En fungerande mångkultur

Jag är som sagt väldigt mycket för mångkultur. Inte för att "öppna upp samhället gentemot folk från andra kulturer" eller något sådant skitsnack.

Utan för att vi människor, i oss själva, oavsett var vi är födda, är så oerhört olika; och inom oss och mellan oss rymmer en sådan oerhörd mängd olika sätt att vara på. Det gäller samtliga våra preferenser: mat, kärlek, gudstro, våld, familj, sex, makt...

Även ett samhälle med totalt stängda gränser rymmer en mångkultur. Det enda sättet att bekämpa mångkulturalismen är genom repression inom gränserna, för att döda den mångfald som redan finns där. Ett nej till invandring gör inte samhället homogent. Det måste till ett internt förtryck för att homogenisera en befolkning. Fråga alla dissidenter som är främlingar i sin egen västerländska sekulära kultur: bibeltroende kristna, könsöverskridare, polyamorösa...

Man kan, precis som Ingerö idag, problematisera det främmande. Men det är att göra det lite för enkelt.

Vi har kämpat oss bort från sanktionerade barnvåldtäkter som går under namnet "äktenskap", bort från klankrig, och bort från steningsstraff för äktenskapsbrott. Och vi vill inte ha tillbaks det. Men vi ska vara väldigt medvetna om att det inte handlar om så värst många generationer sedan som dessa ohyggligheter ansågs som normala och till och med utmärkande för en civiliserad kultur.

Det går alldeles utmärkt att argumentera för att en klan som inte strider när den blir angripen, eller en familj som inte försvarar sin kollektiva sexuella heder, är grova exempel på institutioner som sviker sitt uppdrag gentemot människorna. Ser man till vår svenska historia är det denna syn på familj, krig, makt och sex som är vårt sanna historiska arv, det är den synen som i nästan alla tider varit den förhärskande, varit både den kristna och förkristna normen.

Krigsherrar i Somalia och barnvåldtäkt i Jemen med dödlig utgång är alltså det normala, och inget osvenskt i sig om vi bara går tillbaka lite i historien. Det är vårt moderna sekulära samhälle med respekt för individens preferenser som är avvikaren.

Så en stark nationell normbildning är alltså inte någon sorts lösning på mångkulturalismens problem. En norm (med tillhörande repression) kan ju som sagt utgöra problemet, även i ett Sverige helt fritt från impulser utifrån.

Lösningen är istället att erkänna mångkulturalismen inom vår egen kultur, och fundera på det minimum av gemensamma normer som krävs för att den inte ska utgöra ett problem utan vara en tillgång, en kreativ smältdegel.

Den minsta gemensamma plattform för fredligt mänskligt umgänge jag vet bygger på det som kallas för "negativa rättigheter", alltså den frihet vi automatiskt och utan kostnad får om vi bara låter bli att försöka tvinga varandra till saker och ting.

Det är friheten att gifta sig, men förbudet att gifta bort. Det är friheten att hålla sig själv "sexuellt ren" i enlighet med hur man själv uppfattar "sexuell renhet", men förbudet att styra över andra människors sexualitet. Friheten att tro eller låta bli, men förbudet att försöka tvinga eller hindra någons tro. Friheten att väcka åtal om man blivit förfördelad av någon annan, men förbudet att ta lagen i egna händer. Friheten att tala, men förbudet att slå. Friheten i att samma lagar och friheter gäller alla.

Och, vilket är skönt för oss som inte Sverigedemokrater: friheten att för sig själv, på sitt alldeles egna sätt definiera "svenskhet", och förbudet att definiera det åt någon annan.

Sådana friheter rymmer precis all tänkbar mångfald utom just den mångfald som skadar andra. Enkelt!