Cecilia Malmström lägger horribelt förslag om nätcensur

Cecilia Malmström lägger ett horribelt förslag. Horribelt? Hon vill bekämpa trafficking och övergrepp mot barn! Hur kan det vara horribelt?

Jo, genom att hon vill blockera tillgången till nätsajter. I barnpornografibekämpningens namn. "Barnpornografi kan aldrig vara en yttranderättsfråga" skriver hon. Nej, men det är en informationsfrihetsfråga.

Problemet är ju nämligen för det första att det inte bara är barnpornografi som fastnar i filtret. Och vart och ett av de fall där legitim information har blockerats, så är det ett grovt brott mot informationsfriheten. Att en myndighet har använt sin våldsmakt för att blockera information.

Det är något oerhört, som inte ska få lov att förekomma i en demokrati.

Den traditionella lösningen på det problemet är att i en demokrati inte ha någon form av förhandsgranskning alls (och sajtblockering är en form av förhandsgranskning), utan pröva de fall där informationen varit illegitim (t ex dokument som rör rikets säkerhet, eller barnpornografi) i efterhand. Så fungerar tryckfrihetslagstiftningen: du får trycka vad du vill, men får ta konsekvenserna.

Och så fungerar barnpornografibekämpningen idag. När det dyker upp en sajt som sprider barnpornografi eller annan information vars spridning är reglerad; så används lagrummet till att stänga ner sajten. Innehavet och spridandet är inte tillåtet. Och det fungerar med den äran. Jag kan inte se att det går att hitta barnpornografi på öppna internetsajter idag.

Vilket leder oss in på argument nummer två: eftersom det i princip inte finns någon barnpornografi på öppna sajter, (eftersom dagens åtgärder är väldigt effektiva), så finns det inget skäl att blockera tillgången. De verktyg som Malmström önskar ska sättas på plats (dvs någon form av teknisk möjlighet att centralt kunna reglera tillgång till webbplatser) blir alltså inget "slag för barnens rättigheter" (som hennes bloggpost lyder), utan ett slag mot precis allting annat som man vill blockera.

Det verkar som om barnpornografi produceras och sprids framförallt i det fördolda (och jag har faktiskt ingen aning om omfattningen idag). Det spelar ingen roll hur mycket vi ogillar den verksamheten: att folk kan upprätta förbindelser sinsemellan där de sprider information utan möjligheten för omvärlden att skaffa sig insyn, det är ett matematiskt faktum. Precis lika mycket ett faktum som att folk kan begå övergrepp i sina egna sovrum när de låst dörren och dragit ner rullgardinen.

Om vi hade haft övervakningskameror i varje sovrum, så hade vi varit säkra på att ingen barnpornografi producerades i dessa rum. Man skulle ju lätt kunna argumentera för total avlyssning eller övervakning i varje vrå av ditt eget hem, just för att det kan finnas barn hemma hos dig som behöver skyddas emot övergrepp. Övergreppen begås någonstans, och det är väl ingen som vågar argumentera för att rätten till att lämnas ifred hemma handlar om rätten att ostört kunna begå övergrepp emot barn, eller hur? Barnens rätt att fredas måste väl gå före all annan rätt?

Så lyder argumentet när Malmström skriver "barnpornografiska bilder kan aldrig ses som en yttranderättsfråga, det är en grovt kriminell handling". För att argumentet ska vara giltigt krävs det att ett eventuellt filter enbart kommer att blockera barnpornografi. På samma sätt blir övervakningskameran hemma ingen frihetskränkning om den enbart avslöjar övergrepp. Men vi vet att filter inte fungerar. Det är helt enkelt ett sakfel när Malmström skriver: "Detta görs redan i dag i flera länder, bland annat i Sverige och fungerar bra."

(Det är för övrigt ett intressant påstående att vi i Sverige redan gör detta, undrar vad hon menar?)

Kärnfrågan här, det som allt handlar om, tror jag är det hon skriver här: "Jag hoppas nu att medlemsländerna och europaparlamentet snarast tar sig an förslagen så att nya skärpta regler och verktyg så snart som möjligt kan komma på plats."

Nyckelordet är "verktyg". Idag, så som Internet är konstruerat, så finns det ingen möjlighet att vare sig övervaka allt som sägs, eller att reglera tillgången. Hela arkitekturen går ut på att det är flera sammankopplade nätverk, utan någon mittpunkt, där informationen kan flöda fritt mellan datorerna. Att koppla på ett nytt nätverk på Internet handlar om att sluta en frivillig överenskommelse med någon av de nätverksägare som redan finns där.

Den makthavare som vill kontrollera vad som sägs har alltså inte bättre eller sämre möjligheter än någon annan. Man kan inte skaffa sig tillgång till en knutpunkt och tro att man därigenom har tillgång till hela nätverkets informationsflöde. Inte ens en nätverksägare har kontroll över vad som händer utanför det egna nätverket.

Men för att alls kunna utöva den kontroll och blockering som Malmström efterlyser, så krävs det att en helt ny sorts knutpunkt inrättas: en central nätverksnod där du faktiskt kan blockera anrop till sajter som du bestämt är skumma och otillåtna. Det finns ingen teknisk möjlighet till detta idag (vilket är en stor styrka för Internet som demokratiskt verktyg och folkets skydd mot repressiva regimer).

Så jag misstänker att hela idén med förslaget är att i den goda brottsbekämpningens namn skaffa sig ett sådant verktyg. För så snart verktyget är på plats, så kan makten använda det till en mängd andra saker. Idag är vi skyddade i och med att arkitekturen inte gör den typen av central kontroll möjlig. Hade Malmströms verktyg varit på plats hade vi varit tvungna att lita på hennes ord att inte missbruka den nya makten hon och de övriga fått.

Detsamma kan för övrigt sägas om FRA-lagen. Den stora kränkningen mot integriteten handlar även där inte om FRA:s verksamhet som sådan. Den kan ju vara hur legitim som helst. Den stora kränkningen handlar om den påtvingade tekniska förändringen av den svenska delen av Internet: plötsligt måste nätägarna koppla in sig i stora "samverkanspunkter" för att FRA rent tekniskt ens ska få möjlighet att titta på allt som sägs och görs på den svenska delen av internet.

Men #svalanharlyft. Vi kommer aldrig att sluta kämpa för ett fortsatt decentraliserat Internet där myndigheterna inte har möjligheter att utöva någon total kontroll. Vill de beivra hemskheter får de gå den vanliga vägen: brottsmisstanke, bevisinhämtning mot den misstänkte, domstol osv.