Jobb kostar inga pengar

Margareta Persson konstaterar i den Socialdemokratiska tidskriften Tiden det som många påtalat: att de aviserade skattehöjningarna från (S) inte räcker:

För det räcker inte med att ”ta från de rika” om de som har det sämre verkligen ska få ett lyft. I socialdemokraternas ekonomiska motion kring vårbudgeten föreslås att fastighetsskatten ska höjas för dem med mycket höga taxeringsvärden, att återinföra förmögenhetsskatt för dem med flera miljoner i förmögenhet och höjd skatt för dem som tjänar mer än en miljon kronor. Men snälla, snälla... Det räcker ju inte! Och det är bara ofarliga symbolhandlingar.

Vårt skattetryck är på 48,2 % av det vi producerar. Jobbskatteavdraget sänkte det med 0,9 procentenheter. Att ta bort jobbskatteavdraget skulle alltså åter ge oss 49,1 %.

Samhälleligt skulle återställaren alltså inte innebära sådär jättemycket pengar. Men för dem som plötsligt berövas avdraget innebär det en påtaglig reallönesänkning. Jobbskatteavdraget har ju för dem motsvarat en löneökning på sisådär 10%-13%. Det är mycket pengar för den vars lön är låg!

Men av Margareta Perssons artikel att döma skulle det nog inte räcka med 49,1%. Här måste vi ta ett rejälare grepp, med över 50%:

Nu är det dags att stå för en riktig solidaritetspolitik. Vilka har det sämst i dag, förutom rent utslagna och hemlösa? Det är alla som ramlat genom de stora maskorna i välfärdssystemen – eller som aldrig kommit in. Invandrare, förtidspensionärer, arbetslösa, unga som inte kommer in på arbetsmarknaden, studenter med barn, gamla med låg pension. Om dessa grupper ska kunna få en höjd ekonomisk standard så krävs mer än att höja skatterna för mycket höga inkomsttagare.

Det är väldigt märkligt att hon säger att lösningen för invandrare, förtidspensionärer, arbetslösa, unga osv är att andra ska betala mycket mer i skatt. Varför?

Hon har själv konstaterat att problemet egentligen inte består i att halka utanför välfärdssystemens nät: grundproblemet är att man inte har jobb och därför tvingas lita på välfärdssystemen till att börja med.

Och då hade det varit intressant att höra henne berätta på vilket sätt högre skatter minskar arbetslösheten? I synnerhet som länder med betydligt lägre skatter, t ex Nederländerna, även har betydligt lägre arbetslöshet: Sverige 8,9%, Nederländerna 3,2% (maj 2009).

Ännu mer iögonfallande blir det när man jämför ungdomsarbetslösheten: Sverige 20% mot Nederländernas 5,3% (och Danmarks 7,6%, 2008).

Margareta Persson har rätt i att hur det går för utsatta grupper, det är beroende av tätheten i vårt välfärdsnät. Men analysen kan ju inte börja där: man måste ju först fråga sig hur det kommer sig att vissa grupper blir utsatta till att börja med! Det är inte de ungas fel att de inte får fotfäste på arbetsmarknaden. Deras ungdom är inte orsaken. För då hade ungdomsarbetslösheten varit 20% även i Nederländerna.

Svårigheter att få jobb för stora grupper handlar om strukturer, inte om att skatterna är för låga. Allt arbete, både som anställd eller som företagare, bygger på att man levererar ett större värde åt andra än vad man tar ut i lön. Det är inte så svårt att åstadkomma för de allra flesta.

Men om arbetet görs beroende av en massa andra saker och hinder utöver det, det är då det blir svårt. I normala fall kostar jobb ingenting. Ett jobb ger, åt alla parter. Om vi dessutom har inkomstskatt, så ger jobbet även åt den gemensamma kassan, och då kan vi täta maskorna i välfärdsnätet.

När får vi se en politik som bryter ner de strukturella hindren för arbetet? Kan vi lyfta blicken och se hur de har det i andra länder?