Att tillåta folk att sälja sin arbetskraft till ett pris som både köpare och säljare är nöjda med, även om det skulle innebära löner lägre än de miniminivåer som praktiseras, kallar Peter Eriksson för ett "tvång". Han skriver:
Redan i dag har ungdomar betydligt lägre löner än de som redan haft jobb några år.
Med Centerpartiets politik blir effekten i praktiken att ungdomar bara får halva lönen för samma jobb.
Men om nu ungdomar är så billiga att anställa som Peter Eriksson påstår, hur kommer det sig då att de inte redan är anställda?
Det handlar ju inte om att sänka några löner. Det handlar om att höja lönerna från NOLL!
Alternativet för en människa utanför arbetsmarknaden är ju inte ett arbete med minimilön. Alternativet är arbetslöshet.
Peter tar fram levnadskostnaderna som ett argument för höga minimilöner:
En nettolön på runt 12 000 kronor i månaden är alltså vad som krävs för att klara eget boende och det är också där man hamnar med dagens minimilöner. Med löner på mellan 15 300 och 17 500 kronor i månaden så återstår cirka 12 200–13 800 kronor efter att den genomsnittliga kommunalskatten har dragits.
För att kunna lyfta en nettolön på 12 000 kr måste man först betala mellan 20 000 och 24 000 kr i månaden i skatter och sociala avgifter. Det är kostnaden för att ha dig som anställd. Ska du alls komma på tal för ett sådant jobb, så måste du åtminstone leverera ett minst lika högt värde åt din arbetsgivares kunder.
Det finns ingen politik i världen, varken miljöpartistisk eller centerpartistisk eller annan, som kan ändra på det: vad du kan få ut som ersättning för ett utfört arbete är direkt proportionerligt mot vad du kan leverera.
Men antag att du inte kan leverera ett högre värde än 19 000 kr? Eller 15 000 kr? Då är det den höga minimilönen som utgör tvånget: den höga minimilönen tvingar dig att antingen leverera arbete för 24 000 kr/månad, eller inte leverera något arbete alls.
DÅ kan vi börja prata om att tvingas att bo hemma. Som en kommentar skriver till Erikssons artikel: Hur många arbetslösa ungdomar flyttar hemifrån då?
Vad politiken däremot kan förändra, det är det faktum att man måste avstå så mycket av det man själv tjänat ihop. Det är sjukt att man, när man levererar arbete för över 24 000, tvingas betala 12 000 kr till stat, kommun och landsting för att få lov att behålla 12 000 själv.
Och Peter Erikssons artikel innehåller åtminstone ett tecken på den sortens probleminsikt: man vill faktiskt sänka de skatter som den anställde betalar, om den anställde är en ungdom. Men det har även Alliansen gjort, och vill göra ännu mer. Fast då kallas man för oansvariga skattesänkarfundamentalister av det rödgröna blocket.
Så vad Peter Eriksson säger är att han är fullt medveten om att priset på ungdomarnas arbetskraft är för högt satt i jämförelse med vad de producerar. Och det är ju där diskussionen måste börja.
Om man får börja i sin egen takt med ett lönearbete där ersättningen ligger i paritet med vad man levererar, så har man alla möjligheter i världen att öka i lön. Precis som det fungerar på alla andra ställen i världen där man tillåter instegslöner. Eftersom folk faktiskt blir bättre på vad de gör, så tjänar de också mer. Låg lön är ingen fälla. Låg lön är en början.
Men med höga trösklar kommer man aldrig ens in på arbetsmarknaden. Man får inte ens chansen. Dessutom kan man ifrågasätta i vilken mån någon annan ens har rätt att lägga sig i vad jag och min arbetsgivare vill komma överens om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar