Och nu då?

Ähum...

Det är verkligen obehagligt att så väldigt många av jordens diktatorer hålls under armarna av folk som egentligen inte gillar diktatur.

Och faktiskt, tyvärr, historiskt sett en socialdemokratisk paradgren. Medan man på hemmaplan omhuldat demokratin, samarbetat med USA militärt i det fördolda, och i stora stycken omfattat marknadsekonomin och kapitalismen, så har man i utlandet stött förtryckarna. Om bara förtryckarna kunnat klistra begreppet "progressivt" på sin agenda.

Kuba, Angola, Tanzania, Vietnam, Östtyskland och i viss mån Nicaragua kommer omedelbart för en. Länder som med öppna armar tog emot ledande socialdemokrater från 70-talets Sverige, men som omedelbart hade låtit fängsla den som på gatorna hade försökt propagera för en socialdemokratisk politik.

Textförfattaren till Internationalen identifierade helt riktigt staten som en del av förtrycksapparaten. Men många som är grundade i det marxistiska idéarvet missar det faktum att den textraden är sann även när marxisterna själva utgör statsapparaten. Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. Socialistinternationalen har en hel del ypperligt suspekta medlemmar.

Men nu tänker jag inte sätta mig på några höga hästar, centerpartist som jag är. För även om den svenska högern många gånger haft en betydligt bättre utvecklad demokratisk kompass än den svenska vänstern, så är ju frågan om det fortfarande gäller, om man ser på de högerpolitiker som nu fått makten. Hökmark ovan verkar vara en av de få som agerar utifrån en genomtänkt ideologi. Genom det han skriver och gör så vet man hur hans liberala patos ser ut. Annie Johansson är en annan sådan politiker.

Men hur är det med de övriga i till exempel vår regering? Vi har sett sakpolitiska utspel om än det ena och än det andra, men hur hänger politiken ihop? Vilken vision för Sverige och världen har man? Att styra upp skolan, förenkla företagandet, hålla budgeten i balans, och låta folk behålla mer av vad de själva tjänar är visserligen bra saker. Men till vad syftar det? Varför är det bra? I vilken övergripande berättelse passar dessa kapitel in?

När till och med Gustav Fridolin skriver att han intresserar sig för liberalismen och att människor ska få större egenmakt, då vet man att någonting är på väg att hända, antingen han faktiskt menar det eller ej. Han försöker sig åtminstone på att tala om det.

Det är den övergripande berättelsen som avgör om man kan tro på politiken i det långa loppet. Till och med ett principiellt principlöst uttalande i stil med: "Vi ska ha lagom av allt, lagom mycket frihet, lagom mycket tvång, lagom mycket integritet och lagom mycket övervakning" hade varit efterlängtat, för det öppnar ju upp för frågan om vad lagom mycket innebär. Nu är det på det ideologiska planet istället helt tyst, och särskilt från regeringen.

Så tyst så att Fridolin och till och med Lena Sommestad vinner på walk-over. Isobels text om Lena Sommestad kan lika gärna appliceras på nästan varenda politiker i hela Sveriges riksdag: nästan ingen annan använder sin plattform för att tänka och tala politik. Annat än mer eller mindre genomtänkta utspel om ditten och datten.

Socialdemokratins hegemoni är delvis bruten. Ett av målen med bildandet av Alliansen är alltså uppnått. Och nu då? Alliansen? Hallå?

Eftersom havet inte står stilla är passivitet ingen vettig strategi för den kapten som vill att båten ska bevara sin position. Antingen den ideologiska tystnaden beror av ängslan, oförstånd eller oförmåga är den ingen fruktbar strategi. Saker kommer upp hela tiden. Allt flyter, herr Statsminister, vartåt barkar det hän?

Finansieringen av välfärdssystemen kommer att bli en viktig fråga, eftersom det för närvarande inte är hållbart. Vi kastar mer och mer resurser på dem, men upplever att vi får mindre och mindre ut. Och det berör frågan om vilket samhälle vi ska ha, och vad vi ska prioritera på bekostnad av vad, och hur mycket tvång som måste vara inblandat.

Kartellerna på arbetsmarknaderna kommer att bli en viktig fråga. Ska vi tillåta folk att sälja enkla tjänster måste vi tillåta dem att ta ut ett pris som deras kunder klarar av att betala. All försäljning, även försäljning av den egna arbetskraften lyder under samma ekonomiska villkor; och alla försök till prisreglering kommer med nödvändighet att skapa brist- och överskottsobalanser. I mänskliga termer även känt som arbetslöshet.

Den personliga integriteten, övervakningssamhället och opinionsfriheterna kommer att bli viktiga frågor, även för den politiska mittfåran. FRA-frågan engagerade ett fåtal, men det fåtalet utgjordes av early adopters, folk som var insatta i hur teknisk arkitektur faktiskt påverkar mänskliga rättigheter. Eftersom många mänskliga rättigheter, nämligen opinionsfriheterna, bäst utövas inom väldigt tekniska arkitekturer. Och eftersom tekniken ger makthavare möjlighet att kränka mänskliga rättigheter i en tidigare okänd omfattning.

Rörligheten på jordklotet för människor, varor och tjänster är redan en viktig fråga. Och den väcker genast tankar om med vilken rätt man hindrar fredliga människor, varor och tjänster från att passera påhittade gränser. Och berör energifrågorna. Och synen på kunskap, utbildning, och intellektuell hederlighet. Och...

Det är inte så att vår samtids frågor inte innehåller mer grundläggande ideologiska komponenter. Tvärtom öppnar de upp för precis dessa frågeställningar om vad en människa i ett samhälle är, och om vem som ska få lov att utöva vilka sorters rättigheter över andra. Alltså frågor som avhandlats i alla tider där folk bedrivit politik.

Det obefintliga ideologiska samtalet i politikens finrum oroar. Men vinsten för den politiker som vågar öppna munnen och staka ut en riktning är stor. Fältet ligger vidöppet. Risken är att man förlorar några på vägen. Men vinsten är att man får folk som är beredda att ge en sitt långsiktiga stöd. Och man vaccinerar sig mot att i brist på ideologisk ledsyn passivt stödja till exempel Tunisiens diktator.