– Utgångspunkten måste vara att samma regler ska gälla på internet som i den fysiska världen, till exempel om vilka yttranden som är olagliga. Och då bör det också finnas effektiva sanktioner mot den person som gör olagliga yttranden, säger han.
Det låter ju rätt bra. Utgångspunkten för oss censurmotståndare är ju den att det är självklart att samma regler ska gälla på nätet som i den fysiska världen. Eftersom ju Internet inte är något parallelluniversum. Internet är en del av den fysiska världen. Och i den fysiska världen, t ex med Internet som verktyg, begår människor brott.
Men notera hur Johan Axham resonerar kring vem som ska bära ansvaret för andra människors brottslighet:
Johan Axhamn tänker sig att it-leverantörerna i framtiden kommer att upprätta någon form av uppförandekoder för sina kunder. Men han menar samtidigt att det inte räcker.
– Det bör också vara möjligt att efter beslut av domstol kunna kräva att en operatör filtrerar sitt nät eller blockerar visst material, som en hemsida med olagligt innehåll, säger han.
På exakt samma sätt resonerade de styrande i tryckpressens barndom. De ville göra tryckerierna ansvariga för tidningarnas innehåll. Så att tryckarna inte skulle våga trycka maktkritiska pamfletter.
Efter mycket kamp från censurmotståndarna slogs det slutligen fast att det var den som skrev texten som var ansvarig för den. Tryckaren, eller tidningsbudet, kunde inte göras ansvarig för författarens eventuella brott. Och så föddes den moderna demokratin, med opinionsfrihet.
Så fungerar det i den "fysiska världen". Så om Johan Axhamn på allvar vill att samma regler ska råda på Internet, så ska han med andra ord motsätta sig att tryckaren, dvs internetoperatören, blir ansvarig för innehållet.
För Johan Axhamn, som arbetar för upphovsrättslobbyn, är det fria informationsflödet (ett allmänintresse) ett problem, eftersom det samtidigt gör det enkelt att sprida upphovsrättsskyddat material (ett särintresse). Därför vill han att distributörerna ska göras ansvariga för andras brott. För då blir distributörerna försiktiga. De blir tvungna att förhandsgranska det som släpps igenom på näten. Och så får vi censur.
Det sjuka är att jag inte kan känna mig trygg med att de som fattar beslut i frågan, nämligen politikerna i Riksdagen, har såpass mycket koll på den svenska demokratins historia att de kan genomskåda det här kuppartade försöket. Till den som känner en riksdagsledamot kan jag bara säga: snälla, ha lite koll på det här!
Låt er inte luras av de goda avsikterna hos de som vill blockera och filtrera information, att det enbart skulle handla om barnpornografi till exempel. För det går inte att filtrera och förhandsgranska på något rättsäkert och vettigt sätt. Det enda som händer är att vi får ett nät enbart för information som någon på förhand har bedömt vara OK.
Den relevanta termen, som man gott kan googla på, är "mere conduit". Alltså att en operatör av en kommunikationstjänst är den som "enbart skickar vidare". Till skillnad från att vara upphovet till det som skickas.
På samma sätt som vi inte gör Vägverket ansvariga för rånarnas flykt, som vi inte gör Telia ansvariga för allt dumt som sägs i telefonluren, på samma sätt som vi inte dömer Posten för allt knark som levereras i brevlådorna; så ska vi inte heller göra internetoperatörerna ansvariga för den information som helt andra människor skickar mellan sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar