En fruktbar ansats?

Anders Nilsson reagerar på att barnfattigdomsrapporten kidnappades av folk som ville ha ett slagträ att använda i debatten:

Rädda Barnens rapport har fått utnyttjas av opportunister och politiska lycksökare i talet om att den skulle tala om en drastisk ökning av fattigdomstalen under den borgerliga regeringens tid. I själva verket så låg fattigdomstalen betydligt högre under den socialdemokratiska regeringsperioden 1995 till 2006. Inte vid något tillfälle var siffrorna lägre än de som presenteras för 2008. Visserligen är regeringen ansvarig. Det är de som måste agera. Men det är svårt att dra någon entydig slutsats att det är den borgerliga politiken som skall lastas. Lösningen måste sökas utanför de traditionella lösningar som erbjuds från regering och opposition.

Om man som Lena Sommestad ogillar siffrorna nu, vad då säga om det socialdemokratiska 90-talet?

Nu är det inte helt okomplicerat att som Anders Nilsson kalla Lena Sommestads infallsvinkel för vilseledande. Eftersom ju vänsterflygeln inom Socialdemokratin kritiserar regeringen Persson på precis samma grunder som de kritiserar regeringen Reinfeldt nu. Persson ägnade sig åt högeravvikelse helt enkelt. Vänsterflygeln är konsekvent i kritiken, om än mer öppen med den när föremålet inte tillhör samma parti.

Men däremot har Anders Nilsson helt rätt i att högskattepolitik i sig inte löser något:

Problemet är ju grundläggande, låginkomsttagaren har för lite pengar. Så enkelt är det. Arbetslöshet och sjukdom är förklaringar. Men även de med jobb och låga inkomster hamnar i den här kategorin. Och jag tror att vi måste söka lösningen närmare problemet. Varför ska inkomster under fattigdomsstrecket beskattas? Tjänar du 17499 kronor så blir det ju inte bättre för att du först ska betala närmare 6000 kronor i skatt. Det är ju inte så att jag ifrågasätter beskattning, skatt betalar man ändå med konsumtionsskatter och punktskatter, men varför skall inkomsten beskattas när den inte räcker till livets nödtorft?

Och här finns en ansats som jag tycker är berömvärd. Anders Nilsson är analytisk. Han vet vilken samhällsklass han vill hjälpa, och han ser vilka faktiska hinder som folk ställs inför. Till skillnad från all den politik man kan kalla syntetisk: den som tar sin utgångspunkt i en på förhand given uppfattning om vilka sorters lösningar som är ideologiskt acceptabla, och som sedan driver den utan att fråga efter konsekvenserna för de som drabbas.

Där syndar både höger och vänster. Istället för ett politiskt mål, parat med ett pragmatiskt undersökande och förutsättningslöst förhållningssätt till olika sätt att nå detta mål; så begränsar man sig till de på förhand givna. Vissa kan inte tänka "skattesänkning" utan att få Gösta-Bohman-klåda. Vissa vägrar problematisera klass, av rädsla för att bli kommunister.

Det kan ha att göra med broilerifieringen: att de som beslutar om politiken i oroväckande hög grad är specialutbildade traditionsbärare som lärt sig av företrädarna vilka ramar som en gång för alla slagits fast. Yrkeserfarenheterna utanför maktens korridorer är inte jättemånga i partikanslierna. Särskilt inte i de stora partierna.

Det kan också ha att göra med en ovana vid att tänka i sammanhängande banor av orsak och verkan, och en okunskap om att utfall kan mätas och att mycket av politiken är en fråga om oförhandlingsbara naturlagar och matematiska samband. Eftersom världen är åtminstone delvis förutsägbar, så kan man ta ansvar för konsekvenserna av sina politiska visioner. Men man kanske måste utbilda sig lite i kunskapsteori utöver postmoderna mantran om "vad som är sant för dig är inte nödvändigtvis sant för mig".

Oavsett partifärg på regeringen så lär inte fattiga barn bli tryggare om man inte genoför politiska reformer som gör rätt sorts skillnad.