...normer...

Om nu politik i görligaste mån ska bedrivas utifrån så säker kunskap som möjligt om vår gemensamma verklighet, så uppstår en hel del intressanta metodproblem när vi kommer in på frågan om normer och normkritik. Det finns ett antal hypoteser som förlägger orsaken till olika slags sexism i de normer och föreställningar om kön som är dominanta i samhället. Många av dessa hypoteser har gott om fog för sig, så det går inte att - som vissa feminismkritiker vill - avfärda ansatsen som sådan.

Men hypoteserna, liksom formerna av sexism, är sinsemellan väldigt olika, och det gör att man inte heller kan anta att om normerna är orsaken till den ena formen av sexism, så är de också det till den andra. Man måste hitta sätt att pröva hypoteserna innan man vet vilka man kan ta på allvar och utforma politik efter.

Om påståendet är att orsaken till ett problem består av en dominerande norm, så uppträder genast frågan vilken den dominerande normen är. Om man försöker besvara den frågan med vilka normer man själv känner till eller varit utsatt för, så besvarar man bara frågan vilka normer som dominerat i det egna livet. Om man frågar andra, så besvarar man bara frågan vilka normer som dominerat i de tillfrågades liv.

Om man vill besvara frågan om dominerande normer i samhället räcker inte sådana kvalitativa ansatser. Man måste undersöka det kvantitativt. Lyckligtvis behöver man inte fråga varenda tjomme, det räcker med att fråga ett representativt urval. Då får man ett svar på frågan hur folk i samhället upplever normerna, på ett sätt som kan sägas gälla samhället i stort.

Men folks upplevelse av normerna är inte detsamma som det faktiska utfallet. Om folk uppger att de inte upplever att normer styrt deras yrkesval på ett könat sätt, samtidigt som deras yrkesval de facto är könat, så har vi en intressant diskrepans. Antingen verkar normen på ett osynligt sätt, eller så är inte könskodade yrkesnormer orsaken till folks yrkesval. Man får finna ut andra metoder för att kartlägga orsaken till könsskillnader i yrkesval, om man tycker det är intressant. På grund av att människors yrkesval faktiskt är könat vill många hävda att det faktiskt finns en samhällelig norm som styr deras val.

På motsvarande sätt måste man då resonera även när det gäller normer runt sexualitet. Ska en norm på något vettigt sätt kallas "normerande" så är det ett minimikrav att den faktiskt är verksam och orsakar ett beteende.

Om hypotesen är att vanliga (ett kvantitativt begrepp) mäns normer runt sexualitet orsakar sexköp eller övergrepp, så bör man alltså finna att det är vanligt att män köper sex eller begår övergrepp. Men då finner man, när man ser till prevalensen, att så är det inte alls. Det är en minoritet.

Observera nu (och det är sjukt att det ens ska behöva nämnas) vad detta faktum inte innebär. Det innebär inte att övergrepp inte förekommer, eller att det inte är ett stort problem. Jämför med annat våld: våld och andra kränkningar, oavsett kön, sex eller ej, utförs överlag i vårt samhälle inte av en majoritet, men det är likväl ett stort problem. Offren är alltid många fler än förövarna, och eftersom det är obehagligt att bli utsatt så tvingas man alltid väga in risken för att bli utsatt, även om det är långt ifrån säkert att man drabbas.

Det är helt enkelt ett matematiskt faktum: ett fåtal behöver inte anstränga sig speciellt mycket för att förstöra för flertalet. Om 1 av 15 män beter sig rutinmässigt illa sexuellt, och en svensk heterosexuell kvinna i genomsnitt har 4-5 sexualpartners under sitt liv, så kommer risken vara stor att hon vid något tillfälle ligger med elakingen. Om hon tillhör gruppen mycket sexuellt aktiva ökar risken kraftigt. Om elakingen också tillhör den gruppen så hinner han utsätta många.

Så att många drabbas är inget bevis för att samhället i stort, eller män i allmänhet, domineras av destruktiva normer runt sex. Vill man finna orsaken till det destruktiva beteendet måste man alltså undersöka den destruktive specifikt, undersöka avvikaren och normbrytaren, och ställa sig fråga vad det är i hans sexuella normbildning som gått snett i jämförelse med den positiva normbildningen hos majoriteten.

Däremot är de allmänna normerna runt sexualitet förstås fortfarande intressanta! Om nu inte alla män är förövare, varför är så många förövare män? Här finns ju ett tänkbart svar, som också håller för kritisk granskning, att det endast den som är aktiv och handlingsorienterad i ett sexuellt samspel som utsätter sig för risken att utföra en handling som inte uppskattas av den andra. Och då kan man undersöka och kritiskt granska den normen som säger att män har lust, ska utforska och ta initiativet, medan kvinnor ska släppa till eller säga nej i lagom mängd.

Men det är ju inte en specifikt "manlig norm" som behöver diskuteras "män emellan", utan rör heterosexuellt samspel och är därmed en fråga om könsöverskridande spelregler. Ja, det behövs diskussion och större öppenhet om lust och om sexuella praktiker. Men kan den som påstår att just män i allmänhet och mäns sexuella normer utgör ett särskilt problem som behöver lösas i samtal man-to-man, vara så väldigt vänlig att visa exakt vilka delar i den specifikt manliga sexuella normen som är så problematisk och en sådan rotorsak till eländet i sängen?