söndag 25 maj 2014

Att förändra

Som sagt: du (och jag) ÄR inte si eller så. Vi har lättare för att bete oss på det ena eller andra sättet, särskilt i vissa situationer, men att det finns någon statisk personlighet som sätter ramarna för oss är det svårt att finna bevis för. Däremot verkar vi ha en inbyggd bias för att tro på personligheter. (Och det verkar som om vi behöver en någorlunda konsistent berättelse om vår egen person för att må bra, men det är delvis en annan fråga).

Det betyder att folk kan förändra sina beteenden ganska mycket, mer än många tror, och det är en väldigt bra egenskap hos oss när vi kastas in i nya situationer. De som leder en organisation där många människor samarbetar för att uppnå ett syfte är det helt nödvändigt att kunna verka för förändrade beteenden, annars kommer inte att organisationen att uppnå sina syften tillräckligt bra. Risken är istället att folk mår dåligt där.

När jag hjälper människor i organisationer att stärka varandras förändring blir jag hjälpt av att arbeta utifrån modeller om hur människor beter sig och fattar beslut. Modeller beskriver aldrig verkligheten särskilt exakt, utan är fulla av förenklingar, men om de är tillräckligt beskrivande kan de vara användbara.

En modell jag använder är till exempel en uppräkning av saker som påverkar mitt beteende:

  • Världsbild - hur analyserar jag situationer, med vilka ord, hur tror jag att världen hänger ihop?
  • Attityd - vilka grundläggande förväntningar och angreppssätt har jag?
  • Strategier - vilka konkreta beteenden har jag tillgång till (kunskap om, vana vid, osv)?
  • Omvärldsbeteende - hur upplever jag att världen möter mig precis just nu?

När mitt, eller andras, beteende behöver förändras så kan jag med hjälp av modellen titta på situationen utifrån dessa vinklar, och undersöka om det finns sätt att påverka världsbilden, attityden, strategierna eller omvärldens beteenden.

När jag fått frågan om jag kan hjälpa till i ett förändringsarbete har ofta de som frågar redan försökt. Men deras modell brukar bara innehålla omvärldsbeteende ("Vi ska försöka ändra på de här yttre begränsningarna, men vi kommer att bli tvungna att acceptera det mesta av dem ändå!") parat med gnäll över felaktiga beteenden ("Men sluta bete dig som du gör!"). I bästa fall försöker de åtminstone föreslå ett par nya strategier att pröva ("Bete dig så här istället!").

Men det är alltför sällan som folk kommer på tanken att attityder i högsta grad är situationsbundna och därför möjliga att påverka. Det är också alltför sällan som folk förstår hur mycket våra världsbilder som påverkar våra beteenden. Man fastnar, helt i onödan, för att man inte har tillgång till så många verktyg. Jag hoppas kunna beskriva en del av de verktyg jag använder mig av, verktyg som då bland annat används för att påverka den här modellen.

lördag 24 maj 2014

Nej, du ÄR inte sån!

Vi tror ofta att folks beteende beror på hur de innerst inne är. När vi däremot ser på hur vi själva beter oss i särskilda situationer, så vet vi ju att vårt beteende just där och då berodde på en mängd olika faktorer som fanns i situationen. Och om vi lägger samman dessa två saker och tänker över det hela en smula så inser vi nog att också andras beteende förmodligen i hög grad beror på deras situation där och då.

Den här tendensen att tänka sig att andras beteende minsann beror på hur de är, den kallas ibland för det fundamentala attributionsmisstaget, och den skapar hos oss en statisk syn på vår omgivning och oss själva. Vi upplever att beteenden verkar vara omöjliga att förändra. Att folk är låsta i sina attityder. Att kulturen här helt enkelt är sådan, det sitter i väggarna, det är kört. Och folk här verkar banne mig vara både lata och korkade!

Men det stämmer inte. Vad vi vet är att våra beteenden i givna situationer beror på attityder vi har med oss in i situationerna, OCH på de strategier vi har lärt oss tillämpa i liknande situationer, OCH på de faktorer som är unika för den här situationen och som får oss att improvisera.

Det betyder att det finns en enormt massa möjligheter för den som vill ändra samspel mellan folk, till exempel inuti organisationer, eller mellan sig själv och sin omgivning. Kan vi hjälpa oss själva eller någon annan att litegrann byta attityd så har det skett en ändring. Kan vi få tillgång till, eller ge någon annan tillgång till, en ny strategi så öppnas möjligheter. Kan vi förändra en av de lite besvärliga situationsfaktorerna, så blir förmodligen utfallet ett annat än tidigare.

På grund av vår tendens att se beteenden som funktioner av folks inbyggda karaktärsdrag har vi skapat en hel språkvärld, en hel diskurs, som förutsätter eller antyder oföränderliga eller svårförändrade beteenden. Vi talar om någons personlighet, att den-och-den personen är lugn, kolerisk, glad, osv. Det här sättet att prata och tänka om oss själva gör det svårt för oss att starta förändringar.

Samtidigt mår vi dåligt och behöver förändring. I våra liv och på våra arbetsplatser. Första steget är att inse att saker går att förändra. Folks beteende, även ditt, beror av en kombination av dispositioner, attityder, vanor, inlärda beteenden och strategier. Genom att laborera med pusselbitarna kan vi förändra hela pusslet.

fredag 7 mars 2014

Blunda

Andas. Vad om den som inte alls tycker som du, vore du? Vad skulle krävas för att du skulle tänka som din fiende?

torsdag 6 mars 2014

Den elaka Andra

En av mina sorger i den politiska debatten gäller synen på Den Andra. Den som inte tycker som du. Den som förmodligen har en förvriden världsbild och onda avsikter.

Själva konstruktionen av den elaka politiska motståndaren är en artefakt av tumregelstänkandet. Här spelar till exempel det fundamentala attributionsfelet in.

Attribution betyder tillskrivande av egenskaper, att man till exempel tror om en person att hen är god eller ond. Attributionsmisstaget vi gör är att vi har en bias för att tro att andra människors beteende framförallt beror på deras avsikter och inre moraliska kvaliteter, medan vi vet att våra egna beteenden i varje enskilt fall beror på en massa unika omständigheter som gällde just då. Jag tappade koppen för den var hal av lite grädde från semlan jag åt. Men jag tror att du tappade koppen för att du är oförsiktig. Jag räknade lite fel för jag var trött. Du är däremot korkad. Jag var upprörd och råkade undslippa mig ett förklenande omdöme. Men när du gör det är du bara elak.

Vi ser ju oss själva inifrån, så vi känner ju många av de omständigheter som påverkar vårt beteende. Men omgivningen betraktar vi utifrån, så där ser vi bara handlingen. Vi är programmerade att leta efter avsikter hos andra varelser (elaka avsikter kan ju utgöra ett stort hot), så därför tror vi också att andras handlingar beror på deras avsikter. Det verkar som om de som levt innan oss och som hellre antagit onda avsikter än slumpmässiga skeenden, överlevt länge nog för att bli förföräldrar till oss. Deras misstänksamhet fick vi som arvedel.

Men om vi stillar tumregelstänkandet en smula och tar oss tiden att fundera över det här, aktiverar pannloberna lite, så inser vi att det omöjligen kan vara så att vi är ensamma om att våra beteenden styrs av en massa yttre omständigheter. Det troliga är ju att vi alla styrs av omständigheter och inre kvaliteter i någorlunda lika mån. Om vi skulle behandla varandra utifrån vad som rimligen är sant, så skulle vi inte se på varandra som drivna av avsikter. Vi vet ju att vårt eget beteende inte är helt avsiktligt.

Konstruktionen av Den Andra skapar en känslomässig distans till den som inte tycker som vi. Vi blir bra på att tala illa om dem, att skydda oss från att ta deras ord under övervägande, och vi kan stärka vår egen gemenskap genom att konstruera en gemensam fiende av Den Andra. Men i själva verket är Den Andra oftast väldigt lika oss. Det kan vara så att motståndaren drivs av radikalt annorlunda värderingar än en själv. Men det troliga är att det är ungefär samma allmänmänskliga värderingar om att vi faktiskt önskar varandra ett gott liv. Det troliga är att vi har olika tro på hur världen fungerar, och hur olika politiska beslut skulle påverka dagens situation. Vi har förmodligen inget skäl för vårt ogillande av personen. Däremot ett ogiltigförklarande av Den Andras analys, men det är en annan sak.

Jag tycker att politik är alldeles för viktigt för att överlåtas på tumregeltänkande. Det är viktiga frågor, de kräver att vi försöker göra så gott vi bara kan när det gäller att inte vara oförsiktiga med sanningen. När vi undviker att betrakta våra politiska motståndare som välvilliga sökare så slutar vi identifiera oss med dem. Vi skapar en distans byggd på starka affekter för eller emot en viss politisk analys, och det stör som bekant vår förmåga att analysera sakligt.

Istället kan vi försöka sätta oss in i vad våra politiska motståndare menar, förstå deras känslor och värderingar, och förstå vilka ontologiska påståenden som deras analys och politiska förslag bygger på. Först då kan vi sakligt pröva vad de säger, och vi slipper en massa konstruerade känslomässiga motsättningar som skiljer oss människor från varandra helt i onödan.

onsdag 5 mars 2014

En länk om logikfel

Är fortfarande lite sjuk men har börjat jobba. Därför orkar jag inte blogga idag. Men jag rekommenderar det här: sajten Motarguments genomgång av vanliga resonemangsfel. Jag längtar efter en debatt där debattörer poängterar varandras resonemangsfel, och där folk drar tillbaka sina argument när felen blivit påtalade och man finner att påpekandet stämmer.

Här är Motarguments serie om logikfel.

tisdag 4 mars 2014

Det bedrägliga beslutsfattandet

På skoj (halvt på allvar) använder jag ibland ordet "neuromodernism". Modernismen som rörelse, för dryga hundra år sedan och framåt, kännetecknades av en nyorientering inom många fält, för att förståelsen av vad det innebar att vara människa hade förändrats så mycket tack vare all ny kunskap och alla nya möjligheter. Vetenskaplig metod, tekniska landvinningar, fri handel, demokratiska tendenser osv skapade förutsättningarna för nya ideal. De politiska skiljelinjerna vi fortfarande står och strider om drogs upp där och då, med liberalism versus socialism, och centralism versus självförvaltning. När ägandet och styret genom de nya möjligheterna kan bli en fråga för alla, så uppstår också striderna om det.

Men i ett avseende kunde inte modernismen hjälpa oss. Den nådde fram till insikt om mycket, allt ifrån planeternas och atomernas rörelser till människans rörelse i ett modernt kök, men så långt in i våra psyken kom vi inte. Freud och Jung var visserligen pionjärer när det gällde att spränga gränser för vår uppfattning om vad som rör sig inuti våra huvuden, men de förmådde inte komma så långt innanför dessa gränser. Mycket forskning skulle komma att krävas.

Idag är det annorlunda. I det sena 50-60-talet gjordes en massa viktiga upptäckter på socialpsykologins område, under 70-talet ökade försöken att koppla samman psykets fenomen med de biologiska processerna i hjärnan, och från och med det sena 80-talet tog det fart ordentligt. Vi fick effektivare medicin mot olägenheten som vissa psykiska tillstånd ger, och nya varianter av hjärnröntgen gjorde att vi kunde börja undersöka hjärnan medan den tänkte och kände och upplevde.

Vi vet idag så oerhört mycket mer, och det borde smitta av sig även på politikens område i högre grad än vad det gör idag. När mekanismerna bakom våra val och beteenden avslöjas, så ser vi tydligare många av de skeenden som tidigare förklarats i den politiska debatten på ett väldigt grovhugget och tendentiöst sätt. Vad innebär ett "individuellt val"? Hur reproduceras klass genom stämplingsteorier och självuppfattning? Vad är medfött, vad är inlärt, och hur stor skillnad är det på dessa egentligen? Vad ligger i könet respektive i vår spontana förståelse av andras kön? Hur åstadkommer man inlärning på bästa sätt, hur uppstår utmattningssyndrom i kognitivt belastande miljöer, och vilka yrkeskategorier drabbas värst? Hur bör vi hantera brott och straff i ljuset av allt detta?

Inte minst ger oss den nya kunskapen en tydligare insikt i vårt ständigt pågående självbedrägeri. Politik handlar om att vilja och att försöka besluta. När viljans och beslutandets mekansimer rullas upp får det påverkan på vår syn på politik, på samma sätt som ny kunskap om ekonomiska samspel har lärt oss mer om vilka framsteg som är omöjliga att kommendera fram. Nya etiska frågeställningar om den politiska agitationens roll måste väckas, liksom medvetenheten om hur lätt vi blir förda bakom ljuset.

Det går inte att förutse vad som kommer att hända med våra skiljelinjer när dessa kunskaper sipprar ut och blir vardagsmat. Men en hel del borde hända. Det vore orimligt om inte dessa insikter drev på en massa olika reformer av olika slag. Men jag önskar en högre takt i utsipprandet så att fler personer kan se sina tidigare positioner och verksamheter i ett nytt ljus. Att ny kunskap om hjärnans funktioner påverkar vår syn på oss själva. Det är det skeendet jag kallar för neuromodernism, och jag tror att det kommer att få stor betydelse framöver.

måndag 3 mars 2014

New Public Mismanagement

Jag startade Apelsineld för några år sedan som ett sätt att försöka sortera mina tankar om politik och frihet. Det gick en tid, en tid då jag i jobbet mer och mer kom att ägna mig åt smidiga arbetsmetoder, kvalitetssäkring, självstyre på arbetsplatser och annat sådant som har med lean och agila metoder att göra. För att ha ett forum där jag kunde formulera mig i det fältet så startade jag Smidigt.

En bärande tanke i lean är att försöka optimera värdeflödena genom att människorna som skapar värdena själva förbättrar sina egna arbetsmetoder. Ledningen tar visserligen ut kursen och visar på målen, men det är folket på varje plats i varje nivå som själva kommer underfund med hur man ska arbeta för att nå dem (i harmoni med vad ledningen godkänner förstås). Man experimenterar, och av det följer att inget mätvärde på golvnivå är stabilt nog att följa upp över tid. Endast de stora mätvärdena, de som tar tempen på hela flödet, är värda att mäta på. Förstås, eftersom det är hela flödets förmåga som är intressant.

Det är nu som Apelsineld och Smidigt möts.

I samband med att man släppte in andra utförare av välfärdstjänster än de offentligt ägda så införde man också en styrmodell, New Public Management - NPM, som bland annat byggde på mycket mätningar och värden att styra på. Det finns olika sätt att hantera mätningar på, och många av dem bra, men ett problem för offentlig förvaltning blev att man valde en styrstrategi som liknar det som brukar kallas för "MBO", eller: "Management by objectives".

Man kan säga att MBO, så som det beskrevs 1954 av Peter Drucker, vilar på tre pelare: 1) att det som hela organisationen önskar uppnå kan beskrivas numeriskt, och 2) att detta numeriska mål kan brytas ned i delmål för varje avdelning inom organisationen; och 3) att denna nedbrytning måste ske i samråd mellan den överordnade och den underordnade. Det handlar om en gemensam målsättning i dialog.

När det gäller insikten om de mänskliga aspekterna av organisation och ledning så är Peter Drucker precis samma andas barn som Deming, agilister som Diana Larsen, Esther Derby, och Johanna Rothman, liksom hela lean-filosofin som bygger på att respektera människan.

Just den aspekten, den mellanmänskliga, har tyvärr inte varit så framträdande i NPM, i alla fall inte i de offentliga förvaltningar där jag fått lov att ha lite inblick. Däremot den numeriska styrningen, och i synnerhet då punkt två fast på ett toppstyrt sätt: att den bäst sker genom att man åt bryter ner det stora numeriska målet till numeriska delmål för nivån under (utan att fråga dem), som i sin tur bryter ner dem i andra numeriska mål och så vidare. Till slut, på golvet, så är målen nedbrutna i "pinnar": ju fler sådana här du gör desto bättre är det. Trots att var och en kan se att pinnarna inte på något rimligt sätt uttrycker vad som behöver göras precis nu.

Lean och agila metoder vänder sig emot detta. Redan Drucker möttes av kritik, t ex från Deming, att modellen byggde på en alldeles för naiv bild av vad numeriska mål kan göra. Till exempel skilde inte Drucker så noga på mätvärden som tog tempen på hur organisationen mådde, och styrindikatorer ("ju fler sådana här du gör desto bättre"). Antagandet att uppfyllandet av numeriska delmål automatiskt uppfyller det övergripande numeriska målet är ofta falskt, i varje verksamhet som har lite komplexitet i sig.

"Den centrala frågan är hur det övergripande målet ska uppnås!" sa Deming. "Vilken metod ska ni använda?" Det besvarar inte den numeriska modellen, trots att det är det som är avgörande för beteendet. Istället för nedbrutna numeriska delmål som låser fast en viss arbetsgång förordar lean självstyre i varje nivå där man kontinuerligt experimenterar med sitt eget arbetssätt, för att på bästa sätt försöka bidra till organisationens övergripande nivå.

Den som vill ha mer tankar om smidigare arbetsmetoder kan gärna följa Smidigt. Jag ville bara nämna tankegångarna runt lean versus management by objectives, eftersom det har en tydlig politisk signifikans just nu. NPM, så som det bedrivs i Sverige idag, har lett till en total administrativ kollaps. Särskilt inom de organisationer där toppstyrningen är framträdande: polisen, försvaret, och utbildningsväsendet. I brist på andra verktyg tar man till det enda verktyg man har, mer mätningar, när det är förbättringar man behöver.

Motståndarna till att släppa in andra välfärdsutförare än de offentligt ägda hatar NPM eftersom mätverktyg har setts som en förutsättning för att kunna skilja mellan utförare och finanisär. När NPM orsakar administrativa haverier kan dessa grupper använda haveriet för att argumentera för en återgång till utförarmonopol, trots att monopolen framförallt döljer bristerna snarare än tar bort dem. Detta kan i sin tur leda till panikreaktioner hos dem som gillar att öppna upp för olika utförare, och att man håller fast vid NPM oavsett vilka konsekvenserna blir.

Inget av alternativen är speciellt bra. Det finns betydligt bättre styrmekanismer för verksamheter än nedbrytning till numeriska delmål. Styrmekanismer som varken berövar experterna (poliserna, soldaterna, lärarna) makten över hur arbetet ska bedrivas på lokal nivå, eller berövar ledarnas förmåga att målstyra verksamheten övergripande. Som det är nu försvinner mängder med skattekronor i ett administrativt haveri och det tjänar ingen på. Mitt förslag, i detta tredje #blogg100-inlägg, är att man tar i bruk de bättre styrmedlen.