Carina Hägg, ansvarig för Socialdemokraternas Afrikapolitik, slår dock ifrån sig:
Vi socialdemokrater har sedan flera år varit starkt engagerade i kampen för demokratiska fri- och rättigheter i Afrika. Jag är personligen starkt engagerad i kampen för frihet för den etiopiska oppositionsledaren Birtukan Mideksa och för Dawit Isaaks frigivande.
Ett försvar som helt missar målet med kritiken. För det är ingen som misstror Carina Häggs eller Urban Ahltins, eller någon annans välvilja. Kritiken går helt och hållet ut på att välviljan är missriktad.
När man t ex utser Afrikanska Unionen som motpart i "dialogen med Afrika", så ger man despoterna tolkningsföreträde.
När man låter bistånd gå genom regeringskanaler, inte sällan regeringar som gripit makten med våld, så stödjer man de regeringarna på folkets bekostnad. Diktatorn kan då först slå sönder folkets egen infrastruktur, för att sedan med biståndets hjälp skaffa sig monopol på distributionen av förnödenheter. Ett enkelt sätt att kväsa de uppror som annars borde bli följden av att ha slagit sönder ett land.
Ett folk som utan regeringens hjälp kan försörja sig självt är inte ett folk man kan kontrollera utan vidare. Men om större delen av BNP omsätts i statsapparaten blir folket statens tjänare istället för tvärtom. Och bistånd till regeringar hjälper till att upprätthålla och förstärka den maktobalansen. Oavsett vilka föreningar Carina Hägg engagerar sig i.
Carina Hägg säger: "Men är det inte genom kontakter vi kan påverka - handel, bistånd, utbyte och möten"
Saken är den att utbyten, som till exempel handel, mellan människor stärker medborgarna i diktaturer på diktatorns bekostnad. Medan bistånd och stöd till ledarna gör det omvända. Man måste hålla i minnet att i dessa länder är folket och ledarna varandras fiender med motstridiga intressen.
Carina Hägg säger: "Socialdemokrater har i flera år talat om den välståndsklyfta som finns mellan det europeiska välståndet och fattigdomen i Nordafrika. "
Ja, och fattigdomen i Afrika beror på det inhemska förtrycket. Även om historiska övergrepp från kolonialmakterna initierat fattigdomen och förtrycket, så är det de inhemska förtryckarna som vidmakthåller det.
Carina Hägg säger: "Bengt Nilsson tycks mena att det ligger ett motsatsförhållande mellan samarbete genom organ som Afrikanska unionen, AU, och stöd till demokratiska gräsrotsrörelser."
På det måste man svara ja. AU innehåller både goda och onda krafter. Att ta avstånd från AU samtidigt som man selektivt närmar sig de ledare som faktiskt behandlar folket vettigt, det stärker demokratin och försvagar förtrycket. Hur hade vi i Europa tagit det om USA sökt en enad europeisk röst att tala med under Andra Världskriget? Samarbetat med Hitler? Eller om EU inkluderat Spanien, DDR, Grekland, och Portugal, under den tid då de var diktaturer?
Bland oss själva eller våra närmaste vänner och grannar vill vi inte se en sådan relativisering. Människorna på den afrikanska kontinenten är lika mycket människor och vänner och grannar. Förtryck är lika illa överallt.
Därför måste det europeiska stödet till förtryckarna bort. Även det välvilliga stödet! Vi kan inte bedöma politik efter dess goda avsikt. Vi måste undersöka det faktiska utfallet. Och då måste man nyktert skärskåda sådant som bistånd, AU, EU, FN osv. Och utrikespolitiska program för Afrika. Även om dess tillskyndare inte är vana vid att en godhjärtad avsikt granskas kritiskt.
[TILLÄGG] Och bara för att jag röstade på Allianspartiet Centern så betyder inte det att jag gillar utrikespolitiken som förs nu. Den är självgod och pompös, men undfallande när det gäller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar