Reallönen och arbetslösheten

Det har varit lite prat om arbetslöshet i dagarna. Man har jämfört dagens situation med 70-talet, vissa debattörer har menat på att vi borde återgå till det politiska målet från då om full sysselsättning. Genom att mörka eller glömma den gigantiska inflationen vill man ge sken av att dåtidens politik var lyckad. Och om man blundar för helheten utan bara jämför procentsiffran sysslesättningsgrad nu respektive då, så kanske det förflutna ser trevligt ut.

Det är ju nämligen ingen konst att ha full sysselsättning, om man bara får lov att sänka lönerna. Är priset på arbete tillräckligt lågt, kommer varje arbetsuppgift att vara lönsam att köpa för någon.

För det är ju precis en lönesänkning som inflation är. Även om jag får fler och större siffror på lönebeskedet, så har jag ingen glädje av det när prislapparna växer lika mycket eller mer. I utbyte mot en timme av min arbetstid kommer jag inte kunna byta till mig mer.

Min reallön är lika stor, eller mindre, när jag jobbar i ett samhälle med hög inflation.

Kruxet med reallönen är att den inte låter sig påverkas så lätt av politik. Den beror på snarare på två saker: vad jag lyckas åstadkomma under en dag, och vad någon är beredd att betala för resultatet. I slutändan finns det en kund som självsvåldigt bestämmer om frukten av min möda är värd den prislapp jag eller min arbetsgivare har satt.

Detta gäller för dig och mig som individer, men det gäller lika mycket oss som kollektiv. Även när vi arbetar på samma företag är det värdet som bestäms av kunden minus övriga kostnader som bestämmer vad du och jag kan få i lön.

Till och med om vi bestämmer oss för att samverka i ett stort samhälleligt socialistiskt projekt med långtgående utjämningar kommer utrymmet för vår reala lön att i varje stund bestämmas av vilket värde för andra vi faktiskt kan leverera. I stora socialistiska projekt är ofta prissättningsmekanismen satt ur spel, därför kanske vi inte nås av korrekt information om det verkliga värdet av vårt arbete.

Men vi kommer fortfarande inte att i längden kunna lyfta högre ersättningar än vad vi förmår göra oss förtjänta av, även om vi solidariskt delar på mödan och frukten. Man kan inte lura ekonomin.

Det är nämligen till sist alltid de materiella produktionsfaktorerna som bestämmer. Om tillgången till billig energi av rent fysikaliska skäl minskar, så kommer vår produktivitet förmodligen också göra det. Samma möda kommer att ge ett sämre resultat, när hjälpen från den lättillgängliga energin minskar.

Å andra sidan: om nya innovationer av rent fysikaliska skäl ger oss högre produktivitet kan vi förvänta oss tillväxt och utrymme för högre reallöner. Eller om människor som idag hindras från att handla med varandra får lov att göra det, så kommer deras produktivitet - också av rent fysikaliska skäl - att öka. Vilket skapar ett reellt utrymme att lyfta högre ersättningar eftersom ens arbete då blir mer värt, i absoluta tal.

Reallöneutrymmet för varje sorts arbete bestäms av det värde som arbetet förmår generera. Om någon inte kan utföra ett arbete som genererar stora värden, så finns det ingen möjlighet för den personen att lyfta någon vidare hög lön. Då måste antingen personen tillåtas gå ner i lön, eller förmås att utföra det mer värdefulla arbete, eller stå utan jobb. Och står man utan jobb så får man antingen leva på vad andra människors arbete genererar, eller gå under.

Det är ingen som har beslutat att det ska vara på det här sättet. Det tillhör människans livsvillkor att vi måste äta och klä oss med mera, och att inget av det kan göras utan någons ansträngning.

Men vi kan sluta önska oss en politik som bygger på att ekonomiska värden kan beslutas fram; och vi kan önska oss en politik som i görligaste mån gynnar de reellt värdeskapande faktorerna, även om politiken förstås aldrig kan förutse eller kommendera värdeskapande att ske.

(Se också en näraliggande text om offentliga investeringar).