Individuella rättigheter som universellt värde

I samband med att jag läst Andreas Johansson Heinös avhandling "Hur mycket mångkultur tål demokratin?", har jag också läst in mig en del på hans källor. Särskilt de som behandlar västerländsk demokrati, frihetsdefinitioner och individuella rättigheter. En hel del av källorna är märkbart (och märkligt) kritiska till just detta, och det har fått mig att vilja blogga lite.

Kritiker som Mekonnen Tesfahuney, avfärdar att dessa tre skulle ha universell giltighet. Demokratin, negativa friheter och hävdandet av individuella rättigheter ses snarare som ideologier bland andra ideologier, och mer än så: hävdandet av dem kan till och med vara exempel på ett ideologiskt förtryck från västvärldens sida. Att väst vill dominera med sina uppfattningar gentemot andra uppfattningar om individen kontra styret som finns i världen, t ex teokrati eller klanvälde eller proletariatets diktatur eller fascismens korporationer.

Men jag hävdar att demokratin och därtill hörande frihetsideologi tvärtom har en universell giltighet och viktig särart som beror av egenskaper hos ideologin självt, inte i att de råkar hävdas av europeer eller amerikaner. Men för att upptäcka denna särart måste man först undersöka en aspekt av kritiken:

Man måste nämligen hålla med Mekonnen Tesfahuney och andra att alla dessa demokratiska uppfattningar naturligtvis är partikulära säruppfattningar. Man måste ju välja att tro eller tycka att individer har yttrandefrihet för att vilja försvara den när den blir hotad. Man måste inte tycka att demokrati är bra. Man kan anse att familjens heder eller ägarförhållanden går före individers känslor när det kommer till sex och samlevnad.

Men då frågar jag: Hur vet vi det? Hur vet vi att det är en åsikt blott är en bland många? Jo, genom att vi undersöker vilka åsikter i dessa frågor som faktiskt finns. Och för att kunna undersöka det måste det ju redan finnas en frihet att tänka och formulera alternativen. Tesfahuney kritiserar idén att de demokratiska idealen och praktikerna skulle vara förpolitiska. Men här ser vi ju ett exempel på att opinionsfriheten faktiskt är ett exempel på en förpolitisk frihet, en frihet som man måste använda för att ens kunna formulera dess motsats.

Och samma resonemang kan föras för att visa att varje sk "negativ rättighet" är förpolitisk: med ett minimum av de grundläggande behoven uppfyllda måste individen både kunna tänka och tala och skapa och flytta sig, innan en diskussion om styrelseskick och individuella rättigheter ens kan ta sin början.

Alla alternativa förslag till individuella rättigheter som förs fram innebär ju att alla de tänkbara alternativen, individens möjligheter, aktivt inskränks på det ena eller andra sättet: att de underordnas andra människors agendor. Vi behöver ju faktiskt aktivt hindra våra döttrar från att gifta sig med vem de vill, vi behöver kontinuerligt lägga produktionsmedel under oss så fort de uppkommer, aktivt hindra konkurrens, aktivt styra ingripa i människors motstånd mot Guds vilja sådan vi uppfattar den; om vi vill införa eller upprätthålla en klanhederskultur, proletariatets diktatur, fascismens korporationer eller teokratin.

Men de negativa friheterna kräver inget systematiskt undertryckande av andra för att upprätthållas. De kräver bara att man låter bli att agera.

Så på så sätt faller anklagelserna att de "västerländska" demokratiska idealen skulle vara en etnocentrisk (nämligen "vit") ideologi, med syfte att upprätthålla en eurocentrisk kultur på andra människors bekostnad.

Det finns argument emot demokratin, och det finns argument för. Att friheten är förpolitisk betyder inte att den är överlägsen andra ideologier. Men man kan inte relativisera den genom att påstå att den står sida vid sida med alla andra ideal.