Socialdemokraten Anders Nilsson konstaterar att det är lite svårt att som socialdemokratisk valarbetare försöka knacka dörr och övertyga vanligt folk om att arbetslösheten skulle vara bättre under (S), när verklighetens siffror visar att arbetslösheten var värre under (S) i högkonjunktur än nu under alliansen i lågkonjunktur.
Han tycker också det är lite svårt att trovärdigt driva tesen att "regeringen lånar till skattesänkningar" när statsskulden i augusti var den lägsta sedan 1992. Att den inte ens under 2010 beräknas bli så hög som den var 2006, då (S) fick lämna ifrån sig makten.
Och han gör en väldigt intressant fundering: om man som Socialdemokrat kritiserar regeringen för att ta till budgetunderskott för att stimulera ekonomin, kritiserar man inte samtidigt sig själv? För är det inte precis den här medicinen som Krugman, Keynes, Calmert, Lindbeck ordinerade. Som Anders Nilsson säger: Sannolikt så skulle vi socialdemokrater gjort det samma.
Vad händer då med den egna trovärdigheten, om man kritiserar att andra bedriver den politik som man själv vill föra?
Den intressanta frågan till Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är ju: Vad vill ni göra istället då? Hur ser alternativet ut, mer konkret? Fråga om det, alla människor, när valarbetarna knackar på din dörr.
Anders Nilsson är socialdemokrat. Han ser problem med ökade klyftor, vilket inte jag gör. Jag ser bara problem när folk blir fattigare, jag ser inga problem med ökade klyftor när de består i att alla blir rikare men inte lika mycket och inte samtidigt.
Men utifrån Nilssons perspektiv: att klyftor är av ondo är hans avslutande frågeställning intressant: Trots vårt långa regering(s)innehav så ökar ojämlikheten.
Är det inte dags att ta sig en rejäl funderare över den egna visionen, och den verklighet man åstadkom, och liksom försöka sig på en Socialdemokratisk nystart?
fredag 25 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tack för omtanken, Ola:).
SvaraRaderaJo, jag menar verklkgen att ett ojämlikt samhälle slår mot alla. Alla har faktiskt att vinna på jämlikhet, dvs att samhället genomsyras av föreställningen om alla människors lika värde. En funktionshindrad är lika mycket värd som en fullfunktionell. Kanske inte lika produktiv framför bandet eller datorn, likafullt lika mycket värd som människa. Ibland, eller snarare som regel kräver funtionshindrade andra lösningar, tekniskt och planmässigt än den fullfunktionella. Ett jämlikt samhälle beaktar detta och lägger förhållanden till rätta för att det ska fungera. Det tjänar alla på i ett samhälle. För att det skall låta sig göras så måste vi alla trå till. Det är ingte svårare än så.
När fullfunktionella drivs tillbaka med löner och sociala förhållanden som gör att de inte har andra möjligheter än att "systemanpassas" så har det jämlika samhället misslyckats. Jag förespråkar inte likalön och social nivellering, människor måste kunna göra sina egna livsval. Men det är när dessa livsval inte ges utrymme som samhället upphör att vara jämlikt. Ekonomi är bara en del av det.
Som jag ser det så är frihet och solidaritet (broderskap) både derivat ur jämlikheten och dess förutsättning.
(Jag har varit bortrest en stund och inte kunnat svara förrän nu, hoppas att du har förståelse för det)
Ditt resonemang blir för mig lite luddigt, eftersom jag håller med dina föresatser men inte din slutsats.
SvaraRaderaIdén om allas lika värde kan jag självklart skriva under på. Att det betyder lika behandling och procedurell rättvisa, är självklart för alla liberaler. Att det dessutom betyder att människor bör kompenseras om de haft otur, så att de bereds åtminstone en stor del av möjligheterna som "fullfunktionella" har, är självklart för alla socialliberaler (som jag själv).
Men vad menar du rent konkret med nästnästsista stycket "När fullfunktionella...bara en del av det."?
Skälet till att jag inte oroar mig för klyftor är för att jag menar att det som hindrar människorna är lägstanivåerna i samhället. Om ett det övre skiktet är rikt eller stormrikt är oväsentligt, det viktiga är att det lägsta skiktet har mat, kläder, husrum, sjukvård, utbildning, försäkringar, egenförsörjning, möjlighet att påverka sin livssituation osv osv.
Snarare ser jag det som en vinst om ett samhälle innehåller ett stormrikt skikt, eftersom jag ser att det ökar möjligheterna att höja välståndsnivåerna för dem i det lägre skikten.
Men det innebär ett rikt samhälle med stora klyftor. Jag ser att en socialliberal agenda är enklare att förverkliga där.