måndag 31 maj 2010

Ship to Gaaaaah...

Genialiskt, Israel. Borda fartyg på internationellt vatten och skjuta ihjäl folk. Bättre propaganda kan inte era fiender ens hitta på åt er.

Islamofascisterna (jag vet inget bättre ord) i Hamas gnuggar händerna. Deras ärkefiende, de förhatliga judarna, har begått ett grovt folkrättsbrott. Världsopinionen sätter därmed än en gång fingret, inte på de övergrepp som Hamas begår mot det palestinska folket, utan på staten Israels övertramp.

Problemet med säkerhetspolitiska hökar är att de vet hur man vinner ett slag. De vet hur man bordar ett skepp. De vet hur man rensar ett hus fyllt med motståndsmän (och småbarn). De vet hur man bygger murar.

Men de vet inte hur man vinner ett krig.

Ett krig är vunnet när fred är etablerat. Fred etableras när folk inser att de har ömsesidiga intressen av den andres säkerhet. Intresse för den andres säkerhet får jag när den andre är värdefull för mig. Som kund. Som vän. Som handelspartner. Som kollega. Som arbetsgivare. Som svärson. På gräsrotsnivå.

Man önskar inte den andres utplåning, som Hamas vill se Israel utplånat. Man ockuperar inte den andre och gör det besvärligt för den andre. Som den Israeliska statsmakten gentemot palestinier. Man gör sig inte fördomsfulla uppfattningar om "judar" och "araber", utan känner igen människan i sig själv och den andre. Man ser till det som förenar.

Sekulära marknadsekonomiska demokratier krigar inte med varandra. De idkar handel med varandra och blir ohyggligt välmående och friska. Lär av historien och se på en världskarta idag. Vad förenar alla välmående fredliga länder?

Det är betecknande att varken Israel eller den palestinska myndigheten är sekulära demokratier. Israel är visserligen närmast, men har stora brister.

Men man har åtminstone demokratiska institutioner som fungerar. Det är dags att folket i Israel väcker liv i dem. Att Israel är ett utsatt land, omgivet av grymma och brutala fiender, ursäktar liksom inte vare sig ockupation eller att man bordar skepp på internationellt vatten.

2 kommentarer:

  1. Tack. Det är så min sorg, förtvivlan och uppgivenhetskänsla stavas.

    SvaraRadera