Ljusa nyheter från grannarna i Söder

I många afrikanska länder går utvecklingen just nu åt rätt håll. Ofta trots, inte tack vare, vårt bistånd. Om vi nu kunde erbjuda afrikaner att sälja varor och tjänster till oss utan att vi lade på dem massa strafftullar, så hade det varit ännu bättre. "Africa needs trade, not aid."

"Africa is making itself rich, despite the West"

Det kan man ju tänka på, när man samtidigt tar del av den väldigt konstiga vinkeln från radion i morse att värdeskapande, global handel, och rikedom är djupt problematiskt.

Saaberiet - igen

Redan då, för två år sedan, var Saab på fallrepet. Det handlar inte om att man bygger dåliga bilar. Utan om att kunderna inte tycker att de är värda sitt pris.

Det var ett hemskans gnäll, inte minst från socialdemokrater av Stålverk-80-snitt, att Alliansen och då i synnerhet Maud Olofsson svek arbetarna i Trollhättan när man inte gick in och tog över bilfabriken eller på andra sätt gödde den. Eller med andra ord: göda industrikapitalister med skattemedel som arbetarna själva betalat in.

Det fanns möjlighet att ge Saab högrisklån, så att de kunde strukturera om sig, i samband med att de fick en ny ägare. Regeringen tvekade. Socialdemokrater skällde.

Nå, efter många turer blev det ett statligt högrisklån till Saab, via EU-medel. Och nu? Två år senare? Man har fortfarande inte fått snurr på försäljningen. Man har inte betalat underleverantörer. Man vill ha mer pengar.

Att gå in och stötta industrier på fallrepet är att ta från arbetarna och ge till kapitalisterna. Det förvånar mig att inte fler på vänsterflanken inser detta. Det förvånar mig att de så gärna propagerar för inpytsandet av statliga medel (dvs arbetarnas ihoptjänade pengar) i diverse industriprojekt med hög risk.

Kanske har vissa kommit på detta nu. En av de bloggare som var argast på att regeringen inte spenderade arbetarnas pengar på Saab var Fredrik Pettersson. Jag länkade bland annat till hans bloggpost i frågan. Denna bloggpost har han tagit bort. Tur att internet inte glömmer lika lätt.

Det hade väl smakat, att klämma åt Maud Olofsson för att hon ställde upp med pengar då, samtidigt som man klämde åt henne för att hon tvekade. Damned if you do, damned if you don't.

Vem äger oss?

Bra av Stig-Björn Ljunggren:

Egentligen borde det vara tvärtom. Med jämna mellanrum skulle skatten sänkas till noll, och sen varje procent läggas till, motivstyrt, för att det inte ska bli slentrian i systemet. Det är ju trots allt så att vi äger oss själva och därmed det vi producerat.

Reallönen och arbetslösheten

Det har varit lite prat om arbetslöshet i dagarna. Man har jämfört dagens situation med 70-talet, vissa debattörer har menat på att vi borde återgå till det politiska målet från då om full sysselsättning. Genom att mörka eller glömma den gigantiska inflationen vill man ge sken av att dåtidens politik var lyckad. Och om man blundar för helheten utan bara jämför procentsiffran sysslesättningsgrad nu respektive då, så kanske det förflutna ser trevligt ut.

Det är ju nämligen ingen konst att ha full sysselsättning, om man bara får lov att sänka lönerna. Är priset på arbete tillräckligt lågt, kommer varje arbetsuppgift att vara lönsam att köpa för någon.

För det är ju precis en lönesänkning som inflation är. Även om jag får fler och större siffror på lönebeskedet, så har jag ingen glädje av det när prislapparna växer lika mycket eller mer. I utbyte mot en timme av min arbetstid kommer jag inte kunna byta till mig mer.

Min reallön är lika stor, eller mindre, när jag jobbar i ett samhälle med hög inflation.

Kruxet med reallönen är att den inte låter sig påverkas så lätt av politik. Den beror på snarare på två saker: vad jag lyckas åstadkomma under en dag, och vad någon är beredd att betala för resultatet. I slutändan finns det en kund som självsvåldigt bestämmer om frukten av min möda är värd den prislapp jag eller min arbetsgivare har satt.

Detta gäller för dig och mig som individer, men det gäller lika mycket oss som kollektiv. Även när vi arbetar på samma företag är det värdet som bestäms av kunden minus övriga kostnader som bestämmer vad du och jag kan få i lön.

Till och med om vi bestämmer oss för att samverka i ett stort samhälleligt socialistiskt projekt med långtgående utjämningar kommer utrymmet för vår reala lön att i varje stund bestämmas av vilket värde för andra vi faktiskt kan leverera. I stora socialistiska projekt är ofta prissättningsmekanismen satt ur spel, därför kanske vi inte nås av korrekt information om det verkliga värdet av vårt arbete.

Men vi kommer fortfarande inte att i längden kunna lyfta högre ersättningar än vad vi förmår göra oss förtjänta av, även om vi solidariskt delar på mödan och frukten. Man kan inte lura ekonomin.

Det är nämligen till sist alltid de materiella produktionsfaktorerna som bestämmer. Om tillgången till billig energi av rent fysikaliska skäl minskar, så kommer vår produktivitet förmodligen också göra det. Samma möda kommer att ge ett sämre resultat, när hjälpen från den lättillgängliga energin minskar.

Å andra sidan: om nya innovationer av rent fysikaliska skäl ger oss högre produktivitet kan vi förvänta oss tillväxt och utrymme för högre reallöner. Eller om människor som idag hindras från att handla med varandra får lov att göra det, så kommer deras produktivitet - också av rent fysikaliska skäl - att öka. Vilket skapar ett reellt utrymme att lyfta högre ersättningar eftersom ens arbete då blir mer värt, i absoluta tal.

Reallöneutrymmet för varje sorts arbete bestäms av det värde som arbetet förmår generera. Om någon inte kan utföra ett arbete som genererar stora värden, så finns det ingen möjlighet för den personen att lyfta någon vidare hög lön. Då måste antingen personen tillåtas gå ner i lön, eller förmås att utföra det mer värdefulla arbete, eller stå utan jobb. Och står man utan jobb så får man antingen leva på vad andra människors arbete genererar, eller gå under.

Det är ingen som har beslutat att det ska vara på det här sättet. Det tillhör människans livsvillkor att vi måste äta och klä oss med mera, och att inget av det kan göras utan någons ansträngning.

Men vi kan sluta önska oss en politik som bygger på att ekonomiska värden kan beslutas fram; och vi kan önska oss en politik som i görligaste mån gynnar de reellt värdeskapande faktorerna, även om politiken förstås aldrig kan förutse eller kommendera värdeskapande att ske.

(Se också en näraliggande text om offentliga investeringar).

...och manlig sexualitet

Och den frågeställningen leder mig in på min tredje poäng, den om diskursanalys och problemformuleringen i de här frågorna.

Vem har bestämt att de sexuella praktiker som utövas av snoppbärare allesammans är delar i ett enhetligt pussel som kallas "manlig sexualitet"? Vad länkar samman min sexualitet med Bosses och Ahmeds? Förutom att vi har snopp och kanske är hetero?

Praktiker är lika och olika: om Bosses fru tänder på smisk, medan Ahmeds fru vill ta det mjukt och försiktigt: har Bosse och Ahmed därmed olika praxis när Bosse är hårdhänt och Ahmed är mjuk? Eller har de samma följsamma praxis: att vara lyhörd för sin partners önskemål? Och är de bägge typexempel på "manlig sexualitet" eller avvikare från normen? Eller den ena mer manlig än den andra? Och på vilket sätt är jag och min fru sammankopplad med deras sexliv, annat än att jag delar vissa anatomiska egenskaper med de två andra?

Och på vilket sätt är jag och Bosse och Ahmed sammankopplade med Gottfrid som förför osäkra kvinnor och för sitt eget nöjes skull får dem att gå med på mer smärtsamma och riskfyllda sexuella övningar än vad de är bekväma med. Är vi genom begreppet "manlig sexualitet" förbundna, så att vi bildar en gemensam "manlig norm"?

Eller är vi helt enkelt väldigt olika? Samt att Gottfrid är ett kräk?

Jag och Gottfrid har inte mer gemensamt än detta att helt andra människor, till exempel Svante Tidholm, kallar min och Gottfrids högst olika sexuella praktiker för "exempel på mäns sexualitet".

Jag kan hålla med om att jag och Gottfrid behöver #prataomdet. Men faktiskt inte på annat sätt än att berätta för Gottfrid hur illa han beter sig, och att han borde vara lyhörd och följsam som jag och Bosse och Ahmed istället. Mer av "manlig" norm helt enkelt, inte mindre. Eller manlig och manlig, mer av vanligt helt okönat hyfs.

Det finns mer som förenar folk med likartad sexuell praktik, antingen de är män eller kvinnor, än vad som förenar folk som råkar ha samma kön. Vi monogama vaniljheteros, män och kvinnor, med ett fåtal partners har mer gemensamt med varandra, än vad vi har med de som är mycket sexuellt aktiva. Och om man läser på lite: på motsvarande sätt mer som förenar de med hög sexuell aktivitet med varandra.

Ja, det finns ett antal saker med heterosex som drabbar många kvinnor hårdare än män. Dels är själva sexet av biologiska skäl mer riskfyllt för kvinnor. Dels gör övervikten män bland övergreppsförövarna risken större för kvinnor att drabbas. Dels ser de samhälleliga normerna bevisligen olika ut och skapar olika utgångspunkter för män och kvinnor.

Men detta konstituerar fortfarande inte en gemensam manlig sexualitet, eller ett gemensamt manligt ansvar för hur män beter sig sexuellt. Det gemensamma ansvaret och den gemensamma "manliga" sexualiteten är en språklig och idemässig konstruktion som kan och förtjänar att dekonstrueras precis som alla andra fördomar och föreställningar. Föreställningarna håller helt enkelt inte för normkritisk, evidensbaserad, granskning.

...normer...

Om nu politik i görligaste mån ska bedrivas utifrån så säker kunskap som möjligt om vår gemensamma verklighet, så uppstår en hel del intressanta metodproblem när vi kommer in på frågan om normer och normkritik. Det finns ett antal hypoteser som förlägger orsaken till olika slags sexism i de normer och föreställningar om kön som är dominanta i samhället. Många av dessa hypoteser har gott om fog för sig, så det går inte att - som vissa feminismkritiker vill - avfärda ansatsen som sådan.

Men hypoteserna, liksom formerna av sexism, är sinsemellan väldigt olika, och det gör att man inte heller kan anta att om normerna är orsaken till den ena formen av sexism, så är de också det till den andra. Man måste hitta sätt att pröva hypoteserna innan man vet vilka man kan ta på allvar och utforma politik efter.

Om påståendet är att orsaken till ett problem består av en dominerande norm, så uppträder genast frågan vilken den dominerande normen är. Om man försöker besvara den frågan med vilka normer man själv känner till eller varit utsatt för, så besvarar man bara frågan vilka normer som dominerat i det egna livet. Om man frågar andra, så besvarar man bara frågan vilka normer som dominerat i de tillfrågades liv.

Om man vill besvara frågan om dominerande normer i samhället räcker inte sådana kvalitativa ansatser. Man måste undersöka det kvantitativt. Lyckligtvis behöver man inte fråga varenda tjomme, det räcker med att fråga ett representativt urval. Då får man ett svar på frågan hur folk i samhället upplever normerna, på ett sätt som kan sägas gälla samhället i stort.

Men folks upplevelse av normerna är inte detsamma som det faktiska utfallet. Om folk uppger att de inte upplever att normer styrt deras yrkesval på ett könat sätt, samtidigt som deras yrkesval de facto är könat, så har vi en intressant diskrepans. Antingen verkar normen på ett osynligt sätt, eller så är inte könskodade yrkesnormer orsaken till folks yrkesval. Man får finna ut andra metoder för att kartlägga orsaken till könsskillnader i yrkesval, om man tycker det är intressant. På grund av att människors yrkesval faktiskt är könat vill många hävda att det faktiskt finns en samhällelig norm som styr deras val.

På motsvarande sätt måste man då resonera även när det gäller normer runt sexualitet. Ska en norm på något vettigt sätt kallas "normerande" så är det ett minimikrav att den faktiskt är verksam och orsakar ett beteende.

Om hypotesen är att vanliga (ett kvantitativt begrepp) mäns normer runt sexualitet orsakar sexköp eller övergrepp, så bör man alltså finna att det är vanligt att män köper sex eller begår övergrepp. Men då finner man, när man ser till prevalensen, att så är det inte alls. Det är en minoritet.

Observera nu (och det är sjukt att det ens ska behöva nämnas) vad detta faktum inte innebär. Det innebär inte att övergrepp inte förekommer, eller att det inte är ett stort problem. Jämför med annat våld: våld och andra kränkningar, oavsett kön, sex eller ej, utförs överlag i vårt samhälle inte av en majoritet, men det är likväl ett stort problem. Offren är alltid många fler än förövarna, och eftersom det är obehagligt att bli utsatt så tvingas man alltid väga in risken för att bli utsatt, även om det är långt ifrån säkert att man drabbas.

Det är helt enkelt ett matematiskt faktum: ett fåtal behöver inte anstränga sig speciellt mycket för att förstöra för flertalet. Om 1 av 15 män beter sig rutinmässigt illa sexuellt, och en svensk heterosexuell kvinna i genomsnitt har 4-5 sexualpartners under sitt liv, så kommer risken vara stor att hon vid något tillfälle ligger med elakingen. Om hon tillhör gruppen mycket sexuellt aktiva ökar risken kraftigt. Om elakingen också tillhör den gruppen så hinner han utsätta många.

Så att många drabbas är inget bevis för att samhället i stort, eller män i allmänhet, domineras av destruktiva normer runt sex. Vill man finna orsaken till det destruktiva beteendet måste man alltså undersöka den destruktive specifikt, undersöka avvikaren och normbrytaren, och ställa sig fråga vad det är i hans sexuella normbildning som gått snett i jämförelse med den positiva normbildningen hos majoriteten.

Däremot är de allmänna normerna runt sexualitet förstås fortfarande intressanta! Om nu inte alla män är förövare, varför är så många förövare män? Här finns ju ett tänkbart svar, som också håller för kritisk granskning, att det endast den som är aktiv och handlingsorienterad i ett sexuellt samspel som utsätter sig för risken att utföra en handling som inte uppskattas av den andra. Och då kan man undersöka och kritiskt granska den normen som säger att män har lust, ska utforska och ta initiativet, medan kvinnor ska släppa till eller säga nej i lagom mängd.

Men det är ju inte en specifikt "manlig norm" som behöver diskuteras "män emellan", utan rör heterosexuellt samspel och är därmed en fråga om könsöverskridande spelregler. Ja, det behövs diskussion och större öppenhet om lust och om sexuella praktiker. Men kan den som påstår att just män i allmänhet och mäns sexuella normer utgör ett särskilt problem som behöver lösas i samtal man-to-man, vara så väldigt vänlig att visa exakt vilka delar i den specifikt manliga sexuella normen som är så problematisk och en sådan rotorsak till eländet i sängen?

Evidens...

För det första menar jag att det är superviktigt att politik, så långt det alls är möjligt, ska vara evidensbaserad. För att ett problem ska erkännas som ett problem behövs det inte mycket till evidens. Det räcker med evidens att en enda individ kommer i kläm, så har vi ett politiskt problem.

Men för att vi ska kunna förorda en politisk lösning på problemet får vi inte slarva med analysarbetet. Den politiska lösningen måste till att börja med vara effektiv, alltså faktiskt avhjälpa problemet. Sedan får den inte medföra att andra människor kommer i kläm, för då är det ju ingen lösning. Bägge dessa villkor kräver att man formulerar problemet på ett falsifierbart sätt, och inte sällan att man kan genomföra stringenta kvantitativa mätningar före och efter: dels för att belägga problemformuleringshypotesen, och dels för att säkerställa att den politiska reformen faktiskt varit effektiv.

Effekterna av att inte vara evidensbaserad är inte vackra. Man ger fördomar utrymme i politiken istället för att motverka dem. Känsloargument får styra, vilket ju alltid leder till förtryck, och man lägger energi på åtgärder som passar en viss världsuppfattning utan att först ha dubbelkollat om världsuppfattningen rimmar med verkligheten eller ej. Har man tur blir effekten trots detta god, sannolikt blir den dock verkningslös, och i värsta fall förvärrar åtgärden problemet.

Frånvaron av evidens är naturligtvis ett stort problem. Att våldtäktsanmälningarna har ökat, är det något gott eller något ont? Om det beror på att fler fall av övergrepp anmäls och utreds (att mörkertalet - frånvaron av evidens - minskar) är det något positivt. Men det kan vi inte veta med säkerhet, eftersom mörkertalet är just mörkt.

Men frånvaron av evidens blir ju inte ett problem bara för att man vill vara evidensbaserad. Frånvaron av evidens är ju ett lika stort problem, eller större, när man aktivt struntar i evidensen. I det första fallet problematiserar man åtminstone mörkertalen och räknar med en osäkerhetsfaktor. I det andra fallet ger man upp och säger att eftersom evidens inte går att finna för allt, så är den evidensbaserade ansatsen i grunden osäker och därmed fel.

Och nej, något tredje förhållningssätt mellan dessa finns inte. Antingen är du evidensbaserad och försöker att minimera godtycket (även om du inser att det med nödvändighet kommer att finnas ett visst mått av det), eller så ignorerar du tillgängligt evidens och upphöjer därmed godtycket till norm. Ditt eget godtycke.

Evidens, normer och manlig sexualitet

Det var ett kul och lärorikt samtal på Twitter jag hade igår, med signaturen @i_are_lisa, om normer, sexualitet, att mäns sexualitet sällan diskuteras, osv osv. Och lärorikt, eftersom våra ingångar skiljer sig så kraftigt åt.

Jag hoppas att jag svarade på Lisas invändningar så att det åtminstone framgick vad jag tyckte och varför, och jag fick en någorlunda bild av vad hon tyckte. Jag saknar fortfarande svar på vissa invändningar mot hennes resonemang som jag reste, men dessa kanske framkommer med tiden.

Bakgrunden är reaktioner på den text som Svante Tidholm skrev på svtdebatt.se: "Många män bangar inte för lite knulla om det är billigt". I texten dyker ännu en gång konstruktionen "den vanlige svenske mannen" upp, denna märkliga varelse som i texter av det här slaget lyckas med konststycket att vara precis vem som helst av oss och hur vanlig som helst, samtidigt som han utövar en massa normbrytande aktiviteter - t ex sexköp - vars främsta kännetecken är att de inte är speciellt vanliga alls.

Det finns mycket att säga om den motsägelsen, men eftersom Ivar Arpi redan gjort det så låter jag det vara. Svante Tidholms text mynnar hur som helst ut i konklusionen att män bör tala mer om sex, och det stämmer ju i högsta grad, och är något som i_are_lisa och jag är helt eniga om.

Tills vi berörde frågan om varför sådana samtal behöver hållas. Är det för att det finns allvarliga fel i "den manliga normen" rörande sexualiteten, fel som leder fram till sexköp och övergrepp? Eller är det för att ett sådant samtal skulle tydliggöra majoritetens goda normer för den normbrytande minoriteten?

När vi kom in på den frågan visade det sig att vi hade radikalt olika uppfattningar på ett metapolitiskt plan. Vilka metoder är giltiga för att skaffa oss sann kunskap om rådande normer? Vilken plats har empiri när man gör politisk analys, och inte minst viktigt: vilken plats har frånvaron av empiri (t ex mörkertal)?

Eftersom de olika svaren på de frågorna kan få två människor, som ju i grunden delar samma politiska dröm om alla människors lika rätt att slippa övergrepp och skeva förväntningar, att förorda helt motsatta synsätt i problemanalys och lösningsansats, så tycker jag att det är viktiga frågor. Här följer några av mina tankar.

Jag har delat upp dem i tre blogginlägg så att det inte ska bli så förpillat långt.

Mödradödligheten och världskapitalismen

Bloggade förra året om Bangladesh. Bakgrunden var en artikel där Ylva Jonsson Strömberg på Action Aid antydde att H&M och andra klädföretag bar skulden till att många människor i Bangladesh dör i barnsäng.

Kom och tänka på den artikeln när jag läste detta på RFSU:s hemsida: Det går att minska mödradödligheten

Mödradödligheten minskar med rätt insatser och politiska prioriteringar. Det visar en ny forskningsstudie som gjorts i Bangladesh. RFSU samarbetar med flera organisationer i landet där mödradödligheten de senaste nio åren sjunkit med 40 procent.

Hur? Artikeln nämner några konkreta faktorer: Ökad frihet att få information om preventivmedel. Ökad möjlighet att köpa preventivmedel. Ökad tillgång till modern medicinsk teknik och specialister. Ökad utbildning, särskilt av flickor.

Och i botten förstås det ekonomiska uppsving som möjliggjort allt detta:

Förbättrade socio-ekonomiska omständigheter i landet gör det lättare för kvinnor att få tillgång till mödrahälsovård rent praktiskt. Att fattigdomen minskar innebär att fler har råd att betala för vård och mediciner. Dessutom finns nu också bättre vägar vilket gör att fler kvinnor kan ta sig till hälsoklinikerna i tid vid förlossning.

Och vad är då skälet till det ekonomiska uppsvinget? Enligt Wikipedia beror det på ökad industrialisering, minskat beroende av jordbruk, att multinationella företag investerat i landet, och inte minst att en jobbsektor skapats för kvinnor i textil- och konfektionsindustrin.

Nej, allt är inte rosor i Bangladesh. Men man är på rätt väg, och låt oss då sammanfatta orsakerna:

Frihet för kvinnor att sälja sin arbetskraft mot pengar, till ett konkurrenskraftigt pris på världsmarknaden vilket lockar till sig utländska företag, som samtidigt ger kvinnorna betydligt mer pengar för arbetsinsatsen än den tidigare självhushållningen.

Frihet för multinationella företag att investera i landet, vilket uppgraderar hela landets infrastruktur, och skapar en industrisektor som får både män och kvinnor att slippa självhushållningens plåga.

Frihet för folk att utbilda sig själva och andra, frihet att sprida information och att ta del av informationen.

Öppenhet för teknisk utveckling och att kunna och våga prova nytt. Inte minst när det gäller mödravård och att bryta med äldre tabun kring fortplantning.

Förstår ni nu varför jag är liberal och för världsmarknaden och kapitalismen? Kan ni se hur just friheter, inklusive (men inte enbart) ekonomiska friheter, räddar livet på folk? Hur mödradödligheten har minskat med 40% i Bangladesh? Hur politiska reformer först och främst kräver ekonomiska möjligheter, och hur ekonomiska möjligheter skapas genom ekonomisk frihet för företag?

Ekonomi och liberalism är en fråga om liv och död.

Kinabubblan och energikrisen

Läser om vad jag skrev för ganska precis ett år sedan, om Kina:

Det byggs överallt. Men priserna på byggande tillåts i princip inte öka. Så man ser överallt spår av knasiga resursallokeringar. Mängder med personer som står overksamma på ett bygge, eftersom det finns folk men inte stål. Mängder med folk som jobbar för hand. Det är som om man inte förstått själva idén med att låta pris fluktuera beroende på tillgång och efterfrågan: att resurser på ett smidigt sätt hamnar där de gör bäst nytta. Att man får en omedelbar feedback på kostnaderna. Istället styrs väldigt mycket av dekret, och spåren efter alla planeringsmissar är oräknerliga.

Tomma, halvfärdiga, stora nybyggen där det inte pågår någon verksamhet. Det var ett bestående intryck från bussturerna i och runt Peking. Planekonomiska spöken. Till exempel ett modernt kontorskomplex, där endast ett av våningsplanen hade ett IT-bolag inhyst. Varför var inte resten uthyrt? Jo, komplexet var byggt på inrådan av den lokala regeringen, som i sin nåd och godhet mer eller mindre skänkte kontorsplatsen till (just) detta IT-bolag.

Alla de resurser som gått åt för att skapa detta lyxiga men ödsliga tomrum. Var i ekonomin hade dessa resurser gjort bättre nytta? I en frivillig ekonomi slussas resurser dit där alla inblandade känner att de får ut någonting som är större än den insats (arbets- eller kontant) de lägger. Precis som medborgarna i en demokrati ger återkoppling åt lagstiftarna och hindrar dem från att begå alltför stora dumheter, så ger människorna i en frivillig ekonomi omedelbar (och ännu tydligare) återkoppling: vilka projekt är livskraftiga på riktigt?

Denna återkopplingsmekanism slår man sönder i en kommandoekonomi. Man kopplar ur det viktigaste styrmedlet som finns för att hindra felsatsningar från att gå för långt, den mest effektiva regleringen av kapitalismen i hela världen: vanliga människors fria val att styra över sin egen tid och sina tillgångar. Återkopplingsmekanismen som gör att kapitalisterna tvingas att möta folks faktiska behov, om kapitalisterna alls vill tjäna några pengar.

Det finns en illusion i varje kommandoekonomi: illusionen av kontroll, när man har mandatet att diktera fram både arbetskraft och material till vissa specifika projekt, projekt som man själv gillar, projekt där man inte tror sig behöva ta ekonomiska hänsyn.

Men de ekonomiska sambanden upphör ju inte att gälla bara för att man tar kommandot. Sakers värde beror fortfarande på hur efterlängtade de är och på hur svåra de är att få tag i. Om du förbjuder folk att med sin fria prissättning kommunicera vad de tycker att saker är värda, så får du den signalen alldeles för sent.

Och när det gäller stora resurskrävande investeringar, så är den här frånvaron av kontroll helt förödande. Tänk på alla de sammanlagda arbetstimmar som ligger bakom ett kontorskomplex. Alla de kilowattimmar energi som gått åt. Om dessa timmar inte ger god utväxling (till exempel rejält med hyresintäkter för att huset faktiskt var efterlängtat av alla de som letar kontorsplats), så är ju hela bygget bara spill. Skräp. Muda. Överproduktion.

För tänk vad dessa resurser hade kunnat göra i en annan del av ekonomin istället. Till exempel avhjälpt fattigdomen.

Om prissignalerna tillåts gå fram och vara synliga för alla, så sker ingen överproduktion. Priset på kontorsplatser faller, och inga investeringar i nya kontorskomplex görs förrän efterfrågan så småningom blir så stark så att priserna stiger.

Men om prissignalerna inte går fram, så kan det hända att folk tror att värdet på dessa kontorskomplex, eller för den delen bostäder, är fortsatt höga. Då uppstår en bubbla, att folk förväntar sig ett högre värde än vad saken faktiskt är värd. Och bubblan måste spricka, ju förr desto bättre, genom att priserna talar om för folk vad saker och ting egentligen är värda.

Det är alltid någon ekonomisk realitet som spräcker bubblan. Någon för värdestegringen efterfrågad och viktig resurs som man inte utan vidare kan öka tillgången på. I dagsläget är det bl a oljan. Där verkar vi ha nått produktionsmaximum. Om tillgången på olja dessutom sjunker något, till exempel till följd av att folk i Nordafrika och Mellanöstern börjar tröttna på sina despoter, så kan inte ens en kommandoekonomi upprätthålla illusionen av större värden än vad som finns.

Då spricker bubblan. Och det tillsammans med skuldkrisen och lånebubblorna i USA och Europa kan bli en jobbig resa. Riktigt jobbig.

Vad krävs för att möta det här då? Tricket, som vanligt i en bytesekonomi, är att erbjuda folk det de vill ha, till ett pris som de är villiga att betala även när de inte har gott om pengar eller billiga krediter. Vad kan du utföra? Vad kan du sälja? Vad gör andra människor rika? Den stilla och stabila lågkonjunkturen är ekonomins normaltillstånd. Det som fungerar att sälja i lågkonjunkturer kan du alltid leva av, så länge som du kan producera det.

Och för att förhindra bubblorna: slå inte sönder prismekanismerna. Låt räntorna bli vad de blir när bankerna själva tvingas bära risken för sin egen utlåning. Låt bostadskostnaderna bli vad de blir, Låt lönerna och andra priser landa där de landar, när köpare och säljare möts. Blir det olyckliga utfall där folk riskerar att fara illa, så låt oss lösa det. Med till exempel gemensam finansiering av trygghetssystem.

Men låt oss sluta bedra oss själva i tron att vi kan styra värdet på varken pengar, hus eller arbete.

Sannare självbild

Despoterna i Afrika har inte hållits under armarna av cynisk utrikespolitik från USA enbart. Även välvilligt svenskt bistånd och utrikespolitik har stött och gynnat förtryckare. En politik i allt väsentligt utformad av socialdemokratin.

Carina Hägg, ansvarig för Socialdemokraternas Afrikapolitik, slår dock ifrån sig:

Vi socialdemokrater har sedan flera år varit starkt engagerade i kampen för demokratiska fri- och rättigheter i Afrika. Jag är personligen starkt engagerad i kampen för frihet för den etiopiska oppositionsledaren Birtukan Mideksa och för Dawit Isaaks frigivande.

Ett försvar som helt missar målet med kritiken. För det är ingen som misstror Carina Häggs eller Urban Ahltins, eller någon annans välvilja. Kritiken går helt och hållet ut på att välviljan är missriktad.

När man t ex utser Afrikanska Unionen som motpart i "dialogen med Afrika", så ger man despoterna tolkningsföreträde.

När man låter bistånd gå genom regeringskanaler, inte sällan regeringar som gripit makten med våld, så stödjer man de regeringarna på folkets bekostnad. Diktatorn kan då först slå sönder folkets egen infrastruktur, för att sedan med biståndets hjälp skaffa sig monopol på distributionen av förnödenheter. Ett enkelt sätt att kväsa de uppror som annars borde bli följden av att ha slagit sönder ett land.

Ett folk som utan regeringens hjälp kan försörja sig självt är inte ett folk man kan kontrollera utan vidare. Men om större delen av BNP omsätts i statsapparaten blir folket statens tjänare istället för tvärtom. Och bistånd till regeringar hjälper till att upprätthålla och förstärka den maktobalansen. Oavsett vilka föreningar Carina Hägg engagerar sig i.

Carina Hägg säger: "Men är det inte genom kontakter vi kan påverka - handel, bistånd, utbyte och möten"

Saken är den att utbyten, som till exempel handel, mellan människor stärker medborgarna i diktaturer på diktatorns bekostnad. Medan bistånd och stöd till ledarna gör det omvända. Man måste hålla i minnet att i dessa länder är folket och ledarna varandras fiender med motstridiga intressen.

Carina Hägg säger: "Socialdemokrater har i flera år talat om den välståndsklyfta som finns mellan det europeiska välståndet och fattigdomen i Nordafrika. "

Ja, och fattigdomen i Afrika beror på det inhemska förtrycket. Även om historiska övergrepp från kolonialmakterna initierat fattigdomen och förtrycket, så är det de inhemska förtryckarna som vidmakthåller det.

Carina Hägg säger: "Bengt Nilsson tycks mena att det ligger ett motsatsförhållande mellan samarbete genom organ som Afrikanska unionen, AU, och stöd till demokratiska gräsrotsrörelser."

På det måste man svara ja. AU innehåller både goda och onda krafter. Att ta avstånd från AU samtidigt som man selektivt närmar sig de ledare som faktiskt behandlar folket vettigt, det stärker demokratin och försvagar förtrycket. Hur hade vi i Europa tagit det om USA sökt en enad europeisk röst att tala med under Andra Världskriget? Samarbetat med Hitler? Eller om EU inkluderat Spanien, DDR, Grekland, och Portugal, under den tid då de var diktaturer?

Bland oss själva eller våra närmaste vänner och grannar vill vi inte se en sådan relativisering. Människorna på den afrikanska kontinenten är lika mycket människor och vänner och grannar. Förtryck är lika illa överallt.

Därför måste det europeiska stödet till förtryckarna bort. Även det välvilliga stödet! Vi kan inte bedöma politik efter dess goda avsikt. Vi måste undersöka det faktiska utfallet. Och då måste man nyktert skärskåda sådant som bistånd, AU, EU, FN osv. Och utrikespolitiska program för Afrika. Även om dess tillskyndare inte är vana vid att en godhjärtad avsikt granskas kritiskt.

[TILLÄGG] Och bara för att jag röstade på Allianspartiet Centern så betyder inte det att jag gillar utrikespolitiken som förs nu. Den är självgod och pompös, men undfallande när det gäller.

Räntefaran uppmärksammas

Skönt att faran med konstgjort billiga pengar uppmärksammas alltmer. Som till exempel här: Den tysta kraschen

När jag skriver detta förbereds en frågestund i Riksdagen om just det här ämnet. Vad säger finansministern? Men jag är rädd att varken regering eller opposition kommer att dra rätt politiska slutsatser av det här.

UPPDATERING: Kompletterar med ett citat från mig själv. Tanken att man får fart på ekonomin genom att öka utbudet av lättköpta pengar är feltänkt:

Man får inte fart på ekonomin genom att gödsla med konstgjorda pengar.

Ekonomin tar fart om man producerar nyttigheter som folk vill ha även när de inte har lättköpta pengar i näven. När man producerar sånt som folk efterfrågar även i en lågkonjunktur.

Eller september 2009, november 2009.

Internetcensuren

Jag skulle önska att någon som känner Cecilia Malmström och Cecilia Wikström, och som åtnjuter dessa båda människors förtroende, förklarar två saker för dem:

1) Barnporrfilter lyckas inte med att filtrera bort barnpornografin. Att implementera ett barnporrfilter är alltså ingen åtgärd som hjälper mot barnpornografi.

2) Barnporrfilter lyckas med att filtrera bort annat än barnpornografi. Filtrets brott mot yttrandefriheten består inte i att det filtrerar bort barnporr, som Cecilia Malmström påstår, utan på att det filtrerar bort annat, sådant som varje fri människa i ett fritt land har rätt att dela med sig av.

Hela försvaret för förslaget som Cecilia Malmström presenterar, bygger på den helt felaktiga föreställningen att det faktiskt fungerar. Att det ens är möjligt att genomföra om bara den politiska viljan finns. Det är det alltså inte.

Kunde EU-kommissionen bara ta till sig detta, så vore mycket vunnet.

Däremot öppnar det upp för den intressanta frågan om vilken information som bör vara förbjuden för människor att ta del av, eller vilka aktiviteter. I en värld där möten äger rum på internet snarare än på torget, så är tvingande blockering lika med en inskränkning i mötesfriheten. I en värld där åsikter sprids på nätet, så är en tvingande blockering lika med en inskränkning i opinionsfriheten.

Räntebubbel

Oj, vad oväntat att ett statligt bolånefinaniseringsinstitut vill att finansministern reglerar så att bostadsbubblan kan blåsas upp ytterligare. Inte.

Det helstatliga SBAB vill minska avkastningskraven, för att pressa ner bolåneräntorna ytterligare.

Det var för övrigt SBAB som var ledande i att börja låna ut mer pengar till lösare säkerheter.

Eftersom bankerna och låneinstituten inte själva bär risken av att låna ut pengar (det är vi andra som får bära den), så har de allt att vinna på att folk förlånar sig, men inget att förlora.

Hade låneinstituten fått bära risken själva hade ett lån kostat vad det kostar. Då hade inte priset på bostäder kunnat sticka iväg så högt, och svenskarna hade inte förlånat sig.

Det är inte hållbart att låna mer än vi producerar. Förr eller senare måste man nämligen betala tillbaks.

Inom sex månader tror jag vi har problemen över oss.

Och fortfarande ingen lösning...

Fattigdomsdebatten går vidare. Paula Paulina Neuding skrev en text som tydligen kunde läsas på två sätt. Vissa läste den som "Fattigdomen är de fattigas fel". Andra som "Allt är inte strukturernas fel". Beroende på ingång verkar folk således välja mellan att tycka att texten är antingen vidrigt cynisk och blind, eller tvärtom klarsynt och balanserad.

Själv tror jag att Neuding menade det sistnämnda, men att den var illa skriven och alldeles för lätt att misstolka. Dock, om perspektivet kommer väldigt mycket vänsterifrån, så är även "allt är inte strukturernas fel" en rysligt cynisk och hemsk beskrivning av hur utsatthet uppkommer.

Jag läser Rebecka Ahlbergs reaktion på Neuding, och tänker att debatten nog ser ut som den gör genom att bägge sidor håller saker för så självklara att man inte ser när självklarheten utmanas i motståndarens text.

Så gör givetvis jag också, sitter på mina käpphästar. Men det är nyttigt att försöka blottlägga basala försanthållanden. Vad tror vi på så starkt och självklart att det är omöjligt att ifrågasätta?

En sådan självklarhet i Ahlbergs text är den här: "Saken är ju nämligen den att nyliberalismens segertåg är fullkomligt beroende av att man lyckas få arbetarklassen att rösta emot sina egna materiella intressen."

Om man på allvar tror att ekonomisk liberalism är till skada för arbetarklassen, så blir Ahlberg begriplig. Men där har ju historien överbevisat henne gång på gång på gång. Det är oerhört lätt att visa hur ekonomisk liberalism tvärtom gynnar arbetarnas materiella intressen:

Man kan visa hur det går till i teorin när stora värden för både köpare och säljare skapas av frivilliga byten på en marknad.

Man kan visa hur det går till i praktiken. Studera två grannländer där det ena praktiserar socialism, och det andra praktiserar marknadsekonomi, och se hur de konstruktiva krafterna på marknaden skapar välstånd, medan bristen på information och omöjligheten att koordinera komplexa system gör att den socialistiska produktionen aldrig möter människors behov.

Man kan visa hur det inte bara är sant i enskilda fall. Se i statistiken över jordens länder hur ekonomisk frihet går hand i hand med välstånd, medan socialistisk organisation av produktionen lämnar misär efter sig. Eller så kan man se hur facklig kamp, som är bra och nödvändig när det gäller att ta till vara och skydda arbetarnas rättigheter, inte kan göra ett enda dugg på lönebildningen. Eftersom lönebildningen alltid är beroende av löneutrymmet, vilket bestäms av arbetarnas produktivitet och säljförmåga i det aktuella företagets produktionsapparat.

Hon har lite tidigare i texten angripit mytbilden av den "världsfrånvända" vänstern, men förstår inte att det är just för den här bristande ekonomiska insiktens skull som vänstern med rätta förtjänar det omdömet. Kritiken mot Sovjetsystemet handlar inte bara om att vara negativ till repression och övervakning. Utan om att Sovjets grundproblem var just socialisationen av produktionsmedlen, som Rebecka Ahlberg påstår sig vilja ha. Den socialistiska ekonomin skapade den brist och fattigdom som i sin tur skapade instabiliteten i samhället som skapade rädslan hos makthavarna som i sin tur födde repressionen.

Ahlberg reagerar som om kritiken handlar om vänsterns illvilja. När det i själva verket handlar om vänsterns oförmåga.

När hon beskyller liberalismen för att inte vara utopisk har hon helt rätt. Just för att utopiska mål i verkligheten inte låter sig orkestreras fram. Och när hon berömmer sig och resten av vänstern för att så starkt önska jämlikhet visar hon också på en viktig svaghet i den egna analysen.

Ingen blir nämligen fattig av att ha mindre än någon annan. Fattig är man när man har för lite. Ett rikt men ojämlikt samhälle där ingen har för lite för sin överlevnad är fortfarande ett gott samhälle. Ett fattigt där alla har lika lite är inte ett gott samhälle. Du blir fattig genom brist på konkreta nödvändiga produkter att konsumera.

Där måste fattigdomsdebatten börja. Med att kakan skapas. Innan man ens kan börja diskutera fördelningen.

Och då duger inte drömmar. Då duger bara konkret analys. Vilka faktorer påverkar möjligheten till försörjning negativt respektive positivt? Hur kan man eliminera det negativa och stärka det positiva?

Och jag kan inte se annat än att hög risk för att anställa folk gör att de inte anställs. Att minimilöner som ligger högre än folks produktivitet gör att de inte anställs. Att en ineffektiv planekonomisk sjukvårdsapparat både hindrar folk från att få hjälp och dränerar ekonomin på pengar som kunde använts på en effektivare sjukvård. Att skattekilar som gör att vi måste mer än dubbla våra priser när vi handlar med varandra hindrar oss.

Eller som i sk utsatta områden: att medborgarna där erbjuds ett sämre skydd mot kriminella som vill förstöra civilsamhället, än vad andra medborgare erbjuds.

Jag är villig att diskutera för- och nackdelar med vilken som helst av alla politiska ideer. Jag är inte på förhand låst i ett vänster- eller högerperspektiv. Däremot måste debatten ta sin utgångspunkt i ekonomiska realiteter. Annars blir det världsfrånvänt.

Lästips: Isobel om mångkultur

Isobel Hadley-Kamptz reder ut begreppen mycket bra när det gäller mångkultur och individuella rättigheter versus multikulturalism och kollektiviserande identitetspolitik:

"Förvirrad debatt"

För den som behöver sortera ut begreppen kan jag rekommendera Andreas Johansson-Heinös inlägg om terminologin.

Problemet med relativa fattigdomsbegrepp

Läser ett intressant inlägg om varför ett relativt fattigdomsmått är relevant.

Men den grundläggande frågeställningen saknas. Nämligen hur det kan bli en plikt för folk som tjänar mycket att plötsligt tjäna mindre.

Om inte Ask får gå nu...

... så vet jag inte vad det här är.

FRA-lagen var ett beställningsverk för att främmande makt ska få reda på vad svenskar gör på nätet. Vi har hela tiden vetat att det inte går att skilja utländsk trafik från svensk. Integritetskränkningen sker när operatörernas kablar kopplas in i FRA;s burkar. Varje myndighet kan få tillgång till informationen, och du behöver inte vara misstänkt för något brott för att granskas.

Din möjlighet att få upprättelse är lika med noll. I DDR kunde du bli utan telefon medan regeringstjänstemännen bytte band i bandspelarna. Det slipper du idag, eftersom terabytehårddiskar inte behöver bytas lika ofta.

Och från de granskande och grävande journalisterna är det som vanligt tyst. De är fullt upptagna med att uppröras över att ungdomar av fri vilja väljer att tjäna femtontusen kronor i månaden netto i Norge.

Det borde bli regeringskris av det här. För så här får det alltså inte gå till. Inte i en demokrati.

Lästips: Katrineholmskuriren upprörs

En som inte bara sörjer utan djupt i sitt innersta upprörs över att internet har gett folk möjlighet att ta makten över sin egen historieskrivning, är chefredaktören för Katrineholmskuriren.

Den här drapan är ett underbart stycke text, som andas stor desperation över att "så kallade sociala medier" berövat honom och hans journalister företrädet att i vida spridd text tolka till exempel en intervjusituation på ett sätt som intervjuoffret inte känner sig bekväm med.

Allt finns med, inklusive önskan om regleringar. Och den ironiskt roliga rubriken "En härskare väcker misstankar". Jo jo.

(UPPDATERING: I vanlig ordning sätter Mymlan saker på plats och i sitt vettiga sammanhang. Kommunchefens blogg, KK:s ledare, och Mymlans kommentar borde tillsammans vara obligatorisk läsning för både makthavare och journalister. Det här är 2011.)

Lästips: Folkbladet om Egypten

Läs Widar Anderssons ledare i Folkbladet om hur frihetskampen i Nordafrika av revolutionsromantiker vill tolkas som den revolutionära socialismens återtåg.

Egypten blir förhoppningsvis av med sin diktator. Än mer förhoppningsvis lyckas de organiserade delarna av oppositionen bilda någon form av övergångsregering som kan börja en mödosam väg mot sociala och politiska reformer. Som får igång företagsamheten, reformerar polisen och som kommer till rätta med de värsta skevheterna och orättvisorna i samhället. Västvärlden bör ge allt tänkbart och lämpligt stöd åt Egyptens förvandling. Egyptierna betackar sig nog för råd från övervintrande revolutionsromantiker från Nordpolens gränstrakter.

Den hårdföra vänstern, med sin slagsida för historisk determinism, tolkar gärna varje folkresning som ett steg på vägen mot socialismen. För att Marx sa så. För att Lenin sa så, ännu tydligare och ännu mer deterministiskt.

Sedan svär Widar Andersson, och hans chefredaktör Christer Sandberg rätt rejält i vänsterkyrkan:

Sandberg tog upp ett perspektiv på saken som fick programmets klockor att stanna. Han påminde om att det endast fanns ett land i regionen – möjligen med undantag för Libanon – där araber öppet kan kräva regeringens avgång utan minsta risk för repressalier och polisbrutalitet. Det landet är Israel.

Christer Sandberg är ingen svuren Israelfantast. Han kan vara djupt kritisk mot andra delar av Israels uppförande och politik i regionen. Men det hindrar honom inte från att se det uppenbara. Arabvärldens länder är mer eller mindre hårda diktaturer. Israel är den enda demokratin i trakten.

Att säga sig stå på det egyptiska folkets sida utan att samtidigt ha en välkalibrerad och känslig demokratisk folkrättslig kompass med sig, det är hyckleri. Folkbladet beskriver detta på ett föredömligt sätt.

En fruktbar ansats?

Anders Nilsson reagerar på att barnfattigdomsrapporten kidnappades av folk som ville ha ett slagträ att använda i debatten:

Rädda Barnens rapport har fått utnyttjas av opportunister och politiska lycksökare i talet om att den skulle tala om en drastisk ökning av fattigdomstalen under den borgerliga regeringens tid. I själva verket så låg fattigdomstalen betydligt högre under den socialdemokratiska regeringsperioden 1995 till 2006. Inte vid något tillfälle var siffrorna lägre än de som presenteras för 2008. Visserligen är regeringen ansvarig. Det är de som måste agera. Men det är svårt att dra någon entydig slutsats att det är den borgerliga politiken som skall lastas. Lösningen måste sökas utanför de traditionella lösningar som erbjuds från regering och opposition.

Om man som Lena Sommestad ogillar siffrorna nu, vad då säga om det socialdemokratiska 90-talet?

Nu är det inte helt okomplicerat att som Anders Nilsson kalla Lena Sommestads infallsvinkel för vilseledande. Eftersom ju vänsterflygeln inom Socialdemokratin kritiserar regeringen Persson på precis samma grunder som de kritiserar regeringen Reinfeldt nu. Persson ägnade sig åt högeravvikelse helt enkelt. Vänsterflygeln är konsekvent i kritiken, om än mer öppen med den när föremålet inte tillhör samma parti.

Men däremot har Anders Nilsson helt rätt i att högskattepolitik i sig inte löser något:

Problemet är ju grundläggande, låginkomsttagaren har för lite pengar. Så enkelt är det. Arbetslöshet och sjukdom är förklaringar. Men även de med jobb och låga inkomster hamnar i den här kategorin. Och jag tror att vi måste söka lösningen närmare problemet. Varför ska inkomster under fattigdomsstrecket beskattas? Tjänar du 17499 kronor så blir det ju inte bättre för att du först ska betala närmare 6000 kronor i skatt. Det är ju inte så att jag ifrågasätter beskattning, skatt betalar man ändå med konsumtionsskatter och punktskatter, men varför skall inkomsten beskattas när den inte räcker till livets nödtorft?

Och här finns en ansats som jag tycker är berömvärd. Anders Nilsson är analytisk. Han vet vilken samhällsklass han vill hjälpa, och han ser vilka faktiska hinder som folk ställs inför. Till skillnad från all den politik man kan kalla syntetisk: den som tar sin utgångspunkt i en på förhand given uppfattning om vilka sorters lösningar som är ideologiskt acceptabla, och som sedan driver den utan att fråga efter konsekvenserna för de som drabbas.

Där syndar både höger och vänster. Istället för ett politiskt mål, parat med ett pragmatiskt undersökande och förutsättningslöst förhållningssätt till olika sätt att nå detta mål; så begränsar man sig till de på förhand givna. Vissa kan inte tänka "skattesänkning" utan att få Gösta-Bohman-klåda. Vissa vägrar problematisera klass, av rädsla för att bli kommunister.

Det kan ha att göra med broilerifieringen: att de som beslutar om politiken i oroväckande hög grad är specialutbildade traditionsbärare som lärt sig av företrädarna vilka ramar som en gång för alla slagits fast. Yrkeserfarenheterna utanför maktens korridorer är inte jättemånga i partikanslierna. Särskilt inte i de stora partierna.

Det kan också ha att göra med en ovana vid att tänka i sammanhängande banor av orsak och verkan, och en okunskap om att utfall kan mätas och att mycket av politiken är en fråga om oförhandlingsbara naturlagar och matematiska samband. Eftersom världen är åtminstone delvis förutsägbar, så kan man ta ansvar för konsekvenserna av sina politiska visioner. Men man kanske måste utbilda sig lite i kunskapsteori utöver postmoderna mantran om "vad som är sant för dig är inte nödvändigtvis sant för mig".

Oavsett partifärg på regeringen så lär inte fattiga barn bli tryggare om man inte genoför politiska reformer som gör rätt sorts skillnad.

Materialismen och idealisterna

Det mest störiga med postmodernismen är oviljan att lägga pusslet. Att hellre betrakta pusselbitarna, och kanske lägga ut dem i nya djärva mönster och fundera över vilka tankar och känslor detta väcker hos en själv.

Alltså: inget ont om fragmentisering, nya upplägg, och introspektion. Men när det sker istället för helhetssyn, verklighetskontakt och utforskning, så lever man i en påhittad drömvärld. Både korrespondenskriteriet och koherenskriteriet gäller ju fortfarande för det som ska kallas sant.

Så blir det också en sorts overklighetskänsla som infinner sig när man lyssnar till de rödaste av vänsterröster, som t ex Åsa Linderborg, Ali Esbati, eller Andreas Malm. Deras starka patos, gärna över ögonblicksbilder (bilden av det fattiga barnet eller protesterande folkmassor i Egypten), döljer inte avsaknaden av helhetsanalys och egna konstruktiva förslag.

Åsa Linderborg betraktar en åsiktspluralism hos sina meningsmotståndare och efterlyser enhetlighet, utan att klart och tydligt redovisa var hon själv står. Ali Esbati kritiserar vad han uppfattar som ett reaktionärt sätt att prata om fattigdom på; men han säger inte hur han vill lösa problemen. Andreas Malm ondgör sig över vad han uppfattar som en västlig kolonial blick på händelserna i Nordafrika, men han ger få konstruktiva råd för hur man faktiskt ska hantera de antidemokratiska element som kommer i demokratirörelsens fotspår.

Det är upprördheten som är den postmoderna vänsterns signum, inte vägvisandet, inte att vara en progressiv kraft framåt, med en konkret agenda. Det är som ville de granska och bedöma moraliskt politikens intentioner. Inte politikens faktiska materiella utfall.

Och det är klart: det är ju enklare att vara upprörd än att ha en handlingsplan. Ingen kan kritisera dig för att du är välvillig. Däremot för att din konkreta politiska plan sket sig och motverkade sina syften. Du slipper ta kritik om du nöjer dig med att vara klädsamt upprörd.

Och detta alltså från företrädare för en rörelse vars metod berömmer sig av att vara konkret snarare än drömmande, materialistisk snarare än idealistisk.

Det är därför väldigt befriande att läsa Ulf Bjerelds historisk-materialistiska uppsträckning av Linderborg och Malm. Det må vara hur det vill med Twitters roll i Nordafrika, grundbulten i kritiken handlar om hur analysfattiga debattörer fastnar i detaljpill utan en uttalad och sammanhängande vare sig nulägesbild eller målbild som tar hänsyn till hur materiella faktorer förskjuter maktförhållanden. Den typ av utsagor om verkligheten som är prövningsbara och möjliga att inta en ståndpunkt i förhållande till.

Funnes det mer helhetsanalys och fler konkreta förslag från vänsterhåll, och färre ilskna knutna nävar och revolutionsromantiskt patos runt slagkraftiga mediabilder, så skulle mycket vara vunnet. Hvad hvilja vänstern?

Men lösningarna då?

Läser runt om fattigdomsdebatten, och noterar att den snabbt har förvandlats till en metadebatt. Det är tydligen inte längre fattigdomen som är problemet, utan hur den diskuteras.

Från vänsterkanten läser nämligen många in en moralism från högern, och ragebloggar mot det.

Men presenterar man några lösningar? Nej. Hur ta sig ur fattigdomsfällorna? Inget svar. Vad hindrar folk från att få jobb? Tystnad. Möjligen lite gnälligt mummel om regeringen.

Ali Esbati twittrade häromdagen:

Om man konsekvent angriper/misstänkliggör den org. som är absolut viktigast för att minska fattigdom o utslagning tycker jag att den moraliska indignationen över fattigdom och utslagning blir lite svårare att smälta.

Jag ryckte till. Den organisation som är absolut viktigast för att minska fattigdom och utslagning. Menar Ali Esbati att han äntligen ska sluta misstänkliggöra näringslivet? Finansmarknaderna?

Nähä. Det var LO han menade. LO som inte kan göra ett enda dugg för svenskt löneutrymme. Bara strida om bråkdelar av det utrymme som entreprenörerna skapat när de skapade framgångsrika företag där en arbetares arbete ger god utväxling.

Att se och vilja åtgärda orsakerna till fattigdom, både de strukturella och individuella, är inte att moralisera. Det är att vara lösningsorienterad, evidensbaserad, och ha en uppriktig önskan att fattigdomen utraderas.

Det enda Ali Esbati och Iahmia förmår göra är att peka på att den som är fattig inte trivs med sin situation. Det är synd om proletariatet helt enkelt.

Men inte ett enda ord om hur problemen ska lösas. Inte ett enda ord.

Efterlysning: gunnar

Hej gunnar!

Du kommenterade för ett par veckor sedan på mitt inlägg "Tillväxt".

Jag argumenterade för att de villkor för produktion och konsumtion jag nämnde i inlägget inte var förhandlingsbara utan absoluta.

Du bemötte inlägget med att kalla det för en spya och att vartenda ett av de villkor jag nämnde tvärtom var kulturella konstruktioner, och som sådana definitivt omförhandlingsbara.

Jag skrev och bad dig bemöta åtminstone något av mina argument. För om jag har fel och du har rätt, då har vi ju en fantastisk möjlighet! Min världsbild är ju som du mycket riktigt påpekar väldigt fyrkantig, i det att jag tror att de nämnda ekonomiska villkoren utgör reella begränsningar för vilken politik som alls är möjlig att föra.

Men har du rätt, så har vi ju en helt annan politisk spelplan framför oss! En med oanade möjligheter. Då blir ju vägen till det bättre samhället mer en pedagogisk fråga om att övertyga, snarare än en fråga om innovation för att överbrygga och förhålla sig till naturliga begränsningar.

Så snälla: bemöt inlägget! Bli konkret! Vad i min spya är omförhandlingsbart? Kulturella konstruktioner?

S-kvinnor och vårdresurserna

S-kvinnor skriver en rapport där man önskar att sjukvårdens problem ska lösas genom att man kastar mer pengar på den.

Det retoriska greppet här kallas "falsk dikotomi". Nalin Pekgul och de övriga vill stoppa den nuvarande politiska trenden inom S där stödet för skattesänkningar liknande Alliansens jobbavdrag är rätt stort. Alltså ställer man skattesänkningar emot sjukvården, som om du hade att välja antingen det ena eller det andra.

"Propagerar du för skattesänkningar propagerar du för försämrad vård!"

Men det stämmer ju inte. I andra länder betalar man mindre för vården, men får mer. I till exempel USA, där lönen för en sjuksköterska gott och väl räcker till en sjukvårdsförsäkring som ger likvärdig eller bättre vård än i Sverige.

Nu är vården i USA rätt dysfunktionell på många sätt, så vi ska nog inte ta efter just dem. Men det finns alternativ på närmare håll. Nederländerna till exempel.

Jag upprepar vad jag skrivit tidigare:

Bra kvalitet men dåligt utbud är precis vad man kan vänta sig av en finansieringsmodell som bygger på utbudsbugetering: en gång om året gissar politikerna vad som behövs, och under året kan inte resurserna styras om så att de följer patienternas verkliga behov.

Att vi lägger mycket pengar på vården avhjälper inte problemen: tillgänglighet är för ett rikt land inte en fråga om resurser, utan en fråga om smart organisation. Stelbent planekonomi har aldrig varit en smart organisationsform. Rapportörerna ställer frågan "Hur kan det komma sig att Albanien har en sjukvård helt utan väntetider när Sverige inte kan det?", och svaret på frågan är förstås att Albanien inte längre ägnar sig åt planekonomisk samhällsorganisation.

Vi ska nog inte apa efter andra länders system slaviskt. Men det system vi har idag är inte bra. Vi betalar mer än i andra länder. Vi får mindre än i andra länder. Då är inte problemet att vi betalar för lite. Då är problemet att de vi betalar till (landstingspolitiker, sjukhusstyrelser) gör fel när de misslyckas med att ge oss det som vi betalar för. Det som vårdleverantörer i andra länder uppenbarligen lyckas med.

Lästips: Inslag om statsskulden

Missa inte Inslags två inlägg om den svenska statsskulden, och de som tycker det är fel att betala av på den:

Här...

...och...

...här!

Den som är satt i skuld är inte fri.

Egenmakt är vägen ut

Även Elin Grelsson har skrivit om fattigdomsdebatten och - tycker jag - missar ungefär samma saker som Eric Rosén.

Att se hur vägen upp ur fattigdomen i varje enskilt fall måste vara individens egen resa är inte att vägra se det som ett samhällsproblem.

Men när man definierar "samhällsproblem" så snävt att endast kollektivistiska lösningar kan räknas, så gör man hela samhället - och framförallt då de fattiga - en gigantisk björntjänst. Eftersom just kollektivistiska lösningar har varit notoriskt dåliga på att avhjälpa just fattigdom.

Det är förmodligen problemformuleringen som ställer till det. Att man tror att fattigdomen kräver sin förklaring.

Men det är ju inte fattigdomen som kräver strukturella förklaringar, utan rikedomen. Fattigdomen är urtillståndet, och hade det inte varit för vårt skapande av resurser så hade vi varit lika utblottade som när vi föddes.

Rikedomen, att vi lever och frodas, den kommer när vi effektivt omvandlar det vi inte kan leva av till sådant vi lever av. Och det lyckas vi med, när vi har tillgång till innovation, handel, arbetsdelning, pluralism och annat som utmärker västvärlden. Vilket förutsätter ett stort mått ekonomisk och politisk frihet.

För en människa som lever mitt i ett sådant frodigt samhälle, fyllt med produktiva strukturer, är vägen till rikedom väldigt kort. Så om en människa i ett sådant samhälle inte får del av dessa strukturer, så kan man visserligen tala om strukturella hinder.

Men då måste man vara medveten om att varje hinder behöver analyseras och avlägsnas för sig. Vad hindrar folk från att ha en vettig sjukförsäkring? Vad hindrar folk från att få arbete? Vad hindrar folk från att lyckas med sitt företagande? Vad hindrar folk från att kommersialisera sina eller andras innovationer? Vad hindrar försäljningen - och därmed värdeskapandet - i företaget där du jobbar?

För den enskilde finns det den egna unika situationen. Den egna unika kombinationen av olika faktorer som blockerar och håller tillbaks. Politikens uppgift är då tvåfaldig: för det första lyfta bort hindren, precis som i det tidiga 1800-talets Sverige när grunden lades till vår fantastiska fattigdomsbekämpning; och för det andra sätta verktygen i händerna på de enskilda. För endast individen vet hur det egna livet ser ut. Vilka prioriteringar som behöver göras.

Problemet med denna syn på politikens uppgift i fattigdomsbekämpningen är inte att den inte fungerar. För det gör den. Problemet är att denna ansats redan på förhand är dömd att kallas för moraliserande och individualistisk, och lida brist på samhällsanalys. I texter som Elin Grelssons.

Och det är ju tråkigt när metoden och analysen faktiskt fungerar, överallt på jorden där den prövas.

(Skrev om individuella och strukturella perspektiv förut, det har lite bäring på det här.)

Eric Rosén missförstår

Eric Rosén har skrivit en text om barnfattigdomsdebatten i Nyheter24 som visserligen är bra, men som missar ett gigantiskt sjok av den ena sidans argument.

Det finns så många aspekter i debatten, och det går inte att prata om allt på en gång. Här ryms allt: avsaknad av reeella möjlgheter orsakad av pengabrist, svagt kulturellt kapital, dåligt självförtroende pga fulare kläder och fattigare fritidsnöjen än kompisarna, improduktiva vanor och/eller personlighetsdrag som både orsakar föräldrarnas fattigdom och som ärvs, inga förebilder, inga kontakter, och så vidare.

Alltså både en fråga om vad pengar i absoluta tal kan köpa dig. Och en fråga om hur man upplever sig i förhållande till andra. Och en fråga det sociala och genetiska arv och kulturella kapital som är en del av orsaken till din fattigdom respektive rikedom.

Debatten har framförallt rört frågan om det är ett relativt eller absolut fattigdomsbegrepp som är det riktiga. För fattigt folk har nämligen inte blivit fattigare. När man pratar om att fattigdomen ökar, så är det helt och hållet en fråga om att folk har blivit rikare, fast i olika takt, så att skillnaden har ökat.

Och på ett sätt är det en pseudodebatt. För den som är fattig, oavsett hur vi mäter det, så är det ett reellt problem. Att bli våldsutsatt är också ett minoritetsproblem, men det är likväl ett stort problem. Våld innebär att dina individuella rättigheter kränks. Fattigdom att dina möjligheter att ta tillvara dina individuella rättigheter beskärs. Vi söker oss samman i samhällen för att skydda just våra individuella rättigheter. Att bekämpa fattigdom är att ta politiskt ansvar.

Men Eric Rosén skriver:

Men problemet med debatten har varit att det fastnat på relativitetsbegreppet och definitionen av fattigdom. HUR fattig måste man vara för att verkligen få kalla sig fattig. KAN man vara fattig i nya kläder eller måste man vara det i Emmaus-outfits? Kan man vara fattig om man är lat? Om man är älskad? Får man må bra om man är fattig? Och så vidare.

Vad vi inte pratar om är hur vi vill bekämpa den relativa fattigdomen – oavsett definition – eller barnfattigdomen. Eller ens om vi vill bekämpa den. Detta har vi pratat om mycket litet de senaste åren. Eftersom det inte ansetts relevant.

Och min första tanke är att Eric Rosén måste befunnit sig under en sten. För är det inte precis fattigdomsbekämpningen som varit i fokus för det politiska samtalet sedan 2006?

Men så förstår jag. Det har gått både honom och flera med honom förbi att frågan om relativa kontra absoluta fattigdomsbegrepp inte är en akademisk spetsfundighet, eller ett sätt att "två sina händer", utan är en viktig batalj bland väldigt många i den betydligt större ideologiska kampen om just hur fattigdom bekämpas.

När jag och andra med mig diskuterar företagandets villkor, så förstår inte Eric Rosén att det handlar om fattigdomsbekämpning. För fattigdom är brist på resurser, och resurser skapas i välmående företag.

När vi pratar om människans rätt att sälja sitt arbete till vilket pris som helst, så handlar det om fattigdomsbekämpning. För om den faktiska minimilönen ligger över det värde du själv initialt förmår generera, så kommer du aldrig att få någon lön. Då blir du fattig.

När det handlar om skattelättnader, så handlar det om att ta bort de stora skattekilar som gör det så fruktansvärt dyrt för människor att köpa och sälja till varandra. En kostnad som ju framförallt drabbar fattigt folk.

Extra tydligt borde det vara att skolpolitiken handlar om fattigdomsbekämpning:

Kunskapsfokus på matte handlar om att barn från hem med svag medvetenhet om fundamentala samband inte ska luras, utan i framtiden kunna fatta rationella beslut, som skyddar dem och deras barn från fattigdom.

Kunskapsfokus på språk och litteratur handlar om att barn ska lära sig många olika sätt att kommunicera på, många olika diskurser, så att de enklare kan sälja sitt arbete, eller frukten av sitt arbete.

Kunskapsfokus överhuvudtaget handlar om att ge navigationsverktygen, kartan och kompassen, till barnen så att de kan hantera verkligheten på ett fruktbart sätt, även när de inte fått så goda verktyg med sig hemifrån.

Precis som tydliga och efterlevda regler om allas okränkbarhet slår sönder destruktiva maktmönster bland eleverna, och fokus på ordning och tystnad skapar en miljö där man kan prestera bra även om huvudet är kaotiskt och man är intryckskänslig och lättavledbar.

Jag har svårt att tänka mig en enda politisk fråga faktiskt, som inte handlar om hur vi ska skydda oss från fattigdom. Hur kan det ha gått någon enda människa förbi?

Det kan ha med mytbildningen att göra. Ser man till den ekonomiska utvecklingen började Sverige gå från fattigt till rikt för 200 år sedan, med politiska liberaliseringar. Särskilt på handels- och företagarområdet. Det gjorde att det blev lönsamt med att ta tillvara uppfinningar och bygga industrier.

Att arbetarrörelsen formerades hundra år senare gjorde varken från eller till för svenskens ekonomiska utveckling. Eftersom dina arbetsvillkor aldrig bestäms av styrkan i de fackliga kraven, utan av produktiviteten. Man kan aldrig kräva ett värde som inte först skapats.

Men man möter fortfarande den uppfattningen att rikedomen är resultatet av fördelningspolitik, snarare än goda villkor för företagandet. Och för den som tror detta blir frågan om fattigdomen en fördelningsfråga. En fråga om att minska klyftorna. Och då används relativa "fattigdoms"-begrepp som slagträ i debatten. För om alla blir fattiga, så minskar paradoxalt nog "fattigdomen" enligt det relativa måttet.

Så, Eric Rosén, kampen emot användandet av relativa fattigdomsmått är en kamp för att istället beskriva fattigdomens verkliga och absoluta orsaker. I syfte att avhjälpa dem. Det är en kamp emot strukturer som förhindrar rikedom att uppstå. Precis som kampen för ökad ekonomisk frihet. Det är kampen mot barnfattigdomen. Är precis det där svaret på frågan "hur?" som du efterlyste i din text.

Gammalt märke

Socialdemokrati av gammalt märke förnekar sig inte: Enn Kokk i "Posten ett naturligt samhällsmonopol":

Jag kan för min del inte finna några hållbara skäl för att inte organisera brevutbärningen som ett gammaldags offentligt monopolföretag, styrt av kundernas bästa och – mycket viktigt på landsbygden – deras val av boende – det är en medborgerlig rättighet att kunna välja att bo även i glesbygd.

Och för egen del skulle jag också välkomna en återgång till av Posten AB i egen regi och med utbildad personal drivna postkontor, nu med visst öppethållande även kvällstid.

För att göra de här kontoren mer ekonomiskt bärkraftiga kunde man ju överväga att inte bara sälja frimärken, paketkartonger och andra postutensilier där utan också sälja tidningar, godis, vykort, lotter med mera, gärna också ta emot tipskuponger.

Ett monopol alltså. Som dessutom med monopolmakten i ryggen ska få konkurrera ut din vanliga hårt arbetande godisbutik.

Grundproblemet är enligt Enn att det är för få brevbärare i förhållande till antal postdistrikt. Dvs inget som har ett smack med monopol eller ej att göra.

Att transportera papper mellan orter och människor, det tar människors tid och resurser i anspråk. Det är inte kostnader som går att besluta bort. Så hur en koncentration av beslutandemakten (dvs ett monopol) skulle hjälpa, det är mer än vad jag begriper.

C och FRA

Ett av Centerns största trauma under senaste mandatperioden var FRA-lagen. Nej, frågan engagerade inte Svensson. Men den rörde djupt en stor del av dem som vänt sig till Centern under de senaste åren. Väljare som ville ha ett värn för den vanliga lilla människan, gentemot den storskaliga statsmakten. Liberaler.

I eftervalsanalysen pekade man ut som ett problem att Centern inte förmått kommunicera de kraftiga begränsningar i FRA-lagen man fått till i den slutgiltiga uppgörelsen.

Problemet med den analysen är ju att begränsningarna i FRA:s massavlyssning i praktiken inte är någonting värda. Allt det vi varnade för: ändamålsglidning, att alltfler myndigheter och branschorganisation får tillgång till datat, ingen övervakning av övervakarna; det blir verklighet, bit för bit. Pessimisterna får i det här fallet faktiskt rätt.

Oavsett vad man vill säga så kommer FRA-lagen, och hela det nya övervakningssamhället som rullas ut, att vara ett stort sår i Centern. Just för att det går 100% på tvärs emot vad Centern faktiskt beslutade om, i sitt Öppenhetsmanifest.

Inte förrän man löst den frågan, fångat upp och tagit på allvar de svåra rättighetsproblem som finns i övervakningsfrågan, kommer man på allvar kunna locka tillbaks frihetliga väljare.

Jo, jag ser strukturer

Är lite trött på anklagelsen att individuella perspektiv på något sätt är ett symptom på bristande medvetenhet om kollektiva perspektiv,eller brist på medvetenhet om maktstrukturer. Eller att fasthållandet vid individuella perspektiv skulle göra det omöjligt för mig att uttala mig generellt om någonting.

Som om det individuella perspektivet är en frukt av att se för lite. Vägra se strukturer. När det istället handlar om att se mycket. Vilja se dem alla.

Saken är ju den att varje människa befinner sig i en malström av olika påverkanskrafter, olika maktstrukturer, olika omständigheter och möten med människor. Sammantaget påverkar allt detta oss på en rad olika sätt.

För olika människor ser det här mönstret olika ut! För den ene är det påverkanskraften "uppvuxen i ett missbrukarhem" som utgjort det dominerande traumat. För den personen spelar det ingen roll att han samtidigt utsatts för "uppvuxen med mycket pengar", och "försedd med rätt kontakter". I den personens fall överskuggar de negativa konsekvenserna av missbrukarhemmet allt.

Medan just närheten till en missbrukare för en annan individ, som också är uppvuxen med pengar och kontakter i en missbrukarfamilj, i slutändan spelat en helt undanskymd roll. Kanske för att missbruket såg annorlunda ut. Eller för att det fanns fler påverkansfaktorer som hjälpte ytterligare.

När det kommer till påverkanskrafter som utsätter breda grupper i samhället, så blir det politiskt intressant.

Som breda erfarenheter tänker jag på t ex påverkanskraften i att under hela livet blivit bemött som man. Eller som kvinna. Eller som person med släkten och dialekten från Mellanöstern. Eller som person utan tillgång till de mest avvägda begreppen och vana vid de sakligaste resonemangen. Eller hurpass självklart det är att man registrerar en firma och blir självförsörjande.

Här ryms alltså hela klass-, köns- och integrationsproblematiken. Och de här erfarenheterna spelar roll. Maktstrukturerna finns i samhället, och det är ingen seende människa som försöker förneka dem.

Men du kan inte om någon enskild människa göra antaganden, utifrån något enda av dessa perspektiv. Du vet nämligen inte vilka av alla omständigheter som spelat störst roll i den enskilda människans liv. Överklassynglingen från missbrukarhemmet kan vara ett offer för svårare omständigheter än arbetartjejen från förorten.

Det är en insikt som leder till en viss ödmjukhet i mötet med människor. Vad man förutsätter om dem. För alla antaganden om en individs situation och bevekelsegrunder som enbart grundar sig på schablonbilder och breda påverkanskrafter (kön, klass, ursprung), är inget annat än fördomar. Dvs en felaktig förenkling våra människohjärnor tar till för att göra beslutsprocesser mindre ansträngande. Men fortfarande fel.

Men vilka slutsatser kan man dra då? Hur är det möjligt att bedriva politik om allt kokar ner till unika individer? Jo, ett enkelt sätt är att grunda sin politik i vad man faktiskt vet, och vad som är kunskapsteoretiskt möjligt att uttala sig om.

Till exempel: om du undersöker tendenser i en grupp kan du som sagt inte göra förutsägelser om individer. Men om du tvärtom undersöker ett representativt urval individer kan du hitta precis den här typen av påverkanskrafter. Till exempel hur människor med olika namn, kön, eller uttal blir bemötta i domstol som åtalad, brottsoffer, eller vittne. Beroende på vad det är för ett slags mål (ekonomiskt, våldsbrott, sexualbrott, vårdnadstvist).

Och om utfallen pekar i en viss tendens så kan du gå vidare i rotorsaksanalysen och ta reda på mer exakt vad som får utfallen att bli som de blir. Det finns ju ingen magisk koppling mellan t ex kön och utfall. Att en orsak anges som "strukturell" är i sig ingen förklaring, det finns alltid en konkret orsak till att det blir som det blir.

Genom att ha rotorsakerna till problemen framför sig, kan man också formulera effektiva politiska motmedel. Men är inte orsakerna klarlagda på ett evidensbaserat och solitt sätt, kommer inte heller motmedlen att vara effektiva.

Och, för att ta ett annat (klassiskt) exempel: rotorsaksanalysen kräver naturligtvis att man isolerat de relevanta faktorerna. Om man till exempel ska undersöka mäns våld mot kvinnor, så duger det liksom inte att bara undersöka de fall där män utövat våld mot kvinnor. Vill man undersöka (och bygga politik på) hypotesen att mäns våld mot kvinnor på något avgörande sätt har andra drivkrafter jämfört med mäns våld mot män, kvinnors våld mot män, eller kvinnors våld mot kvinnor; så måste man naturligtvis undersöka dem alla fyra. För att se på vilket sätt de skiljer sig, så att man kan sätta in rätt politiska åtgärder.

Så det är liksom inte en brist i hänsynstagandet till strukturella faktorer som ligger till grund för individperspektivet. Utan en önskan att se dem alla, och vara säker på att de politiska åtgärder man vill tänka sig att kämpa för faktiskt vilar på evidensbaserad grund.

För hemligheten är att hela det politiska engagemanget, åtminstone när det gäller mitt, går ut på att jag inte vill se människor behandlas illa. Då måste man se till människans hela rättighetskatalog, och samtliga de strukturer som kan kränka dessa rättigheter, och vara säker på att man har orsakssammanhangen klara för sig, så att åtgärderna blir effektiva.

Det är faktiskt såpass enkelt.

Interpellation om folks rätt att själva bestämma

Nej, allt är inte bra med den borgerliga regeringen.

Men riksdagsprotokoll som dessa, där en arg socialdemokrat frågar bland andra centerpartisten Anders W Jonsson hur regeringen kan vara så fräck att den tvingar kommunpampar runt om i landet att låta medborgarna själva avgöra vem som får lov att komma innanför deras dörrar och utföra till exempel hemtjänst; sådana riksdagsprotokoll påminner mig om att jag trots allt är väldigt glad att jag röstade som jag gjorde.

Det kallas visst för "obligatorisk pri-va-ti-sering" på Socialdemokratiska, trots att alltså ingen kommunal verksamhet av lagen tvingas upphöra eller övergå i privat regi. Den kommunala hemtjänsten får fortsätta så mycket den vill. Om den inte är så kass så att medborgarna själva väljer bort den, vill säga.

Som vanligt är det lagar som ger medborgarna mer inflytande och politikerna mindre, som vanligt är det sådana lagar som sticker socialdemokratin i ögonen.

Återanvänder ett citat från Sofia Arkelsten:

Vi tror inte att vi kan lösa människors vardag åt dem. Men vi ger verktygen. Det är skillnaden på vänster och höger.

(Stycket heter "3 § Svar på interpellation 2010/11:130 om obligatorisk privatisering av äldreomsorg i kommunerna")

Ord man får använda

Här i Absurdistan fortsätter hetsjakten på ord, och guilt-by-association anses numera vara ett giltigt resonemang.

I den Absurdiska provinsen Kanada till exempel blev plötsligt Dire Straits-låten "Money for nothing" omöjlig att spela i radio. Eftersom låten är skriven ur en tvär gammal flyttgubbes perspektiv. En flyttgubbe som på homofobiskt manér inte drar sig för att använda ordet "faggot" (=fikus, fjantig homosexuell man) om nyrika rockmusiker.

Flyttgubbens fördomsfulla perspektiv kan alltså inte längre skildras, eftersom man inte får lov att anlägga ett fördomsfullt perspektiv. Men sedan när innebar skildrandet av en fikitiv gestalts perspektiv, att man propagerar för det?

I den Absurdiska provinsen USA har man försökt sig på att lansera en nyutgåva av Huck Finn och Tom Sawyer där alla "besvärliga" referenser till "neger" och "nigger" och svarta människors föregivna brist på intelligens, har plockats bort eller tonats ner. Så det som förut var en utmärkt skildring av och satir över den amerikanska vita söderns syn på lag och brott, ordning och normbrytande, kvinnligt och manligt, slavar och slavägare; det har blivit något annat. Något tillrättalagt.

Men sedan när innebär skildrandet av en annan tids perspektiv att man propagerar för det?

På samma sätt har 30-talets Tintin och 50-talets Pippi Långstrump utsatts för attack, (trots att både Tintin och Pippi gör sina försök att agera normbrytare inom det koloniala perspektiv de lever under); och i dagarna stoppades Ture Sventon från nyutgivning eftersom en text från 50-talet innehåller det på den tiden rent deskriptiva begreppet "neger".

Det som var en kamp mot fördomar, har blivit en beröringsskräck. Som läsare tilltros man inte längre förmågan att se en text i sitt historiska sammanhang, eller förmågan att göra skillnad mellan protagonistens uppfattningar och författarens, eller förmågan att möta författarens uppfattning och sedan själv komma till rakt motsatt slutsats. Det är som om det förutsätts att Dostojevski propagerar för avlivandet av gamla tanter i Brott och straff, och att alla som läser det omedelbart håller med.

Det som kryper i mig är den typ av kletigt skuldbeläggande-genom-associationer som man måste ta till för att landa i den här beröringsskräcken. Att användandet av en term tolkas som att man ställer sig bakom ett visst tankemönster. Att närheten till ett resonemang smittar.

Andreas Johansson-Heinö drabbades av detta klet härförleden när hans diskussion kring assimilationsbegreppet fick Lisa Bjurwald att i en Absurdistansk tidning hävda att han på något sätt stod för detsamma, eller åtminstone var en del av en sådan "tendens".

Och frågan är om inte Sakine Madon drabbades av en variant av denna Absurdistans nationalsjuka när Ametist Azordegan problematiserade att Sakine och hennes texter ibland gillas av Sverigedemokrater.

Men frågan som Andreas ställde gällde varför folk som i sak förespråkade grader av assimilation inte vågade använda assimilationsbegreppet. Och Sakine måste, precis som varje annan liberal, älskas av rasister. Om man har den åsikten att yttrandefrihet gäller även idioter, kommer man att bli älskad av idioter. Det är ofrånkomligt. Men naturligtvis inget som ska ligga någon annan än idioterna till last.

Vad händer med förmågan att föra kollektiva samtal om svåra och viktiga saker, om förmågan att skilja begreppsanvändning från åsikter går förlorad? Och vad händer med förmågan att förstå och rätt kritisera ett diskriminerande perspektiv från förr, om vi inte kan ta oss rätten att återge det? Vad händer med vår förmåga att hantera flera perspektiv samtidigt, om vi inte tilltros den förmågan? Och varför göras ansvarig för vilka som kan tänkas gilla det man säger?

Det är obehagliga tendenser.

Missa inte: kapitalstruktur förklarad

I diskussionen mellan Paul Krugman och Robert P Murphy har Murphy nu skrivit ett inlägg som på ett alldeles utmärkt sätt förklarar varför det här med kapitalstruktur är så viktigt i ekonomin, även på makronivå.

Det är inte enbart den aggregerade efterfrågan som är intressant. Det är vad de olika aktörerna producerar och konsumerar som är hemligheten. Eftersom folk blir rika av att köpa sådant de har råd med och vill ha.

I en ekonomi där prismekanismen får lov att vara ett kommunikationsmedel som uttrycker vad folk önskar, där organiserar sig producenterna på ett sådant sätt så att de kan tillgodose konsumenternas krav till ett så rimligt pris som möjligt.

Om producenterna hindras från att organisera sig så kommer de inte att kunna tillgodose konsumenternas önskemål, det är självklart.

Men om informationen om konsumenternas önskemål störs av till exempel bidrag, eller på annat sätt konstgjort billiga pengar (t ex i form av konstgjort låga räntor), så kommer producenterna att organisera sig för att möta denna konstgjorda situation.

Men den situationen är ju inte hållbar. Den fart i ekonomin som de lättillgängliga pengarna har åstadkommit under denna skapade högkonjunktur är ju inte uppbyggd för att möta de behov som uppstår när de lättillgängliga pengarna tar slut. Drar du tillbaks bidragen, eller tvingas se de inflaterade pengarnas värde sjunka, så kommer folks konsumtionspreferenser att ändras. Och produktionsapparaten är inte organiserad för att möta denna nya situation. Kapitalstrukturen är fel i jämförelse med folks önskningar sådana de ser ut när de bär hela kostnaden för dem själva.

Detta fel hade du inte fått om du låtit folk från början till slut uttrycka sina konsumtionsönskemål med hjälp av sina faktiskt egenhändigt skapade tillgångar.

Det är denna insikt som gjort att österrikarna varit väldigt duktiga på förutse finanskriser, inflation, stagflation, och annat i ekonomin som många andra makroekonomiska modeller inte kunnat förutse. Och Murphys svar till Krugman är en väldigt bra introduktion till österrikisk kapitalteori.

Murphy skriver:

I do not claim that the Austrian theory of the business cycle captures every pertinent feature of modern recessions. What I do claim is that a theory — including any of Paul Krugman's Keynesian models — that neglects the distortion of the capital structure during boom periods cannot possibly hope to accurately prescribe policy solutions after a crash.

Och då kan du också läsa den här artikeln i Reason.

Magnus Andersson

Det behövs fler politiker som berättar varför småföretagaren som kliver upp halv sex och jobbar till åtta för att hålla en bygdens enda butik levande ska få chansen att tjäna pengar och att Centerpartiet därför strävar efter att sänka arbetsgivaravgifterna. För att det är rätt och skapar fler jobb.

Så sant som det är sagt!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Tunisien och tradmedia

Lyssnar fascinerat på hur tradmedia (P1) med uppbragt stämma skäller på tradmedia för att tradmedia var för sent ute på plan när det gäller folkresningarna i Tunisien.

Om man istället för tradmedia går till källorna direkt: twitter, bloggar, utländska media (vars artiklar kan automatöversättas via Google Translate till åtminstone begripligheter), så behöver man inte förlita sig på andras nyhetsvärdering. Det var att taggen "#sidibouzid" ryckte fram på twitter som gjorde mig uppmärksam på just Tunisienhändelserna, i andra fall har det varit Googletrends (vad söker folk på i vilka delar av världen), eller taggmoln.

Varför ska Ekot och TT bestämma åt dig vad i världen som är värt att uppmärksamma? Och med vilken vinkel konflikterna ska skildras? När du kan gå till källorna. Ad fontes, för att låna ett slagord från reformationen, då tryckpressen gjorde det möjligt för alltfler att kolla upp exakta ordalydelser i olika skrifter, utan att vara beroende av prästerskapets läsning.

I programmet gör Rasmus Fleischer en reflektion: att svenska media bara lyfter fram världshändelser där det finns en tydlig konflikt, två tydliga sidor. Nu innehåller Tunisienhändelserna en tydlig konflikt: den mellan Folket och Makten, så om Rasmus tes håller så borde den lyfts fram.

Men det som Rasmus exemplifierar med när det gäller händelser som lyfts upp av TT och Ekot är konflikter där man kan se ett USA-intresse versus ett annat intresse: Palestina, Irak, Afghanistan. Någonting i antingen nyhetsflödet eller nyhetsvärderingen styr alltså bort tradmedias blickar från vad som händer på ställen på jordklotet där USA inte har ett omedelbart intresse.

En tanke som slår en när man hör Cecilia Uddéns självkritik är att intresset för konflikter med amerikanska intressen förblindat. Hon säger att hon själv var på reportageresa i Syrien (eller var det Libanon eller Jordanien?) under tiden före jul då oroligheterna i Tunisien bubblade upp.

Till det finns det nog två förklaringar. För det första att de amerikanska dominerande nyhetsorganisationerna fokuserar på de amerikanska intressena; och amerikanska nyhetskällor är en mycket viktigare kanal för svenska journalister att lyssna på än rörelser i det digitala folkhavet.

För det andra att en skrämmande mängd journalister styrs av sin postkoloniala grundsyn på politiska rörelser i utlandet: allt ses som rörelser för eller emot Den Stora Västliga Stormakten som antas ha sina fingrar med överallt.

Nu är det naturligtvis så att amerikanska intressen även finns i Nordafrika. De neokonservativa i den amerikanska förvaltningen svängde efter 11:e september 2001 från kritik av diktaturer till förmån för repression, om bara repressionen även riktade sig emot radikala islamister. I skydd av det kunde Ben Ali förvärra förtrycket under 00-talet.

Men det borde ju vara en del i den större berättelsen om privatpersoners rätt gentemot härskarklasserna; inte ensidigt en del i den inte så lite leninistiskt färgade berättelsen om USA som den imperialistiska supermakten som alla andra jordens länder hunsas av.

Med den grundinställningen att inte allt förtryck på jorden emanerar från Vita Huset, skulle även Ekot och TT kunnat vara först på bollen när det gäller många intressanta utrikespolitiska händelser. Nu tror jag de kommer att komma sist på nästkommande nyhetsbubblare. Bland kandidaterna finns bland annat de ekonomiska framstegen i Mellanafrika, avdemokratiseringen i Östeuropa, eller kampen hos demokratirörelserna i Venezuela och på Kuba. Räkna inte med att få höra om det från Ekot och TT först. Räkna med bloggare och twitter.

Om censur i den fysiska världen Internet

Missa inte artikeln i Dagens Arena om ansvaret på Internet. Missa framförallt inte det som den mycket hala filuren Johan Axhamn säger:

– Utgångspunkten måste vara att samma regler ska gälla på internet som i den fysiska världen, till exempel om vilka yttranden som är olagliga. Och då bör det också finnas effektiva sanktioner mot den person som gör olagliga yttranden, säger han.

Det låter ju rätt bra. Utgångspunkten för oss censurmotståndare är ju den att det är självklart att samma regler ska gälla på nätet som i den fysiska världen. Eftersom ju Internet inte är något parallelluniversum. Internet är en del av den fysiska världen. Och i den fysiska världen, t ex med Internet som verktyg, begår människor brott.

Men notera hur Johan Axham resonerar kring vem som ska bära ansvaret för andra människors brottslighet:

Johan Axhamn tänker sig att it-leverantörerna i framtiden kommer att upprätta någon form av uppförandekoder för sina kunder. Men han menar samtidigt att det inte räcker.
– Det bör också vara möjligt att efter beslut av domstol kunna kräva att en operatör filtrerar sitt nät eller blockerar visst material, som en hemsida med olagligt innehåll, säger han.

På exakt samma sätt resonerade de styrande i tryckpressens barndom. De ville göra tryckerierna ansvariga för tidningarnas innehåll. Så att tryckarna inte skulle våga trycka maktkritiska pamfletter.

Efter mycket kamp från censurmotståndarna slogs det slutligen fast att det var den som skrev texten som var ansvarig för den. Tryckaren, eller tidningsbudet, kunde inte göras ansvarig för författarens eventuella brott. Och så föddes den moderna demokratin, med opinionsfrihet.

Så fungerar det i den "fysiska världen". Så om Johan Axhamn på allvar vill att samma regler ska råda på Internet, så ska han med andra ord motsätta sig att tryckaren, dvs internetoperatören, blir ansvarig för innehållet.

För Johan Axhamn, som arbetar för upphovsrättslobbyn, är det fria informationsflödet (ett allmänintresse) ett problem, eftersom det samtidigt gör det enkelt att sprida upphovsrättsskyddat material (ett särintresse). Därför vill han att distributörerna ska göras ansvariga för andras brott. För då blir distributörerna försiktiga. De blir tvungna att förhandsgranska det som släpps igenom på näten. Och så får vi censur.

Det sjuka är att jag inte kan känna mig trygg med att de som fattar beslut i frågan, nämligen politikerna i Riksdagen, har såpass mycket koll på den svenska demokratins historia att de kan genomskåda det här kuppartade försöket. Till den som känner en riksdagsledamot kan jag bara säga: snälla, ha lite koll på det här!

Låt er inte luras av de goda avsikterna hos de som vill blockera och filtrera information, att det enbart skulle handla om barnpornografi till exempel. För det går inte att filtrera och förhandsgranska på något rättsäkert och vettigt sätt. Det enda som händer är att vi får ett nät enbart för information som någon på förhand har bedömt vara OK.

Den relevanta termen, som man gott kan googla på, är "mere conduit". Alltså att en operatör av en kommunikationstjänst är den som "enbart skickar vidare". Till skillnad från att vara upphovet till det som skickas.

På samma sätt som vi inte gör Vägverket ansvariga för rånarnas flykt, som vi inte gör Telia ansvariga för allt dumt som sägs i telefonluren, på samma sätt som vi inte dömer Posten för allt knark som levereras i brevlådorna; så ska vi inte heller göra internetoperatörerna ansvariga för den information som helt andra människor skickar mellan sig.

Dike förklarad

Aha. Det förklarar de haveristiska påhoppen.

Magnus Andersson FTW

En politiker som inte är oideologisk och tyst och försiktig är Magnus Andersson. Jag gillar Maud, men det är för att personer som Annie Johansson, Magnus Andersson, Hanna Wagenius m fl finns i partiet som jag är centerpartist.

Och Maud var rätt bra i partiledardebatten.

Och nu då?

Ähum...

Det är verkligen obehagligt att så väldigt många av jordens diktatorer hålls under armarna av folk som egentligen inte gillar diktatur.

Och faktiskt, tyvärr, historiskt sett en socialdemokratisk paradgren. Medan man på hemmaplan omhuldat demokratin, samarbetat med USA militärt i det fördolda, och i stora stycken omfattat marknadsekonomin och kapitalismen, så har man i utlandet stött förtryckarna. Om bara förtryckarna kunnat klistra begreppet "progressivt" på sin agenda.

Kuba, Angola, Tanzania, Vietnam, Östtyskland och i viss mån Nicaragua kommer omedelbart för en. Länder som med öppna armar tog emot ledande socialdemokrater från 70-talets Sverige, men som omedelbart hade låtit fängsla den som på gatorna hade försökt propagera för en socialdemokratisk politik.

Textförfattaren till Internationalen identifierade helt riktigt staten som en del av förtrycksapparaten. Men många som är grundade i det marxistiska idéarvet missar det faktum att den textraden är sann även när marxisterna själva utgör statsapparaten. Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. Socialistinternationalen har en hel del ypperligt suspekta medlemmar.

Men nu tänker jag inte sätta mig på några höga hästar, centerpartist som jag är. För även om den svenska högern många gånger haft en betydligt bättre utvecklad demokratisk kompass än den svenska vänstern, så är ju frågan om det fortfarande gäller, om man ser på de högerpolitiker som nu fått makten. Hökmark ovan verkar vara en av de få som agerar utifrån en genomtänkt ideologi. Genom det han skriver och gör så vet man hur hans liberala patos ser ut. Annie Johansson är en annan sådan politiker.

Men hur är det med de övriga i till exempel vår regering? Vi har sett sakpolitiska utspel om än det ena och än det andra, men hur hänger politiken ihop? Vilken vision för Sverige och världen har man? Att styra upp skolan, förenkla företagandet, hålla budgeten i balans, och låta folk behålla mer av vad de själva tjänar är visserligen bra saker. Men till vad syftar det? Varför är det bra? I vilken övergripande berättelse passar dessa kapitel in?

När till och med Gustav Fridolin skriver att han intresserar sig för liberalismen och att människor ska få större egenmakt, då vet man att någonting är på väg att hända, antingen han faktiskt menar det eller ej. Han försöker sig åtminstone på att tala om det.

Det är den övergripande berättelsen som avgör om man kan tro på politiken i det långa loppet. Till och med ett principiellt principlöst uttalande i stil med: "Vi ska ha lagom av allt, lagom mycket frihet, lagom mycket tvång, lagom mycket integritet och lagom mycket övervakning" hade varit efterlängtat, för det öppnar ju upp för frågan om vad lagom mycket innebär. Nu är det på det ideologiska planet istället helt tyst, och särskilt från regeringen.

Så tyst så att Fridolin och till och med Lena Sommestad vinner på walk-over. Isobels text om Lena Sommestad kan lika gärna appliceras på nästan varenda politiker i hela Sveriges riksdag: nästan ingen annan använder sin plattform för att tänka och tala politik. Annat än mer eller mindre genomtänkta utspel om ditten och datten.

Socialdemokratins hegemoni är delvis bruten. Ett av målen med bildandet av Alliansen är alltså uppnått. Och nu då? Alliansen? Hallå?

Eftersom havet inte står stilla är passivitet ingen vettig strategi för den kapten som vill att båten ska bevara sin position. Antingen den ideologiska tystnaden beror av ängslan, oförstånd eller oförmåga är den ingen fruktbar strategi. Saker kommer upp hela tiden. Allt flyter, herr Statsminister, vartåt barkar det hän?

Finansieringen av välfärdssystemen kommer att bli en viktig fråga, eftersom det för närvarande inte är hållbart. Vi kastar mer och mer resurser på dem, men upplever att vi får mindre och mindre ut. Och det berör frågan om vilket samhälle vi ska ha, och vad vi ska prioritera på bekostnad av vad, och hur mycket tvång som måste vara inblandat.

Kartellerna på arbetsmarknaderna kommer att bli en viktig fråga. Ska vi tillåta folk att sälja enkla tjänster måste vi tillåta dem att ta ut ett pris som deras kunder klarar av att betala. All försäljning, även försäljning av den egna arbetskraften lyder under samma ekonomiska villkor; och alla försök till prisreglering kommer med nödvändighet att skapa brist- och överskottsobalanser. I mänskliga termer även känt som arbetslöshet.

Den personliga integriteten, övervakningssamhället och opinionsfriheterna kommer att bli viktiga frågor, även för den politiska mittfåran. FRA-frågan engagerade ett fåtal, men det fåtalet utgjordes av early adopters, folk som var insatta i hur teknisk arkitektur faktiskt påverkar mänskliga rättigheter. Eftersom många mänskliga rättigheter, nämligen opinionsfriheterna, bäst utövas inom väldigt tekniska arkitekturer. Och eftersom tekniken ger makthavare möjlighet att kränka mänskliga rättigheter i en tidigare okänd omfattning.

Rörligheten på jordklotet för människor, varor och tjänster är redan en viktig fråga. Och den väcker genast tankar om med vilken rätt man hindrar fredliga människor, varor och tjänster från att passera påhittade gränser. Och berör energifrågorna. Och synen på kunskap, utbildning, och intellektuell hederlighet. Och...

Det är inte så att vår samtids frågor inte innehåller mer grundläggande ideologiska komponenter. Tvärtom öppnar de upp för precis dessa frågeställningar om vad en människa i ett samhälle är, och om vem som ska få lov att utöva vilka sorters rättigheter över andra. Alltså frågor som avhandlats i alla tider där folk bedrivit politik.

Det obefintliga ideologiska samtalet i politikens finrum oroar. Men vinsten för den politiker som vågar öppna munnen och staka ut en riktning är stor. Fältet ligger vidöppet. Risken är att man förlorar några på vägen. Men vinsten är att man får folk som är beredda att ge en sitt långsiktiga stöd. Och man vaccinerar sig mot att i brist på ideologisk ledsyn passivt stödja till exempel Tunisiens diktator.