Saaberiet - igen

Redan då, för två år sedan, var Saab på fallrepet. Det handlar inte om att man bygger dåliga bilar. Utan om att kunderna inte tycker att de är värda sitt pris.

Det var ett hemskans gnäll, inte minst från socialdemokrater av Stålverk-80-snitt, att Alliansen och då i synnerhet Maud Olofsson svek arbetarna i Trollhättan när man inte gick in och tog över bilfabriken eller på andra sätt gödde den. Eller med andra ord: göda industrikapitalister med skattemedel som arbetarna själva betalat in.

Det fanns möjlighet att ge Saab högrisklån, så att de kunde strukturera om sig, i samband med att de fick en ny ägare. Regeringen tvekade. Socialdemokrater skällde.

Nå, efter många turer blev det ett statligt högrisklån till Saab, via EU-medel. Och nu? Två år senare? Man har fortfarande inte fått snurr på försäljningen. Man har inte betalat underleverantörer. Man vill ha mer pengar.

Att gå in och stötta industrier på fallrepet är att ta från arbetarna och ge till kapitalisterna. Det förvånar mig att inte fler på vänsterflanken inser detta. Det förvånar mig att de så gärna propagerar för inpytsandet av statliga medel (dvs arbetarnas ihoptjänade pengar) i diverse industriprojekt med hög risk.

Kanske har vissa kommit på detta nu. En av de bloggare som var argast på att regeringen inte spenderade arbetarnas pengar på Saab var Fredrik Pettersson. Jag länkade bland annat till hans bloggpost i frågan. Denna bloggpost har han tagit bort. Tur att internet inte glömmer lika lätt.

Det hade väl smakat, att klämma åt Maud Olofsson för att hon ställde upp med pengar då, samtidigt som man klämde åt henne för att hon tvekade. Damned if you do, damned if you don't.