Jo, jag ser strukturer

Är lite trött på anklagelsen att individuella perspektiv på något sätt är ett symptom på bristande medvetenhet om kollektiva perspektiv,eller brist på medvetenhet om maktstrukturer. Eller att fasthållandet vid individuella perspektiv skulle göra det omöjligt för mig att uttala mig generellt om någonting.

Som om det individuella perspektivet är en frukt av att se för lite. Vägra se strukturer. När det istället handlar om att se mycket. Vilja se dem alla.

Saken är ju den att varje människa befinner sig i en malström av olika påverkanskrafter, olika maktstrukturer, olika omständigheter och möten med människor. Sammantaget påverkar allt detta oss på en rad olika sätt.

För olika människor ser det här mönstret olika ut! För den ene är det påverkanskraften "uppvuxen i ett missbrukarhem" som utgjort det dominerande traumat. För den personen spelar det ingen roll att han samtidigt utsatts för "uppvuxen med mycket pengar", och "försedd med rätt kontakter". I den personens fall överskuggar de negativa konsekvenserna av missbrukarhemmet allt.

Medan just närheten till en missbrukare för en annan individ, som också är uppvuxen med pengar och kontakter i en missbrukarfamilj, i slutändan spelat en helt undanskymd roll. Kanske för att missbruket såg annorlunda ut. Eller för att det fanns fler påverkansfaktorer som hjälpte ytterligare.

När det kommer till påverkanskrafter som utsätter breda grupper i samhället, så blir det politiskt intressant.

Som breda erfarenheter tänker jag på t ex påverkanskraften i att under hela livet blivit bemött som man. Eller som kvinna. Eller som person med släkten och dialekten från Mellanöstern. Eller som person utan tillgång till de mest avvägda begreppen och vana vid de sakligaste resonemangen. Eller hurpass självklart det är att man registrerar en firma och blir självförsörjande.

Här ryms alltså hela klass-, köns- och integrationsproblematiken. Och de här erfarenheterna spelar roll. Maktstrukturerna finns i samhället, och det är ingen seende människa som försöker förneka dem.

Men du kan inte om någon enskild människa göra antaganden, utifrån något enda av dessa perspektiv. Du vet nämligen inte vilka av alla omständigheter som spelat störst roll i den enskilda människans liv. Överklassynglingen från missbrukarhemmet kan vara ett offer för svårare omständigheter än arbetartjejen från förorten.

Det är en insikt som leder till en viss ödmjukhet i mötet med människor. Vad man förutsätter om dem. För alla antaganden om en individs situation och bevekelsegrunder som enbart grundar sig på schablonbilder och breda påverkanskrafter (kön, klass, ursprung), är inget annat än fördomar. Dvs en felaktig förenkling våra människohjärnor tar till för att göra beslutsprocesser mindre ansträngande. Men fortfarande fel.

Men vilka slutsatser kan man dra då? Hur är det möjligt att bedriva politik om allt kokar ner till unika individer? Jo, ett enkelt sätt är att grunda sin politik i vad man faktiskt vet, och vad som är kunskapsteoretiskt möjligt att uttala sig om.

Till exempel: om du undersöker tendenser i en grupp kan du som sagt inte göra förutsägelser om individer. Men om du tvärtom undersöker ett representativt urval individer kan du hitta precis den här typen av påverkanskrafter. Till exempel hur människor med olika namn, kön, eller uttal blir bemötta i domstol som åtalad, brottsoffer, eller vittne. Beroende på vad det är för ett slags mål (ekonomiskt, våldsbrott, sexualbrott, vårdnadstvist).

Och om utfallen pekar i en viss tendens så kan du gå vidare i rotorsaksanalysen och ta reda på mer exakt vad som får utfallen att bli som de blir. Det finns ju ingen magisk koppling mellan t ex kön och utfall. Att en orsak anges som "strukturell" är i sig ingen förklaring, det finns alltid en konkret orsak till att det blir som det blir.

Genom att ha rotorsakerna till problemen framför sig, kan man också formulera effektiva politiska motmedel. Men är inte orsakerna klarlagda på ett evidensbaserat och solitt sätt, kommer inte heller motmedlen att vara effektiva.

Och, för att ta ett annat (klassiskt) exempel: rotorsaksanalysen kräver naturligtvis att man isolerat de relevanta faktorerna. Om man till exempel ska undersöka mäns våld mot kvinnor, så duger det liksom inte att bara undersöka de fall där män utövat våld mot kvinnor. Vill man undersöka (och bygga politik på) hypotesen att mäns våld mot kvinnor på något avgörande sätt har andra drivkrafter jämfört med mäns våld mot män, kvinnors våld mot män, eller kvinnors våld mot kvinnor; så måste man naturligtvis undersöka dem alla fyra. För att se på vilket sätt de skiljer sig, så att man kan sätta in rätt politiska åtgärder.

Så det är liksom inte en brist i hänsynstagandet till strukturella faktorer som ligger till grund för individperspektivet. Utan en önskan att se dem alla, och vara säker på att de politiska åtgärder man vill tänka sig att kämpa för faktiskt vilar på evidensbaserad grund.

För hemligheten är att hela det politiska engagemanget, åtminstone när det gäller mitt, går ut på att jag inte vill se människor behandlas illa. Då måste man se till människans hela rättighetskatalog, och samtliga de strukturer som kan kränka dessa rättigheter, och vara säker på att man har orsakssammanhangen klara för sig, så att åtgärderna blir effektiva.

Det är faktiskt såpass enkelt.