Det finns så många aspekter i debatten, och det går inte att prata om allt på en gång. Här ryms allt: avsaknad av reeella möjlgheter orsakad av pengabrist, svagt kulturellt kapital, dåligt självförtroende pga fulare kläder och fattigare fritidsnöjen än kompisarna, improduktiva vanor och/eller personlighetsdrag som både orsakar föräldrarnas fattigdom och som ärvs, inga förebilder, inga kontakter, och så vidare.
Alltså både en fråga om vad pengar i absoluta tal kan köpa dig. Och en fråga om hur man upplever sig i förhållande till andra. Och en fråga det sociala och genetiska arv och kulturella kapital som är en del av orsaken till din fattigdom respektive rikedom.
Debatten har framförallt rört frågan om det är ett relativt eller absolut fattigdomsbegrepp som är det riktiga. För fattigt folk har nämligen inte blivit fattigare. När man pratar om att fattigdomen ökar, så är det helt och hållet en fråga om att folk har blivit rikare, fast i olika takt, så att skillnaden har ökat.
Och på ett sätt är det en pseudodebatt. För den som är fattig, oavsett hur vi mäter det, så är det ett reellt problem. Att bli våldsutsatt är också ett minoritetsproblem, men det är likväl ett stort problem. Våld innebär att dina individuella rättigheter kränks. Fattigdom att dina möjligheter att ta tillvara dina individuella rättigheter beskärs. Vi söker oss samman i samhällen för att skydda just våra individuella rättigheter. Att bekämpa fattigdom är att ta politiskt ansvar.
Men Eric Rosén skriver:
Men problemet med debatten har varit att det fastnat på relativitetsbegreppet och definitionen av fattigdom. HUR fattig måste man vara för att verkligen få kalla sig fattig. KAN man vara fattig i nya kläder eller måste man vara det i Emmaus-outfits? Kan man vara fattig om man är lat? Om man är älskad? Får man må bra om man är fattig? Och så vidare.
Vad vi inte pratar om är hur vi vill bekämpa den relativa fattigdomen – oavsett definition – eller barnfattigdomen. Eller ens om vi vill bekämpa den. Detta har vi pratat om mycket litet de senaste åren. Eftersom det inte ansetts relevant.
Och min första tanke är att Eric Rosén måste befunnit sig under en sten. För är det inte precis fattigdomsbekämpningen som varit i fokus för det politiska samtalet sedan 2006?
Men så förstår jag. Det har gått både honom och flera med honom förbi att frågan om relativa kontra absoluta fattigdomsbegrepp inte är en akademisk spetsfundighet, eller ett sätt att "två sina händer", utan är en viktig batalj bland väldigt många i den betydligt större ideologiska kampen om just hur fattigdom bekämpas.
När jag och andra med mig diskuterar företagandets villkor, så förstår inte Eric Rosén att det handlar om fattigdomsbekämpning. För fattigdom är brist på resurser, och resurser skapas i välmående företag.
När vi pratar om människans rätt att sälja sitt arbete till vilket pris som helst, så handlar det om fattigdomsbekämpning. För om den faktiska minimilönen ligger över det värde du själv initialt förmår generera, så kommer du aldrig att få någon lön. Då blir du fattig.
När det handlar om skattelättnader, så handlar det om att ta bort de stora skattekilar som gör det så fruktansvärt dyrt för människor att köpa och sälja till varandra. En kostnad som ju framförallt drabbar fattigt folk.
Extra tydligt borde det vara att skolpolitiken handlar om fattigdomsbekämpning:
Kunskapsfokus på matte handlar om att barn från hem med svag medvetenhet om fundamentala samband inte ska luras, utan i framtiden kunna fatta rationella beslut, som skyddar dem och deras barn från fattigdom.
Kunskapsfokus på språk och litteratur handlar om att barn ska lära sig många olika sätt att kommunicera på, många olika diskurser, så att de enklare kan sälja sitt arbete, eller frukten av sitt arbete.
Kunskapsfokus överhuvudtaget handlar om att ge navigationsverktygen, kartan och kompassen, till barnen så att de kan hantera verkligheten på ett fruktbart sätt, även när de inte fått så goda verktyg med sig hemifrån.
Precis som tydliga och efterlevda regler om allas okränkbarhet slår sönder destruktiva maktmönster bland eleverna, och fokus på ordning och tystnad skapar en miljö där man kan prestera bra även om huvudet är kaotiskt och man är intryckskänslig och lättavledbar.
Jag har svårt att tänka mig en enda politisk fråga faktiskt, som inte handlar om hur vi ska skydda oss från fattigdom. Hur kan det ha gått någon enda människa förbi?
Det kan ha med mytbildningen att göra. Ser man till den ekonomiska utvecklingen började Sverige gå från fattigt till rikt för 200 år sedan, med politiska liberaliseringar. Särskilt på handels- och företagarområdet. Det gjorde att det blev lönsamt med att ta tillvara uppfinningar och bygga industrier.
Att arbetarrörelsen formerades hundra år senare gjorde varken från eller till för svenskens ekonomiska utveckling. Eftersom dina arbetsvillkor aldrig bestäms av styrkan i de fackliga kraven, utan av produktiviteten. Man kan aldrig kräva ett värde som inte först skapats.
Men man möter fortfarande den uppfattningen att rikedomen är resultatet av fördelningspolitik, snarare än goda villkor för företagandet. Och för den som tror detta blir frågan om fattigdomen en fördelningsfråga. En fråga om att minska klyftorna. Och då används relativa "fattigdoms"-begrepp som slagträ i debatten. För om alla blir fattiga, så minskar paradoxalt nog "fattigdomen" enligt det relativa måttet.
Så, Eric Rosén, kampen emot användandet av relativa fattigdomsmått är en kamp för att istället beskriva fattigdomens verkliga och absoluta orsaker. I syfte att avhjälpa dem. Det är en kamp emot strukturer som förhindrar rikedom att uppstå. Precis som kampen för ökad ekonomisk frihet. Det är kampen mot barnfattigdomen. Är precis det där svaret på frågan "hur?" som du efterlyste i din text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar