Afrika, en röst?

Hört från Afrikanska Unionens möte: Afrika ska uppträda med en enad röst. Vilken röst?

Det är som att hävda att Europa borde uppträtt med en enad röst under andra världskriget. Att Hitler och Per-Albin Hansson skulle ställt upp med gemensamma uttalanden gentemot USA. För så stor skillnad är det mellan Robert Mugabe i Zimbabwe och t ex John Atta Mills i Ghana.

Det finns trevliga och otrevliga regimer. I vissa länder finns en ganska stor grad politisk frihet och demokrati. Det betyder att det är länder där folk bygger sin egen framtid tillsammans.

Läs till exempel denna 15-sidiga rapport om politisk frihet och mänskliga rättigheter i länderna söder om Sahara år 2006.

I ett land som är fritt enligt (Freedom Houses definition) får folk säga vad de vill utan att riskera repression, de får bedriva politiskt och fackligt arbete, och samtliga fria länder i Afrika (tillsammans med ungefär hälften av de delvis fria) anordnar fria val.

Till exempel Kap Verde, Ghana, Mauritius, Sydafrika, Benin, Botswana, Mali, Namibia, Sao Tome, Lesoto och Senegal.

Folket kan alltså granska makten i dessa länder, och vid behov avsätta den utan blodsspillan (även om tyvärr valrörelser kan bli blodiga här). Men det betyder att den röst som makthavarna ger uttryck för faktiskt har folkets stöd och mandat.

Vilket är något helt annorlunda än rösten från Sudan, Zimbabwe och Eritrea.

Afrikanska Unionen vill vara ett EU för Afrika. Men en oerhört stor skillnad är att EU ställer ganska långtgående krav på att folk måste tillåtas vara fria i de länder som vill vara medlemmar i EU. Det gör att EU är ett "Demokratiernas Förbund" för länder i Europa.

Jämför med hur den politiska situationen ser ut för de länder som är med i AU: List of African Union member states by political system. Inget "Demokratiernas Förbund" direkt.

Kanske inte oväntat om man har en ordning som tillåter Libyens Muammar al-Gaddafi att fatta ordförandeklubban, eller har sitt administrativa säte i Addis-Abeba i det inte helt demokratiska Etiopien.

Så Afrikanska Unionen är ett bra samarbetsprojekt, på samma vis som FN är ett bra samarbetsprojekt, i det att även totalitära stater förs till förhandlingsborden. Demokratiseringsprocesser kan starta. Intressekonflikter kan lösas utan blodsspillan.

Men mandat att tala för Afrikas räkning gentemot omvärlden har man inte! Och det ska omvärlden ha väldigt klart för sig. På samma sätt som vi inte trodde att vi lyssnade på folket i Sydafrika när vi lyssnade på Botha, eller folket i Zimbabwe när vi lyssnade på Rhodes Ian Smith eller Robert Mugabe.

Despoterna ska inte få sola sig i glansen av sina demokratiska grannar. Det hade varit Hitler som vunnit om Per-Albin skulle nedlåtit sig att uttala sig tillsammans med honom.