Själv tror jag att Neuding menade det sistnämnda, men att den var illa skriven och alldeles för lätt att misstolka. Dock, om perspektivet kommer väldigt mycket vänsterifrån, så är även "allt är inte strukturernas fel" en rysligt cynisk och hemsk beskrivning av hur utsatthet uppkommer.
Jag läser Rebecka Ahlbergs reaktion på Neuding, och tänker att debatten nog ser ut som den gör genom att bägge sidor håller saker för så självklara att man inte ser när självklarheten utmanas i motståndarens text.
Så gör givetvis jag också, sitter på mina käpphästar. Men det är nyttigt att försöka blottlägga basala försanthållanden. Vad tror vi på så starkt och självklart att det är omöjligt att ifrågasätta?
En sådan självklarhet i Ahlbergs text är den här: "Saken är ju nämligen den att nyliberalismens segertåg är fullkomligt beroende av att man lyckas få arbetarklassen att rösta emot sina egna materiella intressen."
Om man på allvar tror att ekonomisk liberalism är till skada för arbetarklassen, så blir Ahlberg begriplig. Men där har ju historien överbevisat henne gång på gång på gång. Det är oerhört lätt att visa hur ekonomisk liberalism tvärtom gynnar arbetarnas materiella intressen:
Man kan visa hur det går till i teorin när stora värden för både köpare och säljare skapas av frivilliga byten på en marknad.
Man kan visa hur det går till i praktiken. Studera två grannländer där det ena praktiserar socialism, och det andra praktiserar marknadsekonomi, och se hur de konstruktiva krafterna på marknaden skapar välstånd, medan bristen på information och omöjligheten att koordinera komplexa system gör att den socialistiska produktionen aldrig möter människors behov.
Man kan visa hur det inte bara är sant i enskilda fall. Se i statistiken över jordens länder hur ekonomisk frihet går hand i hand med välstånd, medan socialistisk organisation av produktionen lämnar misär efter sig. Eller så kan man se hur facklig kamp, som är bra och nödvändig när det gäller att ta till vara och skydda arbetarnas rättigheter, inte kan göra ett enda dugg på lönebildningen. Eftersom lönebildningen alltid är beroende av löneutrymmet, vilket bestäms av arbetarnas produktivitet och säljförmåga i det aktuella företagets produktionsapparat.
Hon har lite tidigare i texten angripit mytbilden av den "världsfrånvända" vänstern, men förstår inte att det är just för den här bristande ekonomiska insiktens skull som vänstern med rätta förtjänar det omdömet. Kritiken mot Sovjetsystemet handlar inte bara om att vara negativ till repression och övervakning. Utan om att Sovjets grundproblem var just socialisationen av produktionsmedlen, som Rebecka Ahlberg påstår sig vilja ha. Den socialistiska ekonomin skapade den brist och fattigdom som i sin tur skapade instabiliteten i samhället som skapade rädslan hos makthavarna som i sin tur födde repressionen.
Ahlberg reagerar som om kritiken handlar om vänsterns illvilja. När det i själva verket handlar om vänsterns oförmåga.
När hon beskyller liberalismen för att inte vara utopisk har hon helt rätt. Just för att utopiska mål i verkligheten inte låter sig orkestreras fram. Och när hon berömmer sig och resten av vänstern för att så starkt önska jämlikhet visar hon också på en viktig svaghet i den egna analysen.
Ingen blir nämligen fattig av att ha mindre än någon annan. Fattig är man när man har för lite. Ett rikt men ojämlikt samhälle där ingen har för lite för sin överlevnad är fortfarande ett gott samhälle. Ett fattigt där alla har lika lite är inte ett gott samhälle. Du blir fattig genom brist på konkreta nödvändiga produkter att konsumera.
Där måste fattigdomsdebatten börja. Med att kakan skapas. Innan man ens kan börja diskutera fördelningen.
Och då duger inte drömmar. Då duger bara konkret analys. Vilka faktorer påverkar möjligheten till försörjning negativt respektive positivt? Hur kan man eliminera det negativa och stärka det positiva?
Och jag kan inte se annat än att hög risk för att anställa folk gör att de inte anställs. Att minimilöner som ligger högre än folks produktivitet gör att de inte anställs. Att en ineffektiv planekonomisk sjukvårdsapparat både hindrar folk från att få hjälp och dränerar ekonomin på pengar som kunde använts på en effektivare sjukvård. Att skattekilar som gör att vi måste mer än dubbla våra priser när vi handlar med varandra hindrar oss.
Eller som i sk utsatta områden: att medborgarna där erbjuds ett sämre skydd mot kriminella som vill förstöra civilsamhället, än vad andra medborgare erbjuds.
Jag är villig att diskutera för- och nackdelar med vilken som helst av alla politiska ideer. Jag är inte på förhand låst i ett vänster- eller högerperspektiv. Däremot måste debatten ta sin utgångspunkt i ekonomiska realiteter. Annars blir det världsfrånvänt.
Ahlberg (och likasinnade) utgår från, att en enskild individ saknar något personligt ansvar för sin egen livssituation.
SvaraRaderaPaulina Neuding (och likasinnade) har inte den utgångspunkten.
Varken Ahlberg eller Neuding redovisar sin fundamentalt olika inställning - båda betraktar den egna inställningen som självklar.
På sedvanligt vänstervis öser Ahlberg oförskämdheter över avvikande ståndpunkter - Neudings text var "bland det vedervärdigaste [hon] läst i svensk dagspress på länge" och "rasistiskt trams från högern" - och tryfferar sin text med invektiv såsom fascist, rättshaverist, högerpopulist m.m.
Det verkar som Ahlberg har känt sig personligen träffad av olika bloggares funderingar kring "de som skryter om sin arbetarklassbakgrund och är jättevänster". Kanske Ahlberg anser, att detta beskriver henne själv? (Ahlberg var en ny bekantskap för mig).
-----
Du har en trevlig blogg - via den hittar man en del intressanta texter..
Borde citerat lite större sjok. Texten verkar vara borttagen. Tråkigt. Debatter blir bättre när inläggen får lov att stå kvar.
SvaraRaderaEn Google-cache av texten finns här:
SvaraRaderahttp://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:zMpcC5nGRuwJ:neonbibeln.blogspot.com/&cd=1&hl=sv&ct=clnk&gl=se&source=www.google.se
"Att minimilöner som ligger högre än folks produktivitet gör att de inte anställs."
SvaraRaderaÄr lösningen på denna gåta att låta folk ta de jobb som finns till de löner de betalar, oavsett hur låga löner resultatet skulle bli?
Har samhället som du ser det inget ansvar här? Är det rimligt att man "tvingas" till hur förnedrande, farliga och/eller lågavlönade jobb som helst om man inte kan få andra?
Vad gäller lönenivåerna: Det är ingen skillnad på att sälja sitt arbete jämfört med att sälja något annat. Prismekanismerna fungerar på samma sätt, och om en produkt har fel pris blir den inte köpt.
SvaraRaderaProblemet med lönebildningen idag är att du som individ idag inte har praktisk möjlighet att sätta ditt eget pris.
Antingen det handlar om att köpa arbetskraft eller mjölk är det kunden som i slutändan bestämmer. Om omgivningen inte har förtroende för din produkt måste du ibland prisa in dig på marknaden. Detta hindras du från att göra när det gäller din egen arbetskraft.
Absurt låg lön du inte kan överleva på blir det av naturliga skäl inte fråga om. Jämför med prissättningen för hantverkare, som ju är fri. Folk går inte under ett pris de inte kan överleva på.
Jämviktspriset blir alltså inte hur lågt som helst. "Race to the bottom" är skräckpropaganda, som inte kan observeras på någon enda marknad med fri prissättning.
Folk har alltid en lägsta lönenivå. Under den nivån tar de inte jobb, eftersom de skulle förlora på det. Grejen är att denna lägsta nivå ser olika ut för olika människor, och en lönebildningsprocess som försöker sig på att kollektivisera denna punkt kommer att skapa trösklar får de som inte följer mallen.
För FARLIGA jobb är det en helt annan sak. Jag pratar om lönebildning, inte om arbetarskydd. Det är två helt olika saker.
Jag tycker att ett gott samhälle ska garantera varje människa rätten att förhandla om sin egen arbetskraft, och skydda varje människa från övergrepp.
När det gäller lönebildningen kan inget samhälle garantera något överhuvudtaget. Lönebildning är ju ingen fördelningsfråga, utan en fråga om vilken produktivitet entreprenörer kan åstadkomma i sina verksamheter.
Ett samhälle som gör det enkelt att utbilda sig och enkelt att profitera på affärsideer ökar möjligheten till god produktion och därmed både löneutrymme för de produktiva och plats för de som inte är lika produktiva.
Men några garantier finns ju inte. Allt är avhängigt produktionsapparatens faktiska förmåga, vilken är avhängig kvaliteten på entreprenörernas genomförande av sina affärsideer.
Det är en konstig läsning och en mycket fri tolkning Rebecka Ahlberg gör. Det är märkligt att hon undergräver sin egen ståndpunkt genom att lägga ord i andras mun, liksomcitera och förvanska. Neudings formulerar väl det som väldigt många människor tänker. Däremot så är argumentation tunn och saknar analys.
SvaraRaderaAtt hamna i socialhjälpens hjälpande hand har ett pris, även om det trots allt hjälper personerna att hålla näsan över vattenytan. Men det är ju så att även om staten räcker fram handen så är det inget jämlikt förhållande. Konsekvensen av om den en eller andra parten släpper taget är helt olika.
Jag tänker mig att Ahlberg skrev i affekt och tog dessutom bort sin text strax efteråt, så ingen skugga må falla på Ahlberg.
SvaraRaderaDäremot är de tankegångar som presenteras i texten inte helt ovanliga, så det är själva tankarna och sättet att tala runt fattigdomen som jag gärna bemöter. Eftersom jag inte ser hur det sättet att resonera på pekar framåt mot en lönsing.
Just den jämlikhetsaspekten, som hos flera debattörer är så viktig när de pratar om obalansen i förhållandet mellan arbetsgivare och anställd till exempel, verkar hos samma debattörer ofta vara som bortblåst när det handlar om förhållandet mellan myndighet och medborgare.
Medborgarens underläge i förhållande till statsmakten, även när det gäller den välvilliga statsmakten, pratas det inte så ofta om, och därför är jag så glad åt att du gör det, anders.
Mötte i en debatt senast i förrgår just det slentrianmässiga antagandet att staten aldrig står i motsatsställning till medborgarna i en demokrati.
Egenmakt och brist därpå, beroendeställning, bidragens marginaleffekter, allt sånt är jätteviktigt när man pratar om vägen ut ur fattigdomen.
För till sist måste alla ändå för sin försörjnings skull leverera ett värde till omgivningen som är lika med eller något högre än det som omgivningen är beredd att betala.
Att hjälpa folk att nå dit måste vara prio ett.