Materialismen och idealisterna

Det mest störiga med postmodernismen är oviljan att lägga pusslet. Att hellre betrakta pusselbitarna, och kanske lägga ut dem i nya djärva mönster och fundera över vilka tankar och känslor detta väcker hos en själv.

Alltså: inget ont om fragmentisering, nya upplägg, och introspektion. Men när det sker istället för helhetssyn, verklighetskontakt och utforskning, så lever man i en påhittad drömvärld. Både korrespondenskriteriet och koherenskriteriet gäller ju fortfarande för det som ska kallas sant.

Så blir det också en sorts overklighetskänsla som infinner sig när man lyssnar till de rödaste av vänsterröster, som t ex Åsa Linderborg, Ali Esbati, eller Andreas Malm. Deras starka patos, gärna över ögonblicksbilder (bilden av det fattiga barnet eller protesterande folkmassor i Egypten), döljer inte avsaknaden av helhetsanalys och egna konstruktiva förslag.

Åsa Linderborg betraktar en åsiktspluralism hos sina meningsmotståndare och efterlyser enhetlighet, utan att klart och tydligt redovisa var hon själv står. Ali Esbati kritiserar vad han uppfattar som ett reaktionärt sätt att prata om fattigdom på; men han säger inte hur han vill lösa problemen. Andreas Malm ondgör sig över vad han uppfattar som en västlig kolonial blick på händelserna i Nordafrika, men han ger få konstruktiva råd för hur man faktiskt ska hantera de antidemokratiska element som kommer i demokratirörelsens fotspår.

Det är upprördheten som är den postmoderna vänsterns signum, inte vägvisandet, inte att vara en progressiv kraft framåt, med en konkret agenda. Det är som ville de granska och bedöma moraliskt politikens intentioner. Inte politikens faktiska materiella utfall.

Och det är klart: det är ju enklare att vara upprörd än att ha en handlingsplan. Ingen kan kritisera dig för att du är välvillig. Däremot för att din konkreta politiska plan sket sig och motverkade sina syften. Du slipper ta kritik om du nöjer dig med att vara klädsamt upprörd.

Och detta alltså från företrädare för en rörelse vars metod berömmer sig av att vara konkret snarare än drömmande, materialistisk snarare än idealistisk.

Det är därför väldigt befriande att läsa Ulf Bjerelds historisk-materialistiska uppsträckning av Linderborg och Malm. Det må vara hur det vill med Twitters roll i Nordafrika, grundbulten i kritiken handlar om hur analysfattiga debattörer fastnar i detaljpill utan en uttalad och sammanhängande vare sig nulägesbild eller målbild som tar hänsyn till hur materiella faktorer förskjuter maktförhållanden. Den typ av utsagor om verkligheten som är prövningsbara och möjliga att inta en ståndpunkt i förhållande till.

Funnes det mer helhetsanalys och fler konkreta förslag från vänsterhåll, och färre ilskna knutna nävar och revolutionsromantiskt patos runt slagkraftiga mediabilder, så skulle mycket vara vunnet. Hvad hvilja vänstern?