För ett och ett halvt år sedan

För ett och ett halvt år sedan var ekonomin även i Sverige rätt så utsatt. "Regeringen måste skjuta till stimulanspengar!" skrek oppositionen. "Gå in med stöd i bilindustrin! Ni är passiva! Handfallna!"

Ola Möller var inte nådig när han ställde den socialdemokratiska skuggbudgetens "rejäla satsningar" emot regeringens mer sansade is i magen och budgetdisciplin:

Idéen om att bromsa sig ur uppförsbacken, den idé som regeringen FR tillämpar, är förlegad. Den spelade ut sin roll i och med 1929 års börskrasch. Vi har en krasch igen och samma teorier som tillämpades av högern då är på tapeten nu.

"Till och med USA stimulerar ekonomin!" hette det också för ett och ett halvt år sedan. Och det gjorde (och gör) verkligen USA. Ökade budgetunderskottet och "satsade". Liksom Storbritannien, Grekland, Spanien. Och vad har de fått för det? Jobb? Nej. Kriser, arbetslöshet, nationell skuldsättning? Ja.

Efterspelet av 1929 års börskrasch blev att USA, som tillämpade Keynes stimulansteorier som mest, fick det värst. En hög arbetslöshet och en produktionsapparat som aldrig riktigt tog fart förrän andra världskriget ritade om kartan.

Den som vill veta varför det blir på det här sättet kan läsa här. Eller här.

Medan Sverige, med Alliansens "förlegade" ekonomiska politik har klarat sig hyfsat bra. Eftersom den politiken bygger på att man inte tar pengar man inte har och satsar på en produktion som ingen vill ha (aka "stimulans"). Och att man låter folk behålla lite mer av det som de själva tjänat ihop (aka "de rikas skattesänkning").

Det stora orosmomentet på den ekonomiska himlen är faktiskt just nu USA. Och det visste vi ju skulle komma. Visste. Visste. Visste.

Det går helt enkelt inte för den amerikanska staten (eller någon annan stat) att spendera sig ur det här. Just för att Keynes ideer inte fungerar. Kan vi anse det vara bevisat nu, en gång för alla, Ola Möller?