onsdagen den 30:e september 2009

Klimathistoria in the making

Resultaten i veckan från Steve McIntyres avslöjanden kring hur selektivt statistiskt urval av trädprov ligger bakom IPCC:s koldioxidlarm börjar så smått sprida sig. Här en artikel från The Register.

Och här är en bloggpost som sammanfattar vad som hänt.

Marknadsekonomi 1A

Det här är ganska kul. Tidsam heter en (oerhört bufflig och på många sätt tveksam) distributionskedja för tidskrifter. Kedjan ägs av de största förlagen i Sverige, vill vara de enda som levererar till affärerna, och gör allt för att hindra tidningar från de mindre förlagen från att synas.

De mindre tidskrifterna lackar ur, och skapar en egen distributionskedja. Marknadsekonomi at work: finns det inga alternativ är du fri att skapa dem!

Men läs så Johan Sjölanders postning. I hans värld är den alternativa distributionskedjan i sig själv inte ett exempel på en marknadsekonomi som fungerar, utan ett bevis på marknadsmisslyckande!

Vad väntar han sig? Att en fungerande marknad innebär att det automatiskt uppstår ett distributionsnät som är öppet för alla tidningar? Men vilken sorts tvångsåtgärder skulle man behöva vidta för att åstadkomma en sådan kedja? Vems frihet skulle man behöva kränka?

Det finns alla möjligheter. Men man måste ta i dem själv för att de ska bli av. Alternativet är ju att man tvingar någon annan att ta tag i det, och ett sådant tvång är väl inte juste?

Sänkt skatt det största kulturbidraget

I Aftonbladet gnäller en liten klick medieadel över utsikten att vissa tidningar som sysslar med politisk agitation snarare än kulturbevakning kanske blir av med sitt kulturstöd.

Jag är den förste att hålla med om att det inte går att i praktiken särskilja politik och kulturbevakning, men jag kan inte förstå varför en stat ska ägna sig åt att tvinga sina medborgare att stödja just de i artikeln omhuldade tidningarna (t ex Bang och Expo) på bekostnad av andra tidskrifter!

Johan Ingerö levererar en vass kritik mot elitens argument, en kritik som jag i stora stycken delar (särskilt deras knasiga påstående att debatten utan just dessa bidrag skulle tystna; idag, när tillgången till mediaplattformar för vem som helst att nå ut med aldrig i historien varit större eller billigare!)

Men låt mig upprepa frågan: varför ska just dessa tidningar stödjas, på bekostnad av andra. För det är ju precis det som det handlar om. Expo och Bang existerar på bekostnad av andra.

När det utgår statsbidrag är det inga plussummor. Bidragen måste först tas någonstans ifrån innan de kan delas ut till Bang och Expo. Detta sker via skatt. Skatter som folket bakom den feministiska tidskriften Radikal arbetar ihop och betalar in. Eller människorna i den fria teatergruppen Blodsteatern.

Särskilt som (och detta är ett viktigt argument) vare sig Radikal eller Blodsteatern ens kanske uppstår eftersom tröskeln till lönsamhet är så förpillat hög för var och en som vill skaffa sig en utkomst på sin kulturella gärning.

Skattetrycket (och krånglet och risken) gör det inte bara dyrt eller omöjligt för Radikal och Blodsteatern att anställa, eller ens lyfta ersättningar. Det gör det även dyrt för dem att köpa saker de behöver för sitt arbete.

Och det gör att köpviljan hos deras tänkta publik minskar, eftersom skatterna minskar även publikens marginaler. Publiken måste ju först via skatten stödja de kulturprojekt som politikerna har valt att stödja, innan publiken får lov att stödja de projekt de själva vill stödja.

Lägg sedan till regelkrångel för matservering (jag vågar inte ens tänka på vin) i samband med föreställningar eller releasepartyn för senaste temanumret; och du borde kunna dra en enkel slutsats:

Varje kulturvän värd namnet borde stödja en politik som leder till lägre skatter, som gör det enklare att anställa, och som minskar regelkrånglet!

Att gnälla över uteblivna smulor från makthavarnas bord är vansinne, när du istället borde kräva rätten att äta det bröd du själv bakar!

Fastighetsbubblan som kommer

Johan Norberg skriver (i Metro) om den kommande svenska fastighetsbubblan, och jag tror att han har rätt.

Tänk på saken: oavsett vilken politisk färg eller ekonomisk analys du stödjer, så kan man lugnt säga att finanskrisen beror på en alldeles för hög belåning. Man kan säga att låntagarna inte borde lånat så mycket, och särskilt inte till fel saker, och det är alldeles riktigt. Men då måste man samtidigt fråga sig varför långivarna lånade ut så mycket pengar. Och då måste man fråga sig hur de alls kunde låna ut så mycket pengar. Och svaret är ju därför att riksbanker i sin tur lånade ut till dem, till konstgjort låga räntor (=pris på pengar).

Konstgjort låga priser på pengar skapar en hög belåning och gör medvetenheten om riskerna låga. Särskilt om man kan räkna med att Föräldern Staten kommer att täcka upp för alla dumma och riskabla utlåningar.

Det är de konstgjort låga räntorna som driver upp priset på bostäder! För plötsligt har ju gemene man mer pengar att röra sig med och kan följa med högre och högre upp i budgivningen. Trots arbetslöshet. Trots finanskris. Trots att de borde ha mindre pengar att röra sig med. Stiger alltså priserna. Rysligt konstigt.

Det finns ingenting i den produktiva sektorn av ekonomin som talar för att priserna ska öka. Vår totalproduktivitet (alltså förmågan att producera och sälja med lönsamhet för både producent och konsument) har ju inte ökat.

Alltså är de stigande priserna ett mysterium. Som får sin förklaring i konstgjort låga priser på pengar.

Men konstgjort låga priser på pengar är ett dyrt lån från framtiden. Ett lån som måste betalas tillbaks i form av antingen en kraftigt ökad totalproduktivitet; eller en accelererad inflation. Vi ser det i stor skala i USA, och det kan smälla till även här.

Naturligtvis ska arbetarna äga A-kassan!

Erik Laakso skriver mycket bra om hur viktigt det är att arbetarna inte lägger sin solidaritet i statens händer.

I korthet: Laakso ser fem skyddsvallar som arbetarna behöver gentemot "marknadskrafterna" (en analys jag inte helt delar men ändå): Fullgod A-kassa, aktiv arbetsmarknadspolitik, LAS, rikstäckande kollektivavtal, samt full sysselsättning.

Han pekar på hur A-kassan från början (1885) helt enkelt var ett exempel på självorganisering: arbetare satte undan en del av lönen för att kunna stötta varandra om någon av dem blev arbetslös. Enkelt och genialt. Men:


1935, under Per Albin Hanssons första regering, tar staten över den huvudsakliga finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen medan administrationen fortfarande låg hos fackförbunden som startat kassorna. 1935 togs alltså det första steget mot den situation som idag försvagar fackföreningsrörelsen och därmed hela arbetarrörelsen och det gjordes i god tro av en socialdemokratisk regering.


När A-kassan istället blir en statlig angelägenhet, så börjar moraset. Staten driver in pengarna från arbetarna, och pytsar sedan ut dem i kassorna. Problemet är bara att A-kassorna på så sätt blir ett sätt att antingen reglerara statens finanser (S), eller ett sätt att sänka reservationslönerna i sysselsättningspolitiken (Alliansen).

Bäggedera suger kraftigt. Eftersom det är en inkomstförsäkring kan alla människor finansiera den själv. Den med hög lön betalar ju naturligtvis en högre premie än den med låg lön.

A-kassan borde vara något som vi arbetare ägde själva, och något som staten vare sig snodde pengar från eller lade sig i.

UPPDATERING: Jag vill bjuda på ännu ett bra citat:


Genom att äga arbetslöshetsförsäkringen själv i fackföreningen kan man själv sätta villkoren för den och den blir inte på något sätt beroende av färgen på regeringen eller viljan att skruva i försäkringen för att lösa statliga underskott. När arbetslöshetsförsäkringen är stark och helt ägd och finansierad av fackens medlemmar ökar anslutningsgraden och kartellen kan växa sig starkare varmed möjligheten till bra kollektivavtal med arbetsgivarna blir ännu bättre. Exempelvis så borde anställningsskyddet inkluderas i avtalen och kopplas bort från lagen, inte för att lagen är dålig i sig utan för att avtal är starkare än lag. Slutligen borde vi i fackföreningarna själva ta ansvar för vidareutbildningar, d.v.s arbetsmarknadspolitik, och för omställningsförsäkringarna. Dessa kan också med fördel förhandlas fram mellan parterna då det på flera nivåer också ligger i arbetsgivarnas intresse att ha välutbildade och trygga anställda.


UPPDATERING: I ett tidigare inlägg visar jag med räkneexempel hur A-kassan fungerar idag, och hur en medlemsfinansierad A-kassa skulle se ut.

tisdagen den 29:e september 2009

Bloggtips: Hur 1900-talet blev historiens varmaste sekel

Om man har en politisk agenda samtidigt som man forskar, så drabbas man lätt av en sorts psykologisk "selektionsbias". Man väljer, medvetet eller omedvetet, ut data som bekräftar de teser som kan motivera den egna politiken, och avfärdar resten.

Detta ägnar sig alla människor åt, mer eller mindre, för det ligger i vår psykologiska konstitution och är i grunden en bra egenskap. Men eftersom alla människor, även forskare, dessutom har en politisk agenda; så är det lätt att inse hur forskning i sig självt inte är tvärsäkert.

Tvärsäkert blir det först efter "peer-review", alltså att de egna resultaten blivit granskade och ifrågasatta. Det kräver bland annat att de källor man använder sig av är tillgängliga även för ens kritiker.

Nu har hockeyklubban råkat i blåsväder igen. "Hockeyklubban" är alltså den temperaturgraf som vill göra gällande att jordens temperatur stigit kraftigt från en hyfsat jämn nivå, runt 1850, till historiskt höga värden. 1900-talet beskrivs i rapporter från IPCC som det varmaste seklet på 1300 år.

Detta påstående har kritiserats gång på gång, eftersom det strider emot vad vi tidigare vetat om temperaturen: nämligen att mitten på 1800-talet var historiskt väldigt kallt (ingen permafrost, men ovanligt kallt med missväxt och svält i Norden som följd). Den temperaturökning vi sett under 1900-talet blir då inget annat än en naturlig variation, och dessutom till det bättre.

Michael E. Mann, som lanserade den ursprungliga hockeyklubban använde sig bland annat av årsringar från sparade trädskivor för att se hur temperaturen skiftat under de senaste tusen åren. Men andra forskare såg tveksamheter i Manns urval och metoderna för uträkning av årsmedelvärdena.

Nu har Steve McIntyre visat hur fler studier, som oberoende av varandra påståtts komma till samma resultat som Mann, i själva verket använt samma urval. Baserat på endast 30-35 stycken träd. Och genomförts av ungefär samma personer, fast i olika konstellationer.

Med lite sundare urval av data blir resultaten annorlunda.

UPPDATERING: Min förklaring är lite vag. Texten i själva länkarna är betydligt bättre. Och här är en bättre förklarande artikel.

Bloggtips: Rothbard om frihet kontra statskramande

Bloggtips: Rothbard om frihet kontra statskramande.

Bloggtips: Louisep om hur barnporranklagelser används för att tysta

Louisep skriver om hur myter om barnpornografi används för att stänga av folks kritiska tänkande och för att stigmatisera företeelser och personer man inte gillar.

Marknadsliberala samhällen...

Har tänkt på en sak i samband med att liberalerna FPD i Tyskland gjorde ett bra val; och att det tyska samhället nu sägs bli mer "marknadsliberalt":

Samhällen kan inte vara marknadsliberala. Inte på det sättet att marknadsliberalism är ett system man inför på samhällelig nivå. Det finns inga tvång i ett marknadsliberalt samhälle att den enskilde ska undvika kooperativ eller statligt ägda företag.

Det är människorna i samhället som är mer eller mindre "marknadsliberala".

Människor som inte vill ha vinstdrivna välfärdsleverantörer kan välja att inte anlita dem.

Människor som vill att välfärdsleverantörer ska återinvestera vinsten i verksamheten kan starta sådana verksamheter.

Människor som vill att arbetare ska äga företaget de jobbar på kan starta företag och dela ut andelarna till de anställda.

I ett fritt samhälle. Ett fritt samhälle blir alltså bara "marknadsliberalt" om det är det som folk faktiskt vill ha.

Sjuka kassan

Hörde på ekot hur handläggningskatastrofen på Försäkringskassan gör att folk tvingas söka socialbidrag. Inte för att de inte har rätt till ersättning från Försäkringskassan, utan för att kassan har en administrativ härdsmälta. Som IT-arbetare kan jag ju ana vad haveriet beror på, Försäkringskassans vimsighet när det gäller att upphandla och implementera ett nytt administrativt system har varit en följetong i Computer Sweden i flera år.

Nå, det är ju nu inga problem. Det är ju bara att byta Försäkringskassa och gå till konkurrenten, eller hur?

måndagen den 28:e september 2009

And the winner is: The Netherlands!

Det här är hela idén mellan institutionell konkurrens: att man gör på olika sätt på olika ställen och sedan jämför. Så att alla som vill kan imitiera vinnaren.

Den årliga jämförelsen mellan EU-ländernas sjukvård har nyligen publicerats. Sverige visar sig ha stora brister vad gäller tillgängligheten, men utmärkt vård för de som får den. Såpass bra att vi toppar listan för vårdresultat.

Bra kvalitet men dåligt utbud är precis vad man kan vänta sig av en finansieringsmodell som bygger på utbudsbugetering: en gång om året gissar politikerna vad som behövs, och under året kan inte resurserna styras om så att de följer patienternas verkliga behov.

Att vi lägger mycket pengar på vården avhjälper inte problemen: tillgänglighet är för ett rikt land inte en fråga om resurser, utan en fråga om smart organisation. Stelbent planekonomi har aldrig varit en smart organisationsform. Rapportörerna ställer frågan "Hur kan det komma sig att Albanien har en sjukvård helt utan väntetider när Sverige inte kan det?", och svaret på frågan är förstås att Albanien inte längre ägnar sig åt planekonomisk samhällsorganisation.

Jämförelsens stora vinnare, med stor marginal, är Nederländerna. Hög tillgänglighet, stor patientnöjdhet, gott utfall och moderata kostnader. Hur?

Helt igenom privata vårdförsäkringar, fast med riktade bidrag för de som av olika skäl hade fått en oskäligt hög premie annars. Privata vårdgivare med patienternas bästa för ögonen. Fritt vårdval, med recensioner av vårdgivarna. Makt åt patienterna:


As the Netherlands are expanding their lead among the best performing countries, the Index indicates that the Dutch might have found a successful approach. It combines competition for funding and provision within a regulated framework. There are information tools to support active choice among consumers. The Netherlands have started working on patient empowerment early, which now clearly pays off in many areas.


Jag är så förpillat trött på alla anklagelser om att vi som förespråkar privat vård bara vill gynna vårdkapitalisterna på skattebetalarnas bekostnad, eller att vi bara vill ha vård åt de rika.

Det är ju för patienternas skull jag vill ha privata försäkringar och privat vård! Särskilt de resurssvaga patienterna!

Eftersom vårdkapitalisterna bara kan tjäna pengar när de levererar god vård till ett anständigt pris, så är det precis det vi får när vi imiterar holländarna. Eftersom försäkringsbolagen bara tjänar pengar när de ger god trygghet till ett vettigt pris, så det precis det vi får när vi imiterar holländarna.

Och sjukförsäkringen i Nederländerna är för det första obligatorisk, för det andra är försäkringsbolagen förbjudna att diskriminera, och för det tredje så gör bidragen att även högriskpatienter är åtråvärda som kunder.

I Sverige är privat vård och försäkring förbehållen de med pengar (som alltså betalar två gånger för samma tjänst: en gång till landstinget och en gång till försäkringsbolaget). Men de som inte har råd är hänvisade till det offentliga monopolet, utan möjlighet att välja bort. Så mycket var den "solidariteten" värd...

Individuella rättigheter som universellt värde

I samband med att jag läst Andreas Johansson Heinös avhandling "Hur mycket mångkultur tål demokratin?", har jag också läst in mig en del på hans källor. Särskilt de som behandlar västerländsk demokrati, frihetsdefinitioner och individuella rättigheter. En hel del av källorna är märkbart (och märkligt) kritiska till just detta, och det har fått mig att vilja blogga lite.

Kritiker som Mekonnen Tesfahuney, avfärdar att dessa tre skulle ha universell giltighet. Demokratin, negativa friheter och hävdandet av individuella rättigheter ses snarare som ideologier bland andra ideologier, och mer än så: hävdandet av dem kan till och med vara exempel på ett ideologiskt förtryck från västvärldens sida. Att väst vill dominera med sina uppfattningar gentemot andra uppfattningar om individen kontra styret som finns i världen, t ex teokrati eller klanvälde eller proletariatets diktatur eller fascismens korporationer.

Men jag hävdar att demokratin och därtill hörande frihetsideologi tvärtom har en universell giltighet och viktig särart som beror av egenskaper hos ideologin självt, inte i att de råkar hävdas av europeer eller amerikaner. Men för att upptäcka denna särart måste man först undersöka en aspekt av kritiken:

Man måste nämligen hålla med Mekonnen Tesfahuney och andra att alla dessa demokratiska uppfattningar naturligtvis är partikulära säruppfattningar. Man måste ju välja att tro eller tycka att individer har yttrandefrihet för att vilja försvara den när den blir hotad. Man måste inte tycka att demokrati är bra. Man kan anse att familjens heder eller ägarförhållanden går före individers känslor när det kommer till sex och samlevnad.

Men då frågar jag: Hur vet vi det? Hur vet vi att det är en åsikt blott är en bland många? Jo, genom att vi undersöker vilka åsikter i dessa frågor som faktiskt finns. Och för att kunna undersöka det måste det ju redan finnas en frihet att tänka och formulera alternativen. Tesfahuney kritiserar idén att de demokratiska idealen och praktikerna skulle vara förpolitiska. Men här ser vi ju ett exempel på att opinionsfriheten faktiskt är ett exempel på en förpolitisk frihet, en frihet som man måste använda för att ens kunna formulera dess motsats.

Och samma resonemang kan föras för att visa att varje sk "negativ rättighet" är förpolitisk: med ett minimum av de grundläggande behoven uppfyllda måste individen både kunna tänka och tala och skapa och flytta sig, innan en diskussion om styrelseskick och individuella rättigheter ens kan ta sin början.

Alla alternativa förslag till individuella rättigheter som förs fram innebär ju att alla de tänkbara alternativen, individens möjligheter, aktivt inskränks på det ena eller andra sättet: att de underordnas andra människors agendor. Vi behöver ju faktiskt aktivt hindra våra döttrar från att gifta sig med vem de vill, vi behöver kontinuerligt lägga produktionsmedel under oss så fort de uppkommer, aktivt hindra konkurrens, aktivt styra ingripa i människors motstånd mot Guds vilja sådan vi uppfattar den; om vi vill införa eller upprätthålla en klanhederskultur, proletariatets diktatur, fascismens korporationer eller teokratin.

Men de negativa friheterna kräver inget systematiskt undertryckande av andra för att upprätthållas. De kräver bara att man låter bli att agera.

Så på så sätt faller anklagelserna att de "västerländska" demokratiska idealen skulle vara en etnocentrisk (nämligen "vit") ideologi, med syfte att upprätthålla en eurocentrisk kultur på andra människors bekostnad.

Det finns argument emot demokratin, och det finns argument för. Att friheten är förpolitisk betyder inte att den är överlägsen andra ideologier. Men man kan inte relativisera den genom att påstå att den står sida vid sida med alla andra ideal.

lördagen den 26:e september 2009

Ett bloggsvar om förmögenhetsskattens skadlighet

På sin blogg undrar Ola Möller (S) varför det är så "skadligt" för de förmögna att betala förmögenhetsskatt. Får de fysiska eller psykiska men av det? undrar han.

Jag försöker svara i en kommentar att det ju inte är de förmögna som skadas av skatten, utan samhället. I synnerhet de mest utsatta grupperna, de som har det största behovet av en välfylld gemensam kassa. Så här skriver jag:

Det handlar för det första inte om pengar man tjänar varje år. Att tjäna två miljoner miljon på ett år och sedan betala 1,5% på 500 000 (den del som överstiger 1,5 miljoner) är sannerligen inte så farligt.

Utan det handlar om värden du redan har (och redan skattat för). Om du har två miljoner på banken så måste du varje år betala 7500 kr. Inte så farligt kan man tycka, men i och med att pengarna redan är ihoparbetade och skattade för, så upplevs det inte som speciellt rättvist.

Men eftersom du sällan har pengarna i kontanter, utan oftast bundet i ditt eget bostadshus, så börjar det bli brutalt för vanligt folk. För en folkpensionär vars hus blivit upptaxerat eftersom grannfastigheterna varit populära, kan 7500 om året vara brutalt. Särskilt på ett hus som redan är betalt, med hederligt och beskattat arbete.

Du äger tegelstenar, men det duger inte att ta 1,5% av husets fasad och betala med. Skattemyndigheten kräver enkronor av dig.

Ännu värre blir det för företagsägare (och det är nu förmögenhetsskatten blir samhällsfarlig). För du det du äger är andelar i fungerande produktionsmedel. Värdet av detta uppskattas till den mängd enkronor du skulle fått om du sålt av alltihop, och det är på den "förmögenheten" skatten ska betalas.

Så om företaget beräknas vara taxeringsvärt 10 miljoner måste du betala nästan 130 tusen kronor UTÖVER kapitalskatten på utdelningen bara för att få ha bolaget kvar, oavsett om du har kontanterna redo eller inte.

Sådant sänker viljan att starta och driva företag, och sådant sänker viljan att ha riskvilligt kapital i landet.

Och det är samhällsfarligt, eftersom varje företag som visar vinst är en stor tillgång för hela samhället. För det första genom att erbjuda produkter som folk blir rika av att köpa, för det andra genom att företaget är konsumenter av andras produktion, för det tredje genom att anställa folk som därmed försörjer sig själva + betalar skatt + konsumerar, för det fjärde genom att generera ägarvinster där staten får nästan en hel tredjedel till gemensamma nyttigheter, för det femte genom att göra ägarna rika så att dessa blir villiga att satsa kapital i ännu fler vinstdrivande projekt. Osv, osv.

Så sammantaget är förmögenhetsskatten skadlig, inte för de förmögna, utan för alla människor som är beroende av att företag i landet genererar värden. T ex alla utsatta grupper. Det är de som främst drabbas av förmögenhetsskatten.

Bloggtips: AJH om Jimmie Åkessons leende

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö påpekar den naturliga effekten av Aftonbladets korkade beslut att ge SD ett oförtjänt martyrium genom att vägra publicera deras annonser.

Istället för att ställas till svars för sin politik kunde SD:s Jimmie Åkesson i SVT:s Debatt axla manteln av den förfördelade stackaren och martyren, medan Aftonbladets Jan Helin fick ta hela (den välförtjänta) skiten.

Det är det som händer när du försöker dig på att demonisera dina meningsmotståndare: folk ser att de inte är några demoner. Istället måste du svara på varför du håller på att demonisera.

SD har en högst legitim politik. Den kan man gilla eller ogilla, men man kommer inte undan genom att påstå att deras politiska frågeställningar inte är legitima. En sådan hållning kommer bara att driva väljarna i händerna på SD.

Debattera istället för att demonisera! Visa varför SD:s politik leder till ett sämre samhälle, och håll fram din egen samhällsvision istället!

Myndig medborgare väljer

Att det står si och så till med svenska skolelevers resultat vet vi. Även att det med tiden blivit lite sämre.

För vissa finns det bara en entydig lösning: FÖRSTATLIGA! När mamma staten återfår huvudmannaskapet, då försvinner friskolorna, utbildningen blir billigare, bättre och mer jämlik. Och - får man förmoda - elevernas kunskaper och färdigheter blir bättre.

Eller inte.

Enligt de verktyg vi har för internationella jämförelser (TIMSS och PISA) så ligger Sveriges prestationer genomgående under länder där skolan präglas av valfrihet, som t ex Nederländerna där fritt skolval är det normala och inte bara vanligt för en ekonomiskt eller kulturellt stark elit.

Tvärs emot den gode Silfverstrands tro, alltså.

Eller "Sveriges" prestationer förresten... Det var ett rysligt ordval av mig.

Utbildningens syfte är ju inte att stärka nationen. Det är inte statens eller nationens egenintresse som ska styra skolan. Utbildningens syfte är att hjälpa varje enskild elev att bli stark nog att kunna förverkliga sina egna livsprojekt.

Utbildning är i första hand en individuell nyttighet. Att vi finansierar utbildningen åt våra barn genom att vi solidariskt lägger skolavgifterna i en gemensam pott, beror ju på att vi vill att barn från hem som inte har råd med avgifterna inte ska hindras från att uppnå sin egen individuella potential.

Vi finansierar inte utbildningen gemensamt för att vi betraktar barnen som verktyg för att förverkliga våra kollektiva drömmar.

Det är därför som enhetlig ideologiproduktion inom skolans väggar är en styggelse. Det är därför statligt utbilningsmonopol är så djupt orättfärdigt, när staten tar ifrån oss våra egna pengar som vi vill betala till en skola vi själva har valt, och istället ger dem till den skola som staten utser åt oss.

Det är därför som statskramande skolargumentation är så förtryckande, även när den kläds i fina ord om solidaritet. Att solidariskt betala varandras utbildning och garantera allas rätt att välja skola, det är soldiaritet! Att tvinga alla till samma ställe är det inte.

Ytterst handlar det om skillnaden mellan att vara undersåte: att tvingas betala en överhet för att låta den överheten besluta om sådant man i själva verket klarar att besluta alldeles själv, tack så mycket; eller att vara medborgare i ett samhälle där man tar ansvar för sig själv och för varandra, och inte släpper ifrån sig mer makt än vad som krävs för att alla ska ha det bra.

HAX skriver mycket bra om den skillnaden, i "Konsten att kuva ett folk".




UPPDATERING Även Major Björklund är inne på ett förstatligande av skolan. Detta folkpartistiska oskick att vilja ordna in folket och lyfta beslut till statlig nivå! Även om FP faktiskt i de flesta frågor värnar individen, så är det ett många gånger paternalistiskt värnande. Som t ex att man vill förbjuda familjer att självmant fördela föräldraförsäkringsdagarna inom sig. Som t ex att man snurrat till det med litterär kanon och språkkrav och jag vet inte allt. Ge er!

fredagen den 25:e september 2009

Bloggtips: HAX varnar för FRA-tricks

Den vakne HAX varnar för att motionstekniskt fintande i riksdagen kan göra så att internetkablaget ändå kopplas in till FRA den 1 december.

Läs. Sprid.

Varför gulla med industrikapitalister?

Och jag undrar vad det är för fel på svensk socialdemokrati som vill sitta och gulla med industrikapitalister?

Jagmenar: kom igen, Mona! Kapitalisterna har bara sitt existensberättigande så länge de av egen kraft och egen maskin kan erbjuda oss schyssta jobb och schyssta produkter till schysst lön och pris.

Om de inte kan de så ska de gå under! Så att resurserna kan användas till att tillverka sådant folket faktiskt vill ha!

Den som måste springa till mamma staten och be om understöd i form av märkliga lån har liksom inte i näringslivet att göra. Antingen räddar man företag, på arbetarnas bekostnad; eller så räddar man arbetare genom att låta kassa bolag dö.

Min farfar socialdemokraten (född 1909, död 1994) slipper lyckligtvis se detta...

Ljug inte för barn!

Förr i världen ljög man ihop berättelser om skogsrån och bäckahästar för att skrämma barnen från att rusa till skogs eller gå för nära älven.

Skrämselpropagandan är nu helt onödig. Vi är många föräldrar som har förklarat att man kan dö av köld i skogen utan skogsrå eller drunkning i älven utan bäckahäst, och vet ni vad? Våra barn har närt dessa högst rationella rädslor, utan att behöva blanda in myter.

Pinsamt blir det när klimat-"information" för barn i nådens år 2009 baseras på ett hopkok av ljug och mytologi.

Man drar fram extrema väderhändelser, men antalet extrema väderhändelser har inte ökat. Vädret har alltid varit extremt då och då, på olika platser i världen. En tromb här, en orkan där. Det är hemskt, men har inte blivit vare sig värre eller bättre.

Man drar fram isutbredningen vid nordpolen, och väljer att jämföra en bild från 1979 med en bild från 2007 då isen var extra liten. Hade man visat en bild ifrån i år (2009) hade inte skillnaden varit så stor.

Man drar fram den oerhörda temperaturstegringen från 1850 och framåt, men väljer att visa temperaturerna under medeltiden helt fel. Under medeltiden (liksom under andra perioder, delar av stenåldern t ex) var det varmare än idag.

Och sedan skrämsel, skrämsel och mera skrämsel. Varför passade man inte på att meddela barnen att isbjörnarna mår bättre än någonsin och inte alls håller på att dö mer än vanligt (även en isbjörn, som på bilden, måste ju dö förr eller senare)? Hur kan man vara så grym? Hur kan man leverera så mycket lögner åt barn bara för att driva en politisk agenda?

Fy 17!

Det är precis sånt här som gör det så svårt att tro på alarmisterna. Om det är sant, det som påstås, men så kom med verifierbara fakta då! Jag är så trött på alla moderna bäckahästar!

Bloggtips: Att se sanningen i vitögat

Socialdemokraten Anders Nilsson konstaterar att det är lite svårt att som socialdemokratisk valarbetare försöka knacka dörr och övertyga vanligt folk om att arbetslösheten skulle vara bättre under (S), när verklighetens siffror visar att arbetslösheten var värre under (S) i högkonjunktur än nu under alliansen i lågkonjunktur.

Han tycker också det är lite svårt att trovärdigt driva tesen att "regeringen lånar till skattesänkningar" när statsskulden i augusti var den lägsta sedan 1992. Att den inte ens under 2010 beräknas bli så hög som den var 2006, då (S) fick lämna ifrån sig makten.

Och han gör en väldigt intressant fundering: om man som Socialdemokrat kritiserar regeringen för att ta till budgetunderskott för att stimulera ekonomin, kritiserar man inte samtidigt sig själv? För är det inte precis den här medicinen som Krugman, Keynes, Calmert, Lindbeck ordinerade. Som Anders Nilsson säger: Sannolikt så skulle vi socialdemokrater gjort det samma.

Vad händer då med den egna trovärdigheten, om man kritiserar att andra bedriver den politik som man själv vill föra?

Den intressanta frågan till Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är ju: Vad vill ni göra istället då? Hur ser alternativet ut, mer konkret? Fråga om det, alla människor, när valarbetarna knackar på din dörr.

Anders Nilsson är socialdemokrat. Han ser problem med ökade klyftor, vilket inte jag gör. Jag ser bara problem när folk blir fattigare, jag ser inga problem med ökade klyftor när de består i att alla blir rikare men inte lika mycket och inte samtidigt.

Men utifrån Nilssons perspektiv: att klyftor är av ondo är hans avslutande frågeställning intressant: Trots vårt långa regering(s)innehav så ökar ojämlikheten.

Är det inte dags att ta sig en rejäl funderare över den egna visionen, och den verklighet man åstadkom, och liksom försöka sig på en Socialdemokratisk nystart?

Chans att FRA-lagen rivs upp!!!

Den oförtröttlige HAX har grunnat och kommit fram till att om antingen minst fyra ledamöter röstar emot, eller åtta borgerliga riksdagsledamöter aktivt avstår, i voteringen om FRA-lagen den 14 oktober, så rivs den upp.

Blogga om detta! Stötta dina riksdagsrepresentanter att göra så! Länka till HAX inlägg!

FRA-lagen är dålig. Riv upp, gör om, gör rätt!

Nu nu nu nu kan det gå! *hoppas*

onsdagen den 23:e september 2009

In my dreams

Frihet.se skojar till det och lanserar Allianzens egen bokserie: Det sovande folket, Verklighetens folk, Det magiska folket, och Det lyckliga folket.

Tyvärr är det här ju inte sant, men visst är titlarna talande?

Först gick vi från att vara ett sovande folk, invaggade i en falsk föreställningsvärld om att någon annan kunde styra våra liv bättre än vi själva; sedan vaknade vi upp till verklighetens kamp och tog tillbaka rätten att leva våra egna liv. Då hände det magiska att vi kunde börja stå på egna ben, och bli lyckliga.

Negativa riksbanksräntor och likviditetsfällor

Läs här om varför inte låga räntor, inte ens negativa räntor, löser någon likviditetskris.

Likviditet är ju liksom beroende av att det först skett ett reellt sparande. Ett reellt sparande i den reella produktion som måste till.

Det Keyneanska grundmisstaget är att fokusera på pengaflödena: hur betalningsmedlen flödar eller inte flödar.

Men den reella tillväxten består inte av en ökad mängd pengar. Den reella tillväxten består av reell produktion. Faktiskt värdeökning. Att pengarna används på sådant som gör både producent och konsument rikare.

Det är det man får för pengarna som Keynes borde tittat på. Då hade vi sluppit mycket lidande under 1900-talet.

Om inte en sådan reell tillväxt finns i botten, så kommer tillväxt i form av artificiellt höga penningmängder (dvs konstgjort billiga pengar) bara leda till inflation. Eller: ökad tillgång på pengar utan motsvarande reell ökning är inflation.

Inlägget i DN

Det var, om jag förstår det rätt, detta inlägg som Bengt Silfverstrand gick i taket för.

Jag tänkte mest på plattskatten, hur bra det vore om vi införde den, men ser nu att även skatteinbetalningen står på programmet. Alltså att vi får ut alla pengar vi tjänar in, och sedan själva betalar in skatt och sociala avgifter.

Finessen med det sistnämnda är att vi inte behöver sänka några skatter för att få ha det på det viset. Vi har redan skattekontom hos skatteverket, vi får en tydlig överblick av vad vi tjänar och betalar, och kanske blir det lite lättare även att anställa med ett sånt system?

Och om det är lätt att anställa, då blir det många anställningar.

Hoppas Bengt Silfverstrand har rätt

Enligt vad (S)-bloggaren Bengt Silfverstrand erfar planerar regeringen att införa platt skatt.

Själv vågar jag inte tro det. Men jag hoppas att han har rätt.

Platt skatt är alltså att alla betalar en lika stor del av sin inkomst (den del som överstiger avdraget alltså). Som det är idag så betalar du en extra hög straffskatt på alla inkomster över en viss brytpunkt.

Vilket betyder att det inte lönar sig så mycket att bli mer produktiv och tjäna mer. Vilket naturligtvis alla förlorar på, eftersom alla vinner när någon gör ekonomin större och rikare.

Jag tycker att platt skatt är det mest rättvisa skattesystemet. Platt skatt betyder nämligen att alla bidrar med lika mycket av sin tid till det gemensamma. Och tid har vi lika mycket av: 24 timmar om dygnet.

Så om alla betalar 50% i skatt (vilket är vad låg- och medelinkomsttagare betalar idag), så betyder det att halva veckan går åt till att betala för det gemensamma, medan andra halvan går åt till att betala för den egna hyran och maten och så vidare. Oavsett vem du är och vad du tjänar.

(Och vid jämförelse med andra länder kan vi dessutom se att det går utmärkt att ha en hög välfärd vid en skattesats på mellan 30% och 40%. Men det är en annan debatt).

tisdagen den 22:e september 2009

The Oslo Diaries

I fem bloggposter jobbar "Kameleonten" åt ett bemanningsföretag i Oslo, på tre uppdrag. Temat är ungefär: "Det är väldigt orättvist att man måste arbeta för att försörja sig". "På alla arbetsplatser är det ett gott gäng med arbetare som gör sitt bästa för att maska och dölja fel". "Vi tar det ganska lungt". "Chefer är hemska som vill att man gör ett bra jobb". "Fan också, nu blev jag av med uppdraget igen! Jag som verkligen behöver pengarna!"

Och djupa insikter:


Jag fick i alla fall några saker riktigt klara. Nämligen att nästan alla chefer är svin och att det finns ingen jävla rätt i arbetslivet annat än den vi tar oss själva. Det är vi emot dom.



Ligger man inte på och är flexibel på deras villkor kan man bli bestraffad genom att man inte får jobb, blir tilldelad dåliga uppdrag, eller att man får gå ner i lön. Speciellt när man är ny som jag och inte har något större förtroende, eller inte är ”behövd” på ett uppdrag, sitter man löst.


Jahapp. När man säljer sin arbetskraft måste man alltså arbeta på arbetsköparens villkor. Oj, vad dramatiskt och orättvist!

måndagen den 21:e september 2009

Evig tillväxt är möjlig

Till alla er som fortfarande tror att det finns en motsättning mellan evig tillväxt och begränsade resurser: läs det här inlägget.

Det finns ingen motsättning mellan evig tillväxt och begränsade resurser, eftersom tillväxten består i värdeökning, inte i att antalet meningslösa leksaker på McDonalds blir fler och fler medan regnskogen krymper. När vi använder begränsade resurser på smartare och smartare sätt, så ökar vi värdet av resurserna för varandra, och blir därigenom rikare.

Värdet mäts genom att alla människor bestämmer sig för hur mycket av sitt eget arbete varje sak är värd. Om fem minuters arbete i mina ögon är värt lika mycket som en liter mjölk, och om mjölkhandlaren håller med, ja då köper jag en mjölkliter för fem minuter av min inkomst.

Alla alternativa sätt för mig att skaffa mjölk på är dyrare, och alla alternativa sätt för mjölkhandlaren att skaffa pengar på är dyrare. Vi byter, och tjänar bägge på affären.

Om man inte kan se detta: hur smarta tekniska påhitt och byteshandel skapar tillväxt som inte tidigare fanns där; ja då är man dömd att tro att tillväxt och rikedom bara uppstå om man exploaterar miljön eller människorna eller bägge, mer och mer och mer.

söndagen den 20:e september 2009

Bloggtips: Fortsatt istillväxt

Isutbredningen runt polerna helt OK.

Bloggtips: HAX om nytt övervakningsverktyg

Totalövervakning a la EU!

Det hemska är den kultur som väljs bort

Nu slopas det livslånga försörjningsstödet för vissa konstnärer. Vad bra. Det hemska är inte den kultur som får stöd. Utan att det för varje stöd finns ett stöd som inte blir av, ett teaterprojekt som inte får skattesubvention, men som måste betala dessa höga skatter i alla fall.

Varför inte göra en neutral kulturpolitik som inte gynnar enbart de som politikerna vill gynna?

Bloggtips: HAX om restauranger som finansieras av skattemedel

Är det inte brottsligt att med skattemedel gynna en viss näringsidkare på andra näringsidkares bekostnad?

lördagen den 19:e september 2009

Om Kina

Är för trött, annars hade jag skrivit något mer om den inte helt hållbara statskapitalismen i Kina, men bloggen Germania får träda in:


En kapitalistisk marknadsekonomi är ett moraliskt system baserat på respekten för individuella rättigheter. Det kinesiska systemet uppvisar inga sådana grundvalar. Det är lika mycket kommunism som förut, med den skillnaden att Kommunistpartiet märkt att det kan berika sig självt mer genom att tillåta och beskatta frivilliga transaktioner i större utsträckning.

Men det är knappast kreativitet, dynamik och skapande som präglar den kinesiska ekonomin. Kina är istället en uppiskad produktionsapparat med en mycket hög grad av centralisering. Knappast något av det som kännetecknar ett fritt samhälle finns i Kina: yttrandefrihet, fria val eller rättssäkerhet. Kommunistpartiet ser den ekonomiska utvecklingen som medel för att nå sina egna mål och för att kunna hävda sig på världsscenen, det egna folkets framgångar är ointressanta.

fredagen den 18:e september 2009

Folk får lov att resa!

Även till 50-årskalas på Mallis. Även politiker. Även Mona Sahlin. Nej, inte på skattebetalarnas bekostnad. Inte betala med riksdagskortet.

Men visst 17 får väl hon åka till Mallorca om hon vill!

Sydsvenskan i diket

Även "liberala" Sydsvenskan stoppar SD-annons.

Motiveringen:


– Vi inför inte annonser som är kränkande eller bryter mot den demokratiska värdegrunden. ”Nej till islamisering” är hets mot religionsutövare, inte religionskritik, säger Daniel Sandström.


Nej, du har fel, Daniel Sandström. Islamisering är en politisk inriktning som strävar efter att upphöja till allmän lag de livsregler som många muslimer av fri vilja väljer att tillämpa på sig själva. "Nej till Islamisering" är ett politiskt ställningstagande bland många andra.

Det finns inte tillstymmelse till hets i formuleringen. Inte heller tillstymmelse till kritik mot religionsutövare.

Daniel Sandström borde själv plugga på om den demokratiska värdegrunden, i synnerhet kapitlet om att tillåta yttranden och åsikter man själv ogillar. Man upprätthåller inte demokratin genom att upphäva den.

Låt idioterna i SD yttra sig. Ge dem inga billiga martyrskap.

Lästips: SAC om kollektivavtalen

Det finns andra vänsteråsikter än LO:s angående kollektivavtal.

torsdagen den 17:e september 2009

När skulle du själv anställa

Var och en som tycker att det är för få arbetstillfällen ute, ska själv ställa sig frågan: "Under vilka omständigheter skulle jag anställa någon?"

Vad är jag rädd för? Vad hindrar mig?

För mig är svaren de vanliga: kostnaderna utöver lönen (att lika mycket måste betalas in i skatt som man betalar ut i lön), det administrativa krånglet, de snåriga reglerna, ansvarsfördelningen som placerar nästan hela risken på arbetsgivaren och utan möjlighet för arbetsgivare och anställd att avtala som de behagar, utan att riskera repressalier.

Men du som tycker att vi har för få arbetstillfällen: vad hindrar dig från att skapa fler?

Bloggtips: Anders Nilsson om framtidsinriktad Socialdemokrati

Ander Nilsson tittar i den engelska socialdemokratiska idédebatten och hittar en möjlig väg framåt för svensk socialdemokrati.

Han skriver om varför (S) måste erkänna liberalismens viktiga roll i idébildningen: Det handlar om liberalismens vilja att skapa förbättringar för människorna idag, inte att vänta till morgondagens utopi.

Och, skulle jag vilja tillägga, liberalismens förmåga att skapa förbättringar för människorna idag, utan att behöva vänta på morgondagens utopi.

Liberalism handlar om insikten att folk själva kan skapa förbättringar. Om vi bara slutar hindra dem.

Radiotips: Ekot om forskarnas osäkerhet och politikernas tvärsäkerhet

I Dagens Eko: Klimatbeslut tas utan stöd i forskning om hur forskare är osäkra, medan politiker beter sig tvärsäkert i klimatdebatten.

Politiker baserar oftare politik på vad som är politiskt möjligt än vad som faktiskt är bevisat och säkert. No shit, Sherlock! Det är därför som både politiker och forskarrapporter måste granskas av en intresserad allmänhet och av kunniga journalister.

Bloggtips: Nordberg om KD:s bjälke i det egna ögat

Göran Hägglund har på senaste tiden gjort en fråga av att media och viktigpettrar alltför ofta blandar sig i hur vanliga människor vill leva sina liv. I sak har han rätt. Men, som Johan Nordberg påpekar, har KD en gedigen tradition på området vara-viktigpettrar-som-vill-blanda-sig-i-andras-livsföring.

För att citera min favorit Jesus:


Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas uppåt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga?

Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga.


Orden återgivna av evangelisten Matteus, kapitel 7, versarna 1 till och med 5.

Amen.

Bloggtips: Ingerö och Laakso om SD

Johan Ingerö och Erik Laakso kommer till ungefär samma slutsats: Låt Snurredemokraterna predika! Då hör man vilken förvirrad och tunn soppa det är.

Ingerö berömmer Expressens partiledargranskning där SD:s Jimmie Åkesson avtvingas lite svar om andra frågor än just invandringsfrågan. Förvirrat var bara förnamnet.

Ingerö kommenterar: Sverigedemokraterna har länge hävdat att det i Sverige är förbjudet att öppet diskutera invandringen, men inom Sverigedemokraterna är det uppenbarligen förbjudet att diskutera något annat än invandringen.

Laakso å sin sida grälar med rätta på Aftonbladets korkade beslut att inte ta in valannonser från Sverigedemokraterna. Hur ska man kunna bemöta någon som inte tillåts tala för sig? Och varför bjuder man på ett martyrskap?

Laakso skriver:


Ett parti som har som livsluft att vara undanskuffade, nedtryckta, misshandlade i medierna och gärna agerar underdog är det här naturligtvis mumma. Det skålas nog i Pommac i alla SD-kvarter runt om i landet idag för det här var en gåva de knappast kunde tänka sig från landets största tidning. – Se nu, säger de, vi säger sanningarna och medierna förbjuder oss att tala.

Jag föredrar att låta dårarna tala mycket, länge och ofta för då hör snart alla hur deras dårskap är funtad.

onsdagen den 16:e september 2009

Bloggtips: Laakso om att skilja kyrka och stat

Jag håller med Erik Laakso: Skilj kyrkan från staten – rösta inte på söndag


Svenska kyrkan är en frikyrka bland andra och inför årsmöten i andra frikyrkor bedrivs inga nationella valkampanjer eller partipolitiska nomineringsrundor


Nej, det hade varit ett fruktansvärt övergrepp om partierna hade stegat in och gjort en fristående intressegemenskap (som ett kyrkosamfund är) till en plattform för de egna politiska övervägandena.

Inte ens argumentet: "Men tänk om Sverigedemokraterna utnyttjar kyrkan som sin plattform" är giltigt. Låt dem göra det! Så kanske det står fullständigt klart hur idiotiskt det är att släppa självbestämmandet över sin kyrka till en massa folk med politiska ambitioner.

Laakso igen:


Just nu är det slutspurt för valrörelsen inför kyrkovalet och ett häpnadsväckande engagemang synes från personer som jag aldrig trott mig ha något alls med vare sig religion eller kyrka att göra, men politik är de såklart mycket intresserade utav.

Bloggtips: Ingerö om vården

Om vinst nu är fult på livsnödvändigheter som utbildning och sjukvård, varför är det inte fult när det gäller mat?


Varför är det fortfarande, i Välfärdens år 2009, fullt tillåtet för vilken arbetsköpare och profitör som helst att öppna en matbutik? Nej, låt oss genast underordna livsmedelsbranschen samma system som redan garanterar rättvis sjukvård i hela vårt avlånga land.


  • Låt alla kommuner och landsting inrätta särskilda Livsmedelsnämnder som bestämmer vad folket ska äta till middag, när maten ska serveras och hur mycket den får kosta

  • Låt alla debatter i dessa fullmäktigen handla om vem som satsar mest skattepengar på mat till hungriga svenskar

  • Låt Allians för Sverige - det marknadstillvända alternativet - utlova en matgaranti som slår fast att den som väntat i tre månader på mat får äta på restaurang på landstingets bekostnad

  • Låt den kommunala byråkratin räkna på antalet mataffärer i förort kontra innerstad så att vänstern kan yla om hur högern, genom det nyliberala programmet Matval Stockholm, tar mat från invandrare och ger till Östermalmstanter

  • Debattera huruvida den allmäna matförsäkring som garanterar tillgången på mat för den som hastigt och oväntat blir hungrig ska kunna kompletteras med privata försäkringar


Den här sortens åtgärder borde den kunna åstadkomma underverk inom den idag helt oreglerade matförsäljningssektorn. Varför vågar ingen driva detta fantastiska system?

Skön kommentar

He he. I kommentarerna till en artikel blandar sig geniet "null5, 2009-09-15 23:19" in i debatten:


Vi kanske borde införa ett system som avtvingar invandrare att betala tillbaka X antal % av sin lön till välfärden som de gratis utnyttjat efter ankomsten till Sverige. Det kanske vore något för ovannämnda chefredaktör som tycker det är läskigt att få kvar mer i sin plånbok.


På det svarar signaturen "null, 2009-09-16 06:55":


Jag är litte förvirrat över null5's förslag. Jag är en invandrade svensk som hade arbete sedan min första dag i Sverige. Jag har betalt skatt sedan min första dag på samma sätt som mina svenska medarbetare. Jag har betalat själv min inlärning av svenska språk, för att SFI är otillgängligt.Den enda "välfärd" jag hat uttnyttjat annat än vanliga svenskar var Migrationsverket. Samtidigt sparade samhället hela kostnader på min uppväxt och utbildning. Menar du att den X% som jag ska betala är negativ?


Touché! Det är inte invandringen som kostar. Det som kostar är för det första att försörja vuxna arbetsvilliga och kapabla människor som hindras att arbeta. Och för det andra att städa upp när folk blir arga på sakernas tillstånd.

Folk som kommer hit och arbetar är en stor nettovinst för dem själva och för hela samhället.

tisdagen den 15:e september 2009

En fungerande mångkultur

Jag är som sagt väldigt mycket för mångkultur. Inte för att "öppna upp samhället gentemot folk från andra kulturer" eller något sådant skitsnack.

Utan för att vi människor, i oss själva, oavsett var vi är födda, är så oerhört olika; och inom oss och mellan oss rymmer en sådan oerhörd mängd olika sätt att vara på. Det gäller samtliga våra preferenser: mat, kärlek, gudstro, våld, familj, sex, makt...

Även ett samhälle med totalt stängda gränser rymmer en mångkultur. Det enda sättet att bekämpa mångkulturalismen är genom repression inom gränserna, för att döda den mångfald som redan finns där. Ett nej till invandring gör inte samhället homogent. Det måste till ett internt förtryck för att homogenisera en befolkning. Fråga alla dissidenter som är främlingar i sin egen västerländska sekulära kultur: bibeltroende kristna, könsöverskridare, polyamorösa...

Man kan, precis som Ingerö idag, problematisera det främmande. Men det är att göra det lite för enkelt.

Vi har kämpat oss bort från sanktionerade barnvåldtäkter som går under namnet "äktenskap", bort från klankrig, och bort från steningsstraff för äktenskapsbrott. Och vi vill inte ha tillbaks det. Men vi ska vara väldigt medvetna om att det inte handlar om så värst många generationer sedan som dessa ohyggligheter ansågs som normala och till och med utmärkande för en civiliserad kultur.

Det går alldeles utmärkt att argumentera för att en klan som inte strider när den blir angripen, eller en familj som inte försvarar sin kollektiva sexuella heder, är grova exempel på institutioner som sviker sitt uppdrag gentemot människorna. Ser man till vår svenska historia är det denna syn på familj, krig, makt och sex som är vårt sanna historiska arv, det är den synen som i nästan alla tider varit den förhärskande, varit både den kristna och förkristna normen.

Krigsherrar i Somalia och barnvåldtäkt i Jemen med dödlig utgång är alltså det normala, och inget osvenskt i sig om vi bara går tillbaka lite i historien. Det är vårt moderna sekulära samhälle med respekt för individens preferenser som är avvikaren.

Så en stark nationell normbildning är alltså inte någon sorts lösning på mångkulturalismens problem. En norm (med tillhörande repression) kan ju som sagt utgöra problemet, även i ett Sverige helt fritt från impulser utifrån.

Lösningen är istället att erkänna mångkulturalismen inom vår egen kultur, och fundera på det minimum av gemensamma normer som krävs för att den inte ska utgöra ett problem utan vara en tillgång, en kreativ smältdegel.

Den minsta gemensamma plattform för fredligt mänskligt umgänge jag vet bygger på det som kallas för "negativa rättigheter", alltså den frihet vi automatiskt och utan kostnad får om vi bara låter bli att försöka tvinga varandra till saker och ting.

Det är friheten att gifta sig, men förbudet att gifta bort. Det är friheten att hålla sig själv "sexuellt ren" i enlighet med hur man själv uppfattar "sexuell renhet", men förbudet att styra över andra människors sexualitet. Friheten att tro eller låta bli, men förbudet att försöka tvinga eller hindra någons tro. Friheten att väcka åtal om man blivit förfördelad av någon annan, men förbudet att ta lagen i egna händer. Friheten att tala, men förbudet att slå. Friheten i att samma lagar och friheter gäller alla.

Och, vilket är skönt för oss som inte Sverigedemokrater: friheten att för sig själv, på sitt alldeles egna sätt definiera "svenskhet", och förbudet att definiera det åt någon annan.

Sådana friheter rymmer precis all tänkbar mångfald utom just den mångfald som skadar andra. Enkelt!

måndagen den 14:e september 2009

Jobb kostar inga pengar

Margareta Persson konstaterar i den Socialdemokratiska tidskriften Tiden det som många påtalat: att de aviserade skattehöjningarna från (S) inte räcker:


För det räcker inte med att ”ta från de rika” om de som har det sämre verkligen ska få ett lyft. I socialdemokraternas ekonomiska motion kring vårbudgeten föreslås att fastighetsskatten ska höjas för dem med mycket höga taxeringsvärden, att återinföra förmögenhetsskatt för dem med flera miljoner i förmögenhet och höjd skatt för dem som tjänar mer än en miljon kronor. Men snälla, snälla... Det räcker ju inte! Och det är bara ofarliga symbolhandlingar.


Vårt skattetryck är på 48,2 % av det vi producerar. Jobbskatteavdraget sänkte det med 0,9 procentenheter. Att ta bort jobbskatteavdraget skulle alltså åter ge oss 49,1 %.

Samhälleligt skulle återställaren alltså inte innebära sådär jättemycket pengar. Men för dem som plötsligt berövas avdraget innebär det en påtaglig reallönesänkning. Jobbskatteavdraget har ju för dem motsvarat en löneökning på sisådär 10%-13%. Det är mycket pengar för den vars lön är låg!

Men av Margareta Perssons artikel att döma skulle det nog inte räcka med 49,1%. Här måste vi ta ett rejälare grepp, med över 50%:


Nu är det dags att stå för en riktig solidaritetspolitik. Vilka har det sämst i dag, förutom rent utslagna och hemlösa? Det är alla som ramlat genom de stora maskorna i välfärdssystemen – eller som aldrig kommit in. Invandrare, förtidspensionärer, arbetslösa, unga som inte kommer in på arbetsmarknaden, studenter med barn, gamla med låg pension. Om dessa grupper ska kunna få en höjd ekonomisk standard så krävs mer än att höja skatterna för mycket höga inkomsttagare.


Det är väldigt märkligt att hon säger att lösningen för invandrare, förtidspensionärer, arbetslösa, unga osv är att andra ska betala mycket mer i skatt. Varför?

Hon har själv konstaterat att problemet egentligen inte består i att halka utanför välfärdssystemens nät: grundproblemet är att man inte har jobb och därför tvingas lita på välfärdssystemen till att börja med.

Och då hade det varit intressant att höra henne berätta på vilket sätt högre skatter minskar arbetslösheten? I synnerhet som länder med betydligt lägre skatter, t ex Nederländerna, även har betydligt lägre arbetslöshet: Sverige 8,9%, Nederländerna 3,2% (maj 2009).

Ännu mer iögonfallande blir det när man jämför ungdomsarbetslösheten: Sverige 20% mot Nederländernas 5,3% (och Danmarks 7,6%, 2008).

Margareta Persson har rätt i att hur det går för utsatta grupper, det är beroende av tätheten i vårt välfärdsnät. Men analysen kan ju inte börja där: man måste ju först fråga sig hur det kommer sig att vissa grupper blir utsatta till att börja med! Det är inte de ungas fel att de inte får fotfäste på arbetsmarknaden. Deras ungdom är inte orsaken. För då hade ungdomsarbetslösheten varit 20% även i Nederländerna.

Svårigheter att få jobb för stora grupper handlar om strukturer, inte om att skatterna är för låga. Allt arbete, både som anställd eller som företagare, bygger på att man levererar ett större värde åt andra än vad man tar ut i lön. Det är inte så svårt att åstadkomma för de allra flesta.

Men om arbetet görs beroende av en massa andra saker och hinder utöver det, det är då det blir svårt. I normala fall kostar jobb ingenting. Ett jobb ger, åt alla parter. Om vi dessutom har inkomstskatt, så ger jobbet även åt den gemensamma kassan, och då kan vi täta maskorna i välfärdsnätet.

När får vi se en politik som bryter ner de strukturella hindren för arbetet? Kan vi lyfta blicken och se hur de har det i andra länder?

Jag blir arg...

...när man använder barnpornografi och andra brott för att klämma åt en hel teknik.

Det är så lätt att hänvisa till de stackars oskyldiga barnen när man vill klämma åt yttrande- och informationsfrihet på nätet. Men då glömmer man två saker.

För det första att man inte fångar barnpornografer genom att reglera det öppna Internet. På det öppna Internet har datorer adresser och innehållet kan ses av alla. Det betyder att om barnpornografer lägger ut sitt material på det öppna Internet så åker de fast. Barnporr sprids enligt de som vet i slutna nätverk.

För det andra att vi riskerar att beröva våra barn ett fritt och öppet Internet! Informations- och yttrandefrihet gäller även barnen! Även barnen har behov av att utbyta information, skicka brev, söka hjälp, söka fakta, utan att behöva vara rädd för kontrollinstanser och inrikesspioneri.

Kungen av Kalifornien

...har problem med finanserna. Jag har tidigare luftat lite av min oro för en amerikansk krasch. Inte så att de inte förtjänar det, de lider av fruktansvärda strukturella problem i ekonomin, och har dragits med detta i många år (länkar till tråden "När kommer kraschen" från ett diskussionsforum 2007!)

Men den största faran just nu tror jag är att alla dessa "åtgärder" man genomfört inte har varit några riktiga åtgärder: bara några väldigt kostsamma sätt att förlänga plågan på. Grundproblemet är kombinationen hög skuldsättning och för hög konsumtion. "Lösningen" har bestått i en kombination av statsunderstöd och konstgjort låga räntor för att TADAAA! öka skuldsättningen och vidmakthålla konsumtionen! Genialiskt.

När kommer valutakrisen? undrar därför en och annan. Den måste ju rimligen komma. I vanliga fall, om priset på pengar hade fått bero på vad folk faktiskt tycker pengarna är värda (=marknadsräntor), så hade priset på pengar (=räntan) stigit när det är brist på pengar. Det hade styrt kapitalet bort från improduktiv konsumtion och högriskprojekt, till projekt med säker avkastning och ett ökat sparande.

Marknaden hade själv anpassat sitt beteende till riskerna och kostnaderna.

Men nu har vi en situation där man eldar på brasan med billiga pengar, utan att produktiviteten går upp i motsvarande grad. Det innebär realinflation, och förr eller senare kommer måste skulden betalas tillbaks. Om inte värdet på pengarna tillåts variera långsamt beroende på tillgång och efterfrågan, så kommer de slutligen att tvingas variera snabbt. En bubbla spricker.

Min bristande pedagogiska förmåga

(S)-bloggaren Björn Sundin tycker inte att det är en tidningsanka att "Moderaterna i hemlighet vill sänka folks löner".

Björn Sundin är helt på det klara med att det handlar om reservationslönerna, alltså vid vilka lönenivåer folk är beredda att ta ett jobb. Men han tror att om reservationslönerna sänks, så pressas hela lönebilden hos alla löntagare nedåt:


För den som undrar är reservationslönen den lägsta lön som en arbetslös kan tänka sig att acceptera ett jobb för. När reservationslönen sjunker innebär det kort sagt att lönerna pressas neråt. Punkt. Slut.


Det som borde stått istället för "Punkt" och "Slut" är Björn Sundins förklaring till hur någon annans lön plötsligt kan sjunka bara för att jag går in och säger mig vara villig att arbeta för en viss ersättning.

Rimligheten i den ersättning jag kräver bestäms ju i första hand av värdet av det arbete jag levererar, inte vad andra människor råkar begära för helt andra arbeten.

Den som har högre lön än jag har ju inte sin högre lön tack vare att vi kommit överens om att skapa en konstlad brist på arbetskraft för att hålla uppe lönerna. Den som har högre lön än jag har ju den på grund av sin förmåga att skapa ett högre värde än jag! Våra arbeten är inte utbytbara! Vi är inte utbytbara med varandra.

Och det där är ett generalfel många gör i sina ekonomiska resonemang: resonemangen blir bara giltiga i helt overkliga situationer. Till exempel fantasin att det skulle råda ett obegränsat överflöd av utbytbar och tillgänglig arbetskraft som får lönerna att rasa mot noll (om inte den fackliga solidariteten håller lönerna uppe i en nivå långt över det låga jämviktsläget).

Men att lägre tröskellöner innebär att allas löner pressas nedåt, det är som sagt ett faktum som enligt Björn Sundin inte behöver bevisas eller diskuteras. Punkt. Slut. Den som försöker sig på att förklara sambanden på något annat sätt låtsas alltså bara: "Apelsineld” låtsas försöka vara tålmodig pedagog i sitt inlägg, skriver han.

Det är ju ett bevis om något på att jag kanske inte nått hela vägen fram. Om jag har missat något viktigt samband som ger Björn Sundin rätt, så skulle jag vara tacksam för korrigering. I väntan på det försöker jag istället korrigera vad jag menar är Sundins missuppfattning vad gäller Moderaternas motiv. I kommentarsfältet, svarar jag:


Att det är ett problem att det finns för få lågt avlönade arbeten är ju faktiskt precis vad moderaterna säger, tydligt och klart.

Men det man blev anklagad för var ju att man ville sänka lönerna för folk. Och det är det ju faktiskt inte fråga om.

Att det skapas en sektor för lägre betalda arbeten betyder inte att övriga löner sjunker. Det betyder att många fler av de som idag står utanför arbetsmarknaden kan komma in på arbetsmarknaden. Om du inte förmår producera för mer än vad den faktiska minimilönen är, så får du inget jobb. Den faktiska minimilönen stänger ute dig.

Att minimilöner, antingen lagstadgade eller via kollektivavtal, inte höjer folks lön utan enbart hyfsar till statistiken genom att knuffa ut övriga i arbetslöshet kan man lätt förstå om man gör tankeexperimentet att man istället höjer minimilönen till 30 000 eller ännu högre. Vad händer med dem som tjänar mindre: blir de genom ett trollslag rikare, eller blir de arbetslösa?

Undantagstillstånd

Från bloggen MiNimaliteter: "För några dagar sedan meddelade president Obama att det undantagstillstånd som utropades den 11 september 2001, ska fortsätta gälla minst ett år till."

Det är praktiskt med undantagstillstånd. Då kan man nämligen sätta en massa medborgerliga rättigheter på undantag. I nio år eller mer.

Bra välfärd kräver inte extrema skatter

Nå, jobbskatteavdraget sänkte skatten pyttelite, så att svenskarna numera bara avstår 48,2% av vad vi tjänar in. Det är världens näst högsta skatter. Högst ligger numera Danmark på 48,9%.

Denna lilla pyttesänkning orsakade dock ramaskri. Ett veritabelt guldregn för de rika, har det kallats, och då räknar man uppenbarligen vårdbiträden, brandmän och kassörskor som rika.

Jag tror att den lilla lilla sänkningen av skatten, som gör att människor får behålla lite lite mer av vad de själva tjänar, framförallt är symbolisk. Den markerar nämligen ett maktskifte: om du berövar en människa större delen av de pengar hon själv tjänar, så berövar du henne makt över sitt eget liv.

Så den lilla smulan av något större egenmakt som jobbskatteavdraget innebär, även för vårdbiträden och brandmän, visar på något ännu större: du är kapabel att ta hand om en större del av ditt liv än du tidigare lockats att tro.

Och det är väl därför den lilla lilla skattesänkningen uppfattas som så läskig av vissa, t ex Nisha Besara som tycker att det är lite läskigt att man får så mycket mer kvar i plånboken.

Egentligen har ju pengarna funnits där hela tiden. Egentligen jobbar även en lågavlönad ihop en hejdlöst massa pengar, men i och med att man aldrig får se större delen av den egna inkomsten (andra betalar in skatterna åt dig) så framstår det som om du tjänar ganska lite och i själva verket är i behov av en massa hjälp.

Peter Santesson gör den intressanta reflektionen att om nu denna lilla ökning av folks egenmakt var så katastrofal, hur hemskt är det då inte i Tyskland eller Nederländerna, där man inte betalar in mer än 36%-38% av vad man har arbetat ihop?

Just Nederländerna är intressant, eftersom man där har kombinerat en god välfärd med en hög grad av valfrihet. Sjukvården betalas med privata försäkringar. Försäkringen är obligatorisk, men för att inte vissa försäkringstagare ska få orimliga premier så utjämnas risken för försäkringsbolaget av en riskpool. Skolorna är fristående, och finansieras av skattemedel via en skolpeng som följer eleven. Även barnomsorgsform får du välja fritt, och så länge du väljer från en aktoriserad leverantör får du barnomsorgen finansierad av bidrag beroende på vilka behov du har.

Det handlar fortfarande om ett välfärdssamhälle där finansieringen är solidarisk. Men istället för att ha en enda Försäkringskassa eller vårdapparat, så får du välja både försäkringsbolag och sedan vårdinrättning. På motsvarande sätt kan du fritt välja skolform, och att välja friskola är det vanliga. Istället för att bidragen till barnomsorgen kanaliseras till ett visst antal kommunala förskolor, kanaliseras det till de behövande barnfamiljerna, som i sin tur själva väljer form.

Alltså en hög grad av valfrihet för individen redan av det som är skattefinansierat. Ingenting som är omöjligt att realisera här i Sverige. Med skolpeng, barnomsorgspeng och vårdval är vi på god väg. Men lägg till den ökade individuella frihet som dessutom kommer av ett lägre skattetryck. Den som vi genom jobbskatteavdraget fått lov att smaka på. Är det omöjligt här? Eller är Nederländerna ingen välfärdsstat?

söndagen den 13:e september 2009

Tre bloggtips

Först har Norman Borlaug dött, 95 år gammal. Norman Borlaug låg bakom den "gröna revolutionen", den massiva ökningen av avkastningen från spannmålsodlingar, som räddat livet på så många. Tack för din gärning, Norman!

Och sedan påminner oss PLC om att staten är medborgarens tjänare, och inte tvärtom. Tvärtom, att medborgaren är statens tjänare, blir det om medborgarens uppgift är att uppfylla statens politiska mål. Men det är ju tvärtom. Staten är inte vår förälder. Vi är vuxna och myndiga, och staten är allas vår tjänare.

Slutligen undrar PJ Anders Linder om Sahlin tänker gå till val på att förbjuda vinster i välfärdsföretag eller att inte göra det? Och är budskapet tillräckligt klart kommunicerat till både höger och vänster inom partiet?

lördagen den 12:e september 2009

Spekulation kring Bodström

Anders W Jonsson spekulerar i att Tomas Bodström strävar efter att bli partiledare för (S), driva (S) högerut, och sedan bli statsminister.

Det kan vara så, eller inte. Jag har ingen aning. Jag reagerade mest emot påståendet i Anders inlägg att Bodström skulle åtnjuta ett så stort förtroende bland vanligt folk. Bodström är ju trots allt den som initierade en hel rad med integritetskränkande lagstiftning under förra mandatperioden. "Bodströmstamhället" lever ju kvar som beteckning, även om det nuförtiden är Alliansen som genom FRA-lagar och annat vill införa det.

Jag hoppas att det går att göra en valfråga av integriteten. Men hur ska det vara möjligt om bägge alternativen är lika integritetskränkande? Det undrar jag. Även om Bodström verkar ha lite vettiga åsikter i till exempel barnomsorgsfrågan (att sätta sig i styrelsen för det privata barnomsorgsföretaget Pysslingen AB är knappast ett statement emot vinstdrivna företag i omsorgssektorn) så litar jag inte på hans förmåga att värna den lilla människans rätt.

Lästips: Henrik Svensmark om solaktivitet kontra koldioxid

Lästips: Henrik Svensmark om solaktivitet kontra koldioxid

Beskyddarverksamhet

När människor frivilligt vill byta sina egna saker med varandra tycker inte jag att andra människor ska blanda sig i, om inte sakerna är livsfarliga förstås. Till kategorin "saker som inte är livsfarliga" hör lastbilsdäck. Inte ens kinesiska lastbilsdäck är speciellt livsfarliga.

Så när en amerikan vill ge bort dollar och få lastbilsdäck i utbyte, och en kines vill ge bort lastbilsdäck och få dollar i utbyte, exakt vad har Obama eller någon annan med det att göra?

Det är en moralisk fråga: med vilken rätt går hela våldsapparaten emellan och kräver 35 dollar av varje hundradollarsedel som amerikanen vill byta med? Så att kinesen får 65 dollar och bara kan leverera däck för 65 dollar, trots att amerikanen betalar en hel hundring?

Och det är en praktisk fråga: hur blir folks liv bättre med den typen av konstgjorda prispåslag på däck och allt?

(Tipstack Ingerö)

fredagen den 11:e september 2009

Ja till könskvotering!

Läste denna debattartikel: "Vi kan införa kvotering till bolagsstyrelser" av Miljöpartiets jämställdhetsansvariga Gunvor G Ericson, riksdagsledamot.

Och jag tänkte att jag förmodligen haft fel om kvotering. Det kanske i själva verket är en lysande idé för att få bort skevheter i personsammansättningen inom näringslivet.

Men man får ju göra det ordentligt. Duttandet med bolagsstyrelserna tjänar ingenting till. Det är ju hos ägarna av företagen som makten finns. Så därför ska vi naturligtvis kvotera företagsägandet mellan könen.

Men samtidigt så har vi ju det problemet att det startas alldeles för få företag i landet. Så istället för att flytta ägandet av befintliga företag från män till kvinnor, så bestämmer vi istället att kvinnor ska starta, driva och äga företag. En effektiv åtgärd för att snabbt öka andelen kvinnor som är företagare.

Och för att ta ett rejält krafttag mot orättvisorna i näringslivets ägarstruktur, så ser vi till att de kvinnor som först och främst måste starta, driva och äga företag, kommer från missgynnade och underrepresenterade grupper av kvinnor som vanligen hålls tillbaka och inte själva når fram till företagande.

Bland gruppen kvinnor som ytterst sällan startar, driver och äger företag hittar vi framför allt politiker, och då särskilt riksdagspolitiker från partier i det rödgröna samarbetet.

Så för rättvisans skull tycker jag att vi i ett första steg bestämmer att alla kvinnliga riksdagspolitiker från S, MP och V ska starta, driva och äga företag. Om de vägrar att ta sitt ansvar som företagare ska de naturligtvis ställas till svars och betala dryga böter till arbetsdomstolen.

För vi kan ju inte ha företagare i landet som inte tar sitt jämställdhetsansvar! Eller hur, Miljöpartiets jämställdhetsansvariga Gunvor G Ericson, riksdagsledamot?

torsdagen den 10:e september 2009

Mera längtan

Läser om skolverket på Ekonomistas. Varför vill inte skolverket se betygsinflationen som ett problem?

Vissa säger att problemet uppstått i och med konkurrensen på skolområdet. Men det är inte sant. Betygen har alltid varit missvisande för att jämföra elever med varandra. I synnerhet elever mellan olika skolor. Du har aldrig kunnat lita på att två elever från olika skolor men med samma betyg faktiskt har likartade kunskaper och förmågor.

Vad som hänt är att konkurrensen skapat ett tryck på att missvisa uppåt. Men som generellt och nationellt urvalsinstrument är betygen inte bra. Vad betygen däremot visar, det är den enskilde elevens utveckling över tid. När samma mentor, eller lärarlag, konkret visar hur väl eleven utvecklas, når sina mål, och sätter upp nya. Som en framgångsmätare för individen alltså.

Så därför längtar jag efter att skolor börjar använda sina egna instrument. Och att de högre utbildningarna sätter upp sina egna intagningskriterier. För bara de högre utbildningarna vet vilka de verkliga förkunskapskraven är. Och de kraven kanske inte alls matchar betygskriterierna på den ena eller andra gymnasieskolan.

Då kan vi få ett myller!

Jag måste längta lite

Usch. Det har blivit alldeles för mycket gnäll från mig på sistone. Gnäll på hal Östrosretorik, dumma kvällsblaskor, och verklighetsfrånvända ekonomiska antaganden. Jag måste längta lite. Koncentrerat.

Jag längtar efter att lagarna ska skydda vår integritet. Gärna intrång när det är välgrundade brottsmisstankar, men det måste vara en rättssäker domstolsprocess som ger polisen (inte militär eller regering) rätt att just där och då avlyssna just den och den, enbart på riktiga grunder.

Jag längtar efter att människor välkomnas in i landet. För ni behövs. Ni ska inte behöva åka utomlands och söka uppehållstillstånd. Kom hit bara! Vi ordnar ett skattekonto så att ni kan ta anställning och skatta för er och försörja er och få oss alla att växa. Visst kastar vi ut rena skurkar, men att vilja bo i Sverige är inget brott.

Jag längtar efter att alla ska betros att betala in sina egna skatter. Jag längtar efter ett skattefritt medborgarbuffertkonto där man kan peta undan pengar upp till ett antal prisbasbelopp att ha när hälsan eller arbetsmarknaden viker. Jag längtar efter olika sjukförsäkringar att välja mellan, och olika vårdgivare, och utbildnings- och omsorgscheckar att fritt välja utbildare och omsörjare för.

Jag längtar efter att den valfriheten ska vara till för alla. Inte enbart för de rika och starka. Med skatter och stöd ska alla ges möjlighet att välja. På så sätt försäkras vi mot omständigheter vi inte rår för.

Jag längtar efter att alla som inte får arbeta ska få lov att arbeta. Att alla som inte kan arbeta ska få stöd att göra så gott de kan utan att leva ett fattigt liv. Men också att alla ska slippa betala för dem som inte vill arbeta.

Jag längtar efter att alla som vill byta varor och tjänster med varandra ska få göra det, oavsett var på jorden de befinner sig. Vi behöver inte politiker som sitter i frihandelsrundor. Vi behöver politiker som slutar besluta om tullar. De fixar inte frihandel åt oss, lika lite som mobbare i skolan fixar lugn och ro åt sina offer de dagar de väljer att inte slå. Låt bli att mobba oss och våra handelsprojekt bara! Kliv åt sidan! Det är vår värld!

Och jag längtar efter den dag då pengarna inte behöver valsa in i statskassan och sen ut till folket igen, eller ens behöva vända i landstingskassan. Våra kommuner är såpass stora att majoriteten som råder sig själva utan problem kan täcka upp för det fåtal som behöver extrastöd. Ja, vi behöver skatter för våra gemensamma angelägenheter, men varje skatt är ett tecken på politikermisslyckande. I ett sunt samhälle kan den övervägande majoriteten försörja sig själva. Även sin egen sjukförsäkring.

Och självklart längtar jag då också efter att vi, vuxna människor i kommunerna, ska betros att ta hand om våra egna kommunala angelägenheter. Vi behöver inga landsomfattande regler för vad man kan kräva av varje kommun. Det är väl bättre att vi får göra på det sätt just VI i den här kommunen tycker? Annars blir det ingen riktig möjlighet att göra skillnad, och politik ÄR att göra skillnad.

Jag längtar.

Och så tar vi det här med lägstalönerna...

...ett varv till. Expressen får mothugg men verkar ändå inte riktigt greppa. Så här försvarar sig Expressen:


Vi skriver att en nedpressning av reservationslönerna sänker lägstalönerna i samhället, och det tycker regeringen är positivt. Det står i strid med vad de säger utåt.


Jaså? I strid med vad de säger utåt? Vad säger regeringen utåt då? Jo: "Vi vill inte att folks löner sänks."

Alltså, kära Expressen, att "sänka lägstalönerna" innebär liksom inte att de lägsta lönerna i samhället plötsligt sjunker. Det innebär inte att några löner alls sjunker!

Utan det betyder att det tillkommer människor som höjer sin inkomst från noll till låt oss säga 10000 kr i månaden. Eller 8000. Eller något annat tal lägre än den nuvarande lägstalönen på låt oss säga 14000 kr.

Det innebär alltså en lönehöjning för de människor som kommer in på banan, de som tidigare inte hade jobb. Och det är en bra sak!

(Läs även Fridholm. Och för allt i världen Karl Malmqvist som förklarar närapå övertydligt.)

Så tar vi det här med lönerna...

...igen eftersom det verkar vara svårt att förstå.

Att "reservationslönen sjunker" är inte detsamma som att "nu sänker vi lönerna". Reservationslönen är ett tröskelvärde. En hög reservationslön betyder helt enkelt att jag inte tar ett jobb med låg lön.

Om mitt alternativ istället är ett jobb med hög lön så är det inga problem. Men om mitt alternativ istället är att stå utan jobb? Vad innebär hög reservationslön då? Jo, ett hinder för att försörja mig själv. Hög reservationslön är alltså ett strukturellt hinder för självförsörjning. Ett hinder som naturligtvis måste tas bort.

I Expressenartikeln varnas det däremot för att man bäddar för "working poor" i Sverige. Men vad man inte nämner är att alternativet alltså inte är "working rich" utan "workless poor". Alltså fattig och utan jobb.

Som t ex alla de förtidspensionärer (inget rikemansliv direkt) som ställdes utanför arbetsmarknaden för att hyfsa till de rekordhöga arbetslöshetssiffrorna under den förra regeringen. Rekordhöga eftersom hela arbetsmarknaden är fullsmäckad med strukturella hinder för jobb.

Om du tjänar pengar, men tjänar för lite, så kan du få försörjningsstöd. Till exempel genom ett rejält tilltaget grundavdrag. Men det är ändå tusen gånger bättre att tjäna lite än att inte tjäna någonting alls. Hellre vara bidragsberoende till 50% än till 100%.

Bakom oviljan att riva ner sådana strukturella hinder finns en obefogad rädsla för att förekomsten av lågt avlönade arbeten kommer att pressa ner hela lönebilden. Jag noterar att Erik Laakso återigen citerar det välvilliga men helt verklighetsfrånvända "Fackliga löftet":


Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin och under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller lägre lön än det vi nu lovat varandra. Vi lovara varandra detta i den djupaste insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav!


Och som vanligt tvingas jag påminna om att den något djupare insikten är att om inte arbetsgivaren kan uppfylla kravet, så blir det inget jobb. Man kan inte ha högre lön eller bättre villkor än vad produktion och försäljning på företaget ger utrymme för! Varenda krona av din lön kommer från kunden!

"Regeringen sänker folks löner" säger rubriken. Men regeringen kan inte, och ska inte heller kunna vare sig sänka eller höja lönerna. Lönerna beror av förmågan att producera och sälja, ingenting annat. Om vi har låg produktion och försäljning, men höga reservationslöner, så blir inte lönerna högre. Det betyder bara att fler blir utan jobb.

Vårdvinster (igen)

Vårdföretag går med vinst. Och eftersom nästan all vård som produceras i landet finansieras med skattemedel, så betyder det att skattemedel går till privata vinster. Om detta kan man tycka en massa saker.

Vissa kallar det för ett "guldregn". Och försöker ge sken av att vinsterna beror på dålig kvalitet i själva vården.

Hmm. Inte blir väl så många privata vårdföretag valda av människor om de ger dålig vård? Att fusk förekommer, det vet vi. Men fusk kan inte förklara vinster på årsbasis för hela bolag. Om dessa bolag systematiskt skulle bedriva vanvård, då skulle de inte anlitas.

På samma sätt som mataffären, med sitt kapitalistiska vinstintresse, inte kan fuska med köttfärsen utan att snabbt förlora på det (och därmed tvingas tillbaks till att leverera hög kvalitet, om ni kommer ihåg ICA-skandalen). Och fusk förekommer även i landstingsdriven vård. Det är liksom inte en bättre sorts människor som arbetar där.

Vad kan guldregnet bero på då, om kvaliteten inte är märkbart sämre hos de privata vårdgivarna? Får de privata vårdgivarna högre ersättning än landstingsvården? Nej. Vad säger lagen? Läkartidningen sammanfattar: "Alla vårdgivare ska behandlas lika, och landstingens ersättning till vårdgivaren ska följa den enskildes val. "

Det där "guldregnet" är alltså inte mindre över landstingens egna vårdinrättningar. Landstinget badar i precis lika mycket guld som Capio. Så länge man ser till inkomstsidan. Men i landstingets egna verksamheter producerar man mindre vård per enkrona. Inget blir kvar, mer än underskott.

Guldregnet beror alltså på att landstingens egna vårdinrättningar har drivit upp priserna på vård, alltså kostnaden för skattebetalarna, såpass högt att det inte är svårt för en någorlunda välorganiserad vårdgivare att konkurrera och samtidigt göra sig en hacka.

Så det är inte vinsten i de privata vårdföretagen som är anstötlig, utan förlusten i de landstingsdrivna! Det är ju där som pengarna försvinner.

Lästips: Murarnas mytologi

Om det vanvettiga i att bygga murar överallt, och vilka positiva följder folk inbillar sig att det ska ha.

onsdagen den 9:e september 2009

Reaktioner på (S)katteutspelet

Efter lite lusläsande av Sahlins och Östros artikel ser jag att det faktiskt är omöjligt att bli klok på hur de egentligen vill göra med jobbavdraget.

För den där "oansvariga" skattesänkningen de grälar på, den består till största delen av just jobbavdraget. Alltså skattelättnaden som gör att vanligt folk får behålla mer av sin lön.

I artikeln nämner de dock bara att extremt dyra hus ska beskattas hårt och "klyftor ska utjämnas". Men som andra konstaterat: multimiljonärerna är för få för att leva på.

Dessutom kanske multimiljonärerna flyttar utomlands. Eller alldeles vanligt folk. Om man bestraffas för sina ansträngningar.

Så den enda rimliga möjligheten för (S) blir ju alltså att ge sig på de små. Som med ett slopat jobbavdrag får en månadslön mindre per år.

Vågar man hoppas på att det kan börja komma några konkreta förslag från (S)? En alternativ budget? Något handfast att antingen applådera eller kritisera? Väljarna måste få veta: hwad vilja Socialdemokraterna?

Vissa är i alla fall väldigt glada över att inlägget åtminstone andas en riktning mot ett ännu högre skattetryck.

Skattechock för de små

Nu vill (S) gå till val på höjda skatter. "Vi vill höja skatterna för att säkra jobb och välfärd".

OK, i så fall vill det faktiskt till att ni visar mer exakt hur höjda skatter skulle kunna åstadkomma detta. Jag menar, vi har ju haft världens högsta skattetryck förut, utan att ha världens lägsta arbetslöshet eller världens bästa välfärd. Nu har vi väl bara världens näst högsta skatter, men inte har vi världens näst lägsta arbetslöshet, eller världens näst bästa välfärd, eller hur? Så hur hänger det ihop?

Vi börjar med jobben. Vad säger (S)?


”Vi vill lösa framtidens utmaningar genom att i dag investera klokt. Satsningar på exempelvis den högproduktiva tjänstesektorn, nya smarta gröna transport­lösningar och ett dynamiskt småföretagande ger både jobb här och nu och förbättrar Sveriges framtida konkurrenskraft.”


Det står varenda människa fritt att investera klokt. Men i vilket tjänsteföretag? Vilken transportlösning? Ska skattemedlen användas som riskkapital? Vad händer med vår välfärd om ni satsar fel?

Större delen av alla satsningar slår fel. Det är därför som myllret behövs. Många försök. Alla olika små satsningar som folk investerar sitt engagemang och sina pengar i. Vissa människor är duktigare än andra på att satsa på sådant som gör folk glada. Kommer de att få det lättare att satsa, om en ännu större del av deras ihoptjänade pengar tas ifrån dem?

Pengar man driver in tas någonstans ifrån, närmare bestämt ifrån fungerande ställen i ekonomin. Från lyckade investeringar som andra gjort. Från människor som varit duktiga på att berika andra.

Om man ska driva in pengar för att investera dem någonstans där dessa människor annars inte skulle investerat, då vill det till att man också är bättre än de på att investera.

Annars är satsningen en nettoförlust. För hela samhället.

Sanningen är ju att de 85 miljarderna i skattesänkningar som staten har "förlorat", de har inte försvunnit någonstans. De ligger i tryggt förvar hos de människor som arbetat ihop dem

Tjänar du 19000 får du behålla 1207 kr mer varje månad. Det motsvarar en löneökning på 10%! Tjänar du 22000 får du behålla 1366 kr. Tjänar du 25000 får du behålla 1527 kr mer.

Kolla själva.

Eftersom det är ett avdrag betyder det mest för den som tjänar lite. Det ger helt enkelt alla lite högre marginaler. Lite högre möjligheter att råda sig själva. Utan att pengarna försvinner någonstans.

I artikeln låter det som om de höjda skatterna som (S) talar om skulle riktas mot en hord miljonärer. Men i verkligheten är det högst vanliga arbetare som drabbas av ett slopat jobbavdrag, f'låt jag menar "slopad oansvarig skattesänkning".

Och hur dessa höga skatter ska kunna ge fler jobb framgår inte, utöver det luddiga "satsa".

Det är tvärtom så att med lägre skatter så skapas mindre skattekilar, alltså trösklar som gör arbete mindre lönsamt när vi försöker byta frukterna av arbetet med varandra. Med sänkta trösklar kommer fler i arbete, och det är i själva verket här som lösningen med de "försvunna" skatteintäkterna ligger.

Var och en som går arbetslös är en onödig nettoförlust för sig själv och hela samhället. Var och en som istället kan försörja sig själv med eget arbete är en nettovinst. "Förlusten" i den ganska blygsamma skattesänkningen överträffas med råge av potentialen i att fler människor börjar arbeta.

Bloggaren "Hayek-institutet" sammanfattar det kanske bäst när hen efterlyser ett brev från Östros...


...där han förklarar hur svenska företag kan skapa fler jobb när:

a) företagens ägare ska betala mer i skatt och således har mindre pengar att investera i sina företag;

b) kostnaderna för att driva företag i Sverige ökar relativt andra länder nar skatterna stiger;

och

c) skattehöjningar pressar tillbaks efterfrågan i ekonomin och därmed minskar den marknad småföretagen kan sälja på.


Och som vissa påpekar: Östros vet ju egentligen redan allt detta.

Dagens ord: Danstillstånd

Ha ha ha! Danstillstånd!

(Se även Motion om legalisering av svartdans)

tisdagen den 8:e september 2009

Vad är det som inte fungerar, Östros?

"Regeringens politik fungerar inte" säger Tomas Östros i SvD. Och så förklarar han vad han menar:


I det läget – med en mycket stark konjunktur i ryggen – valde regeringen att inleda sina stora skattesänkningar och sin nedrustning av arbetslöshetsförsäkringen. Samtidigt börjar den strukturella arbetslösheten att öka kraftigt.


Alltså, hur kan en förändring av arbetslöshetsförsäkringen få folk att tappa jobbet? Eller en skattesänkning? Mannen har bara tagit två saker han ogillar och fört samman det med något som äger rum ungefär samtidigt, och så vill han att vi ska tro på att det sistnämnda är en följd av det förstnämnda.

Samtidigt upplever vi en av de värsta nedgångarna i efterfrågan på femton år. Är det inte mer naturligt att härleda arbetslösheten till den vikande efterfrågan istället? Här är något skumt begravet. Bäst att kolla.

Hans första argument för att det verkligen är regeringens politik som orsakat arbetslösheten är att efterfrågesänkningen inte fått samma effekt i andra länder. Nå, det kan ju förstås bero på att Sverige, som är ett litet land med få invånare, är mycket mer beroende av export än andra.

Men uppenbarligen har han inte slagit samman siffrorna för den öppna arbetslösheten och den dolda. För vad som har hänt i Sverige är ju att den dolda arbetslösheten har minskat!

Vid regeringsskiftet hade vi rekordmånga förtidspensionärer. Arbetsföra människor avfördes elegant från arbetslöshetsstatistiken och sattes att uppbära andra bidrag än just A-kassa. Vi hade blev världens friskaste folk med världens högsta sjukskrivningstal.

Men genom den "misslyckade" regeringspolitiken är det rekordmånga människor som tagits ur bidragsberoendet, till att bli självförsörjande.

Och för att göra jämförelsen med andra europeiska länder fullt ut: i många av dessa ökar tvärtom den dolda arbetslösheten. Inte minst i Finland, det land som Östros framför allt jämförde med.

Hans andra argument är ett svammel om Konjunkturinstitutets sk jämviktsarbetslöshet. "Jämviktsarbetslösheten återger vilken arbetslöshetsnivå som är förenlig med en stabil ekonomisk utveckling", säger han.

Men Konjunkturinstitutets jämviktsarbetslöshet är framgissad. Den försöker sätta lönenivåerna i hela landet i relation till hur konjunkturen går. Men så länge som lönerna inte stiger till högre nivåer än vad som faktiskt produceras i företaget och säljs, så finns ingen optimal arbetslöshetsnivå, annat än 0% förstås. Ingen ska behöva gå arbetslös.

Vad som händer i en kraftig efterfrågenedgång är ju att den sammanlagda produktiviteten (produktion och försäljning) sjunker. Så Tomas Östros hänvisning till jämviktsarbetslösheten är ju bara ett sätt att säga: ökningen i arbetslöshet beror på bristande efterfrågan. Inte på regeringens politik.

Mycket har regeringen misslyckats med. Men knappast jobben. De gick till val på jobben, och jobben har fungerat. Vi har fortfarande, under lågkonjunktur, lägre arbetslöshetssiffror än under Socialdemokraternas regeringsinnehav.