fredag 11 februari 2011

Problemet med relativa fattigdomsbegrepp

Läser ett intressant inlägg om varför ett relativt fattigdomsmått är relevant.

Men den grundläggande frågeställningen saknas. Nämligen hur det kan bli en plikt för folk som tjänar mycket att plötsligt tjäna mindre.

5 kommentarer:

  1. Johannes Danielsson11 februari 2011 15:16

    Det att "det skulle bli en plikt" för folk att plötsligt tjäna mindre, är en ganska konstig formulering tycker jag. Detta bygger på ett synsätt att vissa tjänar mycket, andra gör det inte, och så är det bara.

    Ett problem jag har med många personer som har det gott ställt, är att de alltför ofta verkar ha uppfattningen att detta helt och hållet är en produkt av deras egna hårda arbete. Att staten betalade 9-årig grundskola, gymnasium, universitet, sjukvård, bibliotek, infrastruktur (à åtminstone några miljoner) verkar gå dem förbi. I själv verket har de ju ett väldigt minuskonto till staten. Med detta i åtanke sticker det extra mycket i ögonen, då dessa personer i allmänhet också tycks vara mindre villiga att betala skatt.

    Dessutom, även om det i vissa fall finns personer som jobbat sig upp från enkla bakgrunder, är det betydligt oftare så att personer som föddes i välbeställda hem också själva kommer att bli höginkomsttagare etc.

    Om man ser det så, dvs, att personers position i samhället i många fall är ett resultat av de möjligheter det allmänna har gett den, samt ganska ofta vilken bakgrund någon kom ifrån (alltså inte bara den egnas hårda slit), så kanske det inte är så orimligt att kräva att personer som "lyckats" ska betala tillbaks lite. Att det då finns poänger att jämna ut ojämlikheter, och se till så att även dem som inte hade turen att födas i rätt familj, eller hade turen att ha det lätt för sig i skolan också kan leva ett värdigt liv.. ja... Det känns ganska naturligt för mig. Då blir det, kan jag tycka, ganska överflödigt att föra kritiska resonemang om "plikten att avstå" eller dylikt.

    SvaraRadera
  2. Jag har ju som sagt inga problem med att man i ett samhälle gemensamt finansierar kollektiva nyttigheter och delar på riskerna.

    Men de värden som uppkommer, de höga inkomsterna, de uppstår precis där de uppstår.

    Värdena uppstår inte någon annanstans i ekonomin och transporteras till de högavlönade. Det är faktiskt den högavlönades arbete som premieras, just för att det arbetet är värdefullt.

    Naturligtvis beror inte det höga värdet på det hårda arbetet enbart. Vissa sammanhang är mer lönsamma än andra. Att tillverka en mojäng har ett begränsat värde oavsett hur bra du är på det, att sälja flera mojänger har naturligtvis ett högre värde, och att ordna så att en hel säljorganisation kommer på plats skapar förstås betydligt högre värden än så.

    Och föds du i rätt familj får du denna insikt med dig från tidig ålder.

    Men om man i ett samhälle har stora inkomstskillnader, och bestämmer sig för att detta är ett problem, så finns det bara två sätt att lösa det på.

    Det ena är att alla de som tjänar lite börjar tjäna mer. Då måste man ordna så att alla dessa hamnar i sammanhang där väldigt stora värden genereras. Inte helt enkelt.

    Det andra är att de som tjänar mycket förhindras att tjäna mycket. Dvs genererar lite mindre pengar. Vilket alltså sänker "fattigdomen" mätt i relativa tal, men ökar fattigdomen mätt i absoluta tal. Vi blir fattigare allihop om de som genererar stora värden måste sluta med det.

    Det är den absoluta fattigdomen som är det stora problemet. Konsekvenserna av klyftorna är väldigt små i jämförelse med konsekvenserna av låg inkomst. Därför är det viktigaste att höja de fattigas möjlighet att skapa stora värden, snarare än att stoppa de rikas möjlighet att skapa stora värden.

    Nu är det så att chansen att höja din inkomst är mycket större i ett samhälle där andra tjänar mycket. Löneutrymmet är större i ett företag som går bra, och ett företag som går bra kommer att belöna både ägare och ledning bra. Stora klyftor = stora möjligheter.

    Om du är småföretagare och vill expandera så innebär förekomsten av rika människor att kapital är mycket mer lättillgängligt än annars. Både så att du kan koppla investorer till ditt företag, och som goda välbeställda kunder.

    Att folk tjänar bra är helt enkelt ett tecken på en produktiv ekonomi, och i en produktiv ekonomi är det enklare för en låginkomsttagare att förbättra sin situation.

    SvaraRadera
  3. Sedan är rikingar stora nettoinbetalare i stats- och kommunkassorna. De må tjäna som 15 industriarbetare, men de skattar som 31.

    SvaraRadera
  4. "Ett problem jag har med många personer som har det gott ställt, är att de alltför ofta verkar ha uppfattningen att detta helt och hållet är en produkt av deras egna hårda arbete. Att staten betalade 9-årig grundskola, gymnasium, universitet, sjukvård, bibliotek, infrastruktur (à åtminstone några miljoner) verkar gå dem förbi. I själv verket har de ju ett väldigt minuskonto till staten."

    Staten har inga egna pengar. Statens pengar kommer fran ett lands invanare. Ergo ar det i princip omojligt for de som tjanar mest (och darmed betalar mest skatt) att ha ett minuskonto till staten. Det enda sattet detta matematiskt kan ske pa ar att de har konsumerat mer an de som tjanar mindre. Man kan val argumentera for att detta till viss del kan vara sant genom universitet (grundskola, etc konsumeras lika mycket av de som tjanar mindre) men a andra sidan sa ar det inte sadar jattemanga ar av skatt pa loner i miljonklassen som behovs for att betala av denna extra skuld. Vidare sa tenderar hoginkomsttagare att konsumera mindre statliga resurser gallande transferingar etc.

    Ergo ar argumentet att hoginkomsttagare skulle ha minusposter till "staten" bara dumheter.

    SvaraRadera
  5. @emil: Jag tycker att man kan förstå Johannes Danielssons poäng som att man har en sorts moralisk skyldighet att återgälda det faktum att man fötts in i ett väldigt produktivt sammanhang.

    @Johannes: Dock finns det ett par stora problem med det förhållningssättet.

    Om man räknar på det så är, som emil säger, återbetalningstiden i verkligheten mycket kort.

    Problemet med en moralisk skuld, utan möjlighet att räkna på när den är återgäldad, är att den varar för evigt. Jag räddades till livet av vår allmänfinansierade sjukvård när jag föddes. Man kan argumentera för att jag därigenom står i evig tacksamhetsskuld till landstingets kassa.

    Men omfördelning är väldigt ineffektivt, särskilt i vår landstingsorganisation. Vi får mindre vård per krona i Sverige än vad som är normalt i länder med mindre stelbent organisation. Och OMFÖRDELNING i sig förstör stora värden.

    Det finns alltså ett värde i att omfördela så lite som möjligt, och det finns ett värde i att inte gynna ineffektiva organisationsformer genom att kasta mer pengar på dem och på så sätt permanenta dem.

    Ett värde alltså i att ordentligt RÄKNA på vad det kostar och vad man får ut. Ett värde i att låta människor stå för välfärdskonsumtionen direkt. Att omfördela resurser när det behövs för att även fattiga ska kunna konsumera välfärd, men inte omfördela mer än så.

    Men den i särklass STÖRSTA skadan som problematiserandet av rikedom utför, är att den driver rikedom ut ur landet. Hade man inte sett klyftor som ett samhällsproblem, hade den konfiskatoriska politiken på 70-talet kanske inte drivit Ingvar Kamprad ur landet.

    De som blir rika genom en serie frivilliga överenskommelser har inte fått sin rikedom på någon annans bekostnad, utan blivit rika genom att göra andra rika.

    Kunderna blir rika genom att de får möbler och andra varor till ett överkomligt pris. Leverantörerna blir rika genom att entreprenören ger dem en försäljningskanal, och kanske t o m investerar i deras produktion. Arbetarna blir rika genom att entreprenörerna kan omvandla deras arbete till reda pengar. Och då blir även stats- och kommunkassor rika.

    På samma sätt som folket i länderna i tredje världen tjänar på att det finns en väldigt rik global överklass i nordväst som de kan handla med; så tjänar den fattiga percentilen i ett land på att den rika percentilen finns.

    Om viljan att utradera klyftor leder till att man minskar de rika entreprenörernas möjlighet att tjäna mer, så minskar på motsvarande sätt möjligheten för de fattiga att lyfta sig ur sin fattigdom.

    SvaraRadera