Folkpartiet och euron

Vad är det med Folkpartiet egentligen? I princip liberala, men verkar lida av någon form av infektion på det politiska balansorganet. Ibland bryter den ut i svåra skov, och då blir det snurrigt.

Först och främst naturligtvis Birgitta Ohlssons vurm för tvångslösningar på vad som antingen är strukturella genusproblem med djupa rötter, eller helt enkelt egentligen ett icke-problem om de inblandade inte upplever det som något problem. Oavsett vilket inget som lagstiftarna ska joxa med i alla fall.

Sedan Björklunds detaljpillande i skolan. Även om man håller med honom om målen och principerna (god ordning, respektfullt beteende mellan människor, öka kunskaper och färdigheter); så känns medlet: att frånta lärare, elever, föräldrar och skolor makten att bedriva undervisning på bästa sätt (precis som Ohlssons lagstiftningsmetoder) en smula sossiga.

Lägg därtill Cecilia Malmströms dröm om internetcensurering, en alkoholfientlig Gabriel Romanus, en kulturpaternalistisk Jan-Erik Wikström och bilden av folk med stora behov av att ställa tillrätta det som ingen har bett om framträder.

Nu senast är det Hamiltons och Björklunds obegripliga euro-vurm (notera att artikeln är 1 år gammal och att det Björklund säger där kraftigt har motbevisats under året).

Alltså, meningen med en stor och stadig valuta är att den är stadig. Politikerna ska berövas makten att bedriva inflatorisk politik och därigenom skjuta över kostnaden för ofinansierat valfläsk på alla oss som genom inflationen får se vår kontanta lön minska i värde. Vitsen med euron är just stabilitetspakten. Inte storleken på valutaområdet.

Om stabilitetspakten i realiteten överges, så blir tvärtom valutans storlek livsfarlig. Som en upp-och-ner-vänd pyramid. Eller en aspackad elefant. Stor och labil = inte bra.

När den ekonomiska verkligheten genom politikernas agerande blir ett gungfly, så är tvärtom en skvalpvaluta det som håller oss ovan ytan. Att vår växelkurs fluktuerar gör att vi ständigt får snabb återkoppling på vad vår ekonomi i verkligheten är värd. Visst pajar vi kronan ändå, genom konstgjort låga räntor (=priskontroll på pengar) som skapar bubblor. Men när bubblan brister har vi möjlighet att snabbare rätta oss efter verkligheten, än om vi hade varit knutna till alla andra.

Den solidaritet med Grekland som Hamilton efterfrågar är inget annat än att hälla i elefanten ännu mera sprit. Problemet stavas statsbudget i obalans med lån från oförsiktiga kreditgivare. Om Grekland inte får ännu mera lån (som betalas med pengar vi inte har, vilket är/ger inflation), så tvingas de ställa in betalningarna, och de oförsiktiga långivarna får ta konsekvensen. Bättre att använda pengarna på att mildra fallet och städa upp efter kalaset, än på det omöjliga att samtidigt hålla elefanten upprätt och kraftigt berusad.

Och det euromedlemskap som Björklund fortfarande förordar, är som att tvinga alla svenskar att klättra upp på elefantens rygg.

Om man tänker på euromotståndet i vänsterlägret, så borde man inse varför man bör ogilla euron. Det är ju just stabilitetspakten som vänstern vänder sig emot. Människor som Ohly och Greider tycker det är odemokratiskt att politiker inte längre ska kunna bedriva överbudspolitik och lova större utgifter än vad produktivkrafterna i samhället förmår betala för. De tycker det är odemokratiskt att inte kunna bedriva en ekonomisk politik modell Sverige 1973-1976.

En gång i tiden såg ekonomiskt sinnade människor att ett euromedlemsskap skulle vara en garant för att svenska klåfingriga politiker inte längre på sjuttiotalsmässigt vis skulle kunna blunda för ekonomiska realiteter. Stabilitetspakten var garanten.

Men nu, när både sossar och borgerliga inser att en budget i balans innebär sant välstånd, samtidigt som stabilitetspakten överges och resten av Europa inbillar sig att man kan leva på tillgångar som inte finns; så finns det inte längre några argument för euron kvar.