Så här blir skolan bättre av valfrihet

Om man vill förstå varför valfrihetsreformen i skolan (rätten att bestämma själv vart dina intjänade skolpengar ska gå) är så viktig så är en artiken i DN högst belysande.

I artikeln ondgör sig en chef över en skola att det är så svårt att planera och organisera utbudet när efterfrågan varierar. Det menar han inte? Ska han ha det lika besvärligt som vi andra som lever av att tillfredställa människors behov?

Att inte på förhand veta hur folk efterfrågar ens tjänster är visserligen svårt, men en bra sak och inget som ska undvikas. Tricket är ju att man minimerar otrogna kunder genom att leverera en hög och jämn kvalitet så att de inte vill byta.

Skolchefen verkar mest ondgöra sig över att den nya finansieringsmodellen inte stämmer överens med hans invanda sätt att planera och organisera produktionen på. Men det är ju precis det som är poängen! Hela hans invanda sätt med utbudsbudgetering och eleverna som ett statiskt intäktsunderlag han kan förlita sig på, har ju genererat en skola där utföraren får intäkten oberoende av kvaliteten på det utförda.

Det invanda systemet gav rektorn makt på elevernas bekostnad.

Men med ett fritt val får rektorn enbart makt över sin verksamhet så länge som verksamheten faller eleverna på läppen. Elevernas möjlighet att rösta med fötterna är det mest effektiva direktdemokratiska verktyget som finns, och kräver inte att eleverna eller föräldrarna tar plats i skolstyrelser eller själva lär sig att driva en skola.

Så vad vi ser, och som rektorn beklagar, är den välbehövliga detroniseringen av myndighetsutövaren, ämbetsmannen vars makt du inte kan rucka på ens i fria val. Ämbetsmannen tvingas bli affärsidkare som vi andra, vilket betyder att makten över den egna verksamheten blir högst beskuren på ett intressant sätt: så länge som vi driver en verksamhet som folk väljer, så är vår makt över verksamheten hög.

Men så snart som affärsidkaren slutar vara bra för människorna, så går människorna någon annanstans och affärsidkaren tvingas tänka om.

Det intressanta är, när man läser artikeln, är att det hela tiden är ett elevtapp som orsakar den gode rektorns planeringssvårigheter. Aldrig har han problem med den starka tillströmningen av nya elever. När jag råkar ut för sådant i arbetslivet börjar jag fundera på vad jag gör för fel. Det ska till en riktigt hårdför ämbetsman för att istället skylla på medborgarna och skälla på systemet som ger medborgarna rätt att välja bort ens myndighetsutövning.

Sedan får man hålla med rektorn att det finns systemfel i dagens skolfinansiering.

Jag tycker inte att den kommunala skolan ska tvingas ta emot elever utan skolpeng bara för att elevernas skola har gått i putten (om det är så, i artikeln verkar det vara så). Den som startar skola borde ha antingen någon sorts ansvarsförsäkring eller fonderade medel som täcker upp när man inte kan utföra sitt uppdrag.

Jag tycker att alla skolor ska ha exakt lika regelverk. Att se till att folk får den utbildning de har rätt till borde vara kommunens sak och inte eventuella kommunala skolors. Kommunen är en myndighet och ett samordnande medborgarstyrt organ för gemensamma angelägenheter. Skolan är en skola. Det är inte samma sak.

Men sammantaget driver varlfriheten i skolan bort den typ av tänkande som denna rektor företräder, och det är en bra sak. Inte ett problem. Vi medborgare tjänar ihop skolpengarna så att våra barn kan gå i skola. Vi medborgare vet vad som är en bra skola. Därför är det mest rätt och rättvist att vi medborgare får lov att bestämma.

Rektorn ska bara fixa god utbildning och se till att bli vald av oss. Om rektorns skola blir bortvald är det rektorn som är problemet, inte vi.