Egenmakt är vägen ut

Även Elin Grelsson har skrivit om fattigdomsdebatten och - tycker jag - missar ungefär samma saker som Eric Rosén.

Att se hur vägen upp ur fattigdomen i varje enskilt fall måste vara individens egen resa är inte att vägra se det som ett samhällsproblem.

Men när man definierar "samhällsproblem" så snävt att endast kollektivistiska lösningar kan räknas, så gör man hela samhället - och framförallt då de fattiga - en gigantisk björntjänst. Eftersom just kollektivistiska lösningar har varit notoriskt dåliga på att avhjälpa just fattigdom.

Det är förmodligen problemformuleringen som ställer till det. Att man tror att fattigdomen kräver sin förklaring.

Men det är ju inte fattigdomen som kräver strukturella förklaringar, utan rikedomen. Fattigdomen är urtillståndet, och hade det inte varit för vårt skapande av resurser så hade vi varit lika utblottade som när vi föddes.

Rikedomen, att vi lever och frodas, den kommer när vi effektivt omvandlar det vi inte kan leva av till sådant vi lever av. Och det lyckas vi med, när vi har tillgång till innovation, handel, arbetsdelning, pluralism och annat som utmärker västvärlden. Vilket förutsätter ett stort mått ekonomisk och politisk frihet.

För en människa som lever mitt i ett sådant frodigt samhälle, fyllt med produktiva strukturer, är vägen till rikedom väldigt kort. Så om en människa i ett sådant samhälle inte får del av dessa strukturer, så kan man visserligen tala om strukturella hinder.

Men då måste man vara medveten om att varje hinder behöver analyseras och avlägsnas för sig. Vad hindrar folk från att ha en vettig sjukförsäkring? Vad hindrar folk från att få arbete? Vad hindrar folk från att lyckas med sitt företagande? Vad hindrar folk från att kommersialisera sina eller andras innovationer? Vad hindrar försäljningen - och därmed värdeskapandet - i företaget där du jobbar?

För den enskilde finns det den egna unika situationen. Den egna unika kombinationen av olika faktorer som blockerar och håller tillbaks. Politikens uppgift är då tvåfaldig: för det första lyfta bort hindren, precis som i det tidiga 1800-talets Sverige när grunden lades till vår fantastiska fattigdomsbekämpning; och för det andra sätta verktygen i händerna på de enskilda. För endast individen vet hur det egna livet ser ut. Vilka prioriteringar som behöver göras.

Problemet med denna syn på politikens uppgift i fattigdomsbekämpningen är inte att den inte fungerar. För det gör den. Problemet är att denna ansats redan på förhand är dömd att kallas för moraliserande och individualistisk, och lida brist på samhällsanalys. I texter som Elin Grelssons.

Och det är ju tråkigt när metoden och analysen faktiskt fungerar, överallt på jorden där den prövas.

(Skrev om individuella och strukturella perspektiv förut, det har lite bäring på det här.)