kan fördelas. Egenmakten kan till exempel, om man beslutar om makt på vissa sätt, öka hos alla utan att någon får mindre. Det är dessutom tveksamt att kvantifiera makt, när värdet av makten helt och hållet handlar om vad man är mäktig att uppnå. Makten är kvalitativ.

Enligt Svend Dahl utgörs politiken av en massa konflikter: män mot kvinnor, arbete mot kapital osv, och i ljuset av det är hatet förståeligt. Men den beskrivningen är i sig en partsinlaga, är en beskrivning som bygger på idén om makt och resurser som något som ska fördelas inom ett nollsummespel, och är en nödvändig tankefigur för att kunna dra de politiska slutsatser som Farrokhzad har gjort. Men om den tankefiguren inte håller? Om den är sakligt sett är fel?

Det är naturligtvis förståeligt, givet hur vi människor fungerar med fallenhet för projiceringar och associativa analyser, om ogillande av en åsikt svänger över till att bli ett ogillande av person. Men bara för att något är naturligt är det inte rätt. Personargument förblir personargument.

Men den starkaste kritiken mot det politiska hatet går ut på att det är så fruktansvärt improduktivt. Politik är att bestämma hur makt ska utövas. Där har vi olika förslag. Förslagen baserar sig på två saker: dels en uppfattning om hur utfallet av maktutövningen kommer att bli, och dels en värdering av hurpass önskvärda olika utfall är jämfört med varandra. Det politiska samtalet måste handla om bägge: både politikens sakskäl och motiv, och frågan är vad hatet (och kärleken) gör med förmågan att bedriva detta samtal.

Även om teorier om klassintressen inte vill erkänna dem, så har vi gemensamma intressen i politiken, åtminstone i den demokratiska delen av spektrat. Vi är överens om att inte slåss om saken utan istället mötas i samtal och ha fredliga processer för att välja riktning. I ett sådant samtal, när man möts med radikalt olika uppfattningar i faktafrågor, behöver samtliga parter kunna tillämpa vanlig enkel vetenskaplig metod för att gemensamt kunna utforska varandras påståenden. På samma sätt, när man gemensamt har klargjort basfakta, kan man redogöra för sina specifika skäl att hysa de ena eller andra värderingarna, och hur de egna konkreta förslagen står i samklang med både fakta och värderingar.

Den processen är inget "slutet rum", det som Svend Dahl säger sig frukta. Det är ett öppet rum, för demokratiska samtal. Känsloargumentation och onödig polarisering som slår över till personstrider, de stör de samtalen däremot, och stänger dörrar. Vilket ju visar sig i historien där vi har exempel på ett antal fruktansvärda konsekvenser av just känsloargumentation och polarisering. Om vi sansar oss kan vi prata om saken. Om vi inte sansar oss kan vi inte det.

söndag 25 maj 2014

Att förändra

Som sagt: du (och jag) ÄR inte si eller så. Vi har lättare för att bete oss på det ena eller andra sättet, särskilt i vissa situationer, men att det finns någon statisk personlighet som sätter ramarna för oss är det svårt att finna bevis för. Däremot verkar vi ha en inbyggd bias för att tro på personligheter. (Och det verkar som om vi behöver en någorlunda konsistent berättelse om vår egen person för att må bra, men det är delvis en annan fråga).

Det betyder att folk kan förändra sina beteenden ganska mycket, mer än många tror, och det är en väldigt bra egenskap hos oss när vi kastas in i nya situationer. De som leder en organisation där många människor samarbetar för att uppnå ett syfte är det helt nödvändigt att kunna verka för förändrade beteenden, annars kommer inte att organisationen att uppnå sina syften tillräckligt bra. Risken är istället att folk mår dåligt där.

När jag hjälper människor i organisationer att stärka varandras förändring blir jag hjälpt av att arbeta utifrån modeller om hur människor beter sig och fattar beslut. Modeller beskriver aldrig verkligheten särskilt exakt, utan är fulla av förenklingar, men om de är tillräckligt beskrivande kan de vara användbara.

En modell jag använder är till exempel en uppräkning av saker som påverkar mitt beteende:

  • Världsbild - hur analyserar jag situationer, med vilka ord, hur tror jag att världen hänger ihop?
  • Attityd - vilka grundläggande förväntningar och angreppssätt har jag?
  • Strategier - vilka konkreta beteenden har jag tillgång till (kunskap om, vana vid, osv)?
  • Omvärldsbeteende - hur upplever jag att världen möter mig precis just nu?

När mitt, eller andras, beteende behöver förändras så kan jag med hjälp av modellen titta på situationen utifrån dessa vinklar, och undersöka om det finns sätt att påverka världsbilden, attityden, strategierna eller omvärldens beteenden.

När jag fått frågan om jag kan hjälpa till i ett förändringsarbete har ofta de som frågar redan försökt. Men deras modell brukar bara innehålla omvärldsbeteende ("Vi ska försöka ändra på de här yttre begränsningarna, men vi kommer att bli tvungna att acceptera det mesta av dem ändå!") parat med gnäll över felaktiga beteenden ("Men sluta bete dig som du gör!"). I bästa fall försöker de åtminstone föreslå ett par nya strategier att pröva ("Bete dig så här istället!").

Men det är alltför sällan som folk kommer på tanken att attityder i högsta grad är situationsbundna och därför möjliga att påverka. Det är också alltför sällan som folk förstår hur mycket våra världsbilder som påverkar våra beteenden. Man fastnar, helt i onödan, för att man inte har tillgång till så många verktyg. Jag hoppas kunna beskriva en del av de verktyg jag använder mig av, verktyg som då bland annat används för att påverka den här modellen.

lördag 24 maj 2014

Nej, du ÄR inte sån!

Vi tror ofta att folks beteende beror på hur de innerst inne är. När vi däremot ser på hur vi själva beter oss i särskilda situationer, så vet vi ju att vårt beteende just där och då berodde på en mängd olika faktorer som fanns i situationen. Och om vi lägger samman dessa två saker och tänker över det hela en smula så inser vi nog att också andras beteende förmodligen i hög grad beror på deras situation där och då.

Den här tendensen att tänka sig att andras beteende minsann beror på hur de är, den kallas ibland för det fundamentala attributionsmisstaget, och den skapar hos oss en statisk syn på vår omgivning och oss själva. Vi upplever att beteenden verkar vara omöjliga att förändra. Att folk är låsta i sina attityder. Att kulturen här helt enkelt är sådan, det sitter i väggarna, det är kört. Och folk här verkar banne mig vara både lata och korkade!

Men det stämmer inte. Vad vi vet är att våra beteenden i givna situationer beror på attityder vi har med oss in i situationerna, OCH på de strategier vi har lärt oss tillämpa i liknande situationer, OCH på de faktorer som är unika för den här situationen och som får oss att improvisera.

Det betyder att det finns en enormt massa möjligheter för den som vill ändra samspel mellan folk, till exempel inuti organisationer, eller mellan sig själv och sin omgivning. Kan vi hjälpa oss själva eller någon annan att litegrann byta attityd så har det skett en ändring. Kan vi få tillgång till, eller ge någon annan tillgång till, en ny strategi så öppnas möjligheter. Kan vi förändra en av de lite besvärliga situationsfaktorerna, så blir förmodligen utfallet ett annat än tidigare.

På grund av vår tendens att se beteenden som funktioner av folks inbyggda karaktärsdrag har vi skapat en hel språkvärld, en hel diskurs, som förutsätter eller antyder oföränderliga eller svårförändrade beteenden. Vi talar om någons personlighet, att den-och-den personen är lugn, kolerisk, glad, osv. Det här sättet att prata och tänka om oss själva gör det svårt för oss att starta förändringar.

Samtidigt mår vi dåligt och behöver förändring. I våra liv och på våra arbetsplatser. Första steget är att inse att saker går att förändra. Folks beteende, även ditt, beror av en kombination av dispositioner, attityder, vanor, inlärda beteenden och strategier. Genom att laborera med pusselbitarna kan vi förändra hela pusslet.

fredag 7 mars 2014

Blunda

Andas. Vad om den som inte alls tycker som du, vore du? Vad skulle krävas för att du skulle tänka som din fiende?

torsdag 6 mars 2014

Den elaka Andra

En av mina sorger i den politiska debatten gäller synen på Den Andra. Den som inte tycker som du. Den som förmodligen har en förvriden världsbild och onda avsikter.

Själva konstruktionen av den elaka politiska motståndaren är en artefakt av tumregelstänkandet. Här spelar till exempel det fundamentala attributionsfelet in.

Attribution betyder tillskrivande av egenskaper, att man till exempel tror om en person att hen är god eller ond. Attributionsmisstaget vi gör är att vi har en bias för att tro att andra människors beteende framförallt beror på deras avsikter och inre moraliska kvaliteter, medan vi vet att våra egna beteenden i varje enskilt fall beror på en massa unika omständigheter som gällde just då. Jag tappade koppen för den var hal av lite grädde från semlan jag åt. Men jag tror att du tappade koppen för att du är oförsiktig. Jag räknade lite fel för jag var trött. Du är däremot korkad. Jag var upprörd och råkade undslippa mig ett förklenande omdöme. Men när du gör det är du bara elak.

Vi ser ju oss själva inifrån, så vi känner ju många av de omständigheter som påverkar vårt beteende. Men omgivningen betraktar vi utifrån, så där ser vi bara handlingen. Vi är programmerade att leta efter avsikter hos andra varelser (elaka avsikter kan ju utgöra ett stort hot), så därför tror vi också att andras handlingar beror på deras avsikter. Det verkar som om de som levt innan oss och som hellre antagit onda avsikter än slumpmässiga skeenden, överlevt länge nog för att bli förföräldrar till oss. Deras misstänksamhet fick vi som arvedel.

Men om vi stillar tumregelstänkandet en smula och tar oss tiden att fundera över det här, aktiverar pannloberna lite, så inser vi att det omöjligen kan vara så att vi är ensamma om att våra beteenden styrs av en massa yttre omständigheter. Det troliga är ju att vi alla styrs av omständigheter och inre kvaliteter i någorlunda lika mån. Om vi skulle behandla varandra utifrån vad som rimligen är sant, så skulle vi inte se på varandra som drivna av avsikter. Vi vet ju att vårt eget beteende inte är helt avsiktligt.

Konstruktionen av Den Andra skapar en känslomässig distans till den som inte tycker som vi. Vi blir bra på att tala illa om dem, att skydda oss från att ta deras ord under övervägande, och vi kan stärka vår egen gemenskap genom att konstruera en gemensam fiende av Den Andra. Men i själva verket är Den Andra oftast väldigt lika oss. Det kan vara så att motståndaren drivs av radikalt annorlunda värderingar än en själv. Men det troliga är att det är ungefär samma allmänmänskliga värderingar om att vi faktiskt önskar varandra ett gott liv. Det troliga är att vi har olika tro på hur världen fungerar, och hur olika politiska beslut skulle påverka dagens situation. Vi har förmodligen inget skäl för vårt ogillande av personen. Däremot ett ogiltigförklarande av Den Andras analys, men det är en annan sak.

Jag tycker att politik är alldeles för viktigt för att överlåtas på tumregeltänkande. Det är viktiga frågor, de kräver att vi försöker göra så gott vi bara kan när det gäller att inte vara oförsiktiga med sanningen. När vi undviker att betrakta våra politiska motståndare som välvilliga sökare så slutar vi identifiera oss med dem. Vi skapar en distans byggd på starka affekter för eller emot en viss politisk analys, och det stör som bekant vår förmåga att analysera sakligt.

Istället kan vi försöka sätta oss in i vad våra politiska motståndare menar, förstå deras känslor och värderingar, och förstå vilka ontologiska påståenden som deras analys och politiska förslag bygger på. Först då kan vi sakligt pröva vad de säger, och vi slipper en massa konstruerade känslomässiga motsättningar som skiljer oss människor från varandra helt i onödan.

onsdag 5 mars 2014

En länk om logikfel

Är fortfarande lite sjuk men har börjat jobba. Därför orkar jag inte blogga idag. Men jag rekommenderar det här: sajten Motarguments genomgång av vanliga resonemangsfel. Jag längtar efter en debatt där debattörer poängterar varandras resonemangsfel, och där folk drar tillbaka sina argument när felen blivit påtalade och man finner att påpekandet stämmer.

Här är Motarguments serie om logikfel.

tisdag 4 mars 2014

Det bedrägliga beslutsfattandet

På skoj (halvt på allvar) använder jag ibland ordet "neuromodernism". Modernismen som rörelse, för dryga hundra år sedan och framåt, kännetecknades av en nyorientering inom många fält, för att förståelsen av vad det innebar att vara människa hade förändrats så mycket tack vare all ny kunskap och alla nya möjligheter. Vetenskaplig metod, tekniska landvinningar, fri handel, demokratiska tendenser osv skapade förutsättningarna för nya ideal. De politiska skiljelinjerna vi fortfarande står och strider om drogs upp där och då, med liberalism versus socialism, och centralism versus självförvaltning. När ägandet och styret genom de nya möjligheterna kan bli en fråga för alla, så uppstår också striderna om det.

Men i ett avseende kunde inte modernismen hjälpa oss. Den nådde fram till insikt om mycket, allt ifrån planeternas och atomernas rörelser till människans rörelse i ett modernt kök, men så långt in i våra psyken kom vi inte. Freud och Jung var visserligen pionjärer när det gällde att spränga gränser för vår uppfattning om vad som rör sig inuti våra huvuden, men de förmådde inte komma så långt innanför dessa gränser. Mycket forskning skulle komma att krävas.

Idag är det annorlunda. I det sena 50-60-talet gjordes en massa viktiga upptäckter på socialpsykologins område, under 70-talet ökade försöken att koppla samman psykets fenomen med de biologiska processerna i hjärnan, och från och med det sena 80-talet tog det fart ordentligt. Vi fick effektivare medicin mot olägenheten som vissa psykiska tillstånd ger, och nya varianter av hjärnröntgen gjorde att vi kunde börja undersöka hjärnan medan den tänkte och kände och upplevde.

Vi vet idag så oerhört mycket mer, och det borde smitta av sig även på politikens område i högre grad än vad det gör idag. När mekanismerna bakom våra val och beteenden avslöjas, så ser vi tydligare många av de skeenden som tidigare förklarats i den politiska debatten på ett väldigt grovhugget och tendentiöst sätt. Vad innebär ett "individuellt val"? Hur reproduceras klass genom stämplingsteorier och självuppfattning? Vad är medfött, vad är inlärt, och hur stor skillnad är det på dessa egentligen? Vad ligger i könet respektive i vår spontana förståelse av andras kön? Hur åstadkommer man inlärning på bästa sätt, hur uppstår utmattningssyndrom i kognitivt belastande miljöer, och vilka yrkeskategorier drabbas värst? Hur bör vi hantera brott och straff i ljuset av allt detta?

Inte minst ger oss den nya kunskapen en tydligare insikt i vårt ständigt pågående självbedrägeri. Politik handlar om att vilja och att försöka besluta. När viljans och beslutandets mekansimer rullas upp får det påverkan på vår syn på politik, på samma sätt som ny kunskap om ekonomiska samspel har lärt oss mer om vilka framsteg som är omöjliga att kommendera fram. Nya etiska frågeställningar om den politiska agitationens roll måste väckas, liksom medvetenheten om hur lätt vi blir förda bakom ljuset.

Det går inte att förutse vad som kommer att hända med våra skiljelinjer när dessa kunskaper sipprar ut och blir vardagsmat. Men en hel del borde hända. Det vore orimligt om inte dessa insikter drev på en massa olika reformer av olika slag. Men jag önskar en högre takt i utsipprandet så att fler personer kan se sina tidigare positioner och verksamheter i ett nytt ljus. Att ny kunskap om hjärnans funktioner påverkar vår syn på oss själva. Det är det skeendet jag kallar för neuromodernism, och jag tror att det kommer att få stor betydelse framöver.