Tillväxt

Det blev en lite rolig diskussion där, på inlägget om Alf Hornborg. Det ledde mig till den tillväxt- och konsumtionskritiska bloggen "Avveckling är utveckling", och jag förstår att jag måste skriva om själva tillväxtbegreppet.

All konsumtion måste föregås av produktion och sparande. Äter jag blåbär måste jag först ha producerat dem (t ex tagit mig till en skog, letat upp dem, plockat dem), och sedan sparat dem (t ex i handen, om så bara för tre sekunder). Eller så plockade jag och frös ned dem förra året. Sak samma: för att kunna konsumera dem måste jag först producerat och sparat.

Det gäller ju även de som lever på lånade medel, medel som ska betalas igen. Det de konsumerar idag har först producerats och sparats, även om det inte är de själva som förmådde producera och spara, utan det är långivaren. Låntagaren får konsumera frukten av långivarens arbete och sparsamhet, mot ett löfte om återbetalning och en liten låneavgift (=ränta). Ett löfte som långivaren tror på.

För att låntagaren ska kunna leva på långivarens produktion måste långivaren ha kapacitet att överproducera, alltså producera mer än vad långivaren själv behöver för stunden. Finns inget överskott finns inget låneutrymme. Finns bara ett litet överskott blir lånet väldigt dyrt. Billiga lån kräver ordentliga överskott.

Det finns inga garantier för att någon ska kunna överproducera. Om man lever under omständigheter där produktiviteten är så låg att det tar över 24 timmar att sno ihop livets nödtorft, så kommer man att dö även om man arbetar dygnet runt. Dubblar du produktiviteten kanske det räcker med tolv timmars arbete. Dubblar du produktiviteten ytterligare kan du försörja ytterligare en vuxen människa, eller kanske två barn. Och så vidare.

Så där har vi alltså ett bra mått för vår förmåga att producera: livets nödtorft per tidsenhet. Antag att den mat jag äter under en dag kostar 200 kronor. Antag att jag kan fakturera kunder 500 kr per timme. När jag fått 500 kr och betalat 300 i olika skatter, så har jag alltså 200 kr kvar. Det tar mig en timme att arbeta ihop min mat.

Den som kan fakturera 1000 arbetar ihop sin mat på en halvtimme. Den som fakturerar 50 i en ekonomi där maten kostar 20 är lika rik som jag. Den som fakturerar 50 i en ekonomi där maten kostar 200 måste arbeta i tio timmar. Och så vidare.

Men saker kan ändra sig. Om maten stiger till 400, och jag utan vidare kan höja faktureringen till 1000 så har ingenting hänt. Inflationen gjort allting dubbelt så dyrt, enbart på grund av att det finns dubbelt så många pengar i omlopp utan att produktiviteten har ökat eller minskat. Men matpriset kan öka till 400, utan att det finns mer pengar i omlopp. Efterfrågan på min produktion kanske dessutom samtidigt minskar så att jag måste halvera priset. Då måste jag arbeta i fyra timmar för mitt dagliga bröd. Värdet av mitt arbete har sjunkit till en fjärdedel. Jag har fått en lönesänkning på 75%.

Produktion per tidsenhet är ett reellt begrepp. I ett samhälle där vi får mycket gjort per tidsenhet är vi objektivt mycket rikare än i ett samhälle där vi får lite gjort. Den rikedomen minskar risken för oss. Blir vi sjuka kan vi leva på vad någon annan producerar åt oss. Föds vi oförmögna att försörja oss själva kan vi leva på vad någon annan producerar åt oss.

Och det här är intressant: vill vi sitta på skolbänken i fem år och studera medicin, kan vi också leva på vad någon annan producerar åt oss. Vårt samhälle har alltså råd att låta människor specialisera sig på att vara läkare. Eller att på det mödosamma arbetet att forska fram nya mediciner och behandlingsmetoder. Eller på andra specialiteter som ökar vår förmåga att överleva och ha det bra.

Det är något som skiljer rikedom från fattigdom: att hos oss som är rika så har var och en som producerar nyttigheter för omedelbar konsumtion en så stor överproduktion att vi har råd att låta folk producera väldigt dyra nyttigheter för en eventuell senare konsumtion. Som medicinforskning. Eller råd att låta folk leva utan att producera någonting alls.

Det säger sig självt då att om förmågan att överproducera viker, så kommer även förmågan att försörja sjuka och fattiga och läkare och forskare att vika. Fallande förmåga att överproducera kallas "negativ tillväxt". Men ökande förmåga att överproducera kallas "tillväxt".

Det finns, tvärtemot vad många säger, ingen teoretisk begränsning för hurpass stor tillväxten kan bli. Tillväxten beror på förmågan att producera, och den förmågan beror helt på innovationer, och innovationer har ju ingen bortre gräns.

Däremot finns i varje stund en praktisk begränsning för hurpass stor tillväxten är. En begränsning som helt beror av kraften i de specifika innovationer som vi för stunden använder oss av.

Den första och främsta innovationen vi tar i bruk är handeln. Genom handeln kan var och en göra sin egen grej så bra som möjligt, och så byter vi med varandra. Ett oerhört rationellt sätt att utan toppstyrning organisera arbetet så att alla blir rika. När frihandeln började slå igenom i Europa i början på 1800-talet, så började också välståndsutvecklingen för de breda folklagren i Europa.

En annan innovation vi har använt oss av väldigt mycket under de senaste hundra åren är de oljedrivna explosionsmotorerna. Ett jordbruk utan maskiner är ett jordbruk där väldigt många fler människor får arbeta för hand. Och har alltså då inte tid och möjlighet att studera och att forska fram nya behandlingsmetoder.

Det finns alltså inga garantier för att tillväxten per automatik ska gå åt vare sig det ena eller andra hållet.

Hindras vi från att använda explosionsmotorer utan att vi kommer på en bättre ersättare, så kommer vår kapacitet till överproduktion att vika. Vi får negativ tillväxt, vi blir fattigare, och mer utsatta och beroende av att själva kunna producera det som krävs för vår omedelbara konsumtion.

Hindras vi från att handla med varandra blir effekten av den fattigdomen ännu värre, eftersom vi även med primitivt muskelarbete tjänar på specialisering och byte av arbetets frukter.

Å andra sidan: om vi kommer på något bättre sätt att slippa göra det tunga arbetet för hand, och om vi utvecklar handeln, då kommer vi att kunna få en positiv tillväxt. Är innovationerna halvbra så blir välståndsutvecklingen halvbra. Är innovationerna helbra så kan välståndet bli många gånger högre än idag.

Vår framtid beror alltså på förekomsten av innovationer, vars förmåga att hjälpa oss att producera inte är förhandlingsbara eftersom de beror av naturlagarna. Och om de som styr vill ge oss rätt att utnyttja innovationerna, och byta arbetets frukter med varandra.

Ungefär så ser de grundläggande villkoren för vår existens ut, när det gäller tillväxt. Villkor vi inte kan förhandla om.