Keynes igen

Läser en artikel från arbetarrörelsens tankesmedja.

Det är en intressant artikel, för den synliggör några tankefel. Ska som hastigast bemöta den.

Artikeln skriver: "Inga statsfinanser i världen håller för en arbetslöshet som går upp emot 12-13 procent av arbetskraften."

För det första: jojomensan. Att 12-13 procent av arbetskraften inte varit i produktivt arbete är ingen sensation. Så har vi haft det innan, inte minst under socialdemokratisk regim.

Arbetskraften var stundtals sysselsatt, men att vara i arbetsmarknadspolitisk åtgärd är inte samma sak som att leverera ett positivt bytesvärde. Om ett arbetstillfälle inte har ett positivt bytesvärde, utan kostar tio kronor att skapa; så är skatteintäkten på fyra kronor inte en vinst på fyra kronor utan en förlust på sex kronor.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, eller förtidspension, är åtgärder som tidigare regeringar har använt för att dölja en hög arbetslöshet. Och det har ju vår ekonomi visserligen lidit av, och personerna har lidit ohyggligt, men ekonomin har hållit.

För vi är nämligen hyfsat produktiva i Sverige. Även en undersköterska med en lön på 17000 kr i månaden "innan skatt", betalar ungefär hälften av sina ihoptjänade pengar (ca 26000 ihoptjänade per månad) i skatt innan hon (oftast en hon) får ut sin lön i reda pengar på kontot att försörja sig själv med.

För det andra: det är inte hur hög arbetslösheten är som är det bekymmersamma, utan hur länge. En arbetslöshet på 7% över flera år är mycket värre än en temporär på 20%.

Arbetslöshetens grundorsak är att konsumenterna har slutat att efterfråga de befintliga produkterna. Därför måste producenterna (arbetare och företagsägare) ställa om sin produktion. Innan man hittat på att göra något som kunderna vill betala för, så har man naturligtvis inget lönearbete. Det är ju kunderna som betalar lönen.

Om nu stora delar av samhället är igång med att ställa om sin produktion, så är det naturligtvis stora delar av producenterna (du och jag) som får ställa om vår produktion. Stora delar av samhället = stora temporära arbetslöshetstal.

Men också: företagsvänlig politik = snabb omställning = nya arbetstillfällen som möter folks nya behov.

Sedan skriver artikeln:

"Men det viktigaste är insatser direkt riktade mot att hålla uppe och bevara produktionskapaciteten i ekonomin."

Här blir tankefelet smärtsamt tydligt. Problemet är ju att produktionskapaciteten för den befintliga produktionen är alldeles för HÖG. Folk vill ju inte köpa så många SAAB-bilar längre! Produktionskapaciteten måste sänkas dramatiskt, och den som bygger bilar för SAAB måste börja göra något annat.

Insatserna som artikeln talar om, de konstgjorda insatserna för att upprätthålla den befintliga produktionen, den produktion som folk inte vill ha; de insatserna måste tas någonstans ifrån. Ingen regering har någon egen välståndsmaskin att ta pengar ifrån. En regering kan bara omfördela.

Och de enda ställena att omfördela ifrån är ställen i ekonomin som redan fungerar. De företag där man gör saker som folk vill ha. Som folk blir rika av att köpa. Så den ingreppspolitik som artikeln efterfrågar är alltså ingrepp när man tar från de som möter folks behov och ger till dem som inte möter folks behov.

Alltså tvärtemot "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov".

Produktionskapacitet har inget egenvärde i sig. Det är stor skillnad på att producera dieseldrivna jacuzzi eller solceller. Stor skillnad på att producera det som folk vill ha och behöver, och att producera sådant som folk inte vill ha.

Artikeln vill ha en återgång till Keynes: "Låt oss därför se på de grundläggande resonemangen bakom Wigforss, och Keynes, teorier om statens roll i ekonomiska kriser."

Men det är ju på precis de här sätten som Keynes tog miste. Han antog att en lågkonjunktur är en generell efterfrågenedgång. Men det är det inte. Det är en efterfrågenedgång på dagens produktion. Det insåg inte Wigforss och Keynes för 75 år sedan, men sedan dess har världen lärt sig.

Återigen: Produktion har inget egenvärde. Bakar jag tusen limpor som ingen vill ha är jag visserligen duktig, men om ingen vill byta med mig. Limporna blir mögel. '

Den enda arbetsmarknadspolitiska åtgärden som fungerar är den som låter tusen blommor blomma, tusen stenar rulla, som skapar ett myller. I det myllret finns de nya jobben.