Bra välfärd kräver inte extrema skatter

Nå, jobbskatteavdraget sänkte skatten pyttelite, så att svenskarna numera bara avstår 48,2% av vad vi tjänar in. Det är världens näst högsta skatter. Högst ligger numera Danmark på 48,9%.

Denna lilla pyttesänkning orsakade dock ramaskri. Ett veritabelt guldregn för de rika, har det kallats, och då räknar man uppenbarligen vårdbiträden, brandmän och kassörskor som rika.

Jag tror att den lilla lilla sänkningen av skatten, som gör att människor får behålla lite lite mer av vad de själva tjänar, framförallt är symbolisk. Den markerar nämligen ett maktskifte: om du berövar en människa större delen av de pengar hon själv tjänar, så berövar du henne makt över sitt eget liv.

Så den lilla smulan av något större egenmakt som jobbskatteavdraget innebär, även för vårdbiträden och brandmän, visar på något ännu större: du är kapabel att ta hand om en större del av ditt liv än du tidigare lockats att tro.

Och det är väl därför den lilla lilla skattesänkningen uppfattas som så läskig av vissa, t ex Nisha Besara som tycker att det är lite läskigt att man får så mycket mer kvar i plånboken.

Egentligen har ju pengarna funnits där hela tiden. Egentligen jobbar även en lågavlönad ihop en hejdlöst massa pengar, men i och med att man aldrig får se större delen av den egna inkomsten (andra betalar in skatterna åt dig) så framstår det som om du tjänar ganska lite och i själva verket är i behov av en massa hjälp.

Peter Santesson gör den intressanta reflektionen att om nu denna lilla ökning av folks egenmakt var så katastrofal, hur hemskt är det då inte i Tyskland eller Nederländerna, där man inte betalar in mer än 36%-38% av vad man har arbetat ihop?

Just Nederländerna är intressant, eftersom man där har kombinerat en god välfärd med en hög grad av valfrihet. Sjukvården betalas med privata försäkringar. Försäkringen är obligatorisk, men för att inte vissa försäkringstagare ska få orimliga premier så utjämnas risken för försäkringsbolaget av en riskpool. Skolorna är fristående, och finansieras av skattemedel via en skolpeng som följer eleven. Även barnomsorgsform får du välja fritt, och så länge du väljer från en aktoriserad leverantör får du barnomsorgen finansierad av bidrag beroende på vilka behov du har.

Det handlar fortfarande om ett välfärdssamhälle där finansieringen är solidarisk. Men istället för att ha en enda Försäkringskassa eller vårdapparat, så får du välja både försäkringsbolag och sedan vårdinrättning. På motsvarande sätt kan du fritt välja skolform, och att välja friskola är det vanliga. Istället för att bidragen till barnomsorgen kanaliseras till ett visst antal kommunala förskolor, kanaliseras det till de behövande barnfamiljerna, som i sin tur själva väljer form.

Alltså en hög grad av valfrihet för individen redan av det som är skattefinansierat. Ingenting som är omöjligt att realisera här i Sverige. Med skolpeng, barnomsorgspeng och vårdval är vi på god väg. Men lägg till den ökade individuella frihet som dessutom kommer av ett lägre skattetryck. Den som vi genom jobbskatteavdraget fått lov att smaka på. Är det omöjligt här? Eller är Nederländerna ingen välfärdsstat?