Hälsovård på en ö

Om du funderar över det här med hälso- och sjukvård och inkomstersättningar: läs det här inlägget. Det skulle kunna vara ett återvändande till den lilla ö jag skrev om.

Evig tillväxt är möjlig

Till alla er som fortfarande tror att det finns en motsättning mellan evig tillväxt och begränsade resurser: läs det här inlägget.

Det finns ingen motsättning mellan evig tillväxt och begränsade resurser, eftersom tillväxten består i värdeökning, inte i att antalet meningslösa leksaker på McDonalds blir fler och fler medan regnskogen krymper. När vi använder begränsade resurser på smartare och smartare sätt, så ökar vi värdet av resurserna för varandra, och blir därigenom rikare.

Värdet mäts genom att alla människor bestämmer sig för hur mycket av sitt eget arbete varje sak är värd. Om fem minuters arbete i mina ögon är värt lika mycket som en liter mjölk, och om mjölkhandlaren håller med, ja då köper jag en mjölkliter för fem minuter av min inkomst.

Alla alternativa sätt för mig att skaffa mjölk på är dyrare, och alla alternativa sätt för mjölkhandlaren att skaffa pengar på är dyrare. Vi byter, och tjänar bägge på affären.

Om man inte kan se detta: hur smarta tekniska påhitt och byteshandel skapar tillväxt som inte tidigare fanns där; ja då är man dömd att tro att tillväxt och rikedom bara uppstå om man exploaterar miljön eller människorna eller bägge, mer och mer och mer.

Knytkalasmarginalnytta

Vi var ensamma på varsin ö, och fick kämpa med att tillverka allt för vår överlevnad. Sedan fick vi sällskap, och då kunde vi börja arbetsdela, och byta frukterna av vårt arbete med varandra.

Vi såg att detta bytesvärde var mycket större än det arbetsvärde vi lade ner. Vi kunde få ut mer värde av en mindre mängd arbete. Vi kunde ta igen oss en stund efter maten, och få tid till att fundera: varifrån kom den där extra stunden? Hur kunde värdet av vårt arbete öka så?

Svaret är det som med nationalekonomisk terminologi kallas för knytkalasmarginalnytta. Nej förresten, det kallas det inte alls, men ordet är roligt.

Tanken är enkel men genial: Det tar skitlång tid för mig att laga middag med varmrätt och efterätt. Det tar skitlång tid för dig att göra det också. Men om jag bara gjorde varmrätten skulle det inte kosta så mycket mer för mig att göra en portion till. Och du kan med lätthet göra två creme brule istället för bara en.

Kostnaden för den där extraportionen man svänger ihop medan man ändå är igång: den kallas för marginalkostnaden.

Men glädjen man upplever för att slippa laga efterrätt när man stått med varmrätten, eller tvärtom, kallas för marginalnyttan. Marginalnyttan i det här bytet är alltså större än marginalkostnaden.
Så för oss bägge innebär knytkalaset en nationalekonomisk succé.

å här fungerar all bra ekonomi. En stor byteshandel. Men det finns ett litet krav:

Bytet måste vara frivilligt. Det är ju inte självklart att alla byten ger positivt värde för bägge parter. Om någon skulle tvinga igenom byten är sannolikheten stor att det igenomtvingade bytet är ett sådant byte där bara en vinner. Eller där ingen vinner.

Vi ska snart tillbaks till ön igen, och titta lite mer på att man inte ens måste vara polare med de man byter med.

Nu är vi två

Förutom att det är tråkigt att vara ensam på en ö utan någon att skoja, hångla och bråka med, så är det väldigt jobbigt att ha hela försörjningsbördan för sig själv.

Låt oss släppa hånglet för en stund. Den nya bekantskapen visade sig vara riktigt duktig på att fiska och göra upp eld. Det har gjort att du å din sida kan ägna dig åt att oavbrutet bygga en rejäl hydda. På kvällningen kan ni njuta av nyfångad grillad fisk tillsammans. Kanske till och med leka lite charader eller 20 frågor, utan att vara rädda för att svälta i morgon. I morgon ska du hämta hem en gethona med killingar och stänga in i den nybyggda hagen. Getmjölk FTW!

Vad har hänt? Det är ju inte bara det att ni nu råkar vara två. Visserligen kan ni arbeta dubbelt så mycket, men ni har ju också en dubbel försörjningsbörda. Igår: plus en enhet arbete minus en enhet konsumtion lika med noll. Idag borde det väl vara plus två enheter arbete minus två enheter konsumtion lika med noll? Men ni hamnar på plus? Vem av er fuskar?

Hemligheten är att ni nu byter frukten av ert arbete med varandra. Det kostar inte så mycket extra arbete att fiska en extra fisk när man ändå är igång, eller lägga på två fiskar på grillen istället för en, eller mjölka två skopor mjölk. Genom att först specialisera er (getmäster respektive fiskdirektör), och sedan byta med varandra, har ni raskt ökat värdet på ert totala arbete. Högre produktion till en lägre kostnad.

Dessutom: kan du lita på att du även i morgon kommer att kunna byta till dig fisk, så kan du koncentrerat ägna dig åt att öka det fasta kapitalet (hage + get + killingar), vilket kommer att förenkla den framtida produktionen (getmjölk). Detta kommer ni bägge att ha ännu större nytta av, även de dagar då fiskelyckan viker!

Igår led du under arbetsvärdeteorin. Slet, men var ändå fattig. Idag njuter du och din polare av det bytesvärde som har uppstått. Polarens nyfångade fisk mot din nymjölkade getmjölk. Ni är mättare och tryggare, men kan ändå unna er lite vila och skoj!

Nästa gång ska jag berätta hur man kan göra det här utan att ta sig till en ö först!

Ensamhetens förbannelse

En medvetandehöjande övning: Gå ut i skogen en kall natt. Ta av dig allt som någon annan människa har gett dig eller tillverkat. Vägra från och med denna tidpunkt att äta något annat än mat du själv lyckas få tag i. Vägra andra kläder än de du själv tillverkat. Vägra annan medicin. Vägra annan hjälp. Räkna sekunderna tills du är död eller vansinnig.

Ingen människa är en ö. Men tänk att du hamnat på en sådan, ensam, och bestämt dig för att försöka överleva. Vad gäller? Var finns sötvattnet? Vad kan man äta? Sjögurkor? Bär? Rötter? Nötter? Fiskar? Ormar? Ekorrar? Hur hitta? Hur fånga? Sova i skydd någonstans? Elda?

Sällan, inte ens en måndagsmorgon, har du väl så konkret känt hur arbetsvärdesteorin egentligen känns i kroppen? Tydligen hårdare än den järnhårda lönelagen, visade det sig.

Jag skulle definitivt tänka så. Och jag skulle banna min egen ungdoms förvillelser där jag drömde om självhushållning. En så mysig idé när man är varm, frisk och mätt. En så vanvettigt dum idé när man måste genomföra den eller dö.

Ensamhetens förbannelse. Självhushållningens förbannelse. Skit också!

Men vad nu? En ensam planka kommer drivande mot ön. Och fastklamrad vid plankan: en kompis! En strandpajsare till! Hurra!

Fortsättning följer...