Egypten blir förhoppningsvis av med sin diktator. Än mer förhoppningsvis lyckas de organiserade delarna av oppositionen bilda någon form av övergångsregering som kan börja en mödosam väg mot sociala och politiska reformer. Som får igång företagsamheten, reformerar polisen och som kommer till rätta med de värsta skevheterna och orättvisorna i samhället. Västvärlden bör ge allt tänkbart och lämpligt stöd åt Egyptens förvandling. Egyptierna betackar sig nog för råd från övervintrande revolutionsromantiker från Nordpolens gränstrakter.
Den hårdföra vänstern, med sin slagsida för historisk determinism, tolkar gärna varje folkresning som ett steg på vägen mot socialismen. För att Marx sa så. För att Lenin sa så, ännu tydligare och ännu mer deterministiskt.
Sedan svär Widar Andersson, och hans chefredaktör Christer Sandberg rätt rejält i vänsterkyrkan:
Sandberg tog upp ett perspektiv på saken som fick programmets klockor att stanna. Han påminde om att det endast fanns ett land i regionen – möjligen med undantag för Libanon – där araber öppet kan kräva regeringens avgång utan minsta risk för repressalier och polisbrutalitet. Det landet är Israel.
Christer Sandberg är ingen svuren Israelfantast. Han kan vara djupt kritisk mot andra delar av Israels uppförande och politik i regionen. Men det hindrar honom inte från att se det uppenbara. Arabvärldens länder är mer eller mindre hårda diktaturer. Israel är den enda demokratin i trakten.
Att säga sig stå på det egyptiska folkets sida utan att samtidigt ha en välkalibrerad och känslig demokratisk folkrättslig kompass med sig, det är hyckleri. Folkbladet beskriver detta på ett föredömligt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar