I korthet: Laakso ser fem skyddsvallar som arbetarna behöver gentemot "marknadskrafterna" (en analys jag inte helt delar men ändå): Fullgod A-kassa, aktiv arbetsmarknadspolitik, LAS, rikstäckande kollektivavtal, samt full sysselsättning.
Han pekar på hur A-kassan från början (1885) helt enkelt var ett exempel på självorganisering: arbetare satte undan en del av lönen för att kunna stötta varandra om någon av dem blev arbetslös. Enkelt och genialt. Men:
1935, under Per Albin Hanssons första regering, tar staten över den huvudsakliga finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen medan administrationen fortfarande låg hos fackförbunden som startat kassorna. 1935 togs alltså det första steget mot den situation som idag försvagar fackföreningsrörelsen och därmed hela arbetarrörelsen och det gjordes i god tro av en socialdemokratisk regering.
När A-kassan istället blir en statlig angelägenhet, så börjar moraset. Staten driver in pengarna från arbetarna, och pytsar sedan ut dem i kassorna. Problemet är bara att A-kassorna på så sätt blir ett sätt att antingen reglerara statens finanser (S), eller ett sätt att sänka reservationslönerna i sysselsättningspolitiken (Alliansen).
Bäggedera suger kraftigt. Eftersom det är en inkomstförsäkring kan alla människor finansiera den själv. Den med hög lön betalar ju naturligtvis en högre premie än den med låg lön.
A-kassan borde vara något som vi arbetare ägde själva, och något som staten vare sig snodde pengar från eller lade sig i.
UPPDATERING: Jag vill bjuda på ännu ett bra citat:
Genom att äga arbetslöshetsförsäkringen själv i fackföreningen kan man själv sätta villkoren för den och den blir inte på något sätt beroende av färgen på regeringen eller viljan att skruva i försäkringen för att lösa statliga underskott. När arbetslöshetsförsäkringen är stark och helt ägd och finansierad av fackens medlemmar ökar anslutningsgraden och kartellen kan växa sig starkare varmed möjligheten till bra kollektivavtal med arbetsgivarna blir ännu bättre. Exempelvis så borde anställningsskyddet inkluderas i avtalen och kopplas bort från lagen, inte för att lagen är dålig i sig utan för att avtal är starkare än lag. Slutligen borde vi i fackföreningarna själva ta ansvar för vidareutbildningar, d.v.s arbetsmarknadspolitik, och för omställningsförsäkringarna. Dessa kan också med fördel förhandlas fram mellan parterna då det på flera nivåer också ligger i arbetsgivarnas intresse att ha välutbildade och trygga anställda.
UPPDATERING: I ett tidigare inlägg visar jag med räkneexempel hur A-kassan fungerar idag, och hur en medlemsfinansierad A-kassa skulle se ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar