Ingrid Segerstedt-Wiberg tog debatten

Vad är grejen med Ingrid Segerstedt-Wiberg och hennes pappa Torgny Segerstedt?

Jag minns henne från mitten-slutet på 80-talet. Små ansatser av nynazistiska rörelser hade synts på Göteborgs gator. Klottertaggarna "VAM" (Vitt Ariskt Motstånd) och "BSS" (Bevara Sverige Svenskt) syntes lite här och var i Haga och på Långgatorna. Skinnskallarna var ute och muckade i traditionella vänsterfästen.

Men medan vänstern (och dit får jag väl räkna mig själv under den tiden) ängsligt sade: "Nej, vi tar inte debatten, vi vill inte ge dessa typer legitimitet genom att bemöta dem" (misstänkt likt dagens strategi), så trädde Ingrid Segerstedt-Wiberg fram och gjorde det. I Göteborgs-Posten. I föredrag för stadens gymnasister (som jag själv).

Hon lyssnade på rasisternas argument, och bemötte dem. På ett sätt som gjorde att var och en som lyssnade lärde sig två saker: 1) att rasismen som ideologi läcker som ett såll; och 2) att rasismens ihåliga argument avslöjas och tillintetgörs så fort de kommer fram i ljuset.

Precis som hennes pappa Torgny gjort fyrtio år tidigare.

Hennes knep? Lyssna på motståndaren. Demonisera inte. Var saklig. Låt motståndaren själv exponera sin dumhet.

På frågan hur hon och hennes pappa så tidigt kunde genomskåda nazismen svarade hon själv: "- Det var ju bara att läsa Mein Kampf. Där stod ju allt vad Hitler tänkte göra när han fick makten."

Sedan mitten-slutet på nititotalet har den förhärskande "metoden" när det gäller att bekämpa främlingsfientlighet varit att försöka tiga ihjäl den. Inte problematisera invandring. Inte problematisera kulturkrockar. Inte ta debatten med partier som Sverigedemokrater. Helt enkelt fega ur, kalla motståndarna för skällsord, sticka huvudet i sanden, och hoppas på att problemet löser sig självt.

Nå, det gick ju jääääättebraaaa.

Kan Ingrid Segerstedt-Wibergs bortgång få oss att minnas att det finns en metod mot främlingsfientlighet och andra oförskämda åsikter som faktiskt fungerar?