Tunisien och tradmedia

Lyssnar fascinerat på hur tradmedia (P1) med uppbragt stämma skäller på tradmedia för att tradmedia var för sent ute på plan när det gäller folkresningarna i Tunisien.

Om man istället för tradmedia går till källorna direkt: twitter, bloggar, utländska media (vars artiklar kan automatöversättas via Google Translate till åtminstone begripligheter), så behöver man inte förlita sig på andras nyhetsvärdering. Det var att taggen "#sidibouzid" ryckte fram på twitter som gjorde mig uppmärksam på just Tunisienhändelserna, i andra fall har det varit Googletrends (vad söker folk på i vilka delar av världen), eller taggmoln.

Varför ska Ekot och TT bestämma åt dig vad i världen som är värt att uppmärksamma? Och med vilken vinkel konflikterna ska skildras? När du kan gå till källorna. Ad fontes, för att låna ett slagord från reformationen, då tryckpressen gjorde det möjligt för alltfler att kolla upp exakta ordalydelser i olika skrifter, utan att vara beroende av prästerskapets läsning.

I programmet gör Rasmus Fleischer en reflektion: att svenska media bara lyfter fram världshändelser där det finns en tydlig konflikt, två tydliga sidor. Nu innehåller Tunisienhändelserna en tydlig konflikt: den mellan Folket och Makten, så om Rasmus tes håller så borde den lyfts fram.

Men det som Rasmus exemplifierar med när det gäller händelser som lyfts upp av TT och Ekot är konflikter där man kan se ett USA-intresse versus ett annat intresse: Palestina, Irak, Afghanistan. Någonting i antingen nyhetsflödet eller nyhetsvärderingen styr alltså bort tradmedias blickar från vad som händer på ställen på jordklotet där USA inte har ett omedelbart intresse.

En tanke som slår en när man hör Cecilia Uddéns självkritik är att intresset för konflikter med amerikanska intressen förblindat. Hon säger att hon själv var på reportageresa i Syrien (eller var det Libanon eller Jordanien?) under tiden före jul då oroligheterna i Tunisien bubblade upp.

Till det finns det nog två förklaringar. För det första att de amerikanska dominerande nyhetsorganisationerna fokuserar på de amerikanska intressena; och amerikanska nyhetskällor är en mycket viktigare kanal för svenska journalister att lyssna på än rörelser i det digitala folkhavet.

För det andra att en skrämmande mängd journalister styrs av sin postkoloniala grundsyn på politiska rörelser i utlandet: allt ses som rörelser för eller emot Den Stora Västliga Stormakten som antas ha sina fingrar med överallt.

Nu är det naturligtvis så att amerikanska intressen även finns i Nordafrika. De neokonservativa i den amerikanska förvaltningen svängde efter 11:e september 2001 från kritik av diktaturer till förmån för repression, om bara repressionen även riktade sig emot radikala islamister. I skydd av det kunde Ben Ali förvärra förtrycket under 00-talet.

Men det borde ju vara en del i den större berättelsen om privatpersoners rätt gentemot härskarklasserna; inte ensidigt en del i den inte så lite leninistiskt färgade berättelsen om USA som den imperialistiska supermakten som alla andra jordens länder hunsas av.

Med den grundinställningen att inte allt förtryck på jorden emanerar från Vita Huset, skulle även Ekot och TT kunnat vara först på bollen när det gäller många intressanta utrikespolitiska händelser. Nu tror jag de kommer att komma sist på nästkommande nyhetsbubblare. Bland kandidaterna finns bland annat de ekonomiska framstegen i Mellanafrika, avdemokratiseringen i Östeuropa, eller kampen hos demokratirörelserna i Venezuela och på Kuba. Räkna inte med att få höra om det från Ekot och TT först. Räkna med bloggare och twitter.