Det byggs överallt. Men priserna på byggande tillåts i princip inte öka. Så man ser överallt spår av knasiga resursallokeringar. Mängder med personer som står overksamma på ett bygge, eftersom det finns folk men inte stål. Mängder med folk som jobbar för hand. Det är som om man inte förstått själva idén med att låta pris fluktuera beroende på tillgång och efterfrågan: att resurser på ett smidigt sätt hamnar där de gör bäst nytta. Att man får en omedelbar feedback på kostnaderna. Istället styrs väldigt mycket av dekret, och spåren efter alla planeringsmissar är oräknerliga.
Tomma, halvfärdiga, stora nybyggen där det inte pågår någon verksamhet. Det var ett bestående intryck från bussturerna i och runt Peking. Planekonomiska spöken. Till exempel ett modernt kontorskomplex, där endast ett av våningsplanen hade ett IT-bolag inhyst. Varför var inte resten uthyrt? Jo, komplexet var byggt på inrådan av den lokala regeringen, som i sin nåd och godhet mer eller mindre skänkte kontorsplatsen till (just) detta IT-bolag.
Alla de resurser som gått åt för att skapa detta lyxiga men ödsliga tomrum. Var i ekonomin hade dessa resurser gjort bättre nytta? I en frivillig ekonomi slussas resurser dit där alla inblandade känner att de får ut någonting som är större än den insats (arbets- eller kontant) de lägger. Precis som medborgarna i en demokrati ger återkoppling åt lagstiftarna och hindrar dem från att begå alltför stora dumheter, så ger människorna i en frivillig ekonomi omedelbar (och ännu tydligare) återkoppling: vilka projekt är livskraftiga på riktigt?
Denna återkopplingsmekanism slår man sönder i en kommandoekonomi. Man kopplar ur det viktigaste styrmedlet som finns för att hindra felsatsningar från att gå för långt, den mest effektiva regleringen av kapitalismen i hela världen: vanliga människors fria val att styra över sin egen tid och sina tillgångar. Återkopplingsmekanismen som gör att kapitalisterna tvingas att möta folks faktiska behov, om kapitalisterna alls vill tjäna några pengar.
Det finns en illusion i varje kommandoekonomi: illusionen av kontroll, när man har mandatet att diktera fram både arbetskraft och material till vissa specifika projekt, projekt som man själv gillar, projekt där man inte tror sig behöva ta ekonomiska hänsyn.
Men de ekonomiska sambanden upphör ju inte att gälla bara för att man tar kommandot. Sakers värde beror fortfarande på hur efterlängtade de är och på hur svåra de är att få tag i. Om du förbjuder folk att med sin fria prissättning kommunicera vad de tycker att saker är värda, så får du den signalen alldeles för sent.
Och när det gäller stora resurskrävande investeringar, så är den här frånvaron av kontroll helt förödande. Tänk på alla de sammanlagda arbetstimmar som ligger bakom ett kontorskomplex. Alla de kilowattimmar energi som gått åt. Om dessa timmar inte ger god utväxling (till exempel rejält med hyresintäkter för att huset faktiskt var efterlängtat av alla de som letar kontorsplats), så är ju hela bygget bara spill. Skräp. Muda. Överproduktion.
För tänk vad dessa resurser hade kunnat göra i en annan del av ekonomin istället. Till exempel avhjälpt fattigdomen.
Om prissignalerna tillåts gå fram och vara synliga för alla, så sker ingen överproduktion. Priset på kontorsplatser faller, och inga investeringar i nya kontorskomplex görs förrän efterfrågan så småningom blir så stark så att priserna stiger.
Men om prissignalerna inte går fram, så kan det hända att folk tror att värdet på dessa kontorskomplex, eller för den delen bostäder, är fortsatt höga. Då uppstår en bubbla, att folk förväntar sig ett högre värde än vad saken faktiskt är värd. Och bubblan måste spricka, ju förr desto bättre, genom att priserna talar om för folk vad saker och ting egentligen är värda.
Det är alltid någon ekonomisk realitet som spräcker bubblan. Någon för värdestegringen efterfrågad och viktig resurs som man inte utan vidare kan öka tillgången på. I dagsläget är det bl a oljan. Där verkar vi ha nått produktionsmaximum. Om tillgången på olja dessutom sjunker något, till exempel till följd av att folk i Nordafrika och Mellanöstern börjar tröttna på sina despoter, så kan inte ens en kommandoekonomi upprätthålla illusionen av större värden än vad som finns.
Då spricker bubblan. Och det tillsammans med skuldkrisen och lånebubblorna i USA och Europa kan bli en jobbig resa. Riktigt jobbig.
Vad krävs för att möta det här då? Tricket, som vanligt i en bytesekonomi, är att erbjuda folk det de vill ha, till ett pris som de är villiga att betala även när de inte har gott om pengar eller billiga krediter. Vad kan du utföra? Vad kan du sälja? Vad gör andra människor rika? Den stilla och stabila lågkonjunkturen är ekonomins normaltillstånd. Det som fungerar att sälja i lågkonjunkturer kan du alltid leva av, så länge som du kan producera det.
Och för att förhindra bubblorna: slå inte sönder prismekanismerna. Låt räntorna bli vad de blir när bankerna själva tvingas bära risken för sin egen utlåning. Låt bostadskostnaderna bli vad de blir, Låt lönerna och andra priser landa där de landar, när köpare och säljare möts. Blir det olyckliga utfall där folk riskerar att fara illa, så låt oss lösa det. Med till exempel gemensam finansiering av trygghetssystem.
Men låt oss sluta bedra oss själva i tron att vi kan styra värdet på varken pengar, hus eller arbete.
Det är ju supernaivt. Alltså tron att kapitalismen EGENTLIGEN fungerar som en marknadsekonomi, om man bara bortser från verkligheten som förstör allt.
SvaraRaderaOch bankerna kommer såklart att fortsätta ge subprime lån även om skattebetalarna inte täcker upp för ev. förluster (vilket vi såklart inte ska göra!), eftersom de i största allmänhet tjänar fett på det ändå.
redviper: Nu är det ju så här att om bankerna utan skattebetalarnas hjälp långsiktigt kan tjäna fett med pengar på subprimelån, så är det ju en bra sak för alla inblandade.
SvaraRaderaLåntagarna får ju tillgång till krediter som de annars inte skulle fått. Krediter som de till exempel kan köpa en bostad för, eller en bil som gör att de kan ta ett bättre beläget jobb.
Det blir ju ändå inte fråga om en bubbla och skuldkris, eftersom det då finns en spärr i systemet:
Om en bank drar på sig alldeles för hög andel osäkra lån (subprime) kommer dels ägarna att ge direktiv om att minska kreditrisken (annars riskerar de ju att förlora hela banken i en konkurs); och dels kommer långivare att kräva högre ränta för att låna ut tillgångar till banken, för att täcka upp för den ökade risken.
Så när riskerna blir för höga kommer alltså banken och dess ägare att på det ena eller andra sättet att få betala för detta. Bubblan pyser innan den hunnit växa sig för stor.
Det är denna spärr som saknas när staten (vi andra) beslutar om reporäntan, och när vi lovar att täcka upp för bankernas riskexponering.
Ingen bank KAN fortsätta ge subprimelån utan vidare, i ett system där vi på dessa sätt begränsar kreditgivningen till alltför givmilda banker. De kommer att dra på sig en alldeles för stor risk, och slutligen gå omkull.
Kan de däremot dra på sig en LAGOM stor riskexponering och fortsätta ge lån som de tjänar pengar på, så är det ju bra. Banker som långsiktigt tjänar pengar på finansiella tjänster är ju en bra sak för ett samhälle och alla dess medborgare.