måndagen den 31:e maj 2010

Ship to Gaaaaah...

Genialiskt, Israel. Borda fartyg på internationellt vatten och skjuta ihjäl folk. Bättre propaganda kan inte era fiender ens hitta på åt er.

Islamofascisterna (jag vet inget bättre ord) i Hamas gnuggar händerna. Deras ärkefiende, de förhatliga judarna, har begått ett grovt folkrättsbrott. Världsopinionen sätter därmed än en gång fingret, inte på de övergrepp som Hamas begår mot det palestinska folket, utan på staten Israels övertramp.

Problemet med säkerhetspolitiska hökar är att de vet hur man vinner ett slag. De vet hur man bordar ett skepp. De vet hur man rensar ett hus fyllt med motståndsmän (och småbarn). De vet hur man bygger murar.

Men de vet inte hur man vinner ett krig.

Ett krig är vunnet när fred är etablerat. Fred etableras när folk inser att de har ömsesidiga intressen av den andres säkerhet. Intresse för den andres säkerhet får jag när den andre är värdefull för mig. Som kund. Som vän. Som handelspartner. Som kollega. Som arbetsgivare. Som svärson. På gräsrotsnivå.

Man önskar inte den andres utplåning, som Hamas vill se Israel utplånat. Man ockuperar inte den andre och gör det besvärligt för den andre. Som den Israeliska statsmakten gentemot palestinier. Man gör sig inte fördomsfulla uppfattningar om "judar" och "araber", utan känner igen människan i sig själv och den andre. Man ser till det som förenar.

Sekulära marknadsekonomiska demokratier krigar inte med varandra. De idkar handel med varandra och blir ohyggligt välmående och friska. Lär av historien och se på en världskarta idag. Vad förenar alla välmående fredliga länder?

Det är betecknande att varken Israel eller den palestinska myndigheten är sekulära demokratier. Israel är visserligen närmast, men har stora brister.

Men man har åtminstone demokratiska institutioner som fungerar. Det är dags att folket i Israel väcker liv i dem. Att Israel är ett utsatt land, omgivet av grymma och brutala fiender, ursäktar liksom inte vare sig ockupation eller att man bordar skepp på internationellt vatten.

lördagen den 29:e maj 2010

Att sprida de ekonomiska problemen är inte solidaritet

Läser hos Ekonomisten: "Låt oss i Sverige behålla vår ekonomiska politik så kan Grekland behålla sin"

Ett bra inlägg som synliggör skillnaden mellan en frihandelsunion av självständiga stater, och ett överstatligt projekt. Självständiga stater kan konkurrera sins emellan om det bästa ekonomiska systemet, det system folk mår bäst av att leva i. Länderna drivs att allesammans efterlikna den som lyckas bäst. Ett exempel på institutionell konkurrens.

I ett överstatligt projekt däremot, där man mixar ihop ekonomierna, där osynliggörs enskilda länders misskötsel. Misskötseln blandas ut med välfungerande ekonomier, och resultatet blir ett mellanting. En halvbra ekonomi. Utan inbyggda återkopplingsmekanismer så syns inte misstagen så tydligt. De ansvariga politikerna ställs inte till svars. Folket drivs inte att välja politiker som gör på samma sätt som politikerna i de välfungerande ekonomierna.

Lite grann som vårt kommunala utjämningssystem, fast på europeisk nivå. Kommuner med misskött ekonomi (och till misskött ekonomi räknas oförmåga att locka rika människor att flytta till kommunen!), de kommunerna belönas med pengar som tvångsindrivits från välfungerande. Med resultatet att de välfungerande kommunerna inte får lov att erbjuda lika bra service och/eller lika stora skattesänkningar som deras invånare förtjänat. Samtidigt som den fulla vidden av de misskötta kommunernas misskötsel inte blir uppenbar för dess invånare och väljare, eftersom deras politiker kan använda de statliga pengarna till att bekosta sådant som kommuninvånarna rimligen borde kunna bekosta själva.

Det är detta som eurokramare modell Hamilton inte förstår. De kallar Sveriges ovilja att delta i den grekiska "räddningsoperationen" för osolidarisk. Ska Sverige sitta utanför och titta på?

Ja, det kanske är det mest barmhärtiga att göra! Jag är helt för att rädda enskilda individer när dessa inte kan klara av sin situation. Men att uppbåda massa pengar som ska göda en grekisk eller spansk eller annan statsapparat som uppenbart inte fungerar, det är bara dumt och obarmhärtigt.

Om din bensintank läcker en massa bensin, så försöker du ju inte hälla på mer bensin, eller hur? Du lagar först läckan, sedan tankar du.

Det solidariska är att visa, med sitt framgångsrika exempel, hur man bör bedriva ekonomisk politik (om ens politik är framgångsrik vill säga). Det gör Sverige genom att sitta utanför eurosamarbetet med jämförelsevis starka finanser. Det ger en metod för de övriga att komma ur sin kris.

Grundproblemet är vårt arbetsförbud

Läser hos Anders Nilsson, i DN och hos Opassande om Mir Abbas. Mir Abbas var en homosexuell afghan som flydde till Iran, misshandlades för sin sexualitets skull, flydde till Europa, kom vad det led till Sverige, där han efter att ha malts runt i Migrationsverksapparaten fick ett förståeligt psykbryt och tog sitt liv.

Man kan diskutera flyktingstatusen. Att ge folk akut hjälp när de tvingas fly från sina hem är en sak, uppenbar och självklar. Att erbjuda enskilda individer politisk asyl när de förföljs är något annat. Problemet med det sistnämnda är nämligen att det uppstår ett gränsdragningsproblem. Är det en riktig flykting? Kan han ställa krav på oss att vi ska öppna våra dörrar och plånböcker?

En hel byråkrati har vuxit fram i Sverige, enbart för att skilja de "äkta" flyktingarna från sådana som "bara vill komma hit". Under tiden tas de asylsökande hjälpligt "om hand", de får inte lov att arbeta, inte lov att bo var de vill, de ska bara hålla sig passiva och låta sig utredas.

Och om utredningen visar att de inte är riktigt riktiga flyktingar, då ska de skickas ut för dyra pengar med hjälp av avlönade poliser som den dagen alltså inte är tillgängliga för att patrullera gatorna eller lösa brott.

Eller så kan man göra som vi liberaler föreslår: erbjud möjligheten för folk att invandra. Låt folk som vill komma hit helt enkelt komma hit. Vill de arbeta: ge dem ett skattekonto dit de ska betala skatt, och låt dem söka de arbeten de själva vill ha - som anställda eller egenföretagare, till precis de villkor de själva går med på.

Det finns äkta mattor även i Sverige som kunde behövt översyn av en specialist, kunnig i hantverket från barndomen. Istället för att låta honom helt enkelt flytta hit och sälja sina tjänster till alla svenska mattägare som ville ha honom; så spärrade vi in honom. Vi hindrade honom från att arbeta. Vi gav honom halvtafflig vård, ångestpiller, samt fickpengar till pilsner.

Med känt resultat.

Ett människoliv gick till spillo. Tusentals mattägare som inte fick hjälp. Tusentals kontakter som aldrig knöts. Tusentals förspillda tillfällen för Mir Abbas att få positiv feedback från människor som tackat honom för hans kunskaper och betalat honom för att få del av dem. Sånt som verkligen ökar prognosen att tillfriskna.

Att få söka bostad och arbete var man vill är en mänsklig rättighet. Kanske inte att få just den bostaden eller arbetet, men det är sannerligen inte en fråga för någon annan än människan och hyresvärden; inte en fråga för någon annan än människan och arbetsgivaren eller kunden.

Det finns faktiskt ingen anledning till att inte formalisera invandringsprocessen och göra den enkel och rättssäker. Det finns ingen anledning till att använda våldsmakt för att hindra folk från att bo och arbeta i vårt land. Förutom att denna typ av systematiskt övervåld är en skam för oss alla, så blir vi ett fattigare folk genom att inte låta folk komma hit och göra det de är bra på.

fredagen den 28:e maj 2010

Läs Cornucopia: Om småskalighet, miljö och skatter

Nu ska jag för ovanlighetens skull på en centerpartistisk blogg rekommendera ett inlägg som rör jordbruksnäring, matproduktion, småföretagarregler, och skatterna.

Läs Cornucopias "Närproducerat eller fjärrförädlat" om de låååånga mattransporterna och sambandet mellan höga skatter och dieselslukande stordrift.

onsdagen den 26:e maj 2010

Nästa finanskris blir jobbig

För då kommer USA verkligen att vara med. Det kommer denna gång att röra sig om en genuin skuldkris, och än en gång kommer det att stå klart att man inte långsiktigt kan låna sig ur en knipa.

Den enda lösningen är denna:

All konsumtion är inte tärande. Det finns konsumtion som gör dig rikare och konsumtion som gör dig fattigare.

Lösningen på kriser av vårt slag handlar om utbudsjusteriung: produktionen måste anpassa sitt utbud till sådant som alla blir rika av att konsumera. Dvs resultatet av att var och en gör sådant som just den kan göra billigare och bättre än någon annan.

Då löser det sig. Riktig produktion av bra och nödvändiga saker som folk av fri vilja köper eftersom deras liv blir rikare av dem.

tisdagen den 25:e maj 2010

"Vi måste bli lite bättre på företagskontakt"

Det var inte jättemånga år sedan det var förbjudet för andra än Arbetsförmedlingen att förmedla arbeten i Sverige. Det antogs vara mest "rättvist" om alla tvingades köa sig igenom samma passiva system.

Men när monopolen släpps ökar både krav och granskning. Nu lyfts äntligen AF:s passivitet upp till ytan:


– Vi har identifierat det själva, att vi måste, för att göra ett bra jobb, bli lite bättre på företagskontakt.


Liite bättre kanske ja...

De arbetsförmedlare jag känner är ute hos kunderna (företagen som behöver folk) mest hela dagarna. De frågar, lär sig kundernas behov, lär sig branscherna. Resterande tid går åt till att intervjua sökanden, granska CV och försöka vaska fram den kompetens som faktiskt efterfrågas. Förmedla arbeten helt enkelt.

Och inte minst besöka personer vars arbeten man redan förmedlat, bara för att höra efter om det går bra, om det behövs fler personer med samma kompetens osv osv.

Fast det är klart: de arbetsförmedlarna jobbar i den så bespottade bemanningsbranschen. Om de inte förmedlar arbeten (både konsultuppdrag, annan bemanning och fasta arbeten) så tjänar de inte några pengar. Till skillnad från offentliga Arbetsförmedlingen som varje år får en rejält fet påse pengar av dina och mina skattemedel, oavsett om de gör sitt jobb eller ej.

Att underprestera har följder

Läser på Motpol:


Allt får konsekvenser. Vem tror ni får de bästa jobben i framtiden? Jiujiu som kan kinesiska och engelska och är van vid att jobba stenhårt både kvällar och helger för att komma någonstans i livet? Eller Kalle som känner sig kränkt när skolan ger honom läxor och när läraren ber honom hålla tyst under lektionen?


Lyckligtvis finns det en individuell rättvisa här. Bara för att Kalle är lat betyder det inte att Lisa är det. Och bara för att Jiujiu är flitig betyder inte det att Wang är det. Lisa har lika stora möjligheter i Sverige som Jiujiu har i Kina. Särskilt om Lisa och Jiujiu i framtiden är fria att handla med varandra.

Trygghetssystemen och den offentligt finansierade välfärden finns för att hjälpa den som inte kan. Men det finns faktiskt inget skyddsnät som räddar den som inte vill.

Annat än det skyddsnät som består i att Lisa är flitig och därmed skapar ett arbetstillfälle åt Kalle.

Läs Fredrik om Venezuela


Venezuela har det senaste 10 åren haft oljeintäkter för 5 000 miljarder kronor. Och ändå är de sociala framstegen inte mer imponerande. El och vatten ransoneras. Andelen undernärda spädbarn har ökat. 33 procent har ingen sjukförsäkring. Andelen hushåll med jordgolv ökar.


Läs hela!

lördagen den 22:e maj 2010

Ingrid Segerstedt-Wiberg tog debatten

Vad är grejen med Ingrid Segerstedt-Wiberg och hennes pappa Torgny Segerstedt?

Jag minns henne från mitten-slutet på 80-talet. Små ansatser av nynazistiska rörelser hade synts på Göteborgs gator. Klottertaggarna "VAM" (Vitt Ariskt Motstånd) och "BSS" (Bevara Sverige Svenskt) syntes lite här och var i Haga och på Långgatorna. Skinnskallarna var ute och muckade i traditionella vänsterfästen.

Men medan vänstern (och dit får jag väl räkna mig själv under den tiden) ängsligt sade: "Nej, vi tar inte debatten, vi vill inte ge dessa typer legitimitet genom att bemöta dem" (misstänkt likt dagens strategi), så trädde Ingrid Segerstedt-Wiberg fram och gjorde det. I Göteborgs-Posten. I föredrag för stadens gymnasister (som jag själv).

Hon lyssnade på rasisternas argument, och bemötte dem. På ett sätt som gjorde att var och en som lyssnade lärde sig två saker: 1) att rasismen som ideologi läcker som ett såll; och 2) att rasismens ihåliga argument avslöjas och tillintetgörs så fort de kommer fram i ljuset.

Precis som hennes pappa Torgny gjort fyrtio år tidigare.

Hennes knep? Lyssna på motståndaren. Demonisera inte. Var saklig. Låt motståndaren själv exponera sin dumhet.

På frågan hur hon och hennes pappa så tidigt kunde genomskåda nazismen svarade hon själv: "- Det var ju bara att läsa Mein Kampf. Där stod ju allt vad Hitler tänkte göra när han fick makten."

Sedan mitten-slutet på nititotalet har den förhärskande "metoden" när det gäller att bekämpa främlingsfientlighet varit att försöka tiga ihjäl den. Inte problematisera invandring. Inte problematisera kulturkrockar. Inte ta debatten med partier som Sverigedemokrater. Helt enkelt fega ur, kalla motståndarna för skällsord, sticka huvudet i sanden, och hoppas på att problemet löser sig självt.

Nå, det gick ju jääääättebraaaa.

Kan Ingrid Segerstedt-Wibergs bortgång få oss att minnas att det finns en metod mot främlingsfientlighet och andra oförskämda åsikter som faktiskt fungerar?

Ingrid Segerstedt-Wiberg död

En liberal profil har gått ur tiden.

Läs Isobel: om exotiska spännande fattiga och ofria människor

Isobel ftw:


Nej, inte Bhutan, snälla inte Bhutan. Jag satt nyligen på ett seminarium på ABF där rödgröna tänkare bland annat diskuterade tillväxt och när jag hörde ordet lycka visste jag att det var klippt.

Och jodå. Visst kom det. Det lilla kungadömet Bhutan fascinerar bortom all rimlighet. Där räknar man inte BNP utan bruttonationallycka. Så himla mysigt!

Visserligen var internet fram tills nyligen förbjudet, yttrandefriheten starkt begränsad, utbildningsnivån låg och befolkningen tvingad att bära färgglada folkdräkter, men varför fokusera på sånt trist. De är ju så glada! Inte alls som vi stressade västerlänningar.

Det finns få saker jag hatar lika mycket som fattigdomsexotisering. Det skulle i såfall vara ofrihetsexotisering. Att tillväxtkritiken också denna gång lyckades trilla ner i det diket var typiskt och tråkigt.

fredagen den 21:e maj 2010

U-länderna får det bättre

Framsteg. Låt oss inte vända utvecklingen fel igen.

Tänker i sammanhanget bl a på Enn Kokks självberöm angående den politiska gärningen att få Sverige att under 70-talet gynna korrupta afrikanska regimer modell Tanzania, med världsrekord i att kasta sin befolkning ner i fattigdom:


Till våra gemensamma insatser hörde att vi 1962, till Laboremus’ sextioårsjubileum, gav ut en bok som slog ner som en bomb i den dåtida utrikespolitiska debatten, ”Förändringens vind” (Partisanserien, Rabén & Sjögren). Min egen insats i detta sammanhang var en starkt EEC-kritisk essä – EEC var det som senare blev EU.

Både det jag skrev och mycket annat i den här boken kom att substantiellt bidra till sådant som att för lång tid hålla Sverige utanför den europeiska gemenskapen, hålla fast vid en neutralitetspolitisk linje, som förenades med utrikespolitisk aktivism och samarbete och bistånd, när det gällde progressiva u-länder.


Förlåt, det heter visst inte "korrupta afrikanska regimer". Det heter "progressiva u-länder".

Mindre raljerande ton från AGW-skeptikerna, tack!

Ett bra inlägg som smäller de mest raljanta AGW-skeptikerna på fingrarna.


För låt oss vara ärliga, det finns fortfarande stora problem. Vi har sju miljarder människomunnar att mätta. Många av dessa människor lever i extrem fattigdom. De saknar det mest basala som tillgång till rent vatten och elektricitet, möjlighet till utbildning och utveckling, jämlikhet och jämställdhet, sjuk- och hälsovård och mycket, mycket annat. Att ta död på klimatspöket är bara första steget. Men ett viktigt sådant.

Vikten av klokskap

Tänk om det funnes en klok gammal politiker, med djupa kunskaper om hur människor faktiskt fungerar. Som förstår det där med nedbrytande stress och positiv stress. Som vet hur viktigt det är att folk får tillgång till rehabilitering om de är sjuka eller skadade, så att de kan komma tillbaks till egen försörjning.

Lek nu med tanken att den politikern finns och har haft makt att driva igenom sina en del av sina ideer i Sverige under de senaste fyra åren.

Pedagogiskt om blankningsförbudet

I Tyskland fick man fnatt och förbjöd naken blankning. Detta eftersom så många människor insåg att Tyska statens skuldväxlar kommer att sjunka i värde och därför spekulerar i prisfall.

Juridikbloggen förklarar både vad det är, och varför naken blankning inte är ett problem. Grundproblemet är att Tyska staten har förlånat sig. Ska man förbjuda något så är det snarare att förbjuda staten att dra på sig en ohejdat massa skulder.

Detta eftersom en stats skuldbörda tar bort handlingsutrymmet från framtida regeringar. Dagens tyska regering begränsar alltså tyskarnas framtida möjligheter att demokratiskt besluta om politiken. Precis som gårdagens grekiska regering begränsat handlingsutrymmet för dagens grekiska folk.

Som Juridikbloggen skriver: "Helt enkelt för att ekonomiska problem inte går att lagstifta bort."

Sunda och normala reaktioner på finansmarknaderna ska inte förbjudas. Genom den ständiga spekulationen på finansmarknaderna får vi hela tiden en kontinuerlig återkoppling på vad vår ekonomi i verkligheten är värd. Blankningen är en tydlig signal om att man har problem som man bör ta tag i direkt. Att förbjuda blankningen är att tysta den röst som talar om för kejsaren att han är naken. Det är ett problem.

Jag svarar Ali K

I kommentarsfältet under mitt inlägg "Jag är Lars Vilks" har glädjande nog en människa velat diskutera Vilksfrågan med mig. Sådant gillar jag. Ideer och tankar ska mötas och brytas mot varandra.


Den friheten har inte kommit gratis. Sverige har också varit en religiös diktatur, där folk har fängslats och avrättats för att de tänkt och sagt sådant som makthavarna inte gillat. Det var inte många hundra år sedan Sverige var ett Iran.

Tack vare politisk kamp är vi inte det längre. Men vi måste ständigt kämpa för att inte bli det. Skyddet av Vilks är en del i den kampen. Ger vi upp mot frihetshatarna så är vi där.

Därför är jag marknadsliberal

Hörde på Studio Ett ett reportage om det stundande fotbolls-VM i Sydafrika. Ett reportage som gjorde mig arg och ledsen och återigen visade för mig hur livsstilsliberalism: friheten att leva som man vill så länge man inte skadar andra, inte är möjlig utan marknadsliberalism: friheten att köpa och sälja frukten av sitt arbete.

När prestigearrangemanget fotbolls-VM, anordnat genom ännu ett i raden av alla dessa internationella idrottsförbund med tveksam demokratisk insyn, kommer till byn; då får politikerna tuppjuck. Då mobiliserar de statens våldsmakt för att rensa stadens gator från försäljare. Hindrar folk från att köpa och sälja efter eget huvud. Hindrar människor med små marginaler från att skaffa sig sitt dagliga bröd.

Detta i ett land där många människor faktiskt har små marginaler och är beroende av den resursskapande dagliga handeln för att överleva.

Istället för det myller av varor som enskilda entreprenörer erbjuder på gatans fria marknad ska det nu endast få säljas officiella VM-souvernirer, för att gynna pamparna i internationella fotbollsförbund.

Istället för det myller av olika gatukök som är normalt i Johannesburg och som erbjuder vinst både för producent och för konsument, ska det i arenornas närhet, där den stora folkmängden finns, bara få finnas de officiella sponsorernas restauranger.

Dvs privata företag som alltså köper sig rätten att av samhällets våldsapparat kräva en bortmotning av alla konkurrenter. I normala fall kallar vi sådant för korruption, men nu slussas pengarna via ett idrottsevenemang, och då blir det på något märkligt sätt lika med god ordning.

Det finns idioter som skyller på kapitalismen så fort galna politiker får för sig att gynna vissa kapitalister på andra kapitalisters bekostnad. Bullshit. Fotbolls-VM är inget marknadsmisslyckande. Det är ett politikermisslyckande. Marknaden tar inte till statens våldsapparat. Marknaden frågar folk vad de är intresserade av.

I Sverige hade vi skråväsende fram till artonhundratalet. Alltså att privata företag kunde använda samhällets våldsmakt för att "reglera etableringen" (=mota bort konkurrenter) i städerna där kunderna fanns. Precis som under fotbolls-VM i Sydafrika alltså.

Det var när vi tog bort de vansinniga lagarna som företagsamheten tog fart även hos oss, och folk fick rejält högre lön och bättre levnadsförhållanden. Se här!

Kapitalism och marknadsliberalism är den fattiges möjlighet att ta sig ur sin fattigdom. Och ta sig ur beroendet av mäktiga mäns välvilja. Pampvälde, våldsmakt, korporativism och korruption är däremot politikernas möjlighet att hålla kvar folk i fattigdom och beroende. Med sig själva ovanpå.

Socialdemokrater för ökad ungdomsarbetslöshet

I en replik till Elias Giertz skriver SSU: "Att strunta löntagarnas rättigheter skapar inte fler jobb – bara otrygghet"

Vad de inte förstår är att en rättighet för person A betyder en skyldighet för person B. Skyldigheten att leverera rättigheten till person A kostar pengar för person B. Och då spelar det liksom ingen roll hurpass vällovlig och anständig rättigheten är, och hurpass mycket godhet man trycker in när man formulerar den: om inte person B har de pengarna, så kommer inte person A att åtnjuta rättigheten i alla fall.

Om löntagarnas rättigheter gentemot arbetsgivaren blir för dyra för arbetsgivaren att tillgodose så kommer inte arbetsgivaren att anställa. Punkt slut.

Det var det man insåg i Danmark. Att om nu tryggheten ska vara hög (dvs rättigheterna omfattande), så måste kostnaden delas av alla. Inte bäras av arbetsgivarna enbart. För då kommer de att välja att inte längre vara arbetsgivare. Oavsett hurpass högt SSU och andra politiker ryter.

Lösningen i Danmark kallade man lite käckt för "flexicurity". En kombination av de engelska orden för "flexibilitet" och "trygghet". Arbetsgivarna har flexibilitet i och med rätten att stuva om i personalstyrkan efter vad verksamheten faktiskt behöver. Arbetarna finansierar genom skatter och avgifter en rejäl A-kassa.

Resultatet: goda möjligheter för arbetsgivarna att få sina verksamheter att växa med lönsamhet och därmed skapa fler arbetstillfällen, goda möjligheter för arbetare att få nya jobb om de inte längre behövs på sina gamla, och ingen katastrof vid arbetslöshet.

Kostnaden delas av alla, och vinsten delas av alla.

Det man ska komma ihåg när man läser vad SSU skriver är tre saker: för det första att de skräckexempel de tar upp sker mitt i det system som de förespråkar, för det andra att frukten av det systemet är gigantisk ungdomsarbetslöshet, för det tredje att frukten av minskade orimliga skyldigheter för arbetsgivarna i andra länder är en låg arbetslöshet.

Invändningen mot deras övriga förslag finns på annan ort. Jag kan bara nämna helt kort att talet om mer utbildning är ett hån. Den som vill plugga kan i Sverige bli vad som helst inklusive doktor utan att behöva betala skolavgifter. Vi talar om folk som vill ha jobb och egen försörjning nu. Hade de sett skolbänken som en lösning hade de redan suttit där. Och de där sommarjobben: varifrån ska pengarna komma till dem?

Det strukturella problemet är att arbete genom regler och skatter har på ett konstlat och politiskt sätt gjorts alldeles för dyrt att köpa. Det blir bara arbetet från de mest produktiva och etablerade som blir lönsamt att köpa. Övriga slås ut.

tisdagen den 18:e maj 2010

Socialdemokrat för minskad ungdomsarbetslöshet

Annie Johansson (C) modererar ett seminarium om hur man ska kunna bekämpa ungdomsarbetslösheten. Med på seminariet är den danske före detta finansministern Mogens Lykketoft (S), som ligger bakom den danska modellen med en öppen och flexibel arbetsmarknad.

Det som svenska socialdemokrater kallar "försvagad arbetsrätt" och "fackhat", men som gör danskarna världsbäst på låg ungdomsarbetslöshet (mot den svenska på 28%)!

Välkomna! Läs mer på Annies blogg.

Klarsyn om Försäkringskassan

Istället för att vi betalar för en inkomstförsäkring som kan ge oss pengar om vi råkar bli sjuka, så betalar vi till en myndighet cirka 6 kr för varje hundralapp vi tjänar: Försäkringskassan. Det blir 1100 i månaden om du tjänar 19000.

För den ganska saftiga försäkringspremien skulle man kunna förvänta sig skälig ersättning och ett gott bemödande när man pga sjukdom inte kan arbeta. Istället misstänkliggörs vi så snart vi behöver utnyttja den dyra försäkringen.

Det kan ligga något i det som klarsynte Anders Nilsson föreslår: huset Försäkringskassan är verkligen så genomruttet att det måste rivas. (Det är alltså hans bloggpost jag syftar på i rubriken.)

Jag vet inte. Jag vet bara att vi inte behöver riva det. Det räcker med att vi får lov att behålla de där sex kronorna per hundralapp, och att vi kan få anförtro dem åt en valfri försäkringsgivare istället. Då kan vi välja bort de oseriösa aktörerna. Om Försäkringskassan av folket räknas till de oseriösa, då löser sig problemet av sig självt.

Med inkomstförsäkringar, som A-kassa och sjukkassa, är det ju så att dem kan vi faktiskt finansiera själva: den som tjänar lite tar bara ut lite och behöver därför bara betala lite. Inga pengar behöver omfördelas.

Finessen med arbetarstyrda inkomstförsäkringar är att vi inte behöver vara i händerna på några politiker när det gäller ersättningsnivåerna. Vi arbetar ihop de värden som krävs, och vi är också förmånstagarna. Pengarna behöver aldrig vidröra statskassan eller belasta den ansträngda budgeten. Finansministern får ett problem mindre.

Om dessutom detta kunde paras ihop med sjukvårds-försäkringen (större delen av landstingsskatten på ca 10 kr per hundralapp), så blir det ännu bättre: eftersom den som betalar ut ersättning till oss förlorar på att vi går hemma, så finns det ett ekonomiskt intresse att så snart som möjligt ge oss vård och rehab.

Vi går från att vara usla kostnadsposter i försäkringskassans, landstingspolitikernas och sjukvårdsbyråkraternas kalkyler, till att bli intäktskällor för både försäkringsbolag och vårdgivare.

När privata försäkringsbolag tar över vårdförsäkringar finns det en risk att de vill diskriminera. I andra länder, som t ex Nederländerna, har man löst det problemet med lagstiftning och omfördelande kompensation för den som är gammal eller riskerar att bli mycket sjuk, så att också den personen blir attraktiv för försäkringsgivarna.

Problemet med att vi är sjuka och att vissa av oss är sjukare än andra, det problemet kommer vi aldrig att komma förbi. Men det är ju inget skäl till varför all inkomstbortfallsförsäkring ska skötas av F-kassan, eller varför all vård ska produceras av landstinget. För ingen påstår väl att dessa institutioner fungerar bra idag, trots att vi betalar så mycket?

Jag är Lars Vilks

"Vi är alla Lars Vilks" (Sydsvenskan)

Grundproblemet är att ungdomar inte får jobb

En inte helt klar tanke kommer från Peter Eriksson (MP): "Centern tvingar unga bli mambor"

Att tillåta folk att sälja sin arbetskraft till ett pris som både köpare och säljare är nöjda med, även om det skulle innebära löner lägre än de miniminivåer som praktiseras, kallar Peter Eriksson för ett "tvång". Han skriver:


Redan i dag har ungdomar betydligt lägre löner än de som redan haft jobb några år.

Med Centerpartiets politik blir effekten i praktiken att ungdomar bara får halva lönen för samma jobb.


Men om nu ungdomar är så billiga att anställa som Peter Eriksson påstår, hur kommer det sig då att de inte redan är anställda?

Det handlar ju inte om att sänka några löner. Det handlar om att höja lönerna från NOLL!

Alternativet för en människa utanför arbetsmarknaden är ju inte ett arbete med minimilön. Alternativet är arbetslöshet.

Peter tar fram levnadskostnaderna som ett argument för höga minimilöner:


En nettolön på runt 12 000 kronor i månaden är alltså vad som krävs för att klara eget boende och det är också där man hamnar med dagens minimilöner. Med löner på mellan 15 300 och 17 500 kronor i månaden så återstår cirka 12 200–13 800 kronor ­efter att den genomsnittliga kommunalskatten har dragits.


För att kunna lyfta en nettolön på 12 000 kr måste man först betala mellan 20 000 och 24 000 kr i månaden i skatter och sociala avgifter. Det är kostnaden för att ha dig som anställd. Ska du alls komma på tal för ett sådant jobb, så måste du åtminstone leverera ett minst lika högt värde åt din arbetsgivares kunder.

Det finns ingen politik i världen, varken miljöpartistisk eller centerpartistisk eller annan, som kan ändra på det: vad du kan få ut som ersättning för ett utfört arbete är direkt proportionerligt mot vad du kan leverera.

Men antag att du inte kan leverera ett högre värde än 19 000 kr? Eller 15 000 kr? Då är det den höga minimilönen som utgör tvånget: den höga minimilönen tvingar dig att antingen leverera arbete för 24 000 kr/månad, eller inte leverera något arbete alls.

kan vi börja prata om att tvingas att bo hemma. Som en kommentar skriver till Erikssons artikel: Hur många arbetslösa ungdomar flyttar hemifrån då?

Vad politiken däremot kan förändra, det är det faktum att man måste avstå så mycket av det man själv tjänat ihop. Det är sjukt att man, när man levererar arbete för över 24 000, tvingas betala 12 000 kr till stat, kommun och landsting för att få lov att behålla 12 000 själv.

Och Peter Erikssons artikel innehåller åtminstone ett tecken på den sortens probleminsikt: man vill faktiskt sänka de skatter som den anställde betalar, om den anställde är en ungdom. Men det har även Alliansen gjort, och vill göra ännu mer. Fast då kallas man för oansvariga skattesänkarfundamentalister av det rödgröna blocket.

Så vad Peter Eriksson säger är att han är fullt medveten om att priset på ungdomarnas arbetskraft är för högt satt i jämförelse med vad de producerar. Och det är ju där diskussionen måste börja.

Om man får börja i sin egen takt med ett lönearbete där ersättningen ligger i paritet med vad man levererar, så har man alla möjligheter i världen att öka i lön. Precis som det fungerar på alla andra ställen i världen där man tillåter instegslöner. Eftersom folk faktiskt blir bättre på vad de gör, så tjänar de också mer. Låg lön är ingen fälla. Låg lön är en början.

Men med höga trösklar kommer man aldrig ens in på arbetsmarknaden. Man får inte ens chansen. Dessutom kan man ifrågasätta i vilken mån någon annan ens har rätt att lägga sig i vad jag och min arbetsgivare vill komma överens om.

Kränkta kollektiv

Johan Ingerö sätter huvudet på spiken:


Uppfattningen att man kan kränka och bli kränkt i egenskap av kollektiv är kanske ett av de största hoten i dag mot vår frihet, vår rättsäkerhet och vår demokrati.


Det är precis det som vänsterfeminister, socialister, islamister, sverigedemokrater, och andra identitetspolitiskt färgade personer utgår från: individen ses uteslutande som företrädare för en grupp.

Aldrig som företrädare för flera grupper, aldrig som kritisk granskare av "sin" grupp, aldrig som stående utanför den maktposition som den feministiskt/rasistiskt/marxistiskt färgande makt-"analysen" (läs: maktpåståendet) föreskriver.

Som vit man är man enligt den "logiken" på något magiskt sätt delansvarig för mäns våld mot kvinnor på ett sätt som en vit kvinna aldrig anses vara, som muslim är man delansvarig för attackerna på Lars Vilks, och som rik orsak till de fattigas fattigdom.

Men i verkligheten är varje människa enbart ansvarig för sina egna handlingar, och enbart utsatt för omgivningens. Grupptillhörigheter är ett tolkningsraster som stämplas på dig av andra, både inkluderande och exkluderande. I verkligheten har man för sig själv valt vilka grupper man väljer att identifiera sig med, och man väljer i varje sekund vilka handlingar man tänker begå; och hur man tänker reagera på de handlingar som omgivningen begår.

Det är det demokratiska grundantagandet: "demos", folket, är tillräckligt lika för att känna igen varandra som lika mycket värda; och i lika mån kompetenta att bestämma över både de egna handlingarna och de gemensamma angelägenheterna.

I det demokratiska grundantagandet ligger ett kraftigt underkännande av all sorts identitetspolitik och kollektivt skuldbeläggande, liksom av kollektiv utsatthet och kollektiva rättigheter.

Kollektiv utsatthet beror på missinformerade individers val att betrakta dig som del av ett kollektiv; och det bekämpas inte genom att omgivningen som kompensation väljer att - lika missinformerat - ge "ditt" kollektiv särskilda rättigheter.

Endast individer har rättigheter och endast individer har skyldigheter, och emancipation är friheten att åtnjuta precis de rättigheterna och uppfylla precis de skyldigheterna, men slippa alla andra förväntningar.

Den som försöker sig på att på samma gång betrakta människor som företrädare för grupper, och som individer som har rätt till frigörelse, tvingas tala emot sig själv. Man måste välja, och det är därför som Ingerö har helt rätt när han säger att kollektivisten, oavsett färg, är ett hot mot demokratin.

Om svenskt bistånd till UK

Efter labourregeringens försök till underfinansierad keynesiansk överbryggningspolitik står det brittiska folket kvar med en dyr slutnota. Den som är satt i skuld är icke fri.

En god sak är åtminstone att det finns utrymme för reformer. Bloggen The Money Illusion pekar på att den offentliga förvaltningen i Storbritannien är mycket stor, och definitivt kan göras mindre och mer effektiv. Till exempel nämner man att läkarna faktiskt är statstjänstemän!

Nu tittar britterna på utlandet för reformtips. Bland annat tittar man på Sverige för vårt system med skolpeng och friskolor. Kanske man även bör titta på vårt sätt att hjälpa tillbaks människor till egen försörjning?

Den Hälsosamme Ekonomisten jämför utanförskapet i Sverige som Socialdemokraterna lämnade efter sig 2006, med det utanförskap i UK som Labour lämnar efter sig nu, och konstaterar att det i stort är samma typ av problem:


Storbritannien har 2,6 miljoner förtidspensionärer och tre miljoner medborgare som är beroende av försörjningsstöd eller arbetslöshetsersättning. Det är i runda slängar tio procent av befolkningen. Och i förhållande till folkmängden är det ganska exakt lika många som i Sverige när Alliansen tog över 2006. Orsakerna är likartade.


David Freud, som tillsattes som oberoende utredare av Labourregeringen, kom till likartade slutsatser som Alliansen. Särskilt detta att det är viktigt att hjälpa tillbaks dem som knuffats ut i förtidspension:


In particular, it recommended that substantial resources be directed to helping those 2.6 million people who had been parked on Incapacity Benefit, with the investment financed from the resulting savings to the benefits bill.


Nu har David Freud, vars utredning totalsågades av Labours Gordon Brown, blivit utnämnd till minister med ansvar för just sådana här frågor. Förhoppningsvis kan han vända situationen för de 2,6 miljonerna brittiska förtidspensionärer, på samma sätt som skett här. Ekonomisten skriver om de svenska åtgärderna:


Bland annat fasta tidsgränser för bedömning av arbetsförmågan, en förstärkt företagshälsovård, förlängd sjukpenning, borttagande av ettårsgränsen för förtidspension, med mera.

Rehabiliteringsgarantin på en miljard och riktlinjerna för sjukskrivning blev instrument för att sätta in insatser betydligt tidigare under frånvaron.

...[snip]...

Förtidspension beviljas numera endast när arbetsförmågan är permanent nedsatt och inga ytterligare aktiva insatser anses meningsfulla.

Att åtgärderna skulle få resultat hade jag nog väntat mig. Men inte att det skulle gå så snabbt. När regeringen tillträdde 2006 var 200 000 människor sjukskrivna och 554 000 förtidspensionerade. I dag är 90 000 personer sjukskrivna och 474 000 förtidspensionerade - en minskning med 190 000 på drygt tre år.

Lite AGW-skepsis

Här är två bloggtips i AGW-frågan (frågan om det är människor som orsakat global uppvärmning, och hur allvarlig den i så fall egentligen är).

Först ett referat av Rickard Lindzens föredrag, där han påminner om ett par av de grundläggande bristerna i IPCC:s AGW-hypotes.

Sedan bloggen "Klimathotet" som finner besvärande tecken på att vetenskapsredaktionen på SVT tagit ställing i AGW-frågan och istället för att ägna sig åt opartisk journalistik uteslutande har en part i målet som kunskapskälla.

(Själv har jag inget emot vinklad television, men den ska ju vara uttalat vinklad istället för förment opartisk, och definitivt inte finansierad med pengar som drivits in med tvångsmedel.)

söndagen den 16:e maj 2010

Läs Johan Nordberg

En klockren beskrivning av problemet med den sk "överbryggningspolitiken".

Lågkonjunkturer är en följd av planeringsmissar. Lågkonjunkturen är en signal om att utbudet inte är det rätta.

Då behöver dåliga investeringar städas undan, folk behöver minska sina utgifter och öka sitt sparande, alla behöver vara lite mer noggranna med var de placerar sina pengar fortsättningsvis. Vi ska ju bara bejaka de investeringar som ger oss mer tillbaks än vad de tar.

Att på detta sätt städa undan, det är barmhärtigt mot människor, och det gör vår ekonomi bättre så att vi mår bättre.

Men all form av "överbryggningspolitik" i lågkonjunkturen, antingen det rör sig om kraftigt ökade offentliga utgifter (modell 1970-talet), eller det rör sig om konstgjort låga räntor från centralbankerna, motverkar denna nödvändiga undanstädning. Det är en politik som syftar till att vi ska köpa precis som tidigare. Alltså fortsätta begå alla de planeringsmisstag som gav oss lågkonjunkturen till att börja med.

Det är obarmhärtigt och leder till fattigdom och drabbar de redan utsatta värst.

Läs Anders Nilsson: Mer om det verkliga problemet

Mer om en socialdemokratisk berättelse som inte rimmar med verkligheten (min styckeindelning):


På det bohuslänska partidistriktet talade Veronica Palm, som partistyrelsens representant. Hon talade om de ökande klyftorna och arbetslösheten. I det talskrivarskrivna talet och retorikcoachade framförandet vände sig Palm till oss i en vädjan om kamp mot klyftorna.

”Vi socialdemokrater”, sa hon, ”ska avveckla de gräddfiler som de rika utnyttjar för att tränga sig före i sjukvårdens väntrum.”.

Vi är rätt många LO-medlemmar i socialdemokratiska partiet i västsverige. Vi sitter där i salen på Östrabogymnasiet och lyssnar till budskapet. Jag ser mig omkring och vet att just i den här salen sitter många LO-medlemmar som har både privata sjukförsäkringar och inkomstförsäkringar vid eventuell arbetslöshet. Vi känner inte igen oss.

Våra försäkringar gör att vi kan säkra en rimlig standard även om vi drabbas av sjukdom eller får sparken. Blir vi sjuka vill vi komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Vi är inga överklassare som nyttjar orättmätiga gräddfiler. Och vi ska uppenbarligen skämmas, om vi ska tro partistyrelsens utsända. Må så vara, vi kommer att rösta på (s) likafullt men vi känner inte igen oss i partiets berättelse.

Och det övertygar inte heller våra arbetskamrater, de som inte går på kongresser.


Den där berättelsen om ett fåtal rika som på de fattigas bekostnad roffar åt sig mer och mer, tack vare Alliansregeringens förtryckande omvända Robin Hood-politik: allvarligt talat, vem tror på den?

Det är för det första oförskämt att säga att man tränger sig före andra människor i kön om man (som 50% av LO-medlemmarna) med egna pengar betalar för sin sjukvård, utöver skatten och alltså därigenom både betalar för den som saknar privat försäkring och för sig själv och dessutom kliver ut ur den där kön så att den som saknar privat försäkring kan få hjälp snabbare.

Sedan, och det bekymrar mig mer, det som Anders Nilsson pekar på är att det finns en annan kategori människor som faktiskt behöver ökat stöd, men att dessa människor inte ryms i den berättelse som tydligen valet ska avgöras med.

Vem presenterar ett trovärdigt program för att få dessa människor upp på banan?

lördagen den 15:e maj 2010

Läs Anders Nilsson: Om det verkliga problemet

Den insiktsfulle Socialdemokraten Anders Nilsson levererar en klockren beskrivning av det analytiska misstag som många socialdemokrater begår: Sverige är i vissa avseenden dåligt, men inte dåligt på det sätt som just nu kablas ut. De klyftor som S och LO påstår ökar, de ökar i verkligheten inte.

De katastrofala effekterna av regerings politik uteblir.

Däremot finns det ett reellt utanförskap, och klyftan mellan folk i det utanförskapet och alla vi andra, den ökar.

Han har helt rätt i att det är där som problemen ligger. Vi har säkert olika ideer han och jag om vad som bör göras, men vi är helt ense om var man måste börja.

En bilolycka i slowmotion

En anledning till min respekt för den österikiska ekonomiska skolan kommer sig från tiden något halvår före den senaste finanskrisen. Jag blev intresserad av de skarpa varningar som utgick från vissa ekonomer, om lånebubblor, om konstgjort låga räntor (=priskontroll på pengar), om en finanskris som skulle komma.

Sedan hände allt det som "österrikarna" (nej, de är inte från Österrike allesammans) hade varnat för, precis på det sätt de hade varnat för. Och då fick jag upp ögonen för faran med "stimulanspaketen", att regeringar genom priskontroll på pengar ökar antalet pengar i systemet, vilket ju sänker värdet av varje peng.

Nu varnar de österikiska ekonomerna för den kommande kraschen. Man pekar på hur både Obamas och EU:s stimulanspaket riskerar att kasta in dessa ekonomier i hyperinflation (läs t ex denna ett år gamla artikel, eller titta på en purfärsk video).

Det är alltså en krasch som beror på att presidenter och regeringar försöker sig på att låtsas om att de ekonomiska problemen beror på pengabrist. Som man löser genom att pumpa in mer pengar. Men pengarna är bara informationsbärare om de riktiga värden som produceras i ekonomin. Om lika lite reellt värde produceras, samtidigt som meddelandena om vad som produceras blir fler och fler, så baseras alla våra beslut på ett felaktigt underlag. Det är som kommunikeerna i Pravda på 80-talet, som lögnaktigt talade om Sovjetunionens ständigt ökande produktivitet.

Men när sanningen går upp för folk, att det krävs fler meddelanden om produktivitet (pengar) för att köpa sig lite reellt värde, då kommer det att rasa. Det intressanta är att när det rasar, då kommer många politiker, från vänster till höger, att banna marknadens girighet. Och på S-info kommer det att publiceras metervis med blogginlägg om kapitalismens kris. När det alltså är det politiska etablissemangets kris från början till slut.

En marknad skapar ju inte kriser. En marknad synliggör de kriser som redan finns i en ekonomi. Det sanna värdet av en valuta till exempel. Hur får man reda på det, om det inte finns en valutamarknad som spekulerar mot den?

Så nu får vi se vad som händer. Antingen har Obama och EU rätt: stimulanspaketen räddar. Eller så har österrikarna rätt: stimulanspaketen är en överdos av samma sorts drog som satte oss i skiten till att börja med. Framtiden får utvisa vilka vi borde lyssnat på.

Läs Karl: Om facket och lönerna.

Karl Malmqvist publicerar ett diagram som visar den kopiöst bra löneutvecklingen som var på god väg långt innan (S) och LO bildades.

Socialdemokratin är bra på sitt sätt, och fackföreningar är viktiga. Men det är en seglivad (och av politrukerna ohuldad) myt att det var den fackliga kampen som skapade välståndet för arbetarklassen.

Välståndet skapades genom att entreprenörer i mitten på 1800-talet fick lov att finnas. Idag har vi tullar och hinder för handel mellan länder. Innan mitten av 1800-talet hade vi skråväsende: ett hinder för handeln inom landet.

Med ett reformerat utbildningsväsende och rätt för folk att resa inom landet och att starta företag, så steg välståndet. Industrialismen hade pågått i England sedan engelsmännen infört samma typ av friheter. Genom dessa friheter kom industrialismen hit även till oss. Det är ju ingen mening med att uppfinna och importera produktivitetshöjande tekniker, förrän man får rätt att använda dem, eller hur?

Och dessa friheter tillsammans med ny teknik skapade möjlighet för folk att få vettiga lönearbeten, bättre betalda än de självhushåll de varit tvungna att arbeta i dessförinnan. Skapade alltså möjlighet att överhuvudtaget producera det som måste produceras för att det ska finnas ett förhandlingsutrymme för en fackförening att förhandla om.

Allt tal om att "dela kakan rättvist" är ju meningslöst så länge som kakan inte är bakad, eller väldigt liten. Alltså: först kommer ökad försäljning. Sedan kan vi snacka löner. Apropå diskussionen i kommentarsfältet efter inlägget om rätten att vara strejkbrytare.

torsdagen den 13:e maj 2010

Himmel och helvete, redan här och nu

I himlen står italienarna för matlagningen, tyskarna för tågtrafiken och engelsmännen för humorn.

I helvetet står engelsmännen för matlagningen, italienarna för tågtrafiken och tyskarna för humorn.

Och Iran sitter i FN:s råd för kvinnors rättigheter, medan Libyen har plats i rådet för mänskliga rättigheter.

Men de röstade ju om det, så det måste väl betyda att tillsättningarna (och FN i stort) är demokratiska, eller hur?

Dagens citat: om marknadsekonomins ärlighet

Mycket av den skit som marknadsekonomin och kapitalismen får är sån skit som man kastar på budbäraren när denna kommer med dåliga nyheter. Marknaden är ju faktiskt inget annat än vanligt folk som tillsammans vill köpa sådant som gör dem glada och rika. Marknadskraften är helt enkelt sann information om vad alla dessa människor tillsammans tycker:

Skakig ekonomi i landet? Det är folk som berättar för er att ni behöver strama upp landets finanser.

Jobbigt att sälja de varor ni producerar? Det är folk som berättar att de kanske hellre vill köpa något annat för sina ihoparbetade slantar, och att det kanske är läge att börja tillverka det istället.

Svårt att få jobb till den lön du vill ha? Det är folk som berättar för dig att det arbete du utför faktiskt inte är värt det pris du begär. Sänk ditt pris, eller ännu hellre: utför en annan typ av jobb.

Som Tim O'Reilly uttrycker det (via 37signals):


There is a wonderful rigor in free-market economics. When you have to prove the value of your ideas by persuading other people to pay for them, it clears out an awful lot of woolly thinking.

Rätten att vara strejkbrytare

Så här är det: att ha föreningsfrihet innebär bland annat att man har rätt att gå samman i fackföreningar, och rätt att välja företrädare, och rätt att hänvisa till facket när det är dags att förhandla om arbetsvillkoren.

Men att ha föreningsfrihet innebär också att man har rätt att slippa gå samman i fackföreningar, slippa välja någon annan att förhandla åt en, och slippa gå via facket när det gäller avtalsvillkoren.

Liksom att slippa ställa upp på endera sidan om dessa skulle vara i konflikt med varandra. Rätt att slippa vara med om en strejk man faktiskt inte sympatiserar med.

I Sverige har vi ett problem med att vi inte är garanterade rätten att slippa. Om vi vill jobba på ett ställe utan kollektivavtal, och något av de stora fackförbunden misstycker, så har de stora fackförbunden laglig rätt att trakassera dig och din arbetsgivare tills ni antingen underkastar er kollektivavtalet, eller arbetsgivaren går under. Läs t ex om övergreppen mot den lilla salladsbaren Wild n Fresh.

Om arbetsgivaren är stor och arbetaren liten, så är det viktigt att arbetarna går samman och blir en jämbördig motpart i förhandlingarna. Om arbetsgivaren är stor och arbetarkollektivet är stort, och alla är nöjda med villkoren, så är det inga problem.

Problemen blir tydliga när både arbetsgivare och arbetare är små och har gemensamma intressen. Det som i retoriken kallas för arbetsmarknadens parter som ska göra upp om arbetsvillkoren, är i själva verket bara två av fyra parter. Facket är en part, arbetsgivarorganisationen är en annan, men de två kvarvarande parterna, de som ju ska försöka bedriva en verksamhet de bägge tjänar på, de får inte komma till tals! Får inte lov att självmant göra upp om sina egna villkor.

På så sätt skapas trösklar. De stora arbetsgivarorganisationerna, där framförallt storföretagen råder, skapar trösklar emot små uppstickare på marknaden. De stora arbetarorganisationerna driver igenom villkor som hindrar svagare grupper att skaffa sig inträde på arbetsmarknaden genom att bestämma minimilöner som ligger över vad dessa grupper förmår producera, åtminstone i början.

Särskilt märks detta när fackföreningen vill diktera villkoren för yrken som inte är så svåra eller produktiva. Eftersom jobbet inte är svårt eller produktivt, så borde inte lönen bli så hög. Att i det läget försöka höja priset på arbetet till högre än jämviktspriset, det pris som folk faktiskt är villig att utföra jobbet till, stänger ute folk från arbetsmarknaden.

Detta får en människa som Filippa Lundqvist erfara. Hon har inget intresse av Restaurangfackets krav. Hon är inte inblandad i deras konflikt. Hon vill bara ha ett jobb. Men det vill inte facket veta av. Hon ska, tycker de, underordna sig deras kollektiva krav, även om hon för egen del har egna krav för att arbeta, och hon ser att arbetgivaren kan tillgodose de kraven.

När andra försäljare, t ex av livsmedel, går samman och kommer överens om priser i priskarteller, så kallar vi det för ett brott. Och arbetarrörelsen har då varit kvick att organisera inköpskooperationer för att få ner priset till jämviktspriset igen. Men när det gäller försäljare av arbete så är det tydligen oviljan att ställa upp på priskartellerna som ska anses vara det skamliga.

Korruption i fiiina Sverige

Även detta luktar inte blommor.

Läs HAX: SÄPO bryter mot lagen

Sånt här ska man inte behöva finna sig i, om man bor i en demokrati. I en demokrati råder lagstyre. Alltså att det inte är ditt ämbete som bestämmer om du lyder under lagen. Att det inte finns ett ämbete som står över lagen. Utan att alla, i synnerhet makten (parlamentet, regeringen, departementen, åklagarväsende, polisen, militären) följer lagen.

Att pistolen vid polisens sida är lagen, att polisen bestämmer vad som är tillåtet, det hör bananrepublikerna till.

Läs Gudmundson: om yttrandefriheten

Per Gudmundson har skrivit en av de viktigaste texterna på länge om yttrandefriheten, islamisterna, och attackerna mot Vilks.

Jag säger som Ingerö: läs hela!, och:


I sak innehåller de gångna dagarnas händelser inget nytt. Det har alltid funnits vettvillingar som velat hota och skada för att på sikt få bort demokratin och vår frihet att tycka, tänka och leva efter eget huvud. Det som är nytt är att det för första gången på länge verkar fungera.


Det som framkommit under de senaste dagarna är ett par väldigt stora missuppfattningar om yttrandefriheten:

Nej, man kan inte missbruka yttrandefriheten genom att ge sig på minoriteter, eller genom att häda, eller genom att sparka nedåt och inte uppåt. Det skulle ju betyda att man på förhand måste sortera mellan skyddsvärda uttalanden och icke skyddsvärda uttalanden, genom att först bedriva en maktanalys enligt en på förhand given mall, eller definiera vad som är religiöst och inte (en omöjlig uppgift). Men hela poängen med yttrandefriheten är ju att en sådan uppdelning inte ska behöva göras.

Det är ju nämligen så att skälet till att yttrandefrihet är väldigt oproblematisk, är ju att yttranden, liksom bilder och filmer, normalt sett inte skadar folk eller gör dem mindre fria. Hur from muslim du än är, så blir du inte mindre muslim om någon person någonstans hädar det du tror på. En bild av Muhammed som hund är faktiskt inget angrepp på dig. Du riskerar inte att bli skadad, och har alltså ingen rätt att försvara dig.

Även om du känner dig angripen och kränkt, så har ingen kränkning egentligen skett. Skadan har ägt rum inuti ditt eget huvud. Du måste lära dig skilja mellan sårade känslor och verkliga hot mot din frihet, om du ska leva i ett samhälle med åsiktsfrihet.

Det är ju det som är svaret på frågan om det inte finns några gränser för yttrandefriheten? Jo, det är klart att det finns. Din frihet upphör när den kränker din nästas frihet. Så yttranden som direkt leder till skador för liv och lem, eller till rädsla för sådana skador, sådana yttranden är inte skyddsvärda. Men det beror ju på att de faktiskt skadar.

Ropar du på skoj "Det brinner" i en folksamling inomhus, så kan ditt yttrande direkt leda till att folk trampar ner varandra. Säger du till någon: "Jag ska döda dig" så kan ditt yttrande direkt leda till rädsla, men inte för ordens skull utan för våldets skull.

Säger du däremot att Jesus var pedofil, eller att jag är dum i huvudet, eller att Muhammed snackade dynga, eller att man inte bör ligga med folk av samma kön, eller att fruntimmer gör sig bäst vid spisen eller i sängen, eller något annat som är kontroversiellt; så har du inte skadat någon, inte hotat någon, inte kränkt någon. Du har däremot sagt vad du tror och tycker, och det har du din fulla rätt att göra.

I synnerhet är det omöjligt att skada någon enda människa genom att visa en film där människor av fri vilja gör saker med varandra iförda masker, vilket ju är det som Vilks nu senast gjorde. Oavsett vilken historisk person som maskerna föreställde.

Vad du däremot riskerar att förlora, om samhället tappar sin förmåga att ha flera olika trossystem och ideologier igång samtidigt, är din rätt att predika det du tror på, riskerar att förlora din rätt att klä dig som du vill, riskerar din rätt att tala det språk du vill tala, eller visa de filmer som du vill visa eller se.

Det är alltså samma frihet som ger dig rätt att predika det du tror på, som ger Vilks rätt att visa porrfilm med folk utklädda till Muhammed. Att angripa Vilks rätt att visa film är att angripa sin egen rätt att tro vad man vill.

Och det är denna ömsesidiga tillåtelse vi ger varandra som skänker oss ett bättre samhälle, ett samhälle där vi kan leva i fred med varandra utan att behöva frukta hämnd för saker vi ritat, sagt och tyckt. Trots att vi tycker och tror väldigt olika.

Alltså: yttrandefrihet skadar ingen, och är därför helt oproblematiskt och ska inte bekämpas. Yttrandefrihet garanterar däremot att olika ideer stöts och blöts, och ger därför ett bättre samhälle för alla.

Därför är Vilks, oavsett vilka dumheter han sagt, gjort, eller visat, helt utan skuld i den här frågan. Han bör inte alls stilla acceptera konsekvenserna av sitt eget agerande, eftersom hans agerande i ett civiliserat samhälle inte bör leda till större konsekvenser än möjligen demonstrationer och arga insändare.

Men de som angrep honom står i stor skuld till oss alla, eftersom detta patrask genom våld och hot om våld vill förstöra det öppna samhället. Och lika stor skuld har de som relativiserar detta angrepp på våra fundamentala friheter. Vad Vilks har sagt och gjort spelar inte den minsta roll, det viktiga är att han har fått stryk trots att han inte skadat eller kränkt någon.

onsdagen den 12:e maj 2010

Folkpartiet och euron

Vad är det med Folkpartiet egentligen? I princip liberala, men verkar lida av någon form av infektion på det politiska balansorganet. Ibland bryter den ut i svåra skov, och då blir det snurrigt.

Först och främst naturligtvis Birgitta Ohlssons vurm för tvångslösningar på vad som antingen är strukturella genusproblem med djupa rötter, eller helt enkelt egentligen ett icke-problem om de inblandade inte upplever det som något problem. Oavsett vilket inget som lagstiftarna ska joxa med i alla fall.

Sedan Björklunds detaljpillande i skolan. Även om man håller med honom om målen och principerna (god ordning, respektfullt beteende mellan människor, öka kunskaper och färdigheter); så känns medlet: att frånta lärare, elever, föräldrar och skolor makten att bedriva undervisning på bästa sätt (precis som Ohlssons lagstiftningsmetoder) en smula sossiga.

Lägg därtill Cecilia Malmströms dröm om internetcensurering, en alkoholfientlig Gabriel Romanus, en kulturpaternalistisk Jan-Erik Wikström och bilden av folk med stora behov av att ställa tillrätta det som ingen har bett om framträder.

Nu senast är det Hamiltons och Björklunds obegripliga euro-vurm (notera att artikeln är 1 år gammal och att det Björklund säger där kraftigt har motbevisats under året).

Alltså, meningen med en stor och stadig valuta är att den är stadig. Politikerna ska berövas makten att bedriva inflatorisk politik och därigenom skjuta över kostnaden för ofinansierat valfläsk på alla oss som genom inflationen får se vår kontanta lön minska i värde. Vitsen med euron är just stabilitetspakten. Inte storleken på valutaområdet.

Om stabilitetspakten i realiteten överges, så blir tvärtom valutans storlek livsfarlig. Som en upp-och-ner-vänd pyramid. Eller en aspackad elefant. Stor och labil = inte bra.

När den ekonomiska verkligheten genom politikernas agerande blir ett gungfly, så är tvärtom en skvalpvaluta det som håller oss ovan ytan. Att vår växelkurs fluktuerar gör att vi ständigt får snabb återkoppling på vad vår ekonomi i verkligheten är värd. Visst pajar vi kronan ändå, genom konstgjort låga räntor (=priskontroll på pengar) som skapar bubblor. Men när bubblan brister har vi möjlighet att snabbare rätta oss efter verkligheten, än om vi hade varit knutna till alla andra.

Den solidaritet med Grekland som Hamilton efterfrågar är inget annat än att hälla i elefanten ännu mera sprit. Problemet stavas statsbudget i obalans med lån från oförsiktiga kreditgivare. Om Grekland inte får ännu mera lån (som betalas med pengar vi inte har, vilket är/ger inflation), så tvingas de ställa in betalningarna, och de oförsiktiga långivarna får ta konsekvensen. Bättre att använda pengarna på att mildra fallet och städa upp efter kalaset, än på det omöjliga att samtidigt hålla elefanten upprätt och kraftigt berusad.

Och det euromedlemskap som Björklund fortfarande förordar, är som att tvinga alla svenskar att klättra upp på elefantens rygg.

Om man tänker på euromotståndet i vänsterlägret, så borde man inse varför man bör ogilla euron. Det är ju just stabilitetspakten som vänstern vänder sig emot. Människor som Ohly och Greider tycker det är odemokratiskt att politiker inte längre ska kunna bedriva överbudspolitik och lova större utgifter än vad produktivkrafterna i samhället förmår betala för. De tycker det är odemokratiskt att inte kunna bedriva en ekonomisk politik modell Sverige 1973-1976.

En gång i tiden såg ekonomiskt sinnade människor att ett euromedlemsskap skulle vara en garant för att svenska klåfingriga politiker inte längre på sjuttiotalsmässigt vis skulle kunna blunda för ekonomiska realiteter. Stabilitetspakten var garanten.

Men nu, när både sossar och borgerliga inser att en budget i balans innebär sant välstånd, samtidigt som stabilitetspakten överges och resten av Europa inbillar sig att man kan leva på tillgångar som inte finns; så finns det inte längre några argument för euron kvar.

Superstaten inte nödvändig

Ett argument för EU är om vi tog bort EU, så skulle vi bli tvugna att rulla tillbaks t ex tullfriheten mellan EU-länder, eller den fria rörligheten. Vi skulle återgå till att bli små sura merkantilistiska slutna pytteländer.

Det är inte sant. Varje land kan självmant besluta om tullfrihet och fri rörlighet för människor, varor och kapital. Det är inte speciellt svårt, och under betydligt framgångsrika perioder av västerlandets historia var det precis det vi gjorde: tillät människor att resa, arbeta och handla fritt.

Dessutom skulle vi då slippa de murar som EU i sin tur reser mot t ex människor i Afrika. Även om vi har fri rörlighet inom EU, så hindrar vi aktivt människor från Afrika att resa, bo, arbeta och handla med oss.

Men om fri rörlighet inom EU är en så bra och viktig idé, varför är fri rörlighet mellan Afrika och EU en så dålig och farlig idé?

Läs MoT: UK drar tillbaks integritetskränkande lagstiftning

En viktig skillnad gentemot Sverige när nu Allians för Storbritannien tar över efter Labour, är att engelska liberaler och konservativa börjar nedmontera det socialdemokratiska Bodströmsamhället, inte som de svenska borgarna utöka det (och vilja fortsätta utöka det).

Läs inslag: Om den ovillkorliga rätten att häda

Det finns otäckt många kulturpersonligheter i vårt land som antyder att lite våld faktiskt är något som en hädande människa får tåla.

Att säga och rita vad man vill kränker inte en enda människa. Sårar? Ja! Kränker? Nej!

Att utöva våld, eller hota om våld, är däremot alltid en kränkning som samhällets våldapparat måste bestraffa.

Andra kulturpersonligheter är däremot mer vakna.

Läs Mises: om deflationens välsignelser

En bra och klargörande artikel om varför fallande priser inte är en dålig sak. I en ekonomi där vi blir bättre på att skapa värden, så är det normalt att priserna faller.

Läs Cornucopia: om peak fosfor

Jag håller inte med om alla resonemangen runt peak ditten-och-datten, men en intressant tankegång om vad fallande fosforproduktion kan få för konsekvenser för bland annat matproduktionen.

måndagen den 10:e maj 2010

Love me some invandring

Jag har två skäl till varför jag vill se en nästintill ohejdad in- och utvandring:

Den första är principiell. Jag kan inte se hur någon människa kan hindra folk att flytta till markplättar de själva köpt eller hyrt eller fått eller fått låna. Även om det skulle innebära korsade "gränser". Eller hindra folk att jobba åt varandra i enlighet med villkor de själva kommit överens om. Även om arbetssäljare och arbetssköpare kommer från olika "länder".

Naturligtvis måste var och en som flyttar ta lagen dit man kommer. Inte seden, den är frivillig, men lagen måste förstås följas.

Den andra är pragmatisk. Precis som handel över gränserna gynnar både köpare och säljare, så gynnar frivillig in- och utvandring både invandrare och det land folk invandrar till. Att människor vill invandra är ett gott betyg.

Detta inlägg handlar om den pragmatiska sidan av saken, hur man som rikt mottagarland blir ännu rikare genom att ta emot invandrare samtidigt som invandrarna också blir rika.

söndagen den 9:e maj 2010

Är Malmström okunnig eller elak?

Frågan inställer sig omedelbart efter de rätt så anmärkningsvärda uppgifterna från HAX.

Det är som jag har förklarat tidigare omöjligt att införa den typ av centraliserad censur av Internet som Malmström föreslagit. Ville man censurera TV innan satelliterna räckte det med att kontrollera Kaknästornet. Men på Internet finns det helt enkelt ingen sådan central nod man kan använda för att skaffa sig kontroll över utbudet.

(Om man inte upprättar en sådan nod och med våld tvingar alla att använda den, och förbjuder dem att använda någon annan.)

Men om det som HAX uppger stämmer, så vill man alltså gå betydligt längre än så här: förstöra stora stycken av Internets adresseringssystem vid misstanke om brott.

Det är ett så oerhört övervåld att man undrar om den som föreslagit det verkligen förstår vad det handlar om. Misstanken om att Malmström helt enkelt inte förstår kommer fram i det hon skriver på sin blogg, angående nätcensur:


Jag föreslår också att medlemsländerna, förutom att försöka stänga ner barnpornografiska websiter också ska hitta sätt att blockera tillgången till dem. Detta görs redan i dag i flera länder, bland annat i Sverige och det fungerar bra.


Det är ju ett uttalande som överhuvudtaget inte har med verkligheten att göra. Tillgångsblockering utförs inte i flera länder, det utförs definitivt inte i Sverige, och i de länder där tillgångsblockering prövas (som t ex Iran, Kina, Kuba och Nordkorea) så fungerar det verkligen inte alls.

Jag misstänker att hon inte har en blekaste aning om vad hon föreslår. Jag misstänker att hon tror att hon lagstiftar om att bättre bekämpa barnpornografin.

Det finns redan ett fungerande sätt för att komma åt olagligt och skadligt material på Internet: man går direkt till ägaren av den webbserver det handlar om.

Alla försök att komplettera det med teknisk tillgångsblockering kommer att blockera både för mycket och för lite. Vi kommer att hindras att få tillgång till även legitim information. Och all myndighetsblockering av tillgång till legitim information är ett mycket grovt brott mot våra rättigheter.

Läs ekonomisten: Om det Keynesianska misstaget idag

Det där med aktiv finanspolitik som inte fungerar och som aldrig har fungerat.

onsdagen den 5:e maj 2010

Läs Tol om IPCC:s politisering

Ännu en forskare som klagar över hur IPCC kidnappat och förvanskat deras forskningsresultat, allt för att få den globala uppvärmningen att framstå som betydligt mer allvarlig och människoskapad än vad den är.

Läs Orrenius: Om Sverigedemokraterna

Andreas Johansson Heinö tipsar om en, vad det verkar, väldigt bra och balanserad bok om vad Sverigedemokraterna faktiskt är och inte är.

tisdagen den 4:e maj 2010

Nej JK, religiös propaganda är inte hets mot folkgrupp

Det är moraliskt förkastligt att hetsa mot folkgrupper. Jag tycker dock inte att det ska vara förbjudet.

Men om det nu ska vara förbjudet, då måste man vara väldigt tydlig med vad som innefattas.

Det måste vara tillåtet att både förkunna islam, och förkunna emot. Grunden i ett fritt samhälle är att olika ideer får lov att brytas mot varandra. Man måste helt enkelt få lov att säga att islam är skit, på en massa olika sätt.

Skälet till att det blir svävande ligger i hetslagstiftningens ord om "missaktning". Det kan vara hets bara man uttrycker missaktning. Och med "folkgrupp" kan man mena religiös grupp. Och eftersom den språkliga gränsen mellan missaktning med avseende på religionsutövare och kritik med avseende på en religions tankeinnehåll inte är speciellt skarp, så kan det bli så att viktig religionskritik stoppas.

Och jag kan inte förstå varför det skulle vara förbjudet att uttrycka missaktning. Säger jag att jag tycker att någon eller några är dumma, så har jag ju inte skadat dem. Jag har bara berättat vad jag själv tycker. Det är inte skadligt, och kränker ingen människas friheter.

Ett sådant här fall skulle JK bara slänga i papperskorgen direkt.

Riv i debatten

Tjosan!

Aftonbladet granskar politikerlögner från både höger och vänster.

Och Hanna/Johanna tar i från tårna.

Plötsligt blev politik skoj igen.

Fantastisk 1:a-maj-affisch

Så här ska en 1:a-maj-paroll se ut!

Om kapital får lov att korsa gränser, så borde även människor få lov att göra det.

Självklart. Riv stängslen. Ingen människa är illegal.

Upp trälar uti alla stater...

SvD rapporterar om oroligheterna i Aten: "Spänningen stiger i Aten"

Det är en tankeväckande liten notis, ett memento om hur total brist på krismedvetenhet ser ut.

Nu vet jag att man inte ska döma ett folk efter vad som skanderas på gatorna. På gatorna är det alltid de mest extrema som tar sig ton och försöker skaffa sig tolkningsföreträdet. När folk i helgen gick på svenska gator och krävde socialism, så höll sig Sveriges icke-socialister och anti-socialister hemma. Om tvåhundra palestiner önskar sig fred samtidigt som tio tokskallar bränner en dansk flagga, så kan man ge sig den på att det är de tio dårarna som syns på TV.

Likadant är det förhoppningsvis i Grekland, jag har svårt att tro det här om ett helt folk:


Hundratusentals statsanställda gick på tisdagen ut i en två dagar lång strejk i protest mot de hårda nedskärningar som den grekiska regeringen gått med på, i utbyte mot massiva nödlån från EU och IMF.


Vad begär de? Att IMF och EU inte ska ge dem lån? Det kan jag hålla med om, men något säger mig att det inte är lånen de har problem med, utan motkraven.

Det verkar som om protesterarna inte inser att alternativet till nödlån faktiskt är inga lån alls. Ingen tvingar på dem vare sig några lån eller några nedskärningar och andra motkrav. De är helt fria att avstå inblandning från både IMF och EU.



- Vi vill skicka ett budskap till Greklands och Europas avlägsnaste hörn. Åtgärder som undanröjer sociala skyddsnät genomförs över hela Europa. Men folklig ilska kommer att skaka de imperialistiska organisationerna, sade en av demonstranterna, den kommunistiske parlamentsledamoten Nikos Papakonstantinou.


Om man har ett parlament där en sådan verklighetsfrämmande uppfattning finns representerad, då kanske man har den regering man förtjänar. Det var inte de imperialistiska organisationerna som ödmjukast bad Grekland om att få lov att komma och låna ut pengar om man säger så. Och inte de imperialistiska organisationerna som klubbade igenom underfinansierade budgetar.

Det här är en bra läxa för Nikos, om han orkar öppna ögonen och ta den till sig. Det reella värdet av produktion och konsumtion, liksom den reella fattigdom man hamnar i om man konsumerar mer än vad man producerar; kan man inte förhandla, kräva eller besluta bort. Det verkliga värdet av produktionen liknar inte det "värde" som Marx arbetsvärdeteori föreskriver.




Tisdagens strejk föregår en generalstrejk på onsdag, då såväl offentliganställda som privatanställda väntas lägga ned arbetet.

Flyganställda gjorde på tisdagen gemensam sak med Adedy, och flera inrikesflyg blev stående på marken.


...för i ett land som lider av att man producerar för lite är det förstås produktionen man ska dra ner på?


Sent på måndagskvällen avbröt en grupp arbetslösa lärare, som stormat tv-huset, kvällsnyheterna i den statliga tv-kanalen. De läste upp ett budskap där de krävde jobb och att IMF lämnar Grekland.


Ja! Låt IMF lämna Grekland, så att de arbetslösa lärarna får jobb och pensionerna kan stiga igen!

Som Cornucopia skriver: "Jag håller med. Europas folk, res er och säg ifrån. Säg ifrån att ni inte vill betala för Greklands överkonsumtion av ickefinansierade pensioner, välfärdssystem och överlöner och bonusar inom statliga jobb!"

Vi ska vara glada över budgetbalans. Det är som Göran Persson sade: "Den som är satt i skuld är icke fri!" Och akta oss väldigt noga för alla dem som föreskriver att vi ska börja låna pengar till en massa offentlig konsumtion så att vi "får fart" på ekonomin.

Hade sådan sk "överbryggningspolitik" fungerat, så hade Grekland varit ett av Europas mest välmående länder idag.

måndagen den 3:e maj 2010

Vad protesterar greklands folk mot?

Jag håller med grekerna: IMF ska inte blanda sig i den grekiska ekonomin.

Men det verkar inte vara IMF:s inblandning man egentligen vänder sig emot. Utan emot åtstramningarna i de offentliga utgifterna.

Vad är det de vill egentligen?

Det började med att de ökade de offentliga utgifterna, utan att samtidigt öka produktiviteten. Man ville konsumera mer än man producerade, helt enkelt.

Då uppstår förstås en skillnad. Det du konsumerar måste produceras någonstans. Ska du konsumera mer än du producerar behöver du antingen gåvor, stöldgods, eller lån.

Under lång tid var det just lån man tog. Men ju mer man lånade, desto mer klart stod det att man inte tänkte betala tillbaks. Därför ville till slut ingen längre låna ut pengar. Annat än till extremt höga räntor möjligen.

Så blev krisen ett faktum.

När nu IMF träder in på scenen så är det med ett erbjudande om just ännu mera lån. Varför jublar inte grekerna? Jo, för att IMF inte är intresserade av att låna ut pengar för att grekerna ytterligare en liten tid ska få låtsas att de har mycket pengar. IMF ställer det ganska rimliga villkoret att grekerna minskar på slöseriet (nedskärning) och i lite högre grad själva betalar för sin egen förbrukning (skattehöjning).

Det finns ingenstans i världen något ymnighetshorn. Även IMF:s pengar har arbetats ihop av någon. När det gäller stödpaketen från EU-länderna, så handlar det om skattemedel: pengar som drivits in från arbetare som själva arbetat ihop slantarna, och som sagda arbetare nu ska låna ut till en av världens mest osäkra låntagargrupp: de grekiska arbetarna.

Att arbetarna i resten av EU väljer att bortse från den gigantiska risken, och därför inte lånar ut till så hög ränta som de borde: det är ju en gåva. I övrigt är det ju faktiskt, vilket de grekiska arbetarna borde betänka, fråga om ett lån, som ju måste betalas tillbaks. Och om Grekland beslutar sig för att helt enkelt ställa in betalningarna, så blir lånet stöldgods.

I ljuset av det ter sig de grekiska kraven om ännu större arbetsfria inkomster som ganska obehagliga. Det är ingen som nu berövar dem något de själva har arbetat ihop, eller har någon automatisk rätt till. Man kan inte leva på en budget i kraftig obalans, och du kan inte i längden leva på värden som andra människor tvingas producera åt dig.

(Läs även inslag.se.)

Kleptokratin i ett äppelskal

Socialdemokraten Bengt Silfverstrand ondgör sig över högeravvikare på vänsterkanten som inte omedelbart slår ner på ökade klyftor:


Enligt Morian är det helt ok att de redan rika får lägga beslag på tillväxten av äppleskörden så länge de fattiga inte fråntas de äpplen de redan har. Att klyftorna mellan fattig och rik därmed ökar är inget problem


Det måste vara bekvämt att använda liknelser om äppelgårdar när man slipper besvara frågan vem som investerat i äppelgården till att börja med.

Klyftor som uppkommer genom att rika människor "lägger beslag" på tillväxtökningen är naturligtvis orättfärdiga.

Men frågan är ju vad man vill göra med klyftor som uppkommer genom att folk får sina egna äppelgårdar att växa? Sina egna företag? Utfallet av det egna arbetet? Bestraffa dem för deras framgång genom att ta ifrån dem en ännu större del av deras egen skörd?

Så här skriver Bengt:


Vad har finansminister Anders Borg, ”socialdemokraten” Per Borg och den i ideologiskt avseende svårplacerade bloggaren Jonas Morian
gemensamt? Jo, uppenbarligen att en äppleskörd är rättvist fördelad om fattige Kalle får behålla de två äpplen han redan har och rika Lisa får ytterligare ett äpple.


I Bengts värld där rika Lisa får äpplen till skänks finns det ingen rättvisa. Men i den verkliga världen, skild från planeten S-info, tjänar Lisa ihop till precis vartenda äpple hon förfogar över. Planterar, sår, skördar, planerar, köper in maskiner, undersöker marknaden, tar lån, hoppas på gott väder, gödslar, anställer osv osv.

Vartenda ett av Lisas äpplen är välförtjänta. Och det är inget som fattige Kalle ska beklaga. I och med att Lisa får lov att behålla åtminstone en del av vad hon själv tjänar, så har hon kunnat bygga upp en industri som gör att Kalle både kan få jobb och bidrag.

Och det är för övrigt alla landets flitiga Lisor som gör att det överhuvudtaget produceras värden här. Värden som går till skatt som bland annat pensionerade riksdagsmän lever av.

söndagen den 2:e maj 2010

Läs Silfverstrand: MP är definitivt vänster

Maria Wetterstrand värjer sig ibland för att bli kallad vänsterpolitiker. En som genomskådar henne är Bengt Silfverstrand. Visst är Maria Wetterstrand vänster.

Det är ju den politik man faktiskt bedriver, som avgör var på skalan man befinner sig. Inte var man vill definiera sig själv.