lördag 29 januari 2011

Jo, jag ser strukturer

Är lite trött på anklagelsen att individuella perspektiv på något sätt är ett symptom på bristande medvetenhet om kollektiva perspektiv,eller brist på medvetenhet om maktstrukturer. Eller att fasthållandet vid individuella perspektiv skulle göra det omöjligt för mig att uttala mig generellt om någonting.

Som om det individuella perspektivet är en frukt av att se för lite. Vägra se strukturer. När det istället handlar om att se mycket. Vilja se dem alla.

Saken är ju den att varje människa befinner sig i en malström av olika påverkanskrafter, olika maktstrukturer, olika omständigheter och möten med människor. Sammantaget påverkar allt detta oss på en rad olika sätt.

För olika människor ser det här mönstret olika ut! För den ene är det påverkanskraften "uppvuxen i ett missbrukarhem" som utgjort det dominerande traumat. För den personen spelar det ingen roll att han samtidigt utsatts för "uppvuxen med mycket pengar", och "försedd med rätt kontakter". I den personens fall överskuggar de negativa konsekvenserna av missbrukarhemmet allt.

Medan just närheten till en missbrukare för en annan individ, som också är uppvuxen med pengar och kontakter i en missbrukarfamilj, i slutändan spelat en helt undanskymd roll. Kanske för att missbruket såg annorlunda ut. Eller för att det fanns fler påverkansfaktorer som hjälpte ytterligare.

När det kommer till påverkanskrafter som utsätter breda grupper i samhället, så blir det politiskt intressant.

Som breda erfarenheter tänker jag på t ex påverkanskraften i att under hela livet blivit bemött som man. Eller som kvinna. Eller som person med släkten och dialekten från Mellanöstern. Eller som person utan tillgång till de mest avvägda begreppen och vana vid de sakligaste resonemangen. Eller hurpass självklart det är att man registrerar en firma och blir självförsörjande.

Här ryms alltså hela klass-, köns- och integrationsproblematiken. Och de här erfarenheterna spelar roll. Maktstrukturerna finns i samhället, och det är ingen seende människa som försöker förneka dem.

Men du kan inte om någon enskild människa göra antaganden, utifrån något enda av dessa perspektiv. Du vet nämligen inte vilka av alla omständigheter som spelat störst roll i den enskilda människans liv. Överklassynglingen från missbrukarhemmet kan vara ett offer för svårare omständigheter än arbetartjejen från förorten.

Det är en insikt som leder till en viss ödmjukhet i mötet med människor. Vad man förutsätter om dem. För alla antaganden om en individs situation och bevekelsegrunder som enbart grundar sig på schablonbilder och breda påverkanskrafter (kön, klass, ursprung), är inget annat än fördomar. Dvs en felaktig förenkling våra människohjärnor tar till för att göra beslutsprocesser mindre ansträngande. Men fortfarande fel.

Men vilka slutsatser kan man dra då? Hur är det möjligt att bedriva politik om allt kokar ner till unika individer? Jo, ett enkelt sätt är att grunda sin politik i vad man faktiskt vet, och vad som är kunskapsteoretiskt möjligt att uttala sig om.

Till exempel: om du undersöker tendenser i en grupp kan du som sagt inte göra förutsägelser om individer. Men om du tvärtom undersöker ett representativt urval individer kan du hitta precis den här typen av påverkanskrafter. Till exempel hur människor med olika namn, kön, eller uttal blir bemötta i domstol som åtalad, brottsoffer, eller vittne. Beroende på vad det är för ett slags mål (ekonomiskt, våldsbrott, sexualbrott, vårdnadstvist).

Och om utfallen pekar i en viss tendens så kan du gå vidare i rotorsaksanalysen och ta reda på mer exakt vad som får utfallen att bli som de blir. Det finns ju ingen magisk koppling mellan t ex kön och utfall. Att en orsak anges som "strukturell" är i sig ingen förklaring, det finns alltid en konkret orsak till att det blir som det blir.

Genom att ha rotorsakerna till problemen framför sig, kan man också formulera effektiva politiska motmedel. Men är inte orsakerna klarlagda på ett evidensbaserat och solitt sätt, kommer inte heller motmedlen att vara effektiva.

Och, för att ta ett annat (klassiskt) exempel: rotorsaksanalysen kräver naturligtvis att man isolerat de relevanta faktorerna. Om man till exempel ska undersöka mäns våld mot kvinnor, så duger det liksom inte att bara undersöka de fall där män utövat våld mot kvinnor. Vill man undersöka (och bygga politik på) hypotesen att mäns våld mot kvinnor på något avgörande sätt har andra drivkrafter jämfört med mäns våld mot män, kvinnors våld mot män, eller kvinnors våld mot kvinnor; så måste man naturligtvis undersöka dem alla fyra. För att se på vilket sätt de skiljer sig, så att man kan sätta in rätt politiska åtgärder.

Så det är liksom inte en brist i hänsynstagandet till strukturella faktorer som ligger till grund för individperspektivet. Utan en önskan att se dem alla, och vara säker på att de politiska åtgärder man vill tänka sig att kämpa för faktiskt vilar på evidensbaserad grund.

För hemligheten är att hela det politiska engagemanget, åtminstone när det gäller mitt, går ut på att jag inte vill se människor behandlas illa. Då måste man se till människans hela rättighetskatalog, och samtliga de strukturer som kan kränka dessa rättigheter, och vara säker på att man har orsakssammanhangen klara för sig, så att åtgärderna blir effektiva.

Det är faktiskt såpass enkelt.

6 kommentarer:

  1. Jag tror, att du möjligen missförstår kritiken.

    Det eftersträvade "individperspektivet" medför alltför ofta, att liberalen inte ser - och t.o.m. anstränger sig att inte se - skogen för alla träd.

    SvaraRadera
  2. Om man ser skogen men missar att se varje individuellt träd, har man begått ett grovt politiskt brott.

    För människor är inte träd.

    Missar jag att se en relevant strukturell faktor, så påpeka det för all del. Men gör det baserat på evidens.

    SvaraRadera
  3. Ola, man kan inte förklara vad färger är för någon som är färgblind. Om en färgblind person ber dig att förklara vad färger är, så fallerar det pga avsaknad av en viss egenskap hos den färgblinde.

    Det skulle (analogt) kunna vara så, att åtminstone somliga liberaler helt enkelt inte är förmögna, att se skogen för bara träd.

    Varför ska man utgå från, att ALLA är förmögna att gå från det enskilda till det allmänna och varsebli mönster i tillvaron?

    -----

    Kan du förklara, varför liberaler inte anser att t.ex. trafiklagstiftningen bör vara individuellt anpassad? Varför bör man inte lägga ett "individperspektiv" på t.ex. vilken högsta tillåtna hastighet som en viss bilförare är tillåten på olika sträckor?

    Mig veterligen så har någon liberal (ännu?) inte föreslagit det. Är det bara ett förbiseende?

    SvaraRadera
  4. Mönster och strukturer: nä, alla ser inte allting. Det är därför jag trycker så på att synliggöra för varandra, evidensbaserat.

    Liberaler och trafik: Därför att min frihet begränsas av att jag inte kan begränsa min nästas frihet. "Gör vad du vill så länge du inte skadar."

    Därför ingår vi överenskommelser om riskminimerande beteende när vi sysslar med potentiellt farliga saker (skjutvapen, bilar). Trafikregler är riskminskning. Hot till hälsa och liv är ju en frihetsinskränkning.

    SvaraRadera
  5. Stort tack för svar, Ola.

    Jag kanske inte uttryckte mig tillräckligt klart. Jag undrade, varför liberaler inte vill individanpassa vilken högsta tillåtna hastighet, som en viss bilförare är tillåten på olika sträckor?

    Det kan ju lätt utformas. När man tar sitt körkort, så bedöms det, hur pass säker bilförare man är. Somliga får då t.ex. minus 10 km/tim knutet till sitt körkort - dvs när den anslagna högsta tillåtna hastigheten är 90 km/tim, så får den individen inte köra fortare än 90 minus 10 km/tim = 80 km/tim.

    Efter t.ex. två år (och/eller efter X antal körda, olycksfria mil) så testas man på nytt. Då kanske somliga fortfarande får minus 10 km/tim knutet till sitt körkort - medan andra kanske får plus 10/tim knutet till sitt körkort. (De senare kan då köra 90 plus 10 km/tim = 100 km/tim, när den anslagna högsta tillåtna hastigheten är 90 km/tim)

    Efter t.ex. fem år (och/eller efter X antal ytterligare - och olycksfria - körda mil) så testas man på nytt. Osv. (Det ska förstås också finnas en möjlighet, för den som så önskar, att testa sig oftare.)

    Just därför att man eftersträvar en riskminimering, så framstår denna ordning som en given liberal ståndpunkt utifrån liberalens individperspektiv. Men mig veterligen så har någon liberal (ännu?) inte föreslagit det. Är det bara ett förbiseende?

    (Det här är en seriös fråga - jag försöker förstå hur självdeklarerade liberaler egentligen resonerar.)

    SvaraRadera
  6. Jag vill minnas att jag någonstans har hört ett resonemang liknande detta. Och det finns en stor libertariansk diskussion kring trafikregler överhuvudtaget. Har för mig att tidningen Reason har en del matnyttigt.

    Det som jag omedelbart tänker på är att individualiserade trafikregler låter som ett så krångligt förslag. Varför göra reglerna svåra?

    Möjligen kan man se särskilda hastighetsbegränsningar för nyblivna körkortstagare som en variant. Det har ju föreslagits i Sverige, och implementerats i andra länder.

    Men annars: visst är det inte din egen hastighet du har problem med när du är osäker förare? Visst är det det faktum att ALLA ANDRA kör śå fort som är problemet. Konsten är att hantera ANDRAS hastighet.

    SvaraRadera