Evidens...

För det första menar jag att det är superviktigt att politik, så långt det alls är möjligt, ska vara evidensbaserad. För att ett problem ska erkännas som ett problem behövs det inte mycket till evidens. Det räcker med evidens att en enda individ kommer i kläm, så har vi ett politiskt problem.

Men för att vi ska kunna förorda en politisk lösning på problemet får vi inte slarva med analysarbetet. Den politiska lösningen måste till att börja med vara effektiv, alltså faktiskt avhjälpa problemet. Sedan får den inte medföra att andra människor kommer i kläm, för då är det ju ingen lösning. Bägge dessa villkor kräver att man formulerar problemet på ett falsifierbart sätt, och inte sällan att man kan genomföra stringenta kvantitativa mätningar före och efter: dels för att belägga problemformuleringshypotesen, och dels för att säkerställa att den politiska reformen faktiskt varit effektiv.

Effekterna av att inte vara evidensbaserad är inte vackra. Man ger fördomar utrymme i politiken istället för att motverka dem. Känsloargument får styra, vilket ju alltid leder till förtryck, och man lägger energi på åtgärder som passar en viss världsuppfattning utan att först ha dubbelkollat om världsuppfattningen rimmar med verkligheten eller ej. Har man tur blir effekten trots detta god, sannolikt blir den dock verkningslös, och i värsta fall förvärrar åtgärden problemet.

Frånvaron av evidens är naturligtvis ett stort problem. Att våldtäktsanmälningarna har ökat, är det något gott eller något ont? Om det beror på att fler fall av övergrepp anmäls och utreds (att mörkertalet - frånvaron av evidens - minskar) är det något positivt. Men det kan vi inte veta med säkerhet, eftersom mörkertalet är just mörkt.

Men frånvaron av evidens blir ju inte ett problem bara för att man vill vara evidensbaserad. Frånvaron av evidens är ju ett lika stort problem, eller större, när man aktivt struntar i evidensen. I det första fallet problematiserar man åtminstone mörkertalen och räknar med en osäkerhetsfaktor. I det andra fallet ger man upp och säger att eftersom evidens inte går att finna för allt, så är den evidensbaserade ansatsen i grunden osäker och därmed fel.

Och nej, något tredje förhållningssätt mellan dessa finns inte. Antingen är du evidensbaserad och försöker att minimera godtycket (även om du inser att det med nödvändighet kommer att finnas ett visst mått av det), eller så ignorerar du tillgängligt evidens och upphöjer därmed godtycket till norm. Ditt eget godtycke.